BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL.  41.

OM VISSA SKADOR SOM ÖVERLÄMNAR SIG ÅT

SINNLIG GLÄDJE ÖVER FROMMA FÖRMÅL

OCH ANDAKTSRUM ÅDRAR SIG.

1.  Det finns både inre och yttre skador som uppstår för själen, om hon överlämnar sig åt sinnlig glädje

       över de nämnda tingen.

Vad anden beträffar, uppnår hon aldrig någon verklig inre samling, som består i att beslutsamt avstå från alla dessa ting, att glömma alla sinnliga

         njutningar de framkallar, att dra sig tillbaka in i sitt eget innersta och att skaffa sig solida dygder.

Vad det yttre beträffar, uppstår den olägenheten att man inte kan be överallt, utan bara på de platser

        man tycker om.

Och så underlåter man rätt ofta att be, därför att man som ordspråket säger "bara kan läsas i

       boken därhemma".

2.   Vidare föder denna lust för sinnliga njutningar ombytlighet, och den som är slav under det kan aldrig stanna länge på samma plats och inte vara

      ståndaktig i sin kallelse.

I dag ser man honom på ett ställe och i morgon

på ett annat, än drar han sig tillbaka till en skyddad vrå, än till en annan, än ordnar han här en böneplats, än där.

Det är detta slags människor som tillbringar hela sitt liv med att ändra sitt stånd och sitt levnadssätt.

Av det andliga livet känner de inte till något annat än denna iver och dessa sinnliga njutningar som vi har talat om, och därför har de heller aldrig gjort den minsta ansträngning för att nå fram till

       inre samling genom att avsäga sig sin egen vilja och tålmodigt bära bördor och besvär.

Så snart de finner en plats som de tycker uppväcker deras andakt, eller ett levnadssätt eller en situation som motsvarar deras smak och läggning,

        rusar de genast dit och ger upp vad de

förut hade.

Men eftersom de inte har någon annan drivkraft

i sitt liv än den sinnliga tillfredsställelsen, söker

        de snart återigen något nytt, ty det finns

ingenting obeständigare än sinnlig njutning.