DEN FÖRSTA BORGEN.

DEN INRE BONINGEN.

ANDRA KAPITLET.

HANDLAR OM VILKEN FUL SAK EN SJÄL ÄR SOM

BEFINNER SIG I DÖDSSYND, OCH OM HUR GUD

HAR BEHAGAT UPPENBARA NÅGON AV DETTA FÖR

EN VISS PERSON  ( DVS. FÖRFATTARINNAN ).

HANDLAR OCKSÅ NÅGOT OM SJÄLVKÄNNEDOMEN.

ÄR TILL NYTTA, DÄRFÖR ATT HÄR FINNS NÅGRA

PUNKTER ATT LÄGGA PÅ MINNET.

OMTALAS HUR DESSA BONINGAR BÖR FÖRSTÅS.

1.  Innan vi går vidare vill jag be er betänka vilken syn det skulle vara om denna strålande och sköna

       borg, denna orientaliska pärla, detta livets träd som är planterat mitt i livets levande vatten som är Gud själv, om denna själens borg fölle i dödssynd.

Det finns inga mörker som är mörkare, ingenting så dunkelt och så svårt att inte detta är ännu mycket smartare.

Begär inte att veta mer härom än att själva Solen,  

som skänker en sådan glans och skönhet och likväl alltjämt är i mitten av själen, är som om den inte funnes där och inte hade någon del i honom,

     fastän den är helt i stånd att fröjdas åt Hans Majestät liksom kristallen återspeglar solen.

Ingenting gagnar den längre, och härav följer att alla goda gärningar den som är stadd i dödssynd

       utför är till ingen nytta för att vinna

saligheten.

Ty yttersta grunden är inte den som är Gud och varigenom vår dygd blir dygd.

Skiljer sig själen från honom kan hon inte vara behaglig för hans ögon.

Ty den som är försänkt i dödssynd har sist och slutligen inte för avsikt att behaga Gud utan att

      behaga djävulen, som är mörkret självt, varför den arma själen hemfaller åt samma mörker.

2.  Jag känner en person för vilken Vår Herre har velat visa vad en själ blir när hon har begått dödssynd.

Dena person säger att om man insåge detta så skulle det bli omöjligt att begå någon synd alls, och för att undfly frestelser till sådant skulle man gärna utsätta sig för de värsta lidanden somkan tänkas.

Därför skulle hon bli mycket glad om alla insåge detta.

Om ni, mina döttrar, bör ivrigt be till Gud för dem som är i detta tillstånd, där de själva liksom deras gärningar är idel mörker.

Liksom en mycket klar källa och alla de vattubäckar som rinner fram därur, sådan är den själ som är i nådens tillstånd, varav följer att hennes gärningar är så välbehagliga inför Guds

        och människors ögon.

Ty springer fram ur denna livets källa där själen är som ett träd planterat tätt bredvid och vars friskhet

       och frukter inte kan hålla sig dessförutan.

Ty det är källan som ger näring hindrar det från

att förtorka och komer det att bära goda frukter.

Men om själen genom sin egen skuld avlägsnar sig från denna källa  och planterar sig invid en annan

      med mycket becksvart och mycket illaluktande vatten, då blir allt som flyter fram ur den idel

         olycka och orenlighet.

3.  Här är att märka att källan och denna strålande sol som är i själens centrum aldrig förlorar sin glans och skönhet.  

Detta finns alltid innerst inne i henne, och ingenting kan beröva den dess fägring.

Men om man lägger ett mycket svart tygstycke över en kristall som solen lyser på, så är det tydligt

       att hur mycket solen än skiner så har dess sken ingen verkan på kristallen.  

4.  O själar återlösta genom Jesu Kristi blod, kom till insikt och ha medömkan med er själva!

Hur är det möjligt att ni förstår detta och inte bryr er om att ta bort detta beck från kristallen?

Tänk på att om ert liv tar slut får ni aldrig njuta av detta ljus.

O Jesus, vilken syn är inte en själ som är bedrövad

detta!

Hur dessa stackars rum i borgen ut!

Hur förvirrade löper inte sinnena omkring ----- det är de som befolkar dem.

Och vad själskrafterna beträffar, det vill säga fångvaktarna och slottsfogdarna och hovmästarna,

         vilken förstockelse, vilket vanstyre.

Sist och slutligen, när nu en gång trädet är planterat i djävulen, vilka frukter kan det då bära?

5.  Jag hörde en gång en andans man säga att han inte förvånade sig över vad en som befann sig i dödssynd gjorde, men så mycket mer över vad han

inte gjorde.

