TREDJE STROFEN.  DEL. 5.

53.  Dessa andliga ledare förstår sig inte på de själar,

som vandrar i denna stlla och avskilda kontemplation, utan menar, att de är sysslolösa, eftersom de inte själva nåtfram till den och inte heller vet vad det innebär att lämna den diskursiva

meditationen, som jag sade.

De hindrar ochstör dem i den lugna och stilla

kontemplatinens frid, vilken Gud själv skänker

dessa själar, eftersom de förmår dem att gå meditationens och den fantasimässiga refektionens väg och utföra inre akter.

Dessa själar finner bara torka och distraktion och känner stor motvilja när de ägnar sig åt detta,

därför att de hellre skulle vilja förbli i sin heliga

overksamhet och i sin fridfulla och stilla inre samling.

Eftersom sinnena inte finner något att binda sig vid,

något att smaka eller något att göra i denna inre

saling, så övertalar dessa ledare också själarna

att sträva efter tillfredsställelse och brinnade

känslor, när de borde råda dem att söka motsatsen.

När dessa inte kan göra det och inte kan följa

den vägen som förut ( eftersom tiden för detta är förbi och det inte är deras väg ), så blir de dubbelt

oroade och tror att de håller på att gå förlorade.

Ja, deras ledare underblåser till och med denna åsikt och får deras ande att torka ut och berövar

dem de dyrbara smörjelser, som Gud skänkte

dem i ensamheten och stillheten.

Detta är, som jag sade, stor skada, ja, dessa ledare bringar dem till förtvivlan och tvingar ner dem

i stoftet, ty det ena förlorar de och det andra lider de av på ett ofruktbart sätt.

54.  Dessa andliga ledare vet inte vad andlighet är.

Det tillfogar Gud en stor oförrätt och visar honom

vanvördnad genom att med sitt klumpiga handlag ingripa där han verkar.

Det har nämligen kostat Gud stor möda att föra dessa sjlar ända hit och han fäster stor vikt vid det faktum, att han har lett dem in i denna ensamhet och tomhet beträffande deras förmögenheter

och deras verksamhet, för att han skall kunna tala

till deras hjärta, vilket är vad han alltid längtar efter.

Han har ju redan tagit dem vid hnaden och det

är han, som nu härskar i själen med oändlig frid

och stillhet.

       Så får han också förmögenheternas naturliga

akter att upphöra, med vilka själen arbetade

hela natten utan att kunna uträtta något.

Nu är det anden, som ger förmögenheterna näring

utan att sinnena är i verksmahet, ty varken

snnena eller deras verksamhet förmår ta emot

det som hör anden till.

55.   Och hur högt Gud värdesätter denna sinnenas ro och sömn eller tillintetgörelse, förstår vi mycket klart av den så tydliga och verkningsfulla vädjan

han gjorde i Höga Visan:

"Jag vädjar till er, ni Jerusalems döttrar, vid gasseller och hindarpå marken, stör inte min älskade och väck henne inte, förrän hon själv så vill" ( 3:5 ).   

Härigenom visar han, hur mycket han älskar den avskilda sömnen och glömskan, ja, han jämför det med dessa djur, som lever så avskilt och tillbakadraget.

Men dessa andliga ledare vill inte, attsjälen skall få vila och förbli i stillhet, utan atthon alltid skall arbeta och bemöda sig, så attde inte ger Gud något utrymme att handl aoch genomm sin egen verksamhet förstör och utplånar det han verkar i själen.

Så liknar dessa ledare de små rävhonor, som förstör själens prunkande vingård  ( Höga V 2:15 ).

Det är därför Herren klagar över dem genom

profeten Jesaja och säger:

"Ni har skövlat min vingård" ( 3:14 ).

56.  Kanske är det så, att dessa ledare begår sådana misstag i gott uppsåt, därför att de helt enkelt inte vet bättre.

Men de skall av den anledningen inte ursäktas för de dumdistriga råd, som de ger utan att först förstå den väg själen går fram på och hennes andliga tillstånd.

Trots att de inte förstå detta, blandar de sig med sitt klumpiga handlag i denna sak, som de inte förstår, i stället för att överlämna den åt någon som förstår.

Deta är nämligen ingen småsak och deras skuldbörda är inte heller obetydlig, när de får själen att gå miste om så oväderliga skatter, ja, ibland

blir hon helt fördärvad genom deras

dumdristiga råd. 

Den som således felar genom sin dumdristighet komme rinte att undgå sitt straff, vilket står i

överenstämmelse med den skada han vållat,

ty han var som alla andra tvungen att utföra sin uppgift på tillbörligt sätt.

Guds angelägenheter måste nämligen handhas med stor aktsamhet och med vidöppna ögon, särskilt när det gäller något så viktigt och sublimt som Guds verk i dessa själar, där spelet går ut på att antingen göra en nästan oändlig vinst genom att handla rätt eller också vålla en nästan oändlig förlust genom att handla fel.

57.   Även om du kanske kommer att säga, at du har

en ursäkt för ditt handlande, fastän jag inte kan se att någon sådan finns, så kan du i alla fall inte säga till mig, att den har någon ursäkt som på grund av

fåfänga hänsynstaganden, vilka han är medveten  om, aldrig släpper greppet om den själ som han leder.

Den ledare som gör så skall inte undgå sit straff.

       Det är ju helt uppenbart, atteftersom själen måste gå framåt och göra framsteg på den andliga vägen, på vilken Gud alltid ger henne sin hjälp,

så måste hon ändra sitt sätt och sin stil att bedja och kommer då också att behöva en annan mycket sublimare undervisning än den, som detta slags andliga ledare kan erbjuda, och likaså en annan andlighet.

Inte alla knner till den andliga vägens alla stadier och ändpunkter och kan vara till hjälp för alla på den och inte heller alla har en så fullkomlig ande,

att de har vetskap om  hur själen måste styras och ledas i vart och ett av det andliga livets stadier.

Den andlige ledaren får i alla fall inte tro, att han har allt som behövs och att ingenting fattas honom, och han skall inte tro, att Gud inte vill föra själen framåt.

Inte var och en som kan hugga träet i bitar kan tälja ut en bild, och inte var och en som kan tälja ut en bild kan hyvla och finputsa den, och inte var och en som kan finputsa den kan måla den, och inte var

och en somkan måla den kan lägga sista handen

vid den och göra den fullkomlig.

Ingen av dessa kan alltså göra mer med bilden än det som han kan, omhan ändå skull egå utöver sin förmåga, skulle han bara förstöra bilden.

58.  Låt oss se, om du bara är en sådan som hugger

i bitar ----- vilket betyder att få själen at försmå

världen och förneka sina begär ----- eller om du på sin höjd är en sådan som täljer och vars uppgift ligger i att få själen att ägna sig åt heliga meditationer, och sedan inte vet mer än detta.

Hur skall du då kunna leda enna själ fram till den ytterta fullkomligheten, alltså den utsökta målningen?

Detta är nämligen ett arbete, som varken består i att hugg ai bitar eller i att tälja eller ens i at finputsa,utan det är ett verk, som Gud måste utföra  henne.

Det är ju helt säkert, att om du alltid binder själen genom din lära, som alltid är en och densamma,

så kommer hon antingen at gå bakåt eller i alla fall

inte att gå framåt.

Jag måste fråga dig, hurdan denna bild kommer a bli, när den är färdig, om du endast hamrar

och huger i den, vilket i fråga om själen är detsamma som förmögenheternas aktivitet?

När kommer denna bild att bli färdig?

       När kommer Gud att få möjlighet att måla den

och hur skall han få tillfälle till det?

Kan det vara möjligt, att du i stånd att utföra

alla dessa olika uppgifter och att du anser dig vara så fullfjärdrad, att denna själ aldrig behöver

någon annan än dig?

59.  Även om du besitter vad som krävs för att leda en viss själ ( det kan ju vara hon, som inte har

förutsättningar för att göra framsteg ), är det ändå nästan omöjligt, at du också har förmåga att leda alla de själarna, som du inte vill släppa greppet om.

Gud leder ju var och en på olika vägar och man kan knappast finna en enda ande, som ens till hälften är lik en annan till sitt beteende.

Ty vem skulle kunna göra så att han, som den helige Paulus säger,

"blev allt för alla för att så kunna vinna alla"

( 1 Kor 9:22 )?

Du förtrycker själarna och berövar dem deras frihet och den oändliga vidden i den evangeliska läran behåller du för dig själv.

      På så sätt försöker du inte bara binda själarna vid dig, utan du gör vad värre är, ty om du av en tillfällighet sklle höra talas om att någon

av dem rådfrågat en annan ----- då du kanske

inte var så lämplig att rådfråga angående detta,

   eller också var det Gud som förde henne till andra

för att de skulle lära henne det som du inte lärde     honom ---- då behandlar du henne, och jag skäms

      över att behöva säga det, på samma svartsjuka

och grälsjuka sätt, som man finner hos äkta makar.

Och det är inte en nitälskan för Guds ära eller för denna själs bästa, utan det härör från din stolthet och ditt högmod eller från någon annan

ofullkomlighet hos dig.

Du får ingalunda förhäva dig och tro, att den själ

som på detta sätt vänder sig ifrån dig också

vänder sig bort från Gud.

60.   Sådana andliga ledare misshagar Gud mycket och genom Hesekiel lovar han att straffa dem:

"Ni satte i er mjölken från min hjord och betäckte er ned dess ull, men min hjord förde ni inte i bet.

     Därför skall jag utkräva min hjord ur er hand"

( 34:3, 10 ).

61.  E andliga ledarna bör därför ge själarna frihet

och är skyldiga att uppmuntra dem i deras längtan efter att göra framsteg.

       De vet nämligen inte på vilket sätt Gud vill leda en viss själ framåt, och i synnerhet inte när hon

finner smak i deras undervsning. 

Det är det som är tecknet på att ledaren inte för henne framåt, eftersom antingen Gud leder henne på en helt annan väg än den, som hennes ledare

anbfaller henne att gå, eller eftersom ledaren själv

har ändrat handlinssätt.

Dessa ting måste ledarna överlämna åt själarna

och det övriga stammar från fåfäng inbilskhet

och högfärd eller från något annat anspråk från deras sida.

62.  Låt oss nu  lämna detta ämne för att i stället tala om ett annat ännu mer förpestande handlingsätt, som är umärkande för dessa ledare, och om andra än sämre metoder, som de använder

sig av.

Det händer ju att Gud smörjer några själar med de salvor, som är heliga bevekelsegrunder

och önskningar att lämna världen och ändra sitt liv eller sin livsstil för att tjäna honom.

Dessa själar förmår då allt som hör världen till; och att Gud har fåt dem att göra så är något som han skattar mycket högt, ty det som hör världen till är inte efter hans vilja.

När detta skett, kommer dessa ledare antingen att göra det svårt för själarna eller fördröja deras tillväxt eller, vad värre är, sträva efter att beröva dem det som redan börjat framväxa i deras hjärta.

Det beror på att de handlar av mänskliga förnuftsskäl eler styrs av hänsynstaganden,

som är helt motsatta Kristi lära ochhans ödmjukhet och ringaktnng av alla ting.

I stället förlitar de sig på det, som tjänar deras egna intressen och som tillfredsställer dem själva,

eller också beror det på att de hyser fruktan,

där ingen sådan får finnas.

På så sätt tillåter inte dessa ledare andra att gå in genom den trånga port, som leder till livet,

eftersom de själva inte går in genom den och har

en så föga hängiven ande, som i stället är helt klädd i världslighet, eftersom denn endast i ringa mån

låtit sig uppmjukas i Kristus.

Det är till desa Vår Frälsare riktar detta varningsord, när han genom den helige Lukas säger:

"Ve er, ni har tagit bort nyckeln  till kunskapen.

      Själva har ni inte gått in, och de andra låter

ni inte gå in"  ( 11:52 ).

De är därför i sanning som bommar och spärrar

framför himlens port, de hindrar ju dem, som söker deras råd från att gå in.

       De vet att Gud befallt dem, inte bara at tillåta och hjälpa själarna att gå in där utan till och med

att nödga dem till det, något som han säger genom den helige Lukas:

"Stå fast, ja, nödga dem att gå in, så att mitt hus blir full av gäster" ( 14:23 ).

Men dessa ledare handlar på motsat sätt, de nödgar

dem i stället attinte gå in.

        Därför är en sådan ledare en blind, som kan vara till hinders för själens liv, vilket är den

Helige Ande.

Så är fallet med dessa andliga ledare på olika sätt vi beskrivit och det finns somliga bland dem,

som är medvetna om det, medan andra inte är det.

Men ingen av dem skall undgå sitt straff, eftersom

de är skyldiga att veta, hur de skall handla och gå varsamt tillväga, ty det är ju det som är deras uppgift.

63.  Den andre blinde, vilken som sagt skulle kunna

störa själen i detta slag av inre samling, är djävulen.

          Eftersom han är blind, vill han också att själen skall vara det.

När själen befinner sig i denna myckert sublima

ensamhet, i vilken den Helige Ande ingjuter dessa utsökta smöjelser, försöker djävulen vid åsynen

av detta känner han nämligen stor smärta och      avund, eftersom han inser att det inte berikar själen

utan också att hon genom detta flyger bort från      honom, och att han inte på något vis kan fånga henne; hon är ju avskild, avklädd och avlägsnad

från all skapade ting och från varje spår av dem ),

        att i denna bortkommenhet övergjuta henne dels med strömmar av insikter, del med den sinnliga

ljuvlighetena dimmor.

Dessa är ibland goda, för att han så skall kunna mäta själen bättre och få henne at återvändatil att ägna sig åt särskilda ting samt att återppta sinnenas aktivitet.

iare kanhan få henne att bry sig om denna ljuvlighet och de goda insikter, som han inger henne,

och fästa sig vid dem för att vandra mot Gud stödjande sig på dem.

PÅ detta sätt gör hanmycket lätt själen förströdd och drar henne bort från denna ensamhet och inre samling, i vilken som vi sagt den Helige Ande verkar dessa stora hemlighetsfulla ting.

Eftersom nu själen av sig själv är benägen att känna och smaka, och särskilt då när hon söker just detta och inte förstår vägen hon går, fäster hon sig mycket lätt vid dessa insikter och denna ljuvhet,

som djävulen inger henne, och förlorar därmed den ensamhet som Gud försattehonom i.

Eftrsom själen inte uträtade någonting i denna

förmögenheternas avskildhet och stillhet,

förfaller henne det andra sättet bättre, ty där gör hon ju något.  

Det är verkligen mycket synd, att själen, därför att hon inte förstår sig på sig själv och därför att hon äter en munsbit av den särskilda insiktens 

och sötmans bröd, förhindrar att Gud äter upp henne hel och hållen, vilket han gör i denna ensamhet där han försätter henne.

Det är just genom dessa avsklda andliga smörjelser,som han drar in henne i sig själv.

64.  Så orsakar djävulen, med nästan mindre än ingenting, mycket stora skador.

Han får själen att gå miste om stora rikedomar genom att locka henne med minsta lilla bete -----

liksom man gör med en fisk ----- bort från bukten med andens enkla vatten, där själen var nedsänkt,

ja, drunknad i Gud utan något fotfäste eller stöd. 

Med detta bete drar han upp henne på stranden

och ger henne fast mark under fötterna och något

at stödja sig på, så att hon kan gå på egna ben,

även om det är med möda, i stället för att simma i

"Siloas vatten, som flyter så stilla"  ( Jes. 8:6 )

och bada i Guds smörjelser.

Djävulen anser detta vara så viktigt, att det måste

väcka förundran, och eftersom han uppnår mer genom att tillfoga dessa själar en ringa skada

än han gör genom stor skada hos många andra sjäalar, som vi sade, så finns det knappast någon enda själ på denna väg, som han inte skadar svårt och vållar stor förlust.

Den onde ställer sig nämligen, förslagen som han är, vid skiljevägen mellan sinnena och anden

och lurar själen och mättar henne med sinnena

genom att, som vi sagt, ställa sinnliga ting

i hennes väg. 

Själen tror då, att hon inte förlorar något på detta,

men det är just på så sätt, som hon underlåter att

träda in i Brudgummens innersta och blir stående

vid ingången för att se vad som händer utanför,

i den sinnliga delen.

Job säger, att djävulen ser allt vad högt är

( Jes 41:25 ), och det betyder, att han ser själens andliga höjder för att anfalla henne där.

Om det skulle förhålla sig så, att en själ kommer

till en upphöjd inre samling och djävulen därför inte,

som vi nyss beskrivit, kan göra henne förströdd,

kämpar han för att få henne att återvända till

den sinnliga nivån genom att åtminstone väcka

fruktan och ångest hos henne och genom

att orsaka kroppsliga smärtor, eller också

skapar han olika slags yttre känslor

och oljud för att därigenom kunna dra henne utåt

och skilja henne från den inre anden.

Detta gör han ända tills han ingenting mer kan uträtta i det avseendet och lämnar henne sedan.

Men det är med så stor lätthet, som han förstör

och förhärjar dessa kostbara själars rikedomar, att även om han i och för sig värdesätter detta mer än att bringa många andra själar på fall,

så uppskattar han det ändå inte till full, därför att det är så lätt för honom och kräver så lite

ansträngning från hans sida.

Vi kan i detta avseende förstå vad Gud sade till Job om honom:

"Han kan sluka en flod utan att häpna, och han

är viss om att Jordan skall strömma in i hans mun",

vilket syftar på den högsta fulkomligheten.

Och vidare: "han skall fånga henne med en krok i hennes ögon och med en syl skall han genomborra

hennes näsa".

Detta betyder: med de slående rgumenten i de insikter med vilka han såra henne kommer han

att göra hennes ande förströdd, ty den luft som på ett stilla, samlat sätt strömmar ut ur näsan sprids

ut och skingras åt många håll, när näsan

blivit genomborrad  ( Jod 40:18-19 ).

Ytterligare säger han:

"Under honom kommer solens strålar att finnas

och han skall sprida guldet under sig som dy"

( Job 41:21, 23 ).

Djävulen får nämligen de upplysta själarna att förlora de gudoomliga insikternas underbara

strålar och han berövar de rika själarna de gudomliga beröringarnas dyrbara guld

och sprider ut det.

65. Tag er därför i akt, ni själar!

    När Gud nu skänker er så upphöjda nådegåvor

och för er in i detta tilstånd av ensamhet och inre

samling genom att avlägsna er från era sinnens

mödosamma arbete, då får ni inte vända tillbaka till

sinnena.

Gör i stället slut på deras verksmahet, ty även om de tidigare hjäpte er att förneka världen och er själva, när ni var nybörjare, är de nu, när Gud visar er nåden at själv vilja vara den som verkar i er,

ett stort och besvärligt hinder.

Gud kommer att mätta er noga för att begagna er

av dem för något annat syfte eller besvära dem, utan ni skall i stälet frigöra dem frånn allting.

Detta är det enda, utan ni själva bör göra i detta tillstånd, förutom att, som jag tidigare sagt,

öva den enkla och kärleksfulla uppmärksamheten

på det sätt jag då beskrev, det vill säga när ni

inte känner någon olust inför den.

Ni får ju inte använda något tvång gentemot själen utom för att lösgöra och befria henne från allt,

så att ni inte stör och rubbar hennes frid och lugn.

66.  Den tredje blinde är själen själv. som tillfogar sig skada och oro, eftersom hon, som vi sade,

inte förstår sig på sig själv.

Eftersom hon bara kan verka med hjälp av sinnena

och det diskursiva tänkandet, tror hon, att hon

ingenting gör när Gud vill försätta henne i den

tmhet och ensamhet, där det är omöjligt för henne att använda sina förmögenheter elle rtföra några akter, och därför försöker hon ändå göra det.

Själen, som tidigare fick smaka den andliga fridens ochtystnadens overksamhet, i vilken Gud på ett hemlighetsfullt sätt hänförde henne, blir då

distraherad och upfylls av torka och obehag.

Det kan hända att medan Gud å sin sida framhärdar i sin vilja att hålla själen kvar i denna stilla ro,

så komme rhon å sin nsida också att framhärda

i sin vilja att verka av gen kraft med förståndet

och fantasin.

Detta liknar ett litet barns beteende, somm sparkar och skriker när dess mor vill bära det på armen,

eftersom det vill gå själv, och genom att göra så låter det varken sin mor eller sig själv komma någonn vart.

Det liknar också handlingssättet hos en, som flyttar

en målning fram och tillbaka när konstnären vill

arbeta på den, så att antinen ingenting blir gjort eller målningenn blir helt förstörd.

67.  Själen skall alltså lägga märke till, att även om hon inte känner att hon går framåt eller gör något

i denna vila, så går honn framåt mycker mer,

än om hon fick gå på egna ben, ty det är Gud sm bär henne på armen.

Även om hon går i Guds akt, så är denna takt inte något somhon knner, och även om hon själv  inte verkar med sina själsfrmögenheter, så gör hon långt mycket mer än om det var hon själv som

handlade, ty Gud är den som handlar.

Det är ingenting att förundra sig över att hon

inte förstår detta.

        Det beror ju på att det, som Gud under denna

tid verkar i henne, undandrar sig sinnenas fattníngsförmåga, eftersom han utför det i tystnad,

     ja, det är som den Vise säger:

"Vishetens ord blir hörbara i tystnaden"

( Pred 9:17 )

Själen bör alltså överlämna sig i Guds händer,

och inte i sina egna eller i de två andra blindas

händer, och om hon gör det och inte fäster sina

förmögenheter vid något, kommer hon att vandra

framåt i trygghet.

68.  Låt oss nu åervända till ämnet, alltså till

själförmögenheternas "djupa grottor", där som

vi sade själens lidande brukar vara stort, när Gud snörjer och bereder henne med den Helige Andes

mest sublima salvor för att kunna förena henne med sig själv.

Dessa salvor är nu så fina och härrör frånn en så utsökt smörjelse, att de, när de genomtränger

själsgrundens innersta substans, bereder henne på ett sådant sätt med sina kryddor, att det lidande

och den utmattning, som kommer av den längtan

som finns i dessa grottors oändliga tomhet,

också blir oändlig.

Av detta förstår vi att om nu de salvor som beredde dessa själens grottor för den andliga förmälningens

förening med Gud är så sublima, som vi sade,

hur sublim skall då inte den kunskap, kärlek

och härlighet bli som förståndet, viljan

och minnet får äga genom denna förening med Gud!

Dessa grottors tillfredsställelse,mättnad ochnjutnng kommer då förvisso att motsvara deras tidigare tröst och hunger, och det underbara sätt,

på vilket själen får äga detta och hennes sinnen

njuta av detta, kommer då att motsvara det utsökta

sätt, genom vilket hon beretts härtill.

69.