#LYSSNA PÅ RÅD OCH TA EMOT FOSTRAN,

    DÅ BLIR DU VIS#.

ORD. 19:20.

500.  Man och kvinna har olika känslo-liv.

Det handlar om att förstå varandras känslo-liv.

501.  Ödmjukheten, enkel-heten och litenheten :::

brist-vara i dagens samhälle.

502.  Tåla-modet en inre styrka.

503.  Uppmuntran :: känna sig älskad ::: känna

livs-glädje.

504.  Känna med-lidande för de lidande ::

i sitt hjärta älska sin nästa.

505.  Tröstens ord ::: läkande ord.

506.  Människor talar om vad de vill göra och inte vill göra ::: ut-ifrån sina ord och handlingar.

507.  Lära känna ödmjuk-heten och mildheten ::: 

livs-lång vandring i deras gemenskap.

508.  Över-modets och stolthetens o-moral :::

nationens undergång.

509.  Ödmjukhetens,  enkel-hetens och litenhetens

moral :::: nationens räddning.

510.  Allt har sin tid :::: Sol-tiden : Växt-tiden ::

Regn-tiden. 

511.  Ut-hållighetens trofasthet ::: nationens

räddning.

512.  I-härdigheten : tålamodet Och

stånd-aktig-heten :: nationens räddning.

513.  TYSTNADEN

               ÖDJUKHETEN

                        STILLHETEN.

     EN TRÖSTARE

           EN HJÄLPARE

                  EN BESKYDDARE.

514a.  Tystnaden : ödmjuk-heten :: stillheten

värde-sätter livets lärdom och erfarenhet.

514b.  Människor blir oroliga och för-virrade ::

i o-tystnaden.

515.  Oro-liga och förvirrade ögon är oroliga

och för-virrade i hjärta och sinne.

516.  Ögonen är själens spegel.

517.  Ej :: låna ut sin tunga till sina med-människors

o-fullkomligheters ord och handlingar.

518.  Se först sina egna :: o-fullkomligheter.

519.  Övermodet och stoltheten :: för-talar andras

o-fullkomligheter.  

520.  Be-vara sina läppars dörr :: till-hör ödmjuk-hetens goda karaktär.

521.  Filosofiska tankar ::: livets lärdom och livs-erfarenhet.

522.  Kriminella ligor ::: laglöshetens lego-drängar.

523.  Moraliska karaktären vanärar laglösheten.

LYSSNA PÅ RÅD OCH TA EMOT FOSTRAN,

DÅ BLIR DU VIS #.  Ord. 19:20.

524.  Om-tänksamheten och omsorgen  :::: värde-sätter människovärdet.

525.  Aktiv lag-lös-het trivs i o-moraliska jordmånen.

526.  Lag--lös-heten onda och onda.

527.  Lag--lös-heten lyder sina egna paragrafer

och lagar.

528.  Lag--lös-heten :: nationens oro och för-virring.

529.  Visa en öm medkänsla och med-lidande ::

be-svaras i de smås, fattigas och hjälplösas hjärtan.

530.   O-tacksamhetens känslo-liv  ::: hårt

och känslo-kallt.

531.   Tacksamhetens känslo-liv ::: utstrålar

ömhet och värme.

532.   Tacksamheten och o -tacksamheten ::

känner ingen gemenskap med varandra.

533.  Man-ligheten och kvinnligheten har inte samma känslo-liv.

534.  Tar tid att lära känna varandras känslo-liv

och person-ligheter.

535.  Mång-faldigheten säger ::: det finns inte två

lika person-ligheter.

536.   O-till-gäng-liga människor ::: har för mycket

att göra.

537.   Människors egna be-kymmer och problem ::

beror på deras själv-valda livsstil och livsföring.

538.   Dominantiska ::: egen-sinniga människors

be-teende ::: bli till egen skada.

539.   Över-modet visar ingen respekt för andras behov.

540.   Livets lärdom och erfarenheter ::: tillåter

ut-hållighetens full-komlighet ::: växa till

i ett människohjärta.

541.   Livets ut-hållig-het ::: likt fröet som tillåts växa till ::: i ett ödmjukt hjärta.

542.   Vara rädd om tystnaden ::: still-heten ::::

ödmjukheten ::::: återspelar livs-lärdomen

och erfarenheten.

543.   Dominanta människor :: ser sig själv som

full-komliga.

544.   Dominantiskt be-teende ::: svårt att acceptera andras fel och brister.

545.   Ut-hållig förberedelse ::: lång-siktigt

tänkande.

546.   God planering och ordning ::: lång-siktigt tänkande.

     

547a.  Hänsyns-lös-heten ::: tänker på sig själv.

  

547b.  Själv-upptagen.

              Själv-god

                  

                  Ego-istisk i sitt tänkande och handlande.

548.   Själv-säker :: Själv-god ::: Själv-upptagen ::::

ärar sig själv.

549.   Se ::: var jag kan göra.

#LYSSNA PÅ RÅD OCH FOSTRAN,

DÅ BLIR DU VIS#.   Ord. 19:20.

550.   Förakt-full mot sin nästa :: hatar henne.

551.   Livet i lydnaden för sanningen ::::

hör-sammar inte lögnens lockelser. 

552.  Ödmjukheten : enkel-heten :: litenheten :::

visar en person-lig öppenhet :::: där viljan finns

dela deras gemenskap. 

553.  Globalt tanke-sätt ::: internationellt

tanke-sätt: svårt att visa med-lidande mot de små, svaga och fattiga.

553.  Öm-heten och omsorgen ::: villiga att bjuda in

de små, svaga och fattiga i sin gemenskap.

554.  Tungans språk ::: inte alltid sam-arbetar med

hjärtats tankar.

555.  Vreden : häftig-heten och aggresiviteten :::

villig att för-svara sig själv. 

556.  Tillåta O-fullkomligheten :: be-mötas av ödmjukheten ::: enkel-heten :::: litenheten.

557.  De visar oss vad som fattas i våra inre liv.

558.  O-fullkomligheten :: visar våra fel och brister.

559.  Ödmjukheten : enkel-heten :: litenheten ::: räddningen från o-fullkomligheten

    behövlig och kärleks-full hjälp in i deras

närhet av full-komligheten.

560.  Manlig-hetens värdighet och ödmjukhet :::

öppnar upp för hans full-komlighet.

561.  Kvinnlig-hetens värdighet och ödmjukhet :::

öppnar upp för hennes full-komlighet.

562.  Smaka ödmjuk-hetens inre sötma ::

förändrar människans tanke och tale-sätt.

563.  Nationer som smakar denna närings-rika sötma av ödmjuk-hetens närhet ::: förändras från en nation av o-moraliskt förfall till ett land av moralisk upp-rättelse.

563.  Insiktens syn-sätt Och tale-sätt :::

god rikt-linje för den nationella moraliska

upp-rättelsen.

564.  Över-modet lyssnar på sitt eget tal.

  Talet som i övermodets ögon ses som full-komligt.

565.  Över-modet känner en smärta inför ödmjuk-heten bekänna sina fel Och brister. 

566.  Över-modet och stoltheten ::: tror sig veta allt.

567.  Själv-försvaret ::: övermodets egna beskydd.

568.  Vara ståndaktig +++ karaktärs-fast :::

med livet i ödmjuk-heten :: förändrar hjärtas och tankars in-ställning till livets värde.

569.  Över-modets tillfredsställelse ::: för-blindar människans syn-sätt och tale-sätt.

570.   För-strödd-heten och tank-spridd-heten

i tanke-världen ::: tomhetens få-fäng-lig-het.

571.  Tom-hetens och fåfängliga tankar :: likt agnar

för vinden. 

572.  Ej :: underhålla tankar i för-strödd-heten och tank-spridd-heten ::: idel fåfänga.

#LYSSNA PÅ RÅD OCH FOSTRAN,

DÅ BLIR DU VIS#.    Ord. 19:20.

573.  Ej :: låna ut sina tankar till det som ej ger någon be-löning.

574.  Nation i av-saknad av fader-liga gestalter :::

o-moralens fruktsamma jordmån.

575.  Nation i av-saknad av moder-liga gestalter :::

o-moralens fruktsamma jordmån.

576.  Egoistiska känslo-livet ::: skadar det inre känslo-livet.

577.  Moders-kärleken :::: ömhetens kärleks-band

::::: till sina älskade barn och barnbarn.

578.  Saktmodighetens ömhet ::: uppskattar

människo-värdet.

579.  Penning-begäret känner aldrig någon mättnad efter penningar.

580.  Vreden och häftigheten :::: skadar själs-livet

Och tanke-världen.

581.  Penning-begäret ut-för dår-akt-iga handlingar ::

skadar mänskligheten.

582.  Saktmodighetens närhet ::: för-ändrar ett

människo-hjärta och sinne.

583.  Sakt-modig-hetens tunga ::: själens sötma

livets läkedom.

584.  Saktmodighetens livs-flöde ::: livets glädje

:::: i ett sorgset och be-drövat hjärta.

585.  Milda och saktmodiga ord :: de smås, fattigas

och faderslösas upp-muntran.

586.  Smaka och leva i sakt-modig-hetens

rikedomar.

587.  Tank-spridda och förströdda tankar :::

själens oro och för-virring.

585.  Ro-fyllda och lugna tankar ::: tankevärldens

harmoni och vila.

586.  Rädslan och miss-tänksam-heten ::: oroar

och för-virrar människohjärtan.

587.  Förvirrande ord ::: skapar o-säkerhet

och o-trygghet.

588.  Ord av rädsla och miss-tänksam-het ::::

skapar oro och för-virring.

589.  Stoltheten, lat-heten och bekvämligheten :::

energi-tjuv och tids-tjuv.

590.  Varje dag har sin egen lärdom.

591.  Gårdagens lärdom :::: till nytta för morgon-dagen.

592.  Saktmodigheten bote-medlet mot ::::

häftig-heten och vreden.

593.  Sakt-modig-hetens ord ::: vapnet mot häftig-heten och vreden.

594.  Sakt-modig-hetens ömhet ::: läker såriga

och blödande hjärte-sår.

595.  Sakt-modig-hetens leende läppar ::::

upp-muntrar : vilse-gångna hjärtan. 

596a.  Milt och ödmjukt leende ::: läkedom för

sårade och blödande hjärtan.

596b.  Ömma Och öm-sinta Ord  ärar

ödmjuk-heten & litenheten.

#LYSSNA PÅ RÅD OCH  FOSTRAN,

DÅ BLIR DU VIS#.  Ord.  19:20.

596c.  Öm & öm-sint tunga  ärar

ödmjuk-heten Och litenheten.

597a.  Trötta och slitna tankar :::: längtar efter

nattens vila.

597b.  Barm-härtiga Ord  ärar kärleken.

597c.  Barm-härtig-hetens tunga  ärar kärleken. 

597d.  Stånd-aktiga Ord ärar sanningen.

597e.  Stånd-aktig tunga ärar sanningen.

598a.  Lydnaden villig att lyssna.

598b.  Att få lägga snäll-hetens & vänlighetens

varma små blommor i elak-hetens hjärta.

598c.  Att få lägga ödmjuk-hetens Och litenhetens

varma små blommor i hög-modets hjärta.

598d.  Häftiga & ilskna Ord  van-ärar saktmodet. 

599a.  Lyssnande öron :: till-gäng-liga för visa

och kloka ord.

599b.  Stolt-hetens tunga ::: kiv-aktig :: o-sämjefull

Och o-vänskap-lig.

599c.  O-tystnaden våld-för sig på :: tystnaden

och still-heten.

599d.  Moders-kärleken : visar sig i kärleks-bandet

till sina barn Och barn-barn.

599e.  Lära känna sakt-modig-heten ::: leva i 

hennes rikedomar. 

 

             

 

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL.   38.

DÄR VI FORTSÄTTER ATT TALA OM DE ANDLIGA

GODA TING SOM FRAMKALLAR ANDAKT.

OM BÖNEKAPELL OCH PLATSER SOM ÄR HELGADE

ÅT BÖN.

1.   Jag tror att jag tillräckligt tydligt har förklarat

att en själ faller offer för stora ofullkomligheter

        om hon söker sin glädje i alla bisaker hos bilderna; och denna hängivenhet är kanske ännu farligare än om hon finner behag i andra kroppsliga och timliga ting.

Jag säger att den kanske är ännu farligare, ty då det rör sig om helgade ting tror man sig säker och fruktar mindre att göra fel genom naturlig hängivenhet och förkärlek.

Och så bedrar man sig grundligt genom att tro att det välbehag man känner inför dessa bilder skulle vara uttryck för en glödande lustkänsla, som likaväl

riktar sig mot andra ting som i detta fall

      mot bilderna.

2.  Och låt oss nu tala om bönekapellen.

Det finns människor som visst aldrig tröttnar på att hänga upp bild bredvid bild i sina bönekapell, och det roar dem att arrangera dessa med ordning och 

        smak, för att deras bönekapell skall vara

vackert smyckade och inredda.

Men Gud älskar de därför inte mera, tvärtom mindre.

Ty den kärlek de känner till dessa utsmyckningar och målningar är bortvänd från den levande verkligheten, som vi har sagt.

Jag klandar förvisso inte dem som använder alla möjliga prydnader för att hedra sina bilder; det är ju mycket litet i förhållande till vad de är värda,

      och de som inte behandlar dem med respekt och vördnad borde allvarligt förebrås för detta.

Samma sak måste sägas om de bildhuggare och målare som förfärdigar så fula bilder att de tar bort

      all andakt i stället för att öka den.

Sådana hantverkare borde förbjudas att utöva sin konst, därför att de arbetar oskickligt och smaklöst.

Men vad är allt detta i förhållande till den anda av hängivenhet och lust, där sinnena låter sig så fångas att själen alldeles hindras att lyfta sig

      mot Gud, att älska honom och att frigöra sig från allt av kärlek till honom?

Om du försummar din plikt för att följa din egen håg,

kommer Gud i stället för att vara dig nådig att straffa dig, därför att du inte i allt har sökt hans

     vilja, utan din egen.

Detta är något som vi mycket väl kan förstå, om vi betraktar Hans Majestäts högtidliga intåg i Jerusalem.

När de tog emot honom med glädjesånger och med palmer i händerna, grät Herren  ( Matt 21:9 ),

     ty han visste att många av dem i sina hjärtan var långt ifrån honom, även om de visade alla yttre

       tecken på glädje och ju deltog i ståten.

Därför kan vi också med rätta säga att den festen,

den ordnade de för sig själva och inte för Gud.

Och detsamma sker ofta också i våra dagar. 

Om en högtidlig festlighet skall äga rum någonstans, gläder man sig mest åt dess   

         underhållande moment, att få ett tillfälle att se och att bli sedd, eller att få äta gott, eller åt andra liknande tankar, men inte åt tillfället

       att behaga Gud.

Och hur skulle man kunna behaga Gud om man har sådana tankar och ett sådant sinnelag, särskilt om dessa högtidligheter blandas med löjliga och

       profana ting för att locka folk till skratt,

så at de mer än någonsin blir ouppmärksamma.

Detsamma gäller också om andra arrangemang som mera tilltalar folket än väcker andakt.

3.  Och vad skall man sedan säga om människors alla andra avsikter?

Hur många väl beräknade syften finns det inte med de fester som de firar?

Och är det inte oftast så att det blir deras ögon

och hjärtan som får ta hem spelet, och ingalunda

Guds ära?

De vet om det, men Gud som ser allt, han vet också om det.

De som vid olika tillfällen handlar så skall i varje fall vara övertygade om att det är sig själva de

       förhärligar, och inte Gud.

Allt som de gör för att skapa glädje åt sig själv och åt andra, det anser inte Gud vara gjort för honom.

Många gläder sig åt att ha deltagit i en religös fest, men Gud vredgas över dem, liksom på sin tid över Israels barn, när dessa sjöng festsånger och dansade inför sina avgudar, i tro att de därmed

       ärade Gud.

Och för denna vanvördnads skull fick många tusen av dem dö  ( 2 Mos 32:7-28 ).

Också prästerna Nadav och Avihu, Arons söner, dödade Gud medan de ännu höll rökelsekaren i händerna, därför att de offrade en främmande eld

       till Gud   ( 3 Mos 10:1-2 ).

Vi ser också hur det gick för den man som kom till bröllopssalen i dåliga kläder, hur han på

"konungens befallning blev bunden till händer och fötter och kastad ut i mörkret utanför"

     ( Matt 22:12-13 ).

Detta visar oss vilket stort misshag Gudfinner i sådana vanvördigheter som träder i dagen vid

liknande festligheter anordnade till hans ära.

O min Herre och Gud, hur många fester firar  inte människors barn, där djävulen vinner mera än du!

Och sådana fester gläder djävulen, eftersom han på dem kan göra sina affärer, just som en köpman

på torget.

Och hur ofta kunde du inte säga, Herre:

   "Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig, och fåfängt dykade mig"

    ( Matt 15:8 ).

Ty Gud måste man tjäna endast för hans egen skull, för det som han är i sig själv, och utesluta alla andra avsikter.

När man alltså inte tjänar Gud för hans egen skull, tjänar man Gud utan att anse honom vara den yttersta orsaken.

4.   Låt oss återgå till bönekapellen.

Jag säger att en del människor smyckar dem mera

        för sin egen tillfredsställelse än till Guds välbehag.  

Andra däremot bryr sig så litet om den respekt de är skyldiga dem, att de inte värderar dem mer än sina profana rum och i bland till

      och med ännu mindre, därför att de har mera

smak för det profana än  för det gudomliga.

5.  Men låt oss lämna dessa människor och i stället tala om dem som anser sig själva vara mycket fromma.

Bland dem finns det många som är så fästade vid sitt bönekapell och dess utsmyckningar att de

      ägnar det hela den tid de borde tillbringa med

att be till Gud och att samla sig.

Och de märker inte ens att om allt detta inte tjänar den inre samlingen och själsfriden, blir de genom detta lika förströdda som vid andra sysselsättningar.

Denna tillfredsställelse av deras önskemål och begär håller dem i en ständig oro, särskilt om man vill ta dessa ting ifrån dem.  

      

   

 

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL.  37.

OM HUR MAN SKALL VÄNDA TILL GUD DEN

GLÄDJE SOM VILJAN KAN FINNA I BILDERNA,

FÖR ATT DESSA INTE SKALL BLI TILL ETT

HINDER OCH FÖRA SJÄLEN VILSE.

1.  Bilderna är mycket nyttiga till att hos oss väcka upp tanken på Gud och helgonen, liksom till att

      stämma viljan till andakt, ifall man gör ett rätt

bruk av dem på vanligt sätt.

Men de kan också ge anledning till stora förvillelser, om själen vid övernaturliga händelser inte förstår att förhålla sig så som hon bör på sin väg till Gud.

Ett av de medel som djävulen begagnar för att lätt

kunna fånga oförsiktiga själar och stänga andens väg för dem, det är övernaturliga och sällsamma uppenbarelser.

Han visar dem antingen i de materiella och kroppsliga bilder som Kyrkan använder, eller också i fantasibilder av ett helgon eller en helgonbild,

       genom att han förvandlar sig till en ljusets ängel för att kunna bedra oss.

Ty i just de medel som vi äger till hjälp och stöd försöker den sluga djävulen dölja sig för att fånga oss när vi minst förmodar det.

Den verkligt fromma själen måste alltid vara på sin vakt, särskilt i det goda, ty det onda är redan i sig självt känetecknat som ont.

2.  De skador som i detta avseende kan drabba själen är följande:

Hon hindras i sin tillflykt till Gud, eller hon gör av oförstånd ett felaktigt bruk av bilderna, eller hon löper risken på ett naturligt eller övernaturligt sätt bli vilseledd av dem.

Allt detta är sådant som vi redan har avhandlat.

Vidare måste vi rena den lust och glädje som viljan finner i bilderna och lyfta själen upp mot Gud genom dem, ty just detta är Kyrkans avsikt när hon

       rekommenderar oss bruket av dem.

För att kunna uppnå detta dubbla resultat vill jag här ange bara en enda förhållningsregel, som bör

följas vid alla tillfällen.

Eftesom bildernas syfte är att led oss till det osynliga, skall vi i dem bara söka den levande sanning som de framställer, det vill säga viljan

       skall i dem söka sin glädje och bevekelsegrunden till sin kärlek.

Därför skall den troende själen vid anblicken av en bild, verklig eler fantasibild, konstnärligt vacker eller rikt utsirad, den må ge henne sinnligt

      förnimbar eller andlig andakt eller låta henne se något övernaturligt, se till att hon inte ger sig hän

        åt någon sinnlig njutning.

Hon skall inte fästa något som helst avseende vid dessa tillfälligheter och inte stanna upp inför dem,

        utan hon skall omedelbart höja sin ande till det föremål den framställer och lyfta viljans hela

     glädjekraft till Gud i from inre bön, eller till det helgon hon anropar.

Ty hon får inte fästa sig vid det som är målat eller vid det som hon erfar med känslorna utan hon måste lyfta sig till det levande och andliga.

På det sättet utesluts varje förvillelse, eftersom själen inte fäster något avseende vid vad bilden

      kanske säger henne och hon inte sysselsätter

anden och sinnena, så att de hindrar henne att

         lyfta sig till Gud.

Inte heller sätter hon större tillit till en bild än till

en annan. 

 

Den bild som på övernaturligt sätt inger henne andakt kommer sedan att ge henne det i ännu

      rikare mått, eftersom hon varje gång genast lyfter sig i kärlek upp mot Gud.

Ty när Gud skall ge de nådegåvor vi talat om, vill han alltid se kärleken och glädjen riktade på det osynliga.

Det är detta han vill oss, och dessutom att vi skall förinta kraften och njutandet hos alla våra själskrafter beträffande de synliga och sinnliga tingen.

  

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL. 36.

DÄR VI FORTSÄTTER MED FRÅGAN OM

HELGONBILDER OCH VISAR HUR STOR

OKUNNIGHETEN PÅ DENNA PUNKT KAN VARA

HOS EN DEL MÄNNISKOR.

1.  Det skulle finnas mycket att säga om okunnigheten hos somliga människor beträffande helgonbilder.

Dumheten går så långt att en del sätter större förtröstan till vissa bilder än till andra.

De inbillar sig att Gud bönhör dem bättre genom dessa bilder än genom andra, fastän de båda föreställer samma person, som till exempel två bilder av Kristus eller två av Vår Fru.

Och orsaken är bara de att de själva tycker mera om den ena bilden än den andra.

På dett asätt visar de bara sin okunnighet och grovhuggna inställning i sitt förhållande till Gud och i den dyrkan och vördnad de är skyldiga honom.

Ty Gud ser bara till tron och till hjärtats renhet hos den som ber.

När Gud ibland ger mera nåd genom en viss bilds förmedling än genom en annans, så är det inte

      därför att den ena skulle vara lämpligare att be framför än den andra, trots all skillnad som kan finnas dem emellan, utan därför att den som ber

         känner mera andakt framför den ena än framför den andra.

Om han har lika stor andakt inför den ena som inför den andra, eller utan någondera, så ger Gud

samma nåd.

2.  Orsaken till att Gud gör underverk och ger stor nåd genom en viss bilds förmedling och inte genom en annans, är inte den att man tycker mer eller mindre om dem utan den att en kanske sömnig

       andakt blir uppväckt och de troende börjar ge sig hän åt bönen.

Och då nu tack vare denna bild andakten upptänds och bönen fortsätter ----- och det är d etvå förutsättningarna för att uppnå bönhörelse från Gud

-------- förbarmar sig Gud, rörd av de troendes kärlek och bön, och fortsätter att betjäna sig av denna bild för att göra underverk och nådegärningar.

Men de tär ju klart att Gud handlar inte så på grund av själva bilden, ty i sig själv är den ju ingenting

     annat än en målning, utan han handlar så

på grund av den tro och kärlek som man har för

        det helgon som bilden föreställer.

Om du därför har samma andakt och tro på den heliga Jungfrun framför den ena eller den andra

    bilden, eller utan någon bild alls, får du av Gud som sagt lika stor nåd.

Erfarenheten visar rentav att när Gud gör nådegärningar och under, så gör han dem oftast genom bilder som inte är fint målade, och inte fint skulpterade och vackra, för att de troende inte

     skall tillskriva målningen eller formen

dessa under.

3.  Mycket ofta ger Vår Herre sådan nåd genom bilder på långt avlägsna orter.

Detta gör han först och främst därför att den pilgrimsfärd man företar ökar andakten och gör hela

        handlingen mera intensiv, och i andra hand för att man skall komma bort ifrån bullret och folkträngseln för att be, så som Herren själv gjorde.

Och därför bör den som vill bege sig på pilgrimsfärd just välja ett tillfälle när det inte finns så mycket

       folk där, även om tidpunkten kan synas ovanlig.

Men när där finns mycket folk, råder jag honom att inte resa dit, ty då återkommer man oftast mera splittrad än man reste.

Många far i själva verket mera för att ha semester

än andakt.

Har man emellertid andakt och tro, duger vilken bild som helst.

Och har man varken det ena eller det andra, duger inga bilder alls.

Vår Frälsare var en levande bild när han gick här på jorden, men det hjälpte inte dem som inte hade tro.

Förgäves var de tillsammans med honom och förgäves bevittnade de hans underbara gärningar,

       de kunde inte dra någon nytta av dem.

Det var därför som han inte gjorde så många kraftgärningar i sitt eget land, så som evangelisten berättar  ( Luk  4:24 ).

4.  Jag skulle här också vilja tala om vissa övernaturliga verkningar som bilder ibland kan åstadkomma hos enstaka själar.

Gud ger en själ ett andligt intryck med hjälp av en bild, och ibland gör han det så att bilden och den andakt den framkallat inpräglas i anden så levande

         som om den alltid var närvarande.

När själen sedann plötsligt erinrar sig denna bild, erfar hon en andaktskänsla som är lika stark som första gången, ibland mer ibland mindre,

        under det att hon vid anblicken av en annan bild, om det så är ett stort konstverk, inte alls får denna andaktskänsla.

5.   Många personer har också en särskild andakt för något bestämt slag av bilder, men detta är oftast ingenting annat än ennatulig böjelse och en smaksak, på samma sätt som den ena människans

        ansikte kan tilltala oss mera än den andras.

Denna böjelse är helt naturlig, och just den bilden kommer man lätt ihåg därför att det naturliga

       intrycket alltid sitter kvar i minnet.

Ett sådant ansikte är kanske mindre vackert än andra, men ens naturliga böjelse fäster sig mest vid just denna form och gestalt.

Därför tror också många människor att det är en fråga om andakt när de känner sig mera dragna till

       vissa bilder än till andra.

Men i själva verket rör det sig inte om annat än en smaksak och en naturlig läggning.

Ibland när man betraktar en bild, händer det att man liksom ser den röra sig, ändra fysionomi

       och vilja ge något tecken, eller man tycker att den genom någon rörelse vill låta en förstå någonting.

Dessa övernaturliga verkningar  ------  vi betecknar dem här så  ------  är sökerligen i ånga fall äkta och också goda.

De kan utgå från Gud, kanske för att öka vår andakt eller för att ge själen ett stöd i hennes svaghet,

        så stt hon inte förlorar sig i tankspriddhet.

Men många gånger är det också djävulen som framkallar dem för att bedra och skada oss.

Därför skall vi i nästa kapitel ge några närmare förklaringar.

     

        

 

 

  

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL.  35.

OM DE BEHAGLIGA GODA TING SOM KLART

OCH BESTÄMT KAN FATTAS AV VILJAN.

VI KLARLÄGGER HUR MÅNGA OLIKA SLAG

DET FINNS AV DEM.

1.  Man kan återföra dem till fyra slag, alla de goda ting som förmår bereda viljan en klar, medveten glädje.

De är antingen intresseväckande, framkallande,

vägledande eller fullkomnande.

Vi skall behandla dem i tur och ordning, först de intresseväckande.

Till dem räknar vi bilder, porträtt av helgon,

bönekapell och ceremonier.

2.  Bilder och porträtt av helgon kan ge andledning

till stor fåfänga och lättsinnig glädje.

Å andra sidan är de av stor betydelse för gudstjänsten och för att stämma viljan till andakt.

Ett bevis för detta är vår Moder Kyrkan godkänner  och använder dem.

Vi måste därför begagna dem för att skaka upp oss  ur vår ljumhet.

Tyvärr finns det emellertid många människor som finner mera behag i tavlornas konstnärliga utförande och fullkomning än i vad de vill framställa.

3.  Kyrkan har godkänt bruket av bilder av två orsaker.

Tack vare dem skall helgonen vördas och viljan väckas till andakt.

I båda dessa avseenden är de mycket nyttiga och bruket av dem nödvändigt.

Därför skall man föredra dem som återger en trogen och levande bild av föremålet och som bäst väcker viljan till andakt.

Det är på denna punkt som vi bör fästa blicken,

och inte på bildens konstnärliga utförande genom vilket bara smaken gagnas.

Ty det finns verkligen, det vill jag upprepa, människor som mera ser till bildens särprägel och konstvärde än till vad den framställer.

Men den inre andakten som de i anden borde rikta till det helgon som de inte ser, vad blir det av den?

Strax därpå glömmer de bort bilden, eftersom den bara har tjänat til att ge dem en flyktig sinnesrörelse.

De betraktar den som en sevärdighet eller yttre prydnadsföremål.

Så bli det bara sinnena som smeks och tillfredsställs, och där hejdar sig viljans kärlek

och glädje.

  

Men ett sådant beteende låter inte den verkliga

andaktens glöd uppstå, den som fordrar ett absolut avstående från alla slags varma känslor för

enskilda föremål.

4.  Detta kan man märka vid det avskyvärda missbruk som en del människor i våra dagar 

har infört.

De låter sig inte förskräckas av denna världens profana klädmoden, utan de klär på sina statyer dessa dräkter som mondäna människor periodiskt

     uppfinner för att fördriva tiden och tillfredsställa sin egen flyktighet.

Dessa kläder är ju klandervärda redan hos dem själva, men det hindrar dem inte att kläda dem på sina statyer, fastän de helgon som de föreställer avskydde all sådan fåfänga, och det med rätta.

Därmed vill de tillsammans med djävulen visst kanonisera sin egen flärd genom att sätta den på helgonen, liksom om inte detta vore en skymf

mot dessa.

Och under allt detta försvinner totalt den sanna och solida fromhet som avvisar och stöter långt bort ifrån sig all fåfänga, ja allt sken av fåfänga.

Andakten består så att säga bara i att klä på dockor.

För somliga har bilden blivit till en avgud, ett föremål för deras tomma tillfredsställelse.

Likaså kan man se människor som aldrig tycks tröttna på att skaffa sig bilder, bilder som måste vara gjorda så eller så, som måste ställas så eller så, allt för att behaga sinnena.

Hjärtats andakt torde inte betyda mycket.

Det är lika varmt fästade vid sina bilder som Mika och Laban var vid sina avgudar.

Den förstnämnde gick ut ur sitt hus och ropade att hans gudar hade blivit bortrövade, den andre

tillryggalade först en lång väg och sedan genomsökte han Jakobs alla ägodelar föra

      att finna sina avgudar 

( Dom 18:24; 1 Mos 31:34 ).

5.  Men den som är verkligt rom riktar sin andakt framför allt på det osynliga som dessa bilder framställer.

Han behöver inte många bilder, mycket få räcker för honom.

Han föredrar sådana som mera uttrycker det gudomliga än det mänskliga, och dem vill han se, och sig själv också, i överenskommelse med en yttre form som snarare lyfter tanken mot himlen och mot helgonen där än drar den mot jorden.

På det sättet aktar han sig för världens fåfänga, ja han har inte en tanke på den ens när han har den framför ögonen, eller något som liknar den.

Vidare är hans hjärta inte alls fästat vid de bilder han använder.

Tar man bort dem för honom, så bekymrar han sig just inte, ty vad han verkligen söker är den levande bilden, som han bär inom sig, det vill säga den korsfäste Jesus.

Oh därför, av kärlek till honom, är han snarast lycklig om allt tas bort och om allt fattas honom,

till och med de medel som kunde tyckas vara mest

       lämpliga att lyfta tnken mot Gud.

Han har frid.

Själva verket är själens fullkomlighet större, om hon trots att hjälpmedlen tas bort förblir stilla och fridfull än om hon belåtet äger dem och är fästad

vid dem.

Naturligtvis är det en god sak att vara glad åt att äga bilder och medel som stämmer till andakt, och därför bör man alltid välja sådana som gör detta bäst.

Men det är inte fullkomligt att vara så fästad vid dem att man innehar dem med en känsla av

äganderätt och att man blir ledsen om man berövas dem.

6.  Själen kan vara övertygad om att ju mer hon är fästad vid en bild eller ett yttre hjälpmedel, desto

sämre stiger hennes andakt och bön upp till Gud.

Visserligen finns det bland dessa bilder en del som framställer sit föremål bättre än andra, och då stämmer det också bättre till andakt.

Enbart av detta skäl tycker man naturligtvis bättre om dem, så som vi har talat om.

Ty ett sådant medel skall hjälpa själen att lyfta sig mot Gud och strax därpå läggas åt sidan.

Men om sinnena med välbehag försjunker i medlet, så blir det som skulle vara en hjälp på grund av min ofullkomlighet i stället ett hinder, och detta på

samma sätt som den uppskatting och glädje

       man kan känna över att äga vilken sak som helst.

       

7.  Om man också kan finna en viss ursäkt när det gäller bilder, eftersom man ju ännu inte har uppnått den för fullkomlighet nödvändiga utblottningen

och fattigdomen, kan man i alla fall inte urskulda 

       det felaktiga sätt på vilket man vanligtvis använder sina rosenkransar.

Det tordes finnas få människor som inte måste uppvisa någon svaghet på denna punkt.

Man tycker bäst om den eller den formen, färgen och beskaffenheten, man tycker mera om vissa utsmyckningar än om andra.

Men vad tjänar nu allt detta till?

Hör Gud bönen bättre om man ber med en viss rosenkrans?

Allt kommer ju ändå bara an på att man ber med

ett ömjukt och uppriktigt hjärta, och att man

inte har något annat i tankarna än att behaga Gud utan att bekymra sig om vilken rosenkrans man

        har, med mindre än att den är försedd med avlat.

8.  Vår natur är så hungrig efter njutnng att den försöker haka sig fast vid allting.

Den liknar gnagarmasken, som äter sig in i allt som är friskt och inte sparar vare sig gott eller dåligt.

Låt oss tänka efter.

Är det inte precis detta som du gör, när du tycker om att ha en rosenkrans av just detta material? 

Fäster du inte då din glädje vid något som bara är ett verktyg?

Och när du tycker mera om en bild än om en annan, då tänker du inte på om den väcker upp mera kärlek till Gud inom dig, utan bara på att den är dyrbara och smakfullare.

Uppenbarligen är det så att om du inte hade någon annan önskan och annan glädje än att behaga Gud,

      skulle du inte fästan det minsta avseende vid sådana småsaker.

Därför är det verkligt pinsamt att se en del fromma människor intressera sig så livligt för form, utförande och skönhet hos dessa ýttre ting.

De går upp i sitt intresse för dessa ting med samma iver som för andra världsliga dyrbarheter.

   

   

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL.  34.

OM DE ANGLIGA GODA TING SOM KLART

UPPFATTAS AV FÖRSTÅNDET OCH MINNET.

VI VISAR HUR VILJAN BÖR FÖRHÅLLA SIG TILL

DEN GLÄDJE SOM KOMMER AV DEM.

1.  Vi skulle få mycket att göra om vi ville framställa  förståndets och minnets otaliga förnimmelser i deras förhållande till viljan, för att visa hur viljan

bör förhålla sig till den glädje den finner i dem.

Men vi har ju redan talat utförligt om detta i den andra och den tredje boken.

Och eftersom vi där redan har klarlagt på vilket sätt förståndet och minnet bör handla beträffande dessa förnimmelser för att ledas in i föreningen med Gud,

      och eftersom å andra sidan viljan bör handla på samma sätt beträffande den glädje som uppstår

         av dem, behöver vi nu inte återkomma till detta.

Det  räcker att säga att varje gång vi där talar om att förståndet och minnet skall iaktta, det är också normgivande för viljan.

Förståndet och de andra själsförmögenheterna kan ju varken ta emot eller tillbakavisa någonting utan viljans delaktighet, och därmed står det klart att

den lära som gäller de första själsförmögenheterna okså gäller viljan.

2.  Därför bör man där läsa om vad som i detta fall är att göra.

Om själen inte förstår att till Gud upplyfta viljans tillfredsställelse vid alla förnimmelser, då faller hon offer för alla de skador och faror som där är

uppräknade.