Må Gud i sin nåd bevara oss från något så ont, ty så länge vi lever finns det ingenting som förtjänar namnet ont mer än detta enda, därför att det drar

        med sig eviga lidanden utan slut.

Det är detta, mina döttrar, som vi bör gå i fruktan för och som vi i våra böner bör be Gud bevara

oss från. 

Ty om han inte bevarar staden så är all vår möda fåfäng, eftersom vi själva inte är annat än idel fåfänglighet.

Den person jag talat om sade att hon av Guds nåd hade fått lära sig två ting:

       för det första, den största skräck för att göra

honom emot och därför bönfalla honom om att inte

          låta henne falla ------- hon hade ju sett vilka fruktansvärda följder det förde med sig; 

       för det andra, en ödmjukhetens spegel vari hon såg att det goda vi gör inte har sitt ursprung i oss själva utan i den källa där våra själars träd är

          planterat och i den sol som ger värme åt

våra verk.

Hon säger sig ha fått en så klar föreställning om detta att så snart hon har gjort en god gärning eller ser en sådan göras, vänder hon sig genast till

         källan, i insikt om att utan hjälp kan vi ingenting göra.

Därför skyndar hon sig att lova Gud och kommer för det mesta inte ihåg sig själv om hon har gjort

        något gott.

6.  Det är, mina systrar, inte någon bortkastad tid som ni använder till att läsa detta och jag till att skriva det, om vi vill veta något om sådant som de lärda och kloka vet mycket bra. 

Men måste undervisas om allt, och därför är det måhända Herrens vilja att sådana här liknelser eller jämförelser kommer till vår kännedom.

Må han i sin godhet ge oss nåd därtill.

7.  Dessa inre ting är så dunkla att förstå att den som vet så litet som jag kanske måste säga en mängd  överflödiga och oförnutiga saker för att säga något som träffar rätt.

Det är nödvändigt för den som läser att ha tålamod,

liksom jag måste ha det för att skriva sådant som jag inte begriper.

Förvisso händer det många gånger att jag griper till papperet som ett fullkomligt nöt, utan att veta vad jag skall skriva eller hur jag skall börja.

Men jag inser mycket väl av vilken vikt det är att jag förklarar några inre angelägenheter för er så gott jag kan.

Vi får alltid höra hur bra det är med bönen, och vår klosterregel bjuder oss att ägna den så och så många timmar.

Men man förklarar inte mer för oss än vad vi förmår av oss själva, däremot sägs det mycket litet om de ting som Herren verkar i en själ, de tvillsäga de övernaturliga.

Om de blir beskrivna och åskådliggjorda på olika sätt är det till stor tröst att betrakta detta inre himmelska konstverk, som så få dödliga förstår sig på, fastän så många vandrar dit.

Även om Herren har låtit mig förklara något av detta i andra skrifter som jag författat, inser jag att mycket inte står där av det jag senare har kommit att fatta, och då särskilt de svåraste sakerna.

Det tråkiga är att för att komma fram till dem måste, som jag redan har sagt, en mängd mycket kända saker upprepas, men annorlunda kan det inte bli, ett så obildat förstånd som mitt.

8.  Må vi nu vända oss till vår borg med de många boningarna.

Ni skall inte uppfatta dessa boningar som liggande i en rad, den ena efter den andra, utan ni skall fästa era blickar på mitten, där konungen har sitt rum

eller palats.

Tänk er detta som en dvärgpalm:  för att komma fram  till det som kan ätas måste man ta bort många täcklager som omger det välsmakande

innersta.

På samma sätt finns det mycket omkring och ovanpå detta gemak.

Ty när det gäller själsliga ting har man alltid att betrakta helheten och bredden och storheten.

Eftersom själen rymmer mycket mer än vi kan föreställa oss är det omöjligt att överdriva härvidlag , och alla hennes delar står i förbindelse

      med den sol som finns i palatset.

Det är av stor vikt att varje själ som ägnar sig åt bönen, vare sig litet eller mycket, aldrig blir

      försummad elle rråkar i trångmål.

Må hon få vandra genom dessa boningar uppåt eller neråt eller åt sidorna, eftersom Gud har skänkt henne en så stor värdighet, och inte pressas till att

        stanna lång tid på en enda plats, om det så vore självkännedomens.

Denna är så nödvändig ---- se till att ni förstår mig rätt ------ till och med för den som vistas i samma boning där Herren själv finns, att man aldrig

        hur högt man än svävar, kan komma ifrån den, även om man ville.

Ödmjukheten arbetar alltid, som biet samlar honong i bikupan, annars skulle allt gå förlorat.

Men vi må betänka att biet inte låter bli att ge sig  ut för att hämta honung ur blommorna.

Sammalunda är det med själen och självkännedomen.

Tro mig, hon måste gång efter annan ge sig ut på flykt för att betrakta sin Guds storhet och majestät.

Därigenom skall hon bättre upptäcka sin egen låghet och känna sig och känna sig friare gentemot de kräldjur som innästlar sig i bottenvåningarna,

        där självkännedomen bedrivs.

Att så sker är, som jag har sagt en stor Guds barmhärtighet.

Men, som det heter, för mycket och för litet skämmer allt, och, tro mig, med Guds dygd kommer vi mycket längre i dygd än om vi håller oss kvar

       nere på vår jord.

9.  Jag vet inte om jag har gjort mig rätt förstådd,

men det är en så viktig sak att vi lär känna oss själva att jag ville att ni aldrig slappnar av i detta,  

        hur högt ni än stiger i himlarna.

Ty så länge vi ännu finns på denna jorden är ingenting viktigare än ödmjukheten.

Och därför sägre jag återigen att det mycket bra och mycket mycket bra att först gå in i det rum där det handlar om detta, innan man flyger vidare, ty

       detta är är den rätta vägen.

När vi kan gå på slät och säker mark, varför skulle vi då vilja ha vingar för att flyga?

Må vi söka vad som gagnar oss där det finns.

Det förefaller mig som om vi aldrig skulle komma

att känna oss själva om vi inte kommer att

känna Gud.

Genom att skåda hans storhet inser vi vår låghet, när vi betraktar hans renhet ser vi vår orenlighet, när vi begrundar hans ödmjukhet förstår vi hur

       långt vi är från att vara ödmjuka.

10.  Av detta vinne rman två ting:

för det första lir det klart et en vit sak ser mycket vitare ut vid sidan av en svart, och tvärtom om en

       svart sätts vid sidan av en vit;

för det andra, att vårt förstånd och vår vilja blir ädlare och mera redo till allt gott om vi vänder våra

         blickar från oss själva mot Gud; om vi däremot aldrig avlägsnar oss från vårt elängdes dy

      länder det oss till stor skada.

Vi har redan talat om hur de själar som lever i dödssynd blir till svarta och illaluktande strömmar. 

De som altid är instängda i denna jordens elände är visserligen inte som dessa ( Gud förbjude, det

är bara en jämförelse ), men om srömen aldrig

      lämnar denna fruktans, klenmodets och feghetens dy, så ser man alltid efter om folk ser på en eller inte ser på en, om den väg man slagit

         in på skall sluta illa, om man skall våga börja ett visst verk, om det kan leda till högmod, om det

     är att en så eländig person behandlar ett så

         högt ämne som bönen, om man skall aktas högre därför att man inte följer allvarsvägen.

Ytterligheterna är inte bra, inte ens i dygd.

Synderska som jag är riskerar jag att falla ner från mn höjd, min djärva gång kan bli till fördärv för det goda och en sådan som jag behöver inte hitta på besynnerligheter.

11.  O Gud hjälpe, mina döttrar, hur många själar bör inte djävulen ha fördärvat på det sättet!

Allt sådant här förefaller dem vara ödmjukhet, och mycket annat som jag kunde beskriva.

Det beror på att vi inte har nått fram till att känna oss själva.

Självkännedomen har blivit snedvriden, och om vi aldrig går ut ur oss själva förvånar det mig inte att det går så och kunde gå ännu värre.

Därför säger jag er, mina döttrar, att vi skall fästa våra blickar på Kristus, allt vår goda.

Hos honom kan vi lära den sanna ödmjukheten, och hos hans helgon.

Därav förädlas, som jag har sagt, förståndet, och självkännedomen leder inte till ömklighet och feghet.

Även om detta tillhör de första boningarna finns här stora rikedomar, och det är värt ett så högt pris att själen, om hon kan värja sig mot de kräldjur som

       finns där, inte kan hindras från att gå vidare.

Fruktansvärda är de funder och knep som djävulen brukar för att själarna inte skall lära känn asig själva och finna rätta vägen.

12.  Om dessa första boningar kan jag ge er mycket goda upplysningar av egen erfarenhet.

Sålunda ber jag er uppfatta dem inte som några få utan som en miljon rum.

Ty på många sätt träder själarna in där, de ena och de andra med goda avsikter.

Men som djävulen alltid har onda avsikter bör han hålla många legioner av onda andar i var och en, för att hindra att någon passerar från den ena till

      den andra boninge.

Och eftersom den stacars själen inte förstår det, finns det tusen sätt att bedra oss.

Mindre förmår han med dem som är närmare det rum där Konungen bor.

Men här är de ännu inneslutna i denna världen, förskjunkna i dess njutningar och förlorade i dess anspråk och ambitioner.

Mot detta kan själens vasaller ----- det vill säga sinnena och själskrafterna som Gud av naturen har skänkt dem ------ inte hålla stånd, och själarna blir lätt besegrade, även om de inte vill göra Gud

        emot och utför goda verk.

De som ser sig vara i detta tillstånd måste nödvändigtvis, ofta och allt vad de kan, skynda till Hans Majestät, taga hans välsignade Moder till medlerska och be hans helgon om hjälp i striden,

       eftersom deras tjänare har föga kraft

att försvara sig.

Sannerligen, i vilket tillstånd som helst är det nödvändigt att vi vänder oss til Gud.

Må Hans Majestät hjälpa oss för sin barmhärtighets skull, amen.

13.  Hur eländigt är inte det liv vi lever i! 

Då jag på andra ställen har mycket om det fördärv, mina döttrar, som kommer av brist på ödmjukhet och självkännedom, skall jag inte säga mer här, fastän det är av största vikt.

Herren give att jag har sagt något som är till

nytta för er.

14.  Ni bör lägga märke till att till dessa första boningar när nästan ingenting fram av det ljus som utgår från det palats där Konungen bor. 

Fastän det inte är mörkt och och svart som när en själ befinner sig i synd, är det ändå på något sätt dunkelt så att man inte riktigt kan se ----- jag menar

        det ljus som är där ----- och det är inte rummets fel ------ jag kan inte uttryck amig begripligt ----- utan det beror på en massa otyg, snokar och huggormar och förgiftade saker som har tagit sig in och inte

          låter en lägga märke till ljuset.

Dt är som om någon komme in i ett rum där det är mycket sol men hade jord på ögonen så att han knappast kunde öppna dem.

Rummet är ljust, men det har man ingen glädje av.

Hindret är dessa rovdjur och vilddjur som tvingar honom att sluta ögonen så att han inte ser

       något annat än dem.

Sådan tycks mig den själ bör vara som, fastän hon inte är i något dåligt tillstånd, likväl är så försjunken i denna välden och så indräkt med ägodelar och äreställen och affärer, som jag redan

     har sagt, att hon, fastän hon gärna ville, inte förmår se eller njuta av sin egen skönhet och

         inte tycks kunna befria sig från de många hindren.

För dem som vill komma in i den andra boningen är det av största vikt att var och en efter sitt stånd släpper greppet om de ting och omsorger som

inte är srängt nödvändiga.

Det är så viktigt för den som vill nå fram till den förnämsta boningen att jag håller det för möjligt att komma dit om början inte görs redan här.

Ty där själen nu befinner sig ----- även om hon har kommit in i borgen ----- är hon utsatt för sora faror;

      omgiven som hon är av så många giftiga kryp är det omöjligt att hon för eller senare blir biten av dem.

        

15.  Hur illa, mina döttrar, skulle det inte vara om vi, som har frigjort oss från så många hinder och nått mycket längre in i borgens hemliga boningar, genom vår egen förskyllan åter fölle tillbaka in i detta tumult!

Våra synder måsteha lett många som Gud har bevisat barmhärtighet till att det av sin egen skuld

      har blivit kastade tillbaka i eländet.

Här ( DVS. I KLOSTRET ) är vi fria till det yttre;

    Herren give att vi också vore det till det inre.

Han befrie oss.

Akta er, mina döttrar, för främmande omsorger.

Tänk på at få i av denna borgs boningar upphör demonerna att bekämpa er.

Sant är att i några av dem har väktarna ----- därmed har jag betecknat själskrafterna ----- tillräcklig styrka för att strida för er, men det är alldeles

              nödvändigt att vi inte försummar att genomskåda djävulens knep och inte låta lura oss när han förkläder sigtillen ljusets ängel. 

På mångfaldiga sätt kan han vara oss til fördärv

och tränga sig in undan för undan innan vi förstår att han är där.   

16.  Jag har på ett annat ställe sagt att han är som en ljudlöst arbetande fil, