Alla inlägg under oktober 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 21 oktober 2016 20:19

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL. 42.


VI VISAR ATT DET FINNS TRE OLIKA SLAG AV


ANDAKTSPLATSER, OCH VI TALAR OM HUR


VILJAN BÖR FÖRHÅLLA SIG TILL DESSA.


1.  Jag anser att det finns tre olika typer av andaktsplatser, genom vilka Gud vanligen stämmer viljan till andakt.


Den första är den stämningsfulla anblicken av skiftande landskapsbilder, som genom sina olika terrängförhållanden, ibland genom sin växtlighet,

       ibland åter genom sin stillhet och orördhet helt naturligt väcker en känsla av andakt.


Sådana platser kan man med fördel uppsöka, om man genast inriktar sin vilja på Gud och vänder sig bort från naturskönheten.


Ty vill man nå sitt mål, får man inte längre än nödvändigt uppehålla sig vid medel och motiv.


Vill man samtidigt tillfredsställa sitt begär efter sinnlig njutning, blir följden bara känslotorka och förströddhet, ty andlig tillfredställelse och

      andlig glädje finner man bara i inre samling.


2.   Om man alltså befinner sig på en plats, måste man glömma själva platsen och försöka att i sitt inre vara hos Gud som om man inte befann sig på en sådan plats.


Om man på sådana platser vill söka nöje och njutning så vore det att söka sinnlig behaglighet,

och då skulle man bara finna obeständighet i sinnet

        och oro i anden i stället för den andliga friden.


Hur handlade eremiterna och de heliga ökenäderna i sina vida och vackra ödemarker?


De tog bara den minsta lilla bit av mark och byggde där en trång cell, eller grävde en grotta att stänga

in sig i.


Den helige Benedictus levde i en sådan grotta i tre år, och en annan, den helige Simon, band fast sig med ett rep för att inte kunna gå utöver den gräns

      han själv hade dragit upp åt sig.


På liknande sätt levde ännu många fler eremiter som vi inte här kan räkna upp.


De visste och förstod, dessa helgon, att om de inte

      utsläckte sina begär och böjelser för andlig njutning och tillfredsställelse, skulle de aldrig

        kunna nå fram till att bli andliga människor.


3.  Med det andra slaget av böneplatser förhåller det sig på ett särskilt sätt.


På dessa platser, öknar eller andra, det gör detsamma, brukar Gud ge vissa utvalda själar speciella andliga nådebevis som ledsagas av

      en djup inre glädje.


Den som en gång har fått uppleva något sådant på en plats känner sig sedan alltid dragen dit,

      ja ibland erfar han en häftig längtan efter att få

återvända dit.


När han sedan väl kommer dit får han naturligtvis inte samma intryck som första gången, ty det beror inte på honom om han skall få uppleva ett sådant

       nådebevis eller inte.


Gud ger det när han vill, till vem han vill och på den plats han vill, han är varken bunden till platsen

eller tiden eller den fria viljan hos dem som får det.


Men om själen bara är frigjord från alla egoistiska känslor, är det ändå bra om hon emellanåt återvänder till denna plats för att be, och detta av tre orsaker.


Den första är att även om Gud som sagt inte är bunden till någon plats, verkar det i alla fall som om det vore just där som han ville bli lovad av denna själ, eftersom han just där har velat låta henne få uppleva en sådan nåd.


Den andra orsaken är att det är där som själen bäst kan erinra sig vilken tacksamhet hon är skyldig Gud för hans välgärning mot henne.


Den tredje orsaken är att genom minnet av den känner själen sig mera stämd till andakt.


4.  Detta är de tre orsakerna till att det är bra att hon återvänder dit.


Men hon skall bara intet ro att Gud är skyldig att just på denna plats alltid ge henne nådebevis som han inte skulle kunna ge någon annanstans.


Ty den plats som är mest lämplig för Gud, det är själen själv, och denna plats är mera än någon materiell plats ägnad för hans gudomliga givande.


Sålunda läser vi i den Heliga Skrift att Abraham

byggde ett altare på den plats där Herren hade visat

sig för honom, och att han där åkallade hans heliga namn.


När han sedan var på återresa från Egypten kom  han förbi just den platsen, och då åkallade han på nytt Herren vid det altare han hade byggt

        ( 1 Mos 12:8; 13:4 ).


Jakob å sin sida helgade också den plats där Herren hade visat sig för honom överst på stegen.


Han reste där upp en sten, på vilken han utgöt helig olja ( 1 Mos 28:13-18 ).


Hagar gav ett namn åt en plats där ängeln hade visat sig för henne, för att visa vilket högt värde hon satte på denna plats, och hon uttalade följande

ord:

"Jag har då verkligen här fått se en skymt av honom som ser mig"  ( 1 Mos 16:13 ).


5.  Det tredje slaget av platser som ger andakt är de som Gud särskilt utväljer för att där åkallas och 

       förhärligas, som till exempel Sinai berg där han gav sin lag till Mose  ( 2 Mos 4:12 ), eller den plats

      han bestämde för att Abraham där skulle offra sin egen son  ( 1 Mos 22:2 ).


En annan sådan plats är berget Horeb, där Gud befallde Elia:

"Gå ut och ställ dig på berget inför Herren"

      ( 1 Kon 19:11 ), // eller berget Girgano, vigt åt

den helige Mikael, som visade sig för biskopen av

        Siponto och förkunnade att han var väktare för denna plats och önskade att få se en kyrka uppförd där, till ära för de heliga änglarna.


Och den allrasaligaste Jungfrun, har hon inte genom sitt snöunder i Rom utpekat platsen för den kyrka

        som Patricius skulle låta bygga?//


6.  Orsaken till Gud utväljer vissa platser framför andra till att där lovprisa, den känner han själv.


Vad oss beträffar, så räcker det att veta att allt sker för vårt andliga framåtskridande, och att Gud hör oss både där och överallt där vi i levande

         tro anropar honom.


Och närvi anropar honom på platser som är speciellt invigda till hans tjänst, har vi desto större utsikter att bl bönhörda, därför att Kyrkan

      speciellt har bestämt och invigt dem

för detta ändmål.   





 


   






Av Jan-Owe Ahlstrand - 21 oktober 2016 12:53

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL.  40.


VI FORTSÄTTER ATT STYRA ANDEN HÄN MOT INRE


SAMLING GENOM BRUKET AV DE GODA TING


VI TALAR OM.


1.  Orsaken till att så många andliga själar når fram till den sanna andliga glädjen, det är att de med sitt begär efter glädje aldrig lyfter sig utöver dessa

        yttre synliga ting.'


De borde betänka att den synliga kyrkan eller bönekapellet visserligen är den åt bön invigda och lämpligaste platsen, och att bilder uppväcker fromhet, men inte till den grad att själen skall

        vända all sin kraft och glädje mot dessa

föremål och glömma bort att be i det levande templet som är själens inre samling.


För att ställa detta i blickpunkten säger Aposteln

"Vet ni inte att ni är Guds tempel, och att Guds Ande bor i er?"  ( 1 Kor. 3:16 ).


Denna tanke kommer också fram i det nyss citerade ordet som Jesus riktade till den samaritiska kvinnan:   "Sanna tillbedjare skall tillbe Fadern  i ande och sanning"   (  Joh 4:24 ).


Gud sätter mycket litet värde på dina böner och vackert utstyrda böneplatser om din glädje är fästad vid dem, till skada för den inre utblottningen

         och den andliga fattigdomen, som består i att avstå från allt ägande.


2.  För att kunna rena din vilja från fåfäng glädje

och begär efter yttre ting och vända den till Gud

       i bön, måste du ha en enda sak för ögonen, nämligen att bevara ditt samvete rent, din vilja förenad med Gud och ditt sinne vänt till honom.


Du måste, som vi redan har sagt, söka dig en så ensam och avskild plats som möjligt, och hålla din viljas hela glädje riktad på Guds tillbedjan

     och förhärligande.


På de inskränkta små nöjena och yttre glädjeämnena skall du inte alls rikta blicken, utan helt enkelt förakta dem.


Ty så länge själen finner behag i den upplevda andaktens sötma, kommer hon aldrig att få erfara kraften av den inre andliga glädje som man bara

      finner i den andiga utblottningen som vinns av inre samling.

 

 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 21 oktober 2016 12:53

FULLKOMLIGHETENS VÄG.


KAPITEL.  7.


FORTSÄTTNING PÅ DEN ANDLIGA KÄRLEKEN.


NÅGRA RÅD FÖR ATT UPPNÅ DENNA.


1.  Det är märkligt hur lidelsefull denna kärlek är.


Hr många tårar, botövningar och böner kostar den inte!


Med vilken iver anbefalller inte en människa som hyser denna kärlek, förmålet för sin kärlek i allas deras förböner, som hon tror kan utverka hjälp

från Gud.


Och så brinnande är hennes längtan, att hon inte kan vara lycklig om hon inte ser sin älskade göra

framsteg.


Om denna älskade själ gör framsteg och hon sedan ser henne åter mattas, tror att hon aldrig mer skall kunna glädja sig över något i hela sitt liv.


Varken när hon äter eller sover är hon fri från denna omsorg, och ständigt fruktar han att denna själ

som älskar så mycket skall gå förlorad och att de

     skall bli skilda åt för evigt.


Den fysiska döden fruktar hon inte det minsta, ty hon vill inte fästa sig vid något som är så bräckligt

      att en enda vindpust kan rycka det  ur hennes händer, utan att hon kan hålla det kvar.


Detta är, somjag sagt, en kärlek som varken i smått eller stort söker sitt.


Allt vad en människa vill och önskar är att se den hon älskar rik på himmelska gåvor.


Detta är kärlek och inte våra eländiga jordiaks böjelser, för att säga något om de otillåtna,

      från vilka Gud må bevara oss.


2.  Dessa senare böjelser är ett sannskyldigt helvete, och vi skall inte trötta oss med att tala om hur låga de är, eftersom det inte går att tala ens om det minsta onda i dem.


Det anstår inte oss, systrar att ta dylika ord på våra läppar, eller ens att tänka på att sådant ont finns i världen.


Ni skall inte lyssna till någon som vare sig på skämt eller alvar talar om dylika böjelser, ej helle rtillåta att de blir nämna eller diskuterade i er närvaro.


Därav kan intet gott komma och det kan skadligt att bara höra dem omnämnas.


När jag därför talar om den jordiska kärleken menar jag den som vi får hysa för varandra, våra släktingar och vänner.  


I själva verket är den en innerlig önskan om att dessa som vi älskar inte skall dö.


Har de bara ont i huvudet så tycker vi att också vår själ lider, ser vi dem i trångmål blir vi utom oss av oro, och så vidare.


3.  Den andliga kärleken är inte av detta slag.


Trots att den naturliga svagheten först kan känna något av detta, rågar dock förståndet snart om prövningarna är till den älskade själens bästa,

       om de kommer henne att tillväxa i dygd och hur hon bär dem.


Och sedan ber vi Gud att ge henne tålamod, så att hon må dra nytta av sitt lidande.


Omm vi ser henne tålmodig känner vi oss inte längre betryckta utan glada och tröstade.


Om blott all förtjänst och vinning som lidandet medför tillföll dem vi älskar, skulle vi gärna föredra att själva lida framför att se dem lida.


Men trots all vår omsorg blir vi inte oroliga eller bekymrade.


4.  Jag upprepar det än en gång: denna kärlek är en bild och liknelse av den kärlek med vilken Kristus, den oändliga Kärleken, älskade oss.

     

Det är därför den för så mycket gott med sig för oss, ty den får oss att välkomna allt slags lidande för

    att vår nästa, utan att behöva lida, skall vinna dess förmåner.


De som får knyta vänskap med sådana själar vinner alltid mycket.


Men de måste inse, att antingen blir de uteslutna ur deras umgänge, jag menar ur deras förtrolighet, eller också utverkar dessa själar av vår Herre att

        även deras vänner vandrar deras väg; de är ju

ändå på väg mot samma fädernesland.


Så betedde sig den heliga Monika gentemot den helige Augustinus.



Sådana själar är aldrig i stånd att handl atvetydigt gentemot sina vänner.


Om de ser de anndra avvikafrån vägen eller begå något fel, kommer de genast att varso de andra.


De skulle inte knna handla annorlunda.


Och om de andra  inte bättrar sig, såkommer de inte att försöka påverka dem med insmickrande tal eller genom att skyla över sanningen.


Antingen måste de andra bättra sig eller också upphör vänskapen.


I annat fall skulle det bli outhärdligt för dem, något sådant kan ju ingen uthärda, ty från bägge sidor skulle det föras ett ständigt krig.


Även om dessa fullkomliga själar kan vara likgiltiga för hela världen och inte bekymrar sig om huruvida man tjänar Gud eller ej, eftersom de har nog av att göra det själva, så kan de omöjligt förhålla sig på samma sätt gentemot sina vänner.


Inga av deras vänners gärningar kan förbli dolda för dem, de ser även den minsta fläck.


Ja, jag försäkrar er att de bär ett mycket tungt kors.


5.  Det är detta slags kärlek som jag skulle vilja se hos oss.


I början kanske den inte är så fullkomlig, men Herren skall så småningom fullkomna den.


Låt oss börja med medlen för att uppnå den.


Fastän den är förknippad med en viss naturlig ömhet, kan detta inte skada, eftersom den är riktad mot alla i allmänhet.


Det är bra och nödvändigt att vi ibland visar ömhet i vår kärlek och att vi verkligen har en öm medkänsla

med våra systrar i deras prövningar och sjukdomar,

         också om de är obetydliga.


Ibland händer det att en helt obetydlig sak är lika svår att bära för en syster som en stor prövning

för en annan.


Det finns också människor som av naturen blir nedslagna för ingenting.


Om ni inte tillhör dem som blir det, så underlåt därför inte att ha medlidande med de andra.


Kanske vill Herren bespara oss dessa lidanden och ge oss andra i stället somsyna tunga för oss,

        och fastän de verkligen är det, syns lätta

för andra.


Låt oss alltsåinte bedöma andra efter oss själva

eller efter hur vi såg på oss själva vid någon tid

då Herren, kanske utan någon ansträngning från vår sida, gjorde oss starkare än dem.


Låt oss i stället tänka på hurudana vi har när vi var

som svagast.


6.  Lägg märke till hur viktigt detta råd är för att lära oss att ha medkänsla med vår nästas lidanden,

      hur små dessa än må vara.


Det är särskilt viktigt för de nämnda själarna, ty eftersom de längtar efter att lida, finner de allting lätt.


De får aldrig glömma bort hur det var för dem att själva vara svaga, och de bör tänka på att om de inte längre är det beror det inte på dem själva.

     

Ty i annat fall skulle djävulen så småningom kunna släcka kärleken till vår nästa och få oss att tro, att vad som i själva verket är en brist, är en fullkomlighet.


I varje avseende måste vi vara försiktiga och vaksamma, ty djävulen sover aldrig.


Och ju mer vi närmar oss fullkomligheten, desto vaksammare måste vi vara, eftersom hans frestelser då är ännu mer maskerade.


Några andra vågar han nämligen inte utsätta oss för.


Om vi alltså, som jag sade, inte tar oss till vara, kommer vi inte at förstå skadan förrän den redan är skedd.


Kort sagt, vi måste alltid vaka och be, ty det  finns inget bättre medel än bönen för att upptäcka djävulens dolda angrepp och få honom att avslöja

      sin närvaro.


7.  Försök också att vara glada tillsammans med era medsystrar när de hålle rekreation, vilket de ju ibland har ett verkligt behov av.


Det gäller för hela den tid dåman håller rekreation, även när ni inte uppskattar den.


Ty allt i fullkomlig kärlek om det görs med eftertanke.


Det är alltså mycket bra att den ena har medlidande med den andra, när denna befinner sig i trångmål.


Men se till at ni använder ert goda ömdöme så att ni inte bryter mot lydnaden.


Även om en syster skull efinna prioinnans befallningar stränga, så skall hon inte visa det eller det eller tala med någon annan om det; såframt hon inte talar med prioinnan själv, och då i

         ödmjukhet, annars kunde hon vålla mycken skada.


Lär er att urskilja vad det är som ni bör beklaga er över och ha medlidande med hos era systrar.


Varje iögonenfallande fel som ni ser hos någon av dem skall ni djupt beklaga.


Här kan ni visa och öva er kärlek på ett utmärkt sätt genom att ha tålamod med henne och inte ta

anstöt av hennes fel.


Så skall också de andra handla med era fel vilka, fastän ni inte själva är medvetna om det, säkert

är ännu talrikare.


Anbefall den felande systern ivrigt åt Gud och ansträng er att med stor fullkomlighet öva den dygd som är motsatsen till de brister ni tycker e r upptäcka hos den andra.


Vännlägg er mycket om detta, så skall ni genom era gärningar undervisa er syster om vad ord kanske aldrig skulle ha lärt henne eller vad bestraffnng inte skulle kunna åstadkomma.


Man är alltid benägen att ta efter en dygd som man ser lysa hos en annan.


Detta är ett gott råd, glöm inte bort det.


8.  O, vilken god och sann kärlek besitter inte den syster som befrämjar alla de andras framsteg

genom att glömma bort sina egna framsteg!


Hon skall raskt gå framåt i alla dygderna och hålla sin regel med stor fullkomlighet.


Detta är en mycket sannare vänskap än alla kärleksfulla ord.


Uttryck som "min kära", "mitt allt" och annat sådant som folk bruka säga till varandra, varken används eller få användas i detta hus.


Spara dessa ömma ord för er Brudgum, ty ni skall så ofta vara i hans sällskap och då så helt allena med honom, att ni kan ha god användning för dem alla, och han ger oss ju lov därtill.


Om ni ständigt brukar dem för de skapade varelserna, skall de inte längre säga er så mycket när ni använder dem i umgänget med Herren.


Och bortsett från detta har vi ingen anledning därtill.


De är typiska för kvinnor och jag, mina döttrar,

skulle önska att ni inte i något stycke vore såsom kvinnor, utan att ni liknade starka män.


Om ni strävar efter detta av all aera krafter skall Herren göra er så manliga att till och med männen blir förskräckta däröver.


Och hur lätt är inte detta för Herren som har skapat oss av ingenting.  


9.   Det är också ett mycket gott bevis på kärlek att försöka bespara de andra tungt arbete genom att man själv tar på sig husets tyngre sysslor, och likaså att glädja sig över och prisa Herren mycket

        för deras framsteg i dygden.


Allt detta, bortsett från det goda det medför, är en stor hjälp när det gäller att bevara friden och  endräkten mellan systrarna ------ der har vi genom

       Guds godhet redan befarit.


Må Herren se till att det alltid förblir så och blir än bättre!


Ty motsatsen vore förskräcklig och det vore mycket svårt att uthätda, om några få inte kunde hålla sams sinsemellan.


Må Gud inte tillåta det!


10.   Om er ermellan någon gång skulle vävlas ett förfluget ord som gav upphov till missnöje, så gottgör det genast och be mycket och enträget.


Om en dylikt oenighet skulle pågå länge eller om

det skulle uppstå kotterier, självförhävelse eller äregirighet, kan ni inse er för förlorade.


När jag skriver detta tycker jag att blodet stelnar vid blotta tanken på att det en dag skulle kunna

      hända, ty jag ser att i ett kloster är detta det  onda framför allt annat.


Ni måste förstå och vara förvissade om att ni med sådant kastar ut er Brudgum ur hans hus.


Ni tvingar ju honom att söka sig en annan boning, eftersom ni har kastat ut honom från hans

eget hem.


Ropa till Herren och sök finna bot för det onda!


Ty om det inte hjälper att ofta bikta och motta Herrens Lekamen, måste ni befara att det finns en Judas bland er.


11.  Priorinnan må, för Guds kärleks skull, akt på att inte något dylikt nästlar sig in.


Hon måste stävja det energiskt så snart något sådant visar sig, ty därpå beror helt och hållet om det onda skall kunna avhjälpas eller ej.


Den som hon förstår är upphovet till oron skall hon försöka sända till ett annat kloster och Gud skal hjälpa till så att man kan ge henne en hemgift.


Fördriv denna farsot!


Hugg av grenarna så gott ni förmår och är det inte nog så så riv upp roten!


Kan detta inte göras, så låt den som gör sig skyldig till dylika ting inte lämna sitt fängelse.


Det är långt bättre än att alla nunnorna skall bli smittade av en sådan obotlig farsot.


O, vilket stort ont är inte detta!


Gud bevare oss för ett kloster i vilket något sådant får insteg!


Då skulle jag hellre se elden bryta lös i vårt kloster och förtära oss alla.


Jag tror att jag senare skall återkomma till detta, eftersom det är så viktigt för oss, och därför

      skall jag nu inte längre uppehålla mig vid det.        




 


   

       





  



Av Jan-Owe Ahlstrand - 21 oktober 2016 12:52

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL.  39.


HUR MAN SKALL BEGAGNA SIG AV BÖNEKAPELL


OCH KYRKOR FÖR ATT DÄRMED LYFTA ANDEN


TILL GUD.


1.  För att man skall förstå hur man på dessa ärevördiga platser skall lyfta anden till Gud, måste

      jag först påpeka att det för nybörjarna

är både nyttigt och hälsosamt att ha smak för

        att finna en viss sinnlig glädje i helgonbilder,

bönekapell och andra synliga kultföremål.


Ty de har ännu inte förlorat smaken för världsliga ting eller avsagt sig dem, men med denna smak för det sakrala fördriver de smaken för det väldsliga.


Tänk på hur man gör med ett barn.


Vill man ta något som det har i handen så ger man det något annat i stället, för att det inte skall gråta när det står där med tomma händer.


Den andliga själ som vill göra framteg måste på liknande sätt avstå från alla begär och njutningar i vilka viljan kan fina tillfredsställelse.


Den verkligt andliga människan fäster sig inte vid yttre föremål.


Vad hon sker, det är inre samling och förtroliga samtal med Gud.


Om hon också använder bilder och bönekapell,

sker det bara liksom i förbigående, ty strax reser sig hennes ande och stiger upp mot Gud och hon glömmer allt sinnligt.


2. Även om det är lämpligt attbe på en plats som är invigd till gudstjänst, bör man dock välja en plats där sinnena inte fängslas så mycket av det yttre,

       utan där anden fritt kan höja sig till Gud.


I den meningen bör vi också uppfatta det svar som vår Frälsare gav den samaritiska kvinnan.


Hon frågade honom var man skulle be, i templet i Jerusalem eller på ett berg, och han svarade att den sanna bönen inte var bunden av vare sig tempel eller berg, utan att de sanna bedjarna, de som

       behagar Fadern, de tillber honom

"i ande och sanning"   ( Joh 4:23-24 ). 


Om också kyrkorna och bönekapellen är invigda till bön och väl ägnade detta, ty någon annan uppgift bör de inte ha, måste man dock välja en plats som så litet som möjligt sysselsätter och fängslar

       sinnena, eftersom det rör sig om något så viktigt som ett inre umgänge med Gud.


Det får därför inte vara en intagande plats som smeker sinnena och är sentimentalt styrd ------

som det finns så många av ------ så att anden

        i stället för att samla sig distraheras av sinnlig njutning och förnöjelse.


Och då syns mig en ensam, kärv och sträv plats svara den bäst ägnade.


Där kan anden med all sin kraft lyfta sig raka vägen upp till Gud och blir inte hindrad och hämmad genom synliga ting.


Dessa kan väl emellanåt hjälpa anden att  öja sig, men hur nyttiga de än må vara, måste man avstå från dem för att kunna samla sig i Gud.


Därför valde Frälsaren, oss till förebild, vanligen ensamt belägna platser när hann ville be, framför allt sådana som inte gav sinnena någon näring och som höjde själen till Gud.


Av detta slag är bergen, som lyfter sig över jorden och vanligen inte har någon vegetation och inte heller ger någon impuls åt sinnena.


3.  Den verkligt andliga själen får därför aldrig bekymra sig om huruvida en plats för bön är särskilt bekväm, ty det vore ett bevis för att hon ännu alltför

    mycket är slav under sinnena.


Hon skall i stället bara ha den inre samlingen i

sikte, lämna allt annat åsido och välja sig den plats som är mest fri från sinnliga föremål och njutningar.


Hon skall vända bort sin uppmärksamhet från allt yttre, så att hon, helt bortom allt skapat, kan glädja

       sig i Gud ensam.


Det gör ett egendomligt intryck när man ser fromma personer omsorgsfullt inreda ett bönekapell åt sig

        för att äga en angenäm och ståndmässig plats för bön, men mycket litet eller inte alls bekymra

          sig om inre samling, vilket dock borde vara

det viktigaste.


Ägde de sann fromhet, skulle de inte ha smak för oväsentligheter, utan snarare avsmak.




         

    

   

Av Jan-Owe Ahlstrand - 15 oktober 2016 20:08

#LYSSNA PÅ RÅD OCH TA EMOT FOSTRAN,


    DÅ BLIR DU VIS#.


ORD. 19:20.


500.  Man och kvinna har olika känslo-liv.

Det handlar om att förstå varandras känslo-liv.


501.  Ödmjukheten, enkel-heten och litenheten :::

brist-vara i dagens samhälle.


502.  Tåla-modet en inre styrka.


503.  Uppmuntran :: känna sig älskad ::: känna

livs-glädje.


504.  Känna med-lidande för de lidande ::

i sitt hjärta älska sin nästa.


505.  Tröstens ord ::: läkande ord.


506.  Människor talar om vad de vill göra och inte vill göra ::: ut-ifrån sina ord och handlingar.


507.  Lära känna ödmjuk-heten och mildheten ::: 

livs-lång vandring i deras gemenskap.


508.  Över-modets och stolthetens o-moral :::

nationens undergång.


509.  Ödmjukhetens,  enkel-hetens och litenhetens

moral :::: nationens räddning.


510.  Allt har sin tid :::: Sol-tiden : Växt-tiden ::

Regn-tiden. 


511.  Ut-hållighetens trofasthet ::: nationens

räddning.


512.  I-härdigheten : tålamodet Och

stånd-aktig-heten :: nationens räddning.


513.  TYSTNADEN


               ÖDJUKHETEN


                        STILLHETEN.


     EN TRÖSTARE


           EN HJÄLPARE


                  EN BESKYDDARE.


514a.  Tystnaden : ödmjuk-heten :: stillheten

värde-sätter livets lärdom och erfarenhet.


514b.  Människor blir oroliga och för-virrade ::

i o-tystnaden.


515.  Oro-liga och förvirrade ögon är oroliga

och för-virrade i hjärta och sinne.


516.  Ögonen är själens spegel.


517.  Ej :: låna ut sin tunga till sina med-människors

o-fullkomligheters ord och handlingar.


518.  Se först sina egna :: o-fullkomligheter.


519.  Övermodet och stoltheten :: för-talar andras

o-fullkomligheter.  


520.  Be-vara sina läppars dörr :: till-hör ödmjuk-hetens goda karaktär.


521.  Filosofiska tankar ::: livets lärdom och livs-erfarenhet.


522.  Kriminella ligor ::: laglöshetens lego-drängar.


523.  Moraliska karaktären vanärar laglösheten.



LYSSNA PÅ RÅD OCH TA EMOT FOSTRAN,


DÅ BLIR DU VIS #.  Ord. 19:20.


524.  Om-tänksamheten och omsorgen  :::: värde-sätter människovärdet.


525.  Aktiv lag-lös-het trivs i o-moraliska jordmånen.


526.  Lag--lös-heten onda och onda.


527.  Lag--lös-heten lyder sina egna paragrafer

och lagar.


528.  Lag--lös-heten :: nationens oro och för-virring.


529.  Visa en öm medkänsla och med-lidande ::

be-svaras i de smås, fattigas och hjälplösas hjärtan.


530.   O-tacksamhetens känslo-liv  ::: hårt

och känslo-kallt.


531.   Tacksamhetens känslo-liv ::: utstrålar

ömhet och värme.


532.   Tacksamheten och o -tacksamheten ::

känner ingen gemenskap med varandra.


533.  Man-ligheten och kvinnligheten har inte samma känslo-liv.


534.  Tar tid att lära känna varandras känslo-liv

och person-ligheter.


535.  Mång-faldigheten säger ::: det finns inte två

lika person-ligheter.


536.   O-till-gäng-liga människor ::: har för mycket

att göra.


537.   Människors egna be-kymmer och problem ::

beror på deras själv-valda livsstil och livsföring.


538.   Dominantiska ::: egen-sinniga människors

be-teende ::: bli till egen skada.


539.   Över-modet visar ingen respekt för andras behov.


540.   Livets lärdom och erfarenheter ::: tillåter

ut-hållighetens full-komlighet ::: växa till

i ett människohjärta.


541.   Livets ut-hållig-het ::: likt fröet som tillåts växa till ::: i ett ödmjukt hjärta.


542.   Vara rädd om tystnaden ::: still-heten ::::

ödmjukheten ::::: återspelar livs-lärdomen

och erfarenheten.


543.   Dominanta människor :: ser sig själv som

full-komliga.


544.   Dominantiskt be-teende ::: svårt att acceptera andras fel och brister.


545.   Ut-hållig förberedelse ::: lång-siktigt

tänkande.


546.   God planering och ordning ::: lång-siktigt tänkande.

     

547a.  Hänsyns-lös-heten ::: tänker på sig själv.

  

547b.  Själv-upptagen.


              Själv-god

                  

                  Ego-istisk i sitt tänkande och handlande.


548.   Själv-säker :: Själv-god ::: Själv-upptagen ::::

ärar sig själv.


549.   Se ::: var jag kan göra.



#LYSSNA PÅ RÅD OCH FOSTRAN,


DÅ BLIR DU VIS#.   Ord. 19:20.


550.   Förakt-full mot sin nästa :: hatar henne.


551.   Livet i lydnaden för sanningen ::::

hör-sammar inte lögnens lockelser. 


552.  Ödmjukheten : enkel-heten :: litenheten :::

visar en person-lig öppenhet :::: där viljan finns

dela deras gemenskap. 


553.  Globalt tanke-sätt ::: internationellt

tanke-sätt: svårt att visa med-lidande mot de små, svaga och fattiga.


553.  Öm-heten och omsorgen ::: villiga att bjuda in

de små, svaga och fattiga i sin gemenskap.


554.  Tungans språk ::: inte alltid sam-arbetar med

hjärtats tankar.


555.  Vreden : häftig-heten och aggresiviteten :::

villig att för-svara sig själv. 


556.  Tillåta O-fullkomligheten :: be-mötas av ödmjukheten ::: enkel-heten :::: litenheten.


557.  De visar oss vad som fattas i våra inre liv.


558.  O-fullkomligheten :: visar våra fel och brister.


559.  Ödmjukheten : enkel-heten :: litenheten ::: räddningen från o-fullkomligheten

    behövlig och kärleks-full hjälp in i deras

närhet av full-komligheten.


560.  Manlig-hetens värdighet och ödmjukhet :::

öppnar upp för hans full-komlighet.


561.  Kvinnlig-hetens värdighet och ödmjukhet :::

öppnar upp för hennes full-komlighet.


562.  Smaka ödmjuk-hetens inre sötma ::

förändrar människans tanke och tale-sätt.


563.  Nationer som smakar denna närings-rika sötma av ödmjuk-hetens närhet ::: förändras från en nation av o-moraliskt förfall till ett land av moralisk upp-rättelse.


563.  Insiktens syn-sätt Och tale-sätt :::

god rikt-linje för den nationella moraliska

upp-rättelsen.


564.  Över-modet lyssnar på sitt eget tal.

  Talet som i övermodets ögon ses som full-komligt.


565.  Över-modet känner en smärta inför ödmjuk-heten bekänna sina fel Och brister. 


566.  Över-modet och stoltheten ::: tror sig veta allt.


567.  Själv-försvaret ::: övermodets egna beskydd.


568.  Vara ståndaktig +++ karaktärs-fast :::

med livet i ödmjuk-heten :: förändrar hjärtas och tankars in-ställning till livets värde.


569.  Över-modets tillfredsställelse ::: för-blindar människans syn-sätt och tale-sätt.


570.   För-strödd-heten och tank-spridd-heten

i tanke-världen ::: tomhetens få-fäng-lig-het.


571.  Tom-hetens och fåfängliga tankar :: likt agnar

för vinden. 


572.  Ej :: underhålla tankar i för-strödd-heten och tank-spridd-heten ::: idel fåfänga.


#LYSSNA PÅ RÅD OCH FOSTRAN,


DÅ BLIR DU VIS#.    Ord. 19:20.


573.  Ej :: låna ut sina tankar till det som ej ger någon be-löning.


574.  Nation i av-saknad av fader-liga gestalter :::

o-moralens fruktsamma jordmån.


575.  Nation i av-saknad av moder-liga gestalter :::

o-moralens fruktsamma jordmån.


576.  Egoistiska känslo-livet ::: skadar det inre känslo-livet.


577.  Moders-kärleken :::: ömhetens kärleks-band

::::: till sina älskade barn och barnbarn.


578.  Saktmodighetens ömhet ::: uppskattar

människo-värdet.


579.  Penning-begäret känner aldrig någon mättnad efter penningar.


580.  Vreden och häftigheten :::: skadar själs-livet

Och tanke-världen.


581.  Penning-begäret ut-för dår-akt-iga handlingar ::

skadar mänskligheten.


582.  Saktmodighetens närhet ::: för-ändrar ett

människo-hjärta och sinne.


583.  Sakt-modig-hetens tunga ::: själens sötma

livets läkedom.


584.  Saktmodighetens livs-flöde ::: livets glädje

:::: i ett sorgset och be-drövat hjärta.


585.  Milda och saktmodiga ord :: de smås, fattigas

och faderslösas upp-muntran.


586.  Smaka och leva i sakt-modig-hetens

rikedomar.


587.  Tank-spridda och förströdda tankar :::

själens oro och för-virring.


585.  Ro-fyllda och lugna tankar ::: tankevärldens

harmoni och vila.


586.  Rädslan och miss-tänksam-heten ::: oroar

och för-virrar människohjärtan.


587.  Förvirrande ord ::: skapar o-säkerhet

och o-trygghet.


588.  Ord av rädsla och miss-tänksam-het ::::

skapar oro och för-virring.


589.  Stoltheten, lat-heten och bekvämligheten :::

energi-tjuv och tids-tjuv.


590.  Varje dag har sin egen lärdom.


591.  Gårdagens lärdom :::: till nytta för morgon-dagen.


592.  Saktmodigheten bote-medlet mot ::::

häftig-heten och vreden.


593.  Sakt-modig-hetens ord ::: vapnet mot häftig-heten och vreden.


594.  Sakt-modig-hetens ömhet ::: läker såriga

och blödande hjärte-sår.


595.  Sakt-modig-hetens leende läppar ::::

upp-muntrar : vilse-gångna hjärtan. 


596a.  Milt och ödmjukt leende ::: läkedom för

sårade och blödande hjärtan.


596b.  Ömma Och öm-sinta Ord  ärar

ödmjuk-heten & litenheten.



#LYSSNA PÅ RÅD OCH  FOSTRAN,


DÅ BLIR DU VIS#.  Ord.  19:20.


596c.  Öm & öm-sint tunga  ärar

ödmjuk-heten Och litenheten.


597a.  Trötta och slitna tankar :::: längtar efter

nattens vila.


597b.  Barm-härtiga Ord  ärar kärleken.


597c.  Barm-härtig-hetens tunga  ärar kärleken. 


597d.  Stånd-aktiga Ord ärar sanningen.


597e.  Stånd-aktig tunga ärar sanningen.


598a.  Lydnaden villig att lyssna.


598b.  Att få lägga snäll-hetens & vänlighetens

varma små blommor i elak-hetens hjärta.


598c.  Att få lägga ödmjuk-hetens Och litenhetens

varma små blommor i hög-modets hjärta.


598d.  Häftiga & ilskna Ord  van-ärar saktmodet. 


599a.  Lyssnande öron :: till-gäng-liga för visa

och kloka ord.


599b.  Stolt-hetens tunga ::: kiv-aktig :: o-sämjefull

Och o-vänskap-lig.


599c.  O-tystnaden våld-för sig på :: tystnaden

och still-heten.


599d.  Moders-kärleken : visar sig i kärleks-bandet

till sina barn Och barn-barn.


599e.  Lära känna sakt-modig-heten ::: leva i 

hennes rikedomar. 


 

             






 





Av Jan-Owe Ahlstrand - 15 oktober 2016 20:08

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL.   38.


DÄR VI FORTSÄTTER ATT TALA OM DE ANDLIGA


GODA TING SOM FRAMKALLAR ANDAKT.


OM BÖNEKAPELL OCH PLATSER SOM ÄR HELGADE


ÅT BÖN.


1.   Jag tror att jag tillräckligt tydligt har förklarat

att en själ faller offer för stora ofullkomligheter

        om hon söker sin glädje i alla bisaker hos bilderna; och denna hängivenhet är kanske ännu farligare än om hon finner behag i andra kroppsliga och timliga ting.


Jag säger att den kanske är ännu farligare, ty då det rör sig om helgade ting tror man sig säker och fruktar mindre att göra fel genom naturlig hängivenhet och förkärlek.


Och så bedrar man sig grundligt genom att tro att det välbehag man känner inför dessa bilder skulle vara uttryck för en glödande lustkänsla, som likaväl

riktar sig mot andra ting som i detta fall

      mot bilderna.


2.  Och låt oss nu tala om bönekapellen.


Det finns människor som visst aldrig tröttnar på att hänga upp bild bredvid bild i sina bönekapell, och det roar dem att arrangera dessa med ordning och 

        smak, för att deras bönekapell skall vara

vackert smyckade och inredda.


Men Gud älskar de därför inte mera, tvärtom mindre.


Ty den kärlek de känner till dessa utsmyckningar och målningar är bortvänd från den levande verkligheten, som vi har sagt.


Jag klandar förvisso inte dem som använder alla möjliga prydnader för att hedra sina bilder; det är ju mycket litet i förhållande till vad de är värda,

      och de som inte behandlar dem med respekt och vördnad borde allvarligt förebrås för detta.


Samma sak måste sägas om de bildhuggare och målare som förfärdigar så fula bilder att de tar bort

      all andakt i stället för att öka den.


Sådana hantverkare borde förbjudas att utöva sin konst, därför att de arbetar oskickligt och smaklöst.


Men vad är allt detta i förhållande till den anda av hängivenhet och lust, där sinnena låter sig så fångas att själen alldeles hindras att lyfta sig

      mot Gud, att älska honom och att frigöra sig från allt av kärlek till honom?


Om du försummar din plikt för att följa din egen håg,

kommer Gud i stället för att vara dig nådig att straffa dig, därför att du inte i allt har sökt hans

     vilja, utan din egen.


Detta är något som vi mycket väl kan förstå, om vi betraktar Hans Majestäts högtidliga intåg i Jerusalem.


När de tog emot honom med glädjesånger och med palmer i händerna, grät Herren  ( Matt 21:9 ),

     ty han visste att många av dem i sina hjärtan var långt ifrån honom, även om de visade alla yttre

       tecken på glädje och ju deltog i ståten.


Därför kan vi också med rätta säga att den festen,

den ordnade de för sig själva och inte för Gud.


Och detsamma sker ofta också i våra dagar. 


Om en högtidlig festlighet skall äga rum någonstans, gläder man sig mest åt dess   

         underhållande moment, att få ett tillfälle att se och att bli sedd, eller att få äta gott, eller åt andra liknande tankar, men inte åt tillfället

       att behaga Gud.


Och hur skulle man kunna behaga Gud om man har sådana tankar och ett sådant sinnelag, särskilt om dessa högtidligheter blandas med löjliga och

       profana ting för att locka folk till skratt,

så at de mer än någonsin blir ouppmärksamma.


Detsamma gäller också om andra arrangemang som mera tilltalar folket än väcker andakt.


3.  Och vad skall man sedan säga om människors alla andra avsikter?


Hur många väl beräknade syften finns det inte med de fester som de firar?


Och är det inte oftast så att det blir deras ögon

och hjärtan som får ta hem spelet, och ingalunda

Guds ära?


De vet om det, men Gud som ser allt, han vet också om det.


De som vid olika tillfällen handlar så skall i varje fall vara övertygade om att det är sig själva de

       förhärligar, och inte Gud.


Allt som de gör för att skapa glädje åt sig själv och åt andra, det anser inte Gud vara gjort för honom.


Många gläder sig åt att ha deltagit i en religös fest, men Gud vredgas över dem, liksom på sin tid över Israels barn, när dessa sjöng festsånger och dansade inför sina avgudar, i tro att de därmed

       ärade Gud.


Och för denna vanvördnads skull fick många tusen av dem dö  ( 2 Mos 32:7-28 ).


Också prästerna Nadav och Avihu, Arons söner, dödade Gud medan de ännu höll rökelsekaren i händerna, därför att de offrade en främmande eld

       till Gud   ( 3 Mos 10:1-2 ).


Vi ser också hur det gick för den man som kom till bröllopssalen i dåliga kläder, hur han på

"konungens befallning blev bunden till händer och fötter och kastad ut i mörkret utanför"

     ( Matt 22:12-13 ).


Detta visar oss vilket stort misshag Gudfinner i sådana vanvördigheter som träder i dagen vid

liknande festligheter anordnade till hans ära.


O min Herre och Gud, hur många fester firar  inte människors barn, där djävulen vinner mera än du!


Och sådana fester gläder djävulen, eftersom han på dem kan göra sina affärer, just som en köpman

på torget.


Och hur ofta kunde du inte säga, Herre:

   "Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig, och fåfängt dykade mig"

    ( Matt 15:8 ).


Ty Gud måste man tjäna endast för hans egen skull, för det som han är i sig själv, och utesluta alla andra avsikter.


När man alltså inte tjänar Gud för hans egen skull, tjänar man Gud utan att anse honom vara den yttersta orsaken.


4.   Låt oss återgå till bönekapellen.

Jag säger att en del människor smyckar dem mera

        för sin egen tillfredsställelse än till Guds välbehag.  

Andra däremot bryr sig så litet om den respekt de är skyldiga dem, att de inte värderar dem mer än sina profana rum och i bland till

      och med ännu mindre, därför att de har mera

smak för det profana än  för det gudomliga.


5.  Men låt oss lämna dessa människor och i stället tala om dem som anser sig själva vara mycket fromma.


Bland dem finns det många som är så fästade vid sitt bönekapell och dess utsmyckningar att de

      ägnar det hela den tid de borde tillbringa med

att be till Gud och att samla sig.


Och de märker inte ens att om allt detta inte tjänar den inre samlingen och själsfriden, blir de genom detta lika förströdda som vid andra sysselsättningar.


Denna tillfredsställelse av deras önskemål och begär håller dem i en ständig oro, särskilt om man vill ta dessa ting ifrån dem.  





      


   


 



Av Jan-Owe Ahlstrand - 15 oktober 2016 20:07

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL.  37.


OM HUR MAN SKALL VÄNDA TILL GUD DEN


GLÄDJE SOM VILJAN KAN FINNA I BILDERNA,


FÖR ATT DESSA INTE SKALL BLI TILL ETT


HINDER OCH FÖRA SJÄLEN VILSE.


1.  Bilderna är mycket nyttiga till att hos oss väcka upp tanken på Gud och helgonen, liksom till att

      stämma viljan till andakt, ifall man gör ett rätt

bruk av dem på vanligt sätt.


Men de kan också ge anledning till stora förvillelser, om själen vid övernaturliga händelser inte förstår att förhålla sig så som hon bör på sin väg till Gud.


Ett av de medel som djävulen begagnar för att lätt

kunna fånga oförsiktiga själar och stänga andens väg för dem, det är övernaturliga och sällsamma uppenbarelser.


Han visar dem antingen i de materiella och kroppsliga bilder som Kyrkan använder, eller också i fantasibilder av ett helgon eller en helgonbild,

       genom att han förvandlar sig till en ljusets ängel för att kunna bedra oss.


Ty i just de medel som vi äger till hjälp och stöd försöker den sluga djävulen dölja sig för att fånga oss när vi minst förmodar det.


Den verkligt fromma själen måste alltid vara på sin vakt, särskilt i det goda, ty det onda är redan i sig självt känetecknat som ont.


2.  De skador som i detta avseende kan drabba själen är följande:

Hon hindras i sin tillflykt till Gud, eller hon gör av oförstånd ett felaktigt bruk av bilderna, eller hon löper risken på ett naturligt eller övernaturligt sätt bli vilseledd av dem.


Allt detta är sådant som vi redan har avhandlat.


Vidare måste vi rena den lust och glädje som viljan finner i bilderna och lyfta själen upp mot Gud genom dem, ty just detta är Kyrkans avsikt när hon

       rekommenderar oss bruket av dem.


För att kunna uppnå detta dubbla resultat vill jag här ange bara en enda förhållningsregel, som bör

följas vid alla tillfällen.


Eftesom bildernas syfte är att led oss till det osynliga, skall vi i dem bara söka den levande sanning som de framställer, det vill säga viljan

       skall i dem söka sin glädje och bevekelsegrunden till sin kärlek.


Därför skall den troende själen vid anblicken av en bild, verklig eler fantasibild, konstnärligt vacker eller rikt utsirad, den må ge henne sinnligt

      förnimbar eller andlig andakt eller låta henne se något övernaturligt, se till att hon inte ger sig hän

        åt någon sinnlig njutning.


Hon skall inte fästa något som helst avseende vid dessa tillfälligheter och inte stanna upp inför dem,

        utan hon skall omedelbart höja sin ande till det föremål den framställer och lyfta viljans hela

     glädjekraft till Gud i from inre bön, eller till det helgon hon anropar.


Ty hon får inte fästa sig vid det som är målat eller vid det som hon erfar med känslorna utan hon måste lyfta sig till det levande och andliga.


På det sättet utesluts varje förvillelse, eftersom själen inte fäster något avseende vid vad bilden

      kanske säger henne och hon inte sysselsätter

anden och sinnena, så att de hindrar henne att

         lyfta sig till Gud.


Inte heller sätter hon större tillit till en bild än till

en annan. 

 

Den bild som på övernaturligt sätt inger henne andakt kommer sedan att ge henne det i ännu

      rikare mått, eftersom hon varje gång genast lyfter sig i kärlek upp mot Gud.


Ty när Gud skall ge de nådegåvor vi talat om, vill han alltid se kärleken och glädjen riktade på det osynliga.


Det är detta han vill oss, och dessutom att vi skall förinta kraften och njutandet hos alla våra själskrafter beträffande de synliga och sinnliga tingen.


  



Av Jan-Owe Ahlstrand - 15 oktober 2016 04:56

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.


KAPITEL. 36.


DÄR VI FORTSÄTTER MED FRÅGAN OM


HELGONBILDER OCH VISAR HUR STOR


OKUNNIGHETEN PÅ DENNA PUNKT KAN VARA


HOS EN DEL MÄNNISKOR.


1.  Det skulle finnas mycket att säga om okunnigheten hos somliga människor beträffande helgonbilder.


Dumheten går så långt att en del sätter större förtröstan till vissa bilder än till andra.


De inbillar sig att Gud bönhör dem bättre genom dessa bilder än genom andra, fastän de båda föreställer samma person, som till exempel två bilder av Kristus eller två av Vår Fru.


Och orsaken är bara de att de själva tycker mera om den ena bilden än den andra.


På dett asätt visar de bara sin okunnighet och grovhuggna inställning i sitt förhållande till Gud och i den dyrkan och vördnad de är skyldiga honom.


Ty Gud ser bara till tron och till hjärtats renhet hos den som ber.


När Gud ibland ger mera nåd genom en viss bilds förmedling än genom en annans, så är det inte

      därför att den ena skulle vara lämpligare att be framför än den andra, trots all skillnad som kan finnas dem emellan, utan därför att den som ber

         känner mera andakt framför den ena än framför den andra.


Om han har lika stor andakt inför den ena som inför den andra, eller utan någondera, så ger Gud

samma nåd.


2.  Orsaken till att Gud gör underverk och ger stor nåd genom en viss bilds förmedling och inte genom en annans, är inte den att man tycker mer eller mindre om dem utan den att en kanske sömnig

       andakt blir uppväckt och de troende börjar ge sig hän åt bönen.


Och då nu tack vare denna bild andakten upptänds och bönen fortsätter ----- och det är d etvå förutsättningarna för att uppnå bönhörelse från Gud

-------- förbarmar sig Gud, rörd av de troendes kärlek och bön, och fortsätter att betjäna sig av denna bild för att göra underverk och nådegärningar.


Men de tär ju klart att Gud handlar inte så på grund av själva bilden, ty i sig själv är den ju ingenting

     annat än en målning, utan han handlar så

på grund av den tro och kärlek som man har för

        det helgon som bilden föreställer.


Om du därför har samma andakt och tro på den heliga Jungfrun framför den ena eller den andra

    bilden, eller utan någon bild alls, får du av Gud som sagt lika stor nåd.


Erfarenheten visar rentav att när Gud gör nådegärningar och under, så gör han dem oftast genom bilder som inte är fint målade, och inte fint skulpterade och vackra, för att de troende inte

     skall tillskriva målningen eller formen

dessa under.


3.  Mycket ofta ger Vår Herre sådan nåd genom bilder på långt avlägsna orter.


Detta gör han först och främst därför att den pilgrimsfärd man företar ökar andakten och gör hela

        handlingen mera intensiv, och i andra hand för att man skall komma bort ifrån bullret och folkträngseln för att be, så som Herren själv gjorde.


Och därför bör den som vill bege sig på pilgrimsfärd just välja ett tillfälle när det inte finns så mycket

       folk där, även om tidpunkten kan synas ovanlig.


Men när där finns mycket folk, råder jag honom att inte resa dit, ty då återkommer man oftast mera splittrad än man reste.


Många far i själva verket mera för att ha semester

än andakt.


Har man emellertid andakt och tro, duger vilken bild som helst.


Och har man varken det ena eller det andra, duger inga bilder alls.


Vår Frälsare var en levande bild när han gick här på jorden, men det hjälpte inte dem som inte hade tro.


Förgäves var de tillsammans med honom och förgäves bevittnade de hans underbara gärningar,

       de kunde inte dra någon nytta av dem.


Det var därför som han inte gjorde så många kraftgärningar i sitt eget land, så som evangelisten berättar  ( Luk  4:24 ).


4.  Jag skulle här också vilja tala om vissa övernaturliga verkningar som bilder ibland kan åstadkomma hos enstaka själar.


Gud ger en själ ett andligt intryck med hjälp av en bild, och ibland gör han det så att bilden och den andakt den framkallat inpräglas i anden så levande

         som om den alltid var närvarande.


När själen sedann plötsligt erinrar sig denna bild, erfar hon en andaktskänsla som är lika stark som första gången, ibland mer ibland mindre,

        under det att hon vid anblicken av en annan bild, om det så är ett stort konstverk, inte alls får denna andaktskänsla.


5.   Många personer har också en särskild andakt för något bestämt slag av bilder, men detta är oftast ingenting annat än ennatulig böjelse och en smaksak, på samma sätt som den ena människans

        ansikte kan tilltala oss mera än den andras.


Denna böjelse är helt naturlig, och just den bilden kommer man lätt ihåg därför att det naturliga

       intrycket alltid sitter kvar i minnet.


Ett sådant ansikte är kanske mindre vackert än andra, men ens naturliga böjelse fäster sig mest vid just denna form och gestalt.


Därför tror också många människor att det är en fråga om andakt när de känner sig mera dragna till

       vissa bilder än till andra.


Men i själva verket rör det sig inte om annat än en smaksak och en naturlig läggning.


Ibland när man betraktar en bild, händer det att man liksom ser den röra sig, ändra fysionomi

       och vilja ge något tecken, eller man tycker att den genom någon rörelse vill låta en förstå någonting.


Dessa övernaturliga verkningar  ------  vi betecknar dem här så  ------  är sökerligen i ånga fall äkta och också goda.


De kan utgå från Gud, kanske för att öka vår andakt eller för att ge själen ett stöd i hennes svaghet,

        så stt hon inte förlorar sig i tankspriddhet.


Men många gånger är det också djävulen som framkallar dem för att bedra och skada oss.


Därför skall vi i nästa kapitel ge några närmare förklaringar.

     

        



 





 



  

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Oktober 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards