FULLKOMLIGHETENS VÄG.  TERESA AV AVILA.

KAPITEL.  2.

OM HUR MAN SKALL FRIGÖRA SIG FRÅN

DE KROPPSLIGA BEHOVEN OCH OM

FATTIGDOMENS GAGN.

1. Tro inte, mina systrar, att ni kommer att sakna föda för att ni inte bryr er om att behaga människorna

i världen.  Försök aldrig finna er utkomst genom mänskliga konstgrepp, ty då skall ni dö av hunger,

och det med rätta.

Fäst blicken på er Brudgum, det är han som skall

ge er vad ni behöver.

Om han är nöjd med er, skall inte heller de som är er minst bevågna kunna avhålla sig från att ge

er föda, vilket ni vet av erfarenhet.

Om ni gör detta men ändå dör av hunger, saliga

är då nunnorna i Sankt Josefs kloster!

Glöm aldrig bort detta för Gud kärleks skull.

Ni har avstått från inkomster, avstå då också

från omsorgen om födan, annars är allt förlorat.

De som Herren vill skall leva av en inkomst må ha

dessa omsorger, och det är inte mer än rätt

eftersom det är deras kallelse, men för oss,

systrar, vore det en dårskap.

2.  Att bekymra sig om andras inkomster tycks

mig vara detsamma som att fundera över vad de

begagnar dem till, för övrigt skall era bekymmer

inte förmå dem att ändra inställning eller att inge

dem lust att skänka allmosor.

Överlåt denna omsorg åt honom som kan röra allas

hjärtan, han som är Herre över både pengar

och deras ägare.

På hans befallning har vi kommit hit.

Hans ord är sanna, de kan icke förgås, för skall

himmel och jord förgås.

Låt oss inte svika honom och vi skall inte behöva

frukta att han skall till vårt bästa, som vi kan se

hos helgonen, vilka förlorade sina liv för Herrens

skull när man dödade dem.

Han tillät det för att genom matyrdöden öka deras ära.

Det skulle vara ett gott byte om allt genast tog slut

och vi fick njuta det eviga överflödet.

3.  Lägg märke till, systrar, hur viktigt detta råd är;

det är därför som jag lämnar det skriftligt så att ni

inte kan glömma bort de efter min död, och så länge

jag lever skall jag påminna er om det, emedan jag

av erfarenhet vet vilken stor hjälp det skall vara

för er.

Ju mindre vi har desto mer obekymrad är jag

och Herren vet att jag tycker, att det smärtar mig

mer när vi har överflöd än när det fattas oss något.

Jag vet inte om det är Herren som gör detta, men

jag har erfarit att han genast ger oss vad vi behöver.

Om vi utgav oss för att vara fattiga utan att vara

det i anden, skulle vi bedra världen.

Jag skulle ha samvetsförebråelser för detta

och skulle tycka att det vore som om de rika bad

om en allmosa.

Gud give att det inte må hända!

Ty där detta överdrivna bekymmer om allmosan

finns, tigger man snart av gammal vana, och kanske

skulle vi be om något som vi inte behövde och tigga av någon som vore i större nöd än vi.

Den som ger skulle visserligen inte förlora något utan endast ha vinning därav, vi däremot vore

det de somm förlorade.

Gud give, mina döttrar, att detta aldrig må hända,

då föredrog jag att ni hade fasta inkomster.

4.  Era tankar får på inga villkor uppehålla sig vid

dessa ting!

Det ber jag er, liksom man ber om en allmosa för

Guds kärleks skull.

Om också den allra yngsta bland er skulle upptäcka

att något dylikt förekommer i detta hus, må hon

ropa högt till Herren och rådgöra med priorinnan

och i all ödmjukhet säga åt henne att hon går vilse;

ja, hon gör det i så hög grad att denna sanna

fattigdomen bit för bit håller på att gå förlorad.

Jag hoppas vid Gud att detta aldrig skall hända

och att han inte skall överge sina tjänarinnor.

Om detta som ni har ett mig att skriva inte är

något värt, så kan det åtminstone tjäna som varning.

5. Tro mig, mina döttrar, för ert bästa har Gud låtit

mig förstå ------ om än aldrig så litet ------ vilka rikedomar som finns i den heliga fattigdomen.

Den som övar den skall förstå det, men kanske

inte så väl som jag, ty jag har varit förtryckt

och inte fattig i anden, trots att jag har lovat att

i fattigdom.

Den är en rikedom som i sig innesluter alla världens

rikedomar.

Det är en stor makt, jag menar, att den som inte bryr sig om det som världen har att bjuda, den

är dess verkliga herre.

Vad betyder konungarna och herrarna för mig,

när jag varken vill ha deras pengar eller söker

deras ynnest om jag därigenom i det allra minsta

skulle komma att misshaga Gud?

Vad bryr jag mig om deras ärebetygelser om jag

förstått att den fattigas största ära

består i att verkligen vara fattig? 

6. Jag tror för min del att ära och pengar nästan alltid följs åt.

Den som älskar ära föraktar inte heller pengar,

och den som verkligen föraktar pengar bryr sig inte

heller om ära.

Förstå detta väl, ty jag tror att denna omsorg om ära alltid  för med sig ett visst intresse för pengar

och inkomster.

Det vore nästan ett under om man i världen kunde finna en fattig som var ärad.

Hur mycket ära han än är värd blir han snarare

utsatt för förakt.

Den sanna fattigdomen, jag menar den som man

omfattar endast för Guds skull, för med sig en ära

som ingen kan motstå.

När man inte behöver behag någon utom Gud allena, och inte är i behov av någon människa,

kan man vara säker på att finna vänner.

Det har jag ofta erfarit.   

7.  Om denna dygd finns så mycket skrivet, som jag

inte ens kan förstå, ännu mindre uttrycka,

och för att inte skymfa den med mina lovord,

skall jag därför inte tala mera om den.

Jag har bara talat om sådant som jag sett av egen

erfarenhet, och jag måste erkänna att ämnet fångat mig så att jag inte märkt det förrän nu.

Men när det nu är sagt, ber jag er för Guds kärleks

skull tänka på att vårt vapen är den heliga

fattigdomen.

I vår Ordens begynnelse värderades den så högt

och iakttogs så fullkomligt av våra heliga fäder att de, efter vad jag hört av dem som väl kände till det,

inte bevarade något från den ena dagen till

den andra.

Även om vi till det yttre inte har denna fullkomlighet, måste vi sträva efter att bevara

den i vårt inre.

Livet varar ett par timmar, belöningen är utan gräns.

Och även om det inte gavs någon annan utom

den att följa Herrens råd, vore det en stor lön att

i något få efterlikna Hans Majestät.

8.  Fattigdomens vapen måste vi föra på våra

faror och vi måste till varje pris bevara denna skatt:

I vårt sätt att bo, att klä oss, att tala och ännu

mera i vårt sätt att tänka.

Så länge ni gör detta skall ni, med Gud bistånd,

inte behöva frukta att fullkomlgheten skall avta

i detta hus, ty som den heliga Klara sade,

fattigdomens murar är massiva.

Med dessa och med ödmjukhetens murar ville hon

omgärda sina kloster.

Om vi verkligen gör det, då är det alldeles säkert att äran och allt det övriga kommer att bevaras mycket

bättre än genom praktfulla byggnader.

För Guds kärleks skull och för hans dyrbara blods

skull ber jag er iaktta detta.

Ärligt kan jag säga er att den dag man reser sådana

byggnader kommer de att störta samman.

9.   Det ser mycket illa ut, mina döttrar, att bygga

stora hus med de fattigas pengar.

Må Gud inte tillåta det!

Våra hus måste i allt vara fattiga och små.

Låt oss i något efterlikna vår Konung, som inte

hade någon annan boning än stallet i Betlehem

där han föddes, och korset på vilket han dog.

Det var boningar som hade mycket litet av bekvämlighet.

De som uppför stora hus må själva veta varför,

de har säkert goda avsikter.

Men för tretton fattiga nunnor är vilket hörn som

helst nog.

Däremot får ni, emedan den stränga klausuren

gör det nödvändigt, ha en stor tomt, som också

är en hjälp för bön och tllbedjan, och även några

emeritboningar dit man kan dra sig tillbaka för

att be.

Men Gud bevare oss för att ha stora utsmyckade

hus och byggnader!

Kom alltid ihåg att på domens dag skall de falla

och vi vet inte om den dagen är nära.

10.  Om ett hus som tillhör tretton fattiga nunnor

skulle störta samman med stort oväsen, vore det inte bra, ty verkligt fattiga får inte göra mycket väsen av sig.

De måste leva i stillhet för att väcka människors medlidande.

Vad det skulle glädja er att få se en människa befrias från helvetet tack vare den allmosa hon skänkt er! 

Ty allt är möjligt, eftersom ni är strängt förpliktade att ständigt be för dem som ger er att äta.

Herren vill att vi, fastän det kommer från honom, också skall tacka de människor genom vilka

han ger oss vår föda, och detta får inte försummas.

11.  Nu vet jag inte mera vad jag började tala om ty jag har tappat tråden.

Jag tror att Herren har velat det så ty jag hade aldrig för avsikt att skriva vad jag nu har sagt.

Må Herren alltid ledsaga oss på det att vi ej

må falla!  Amen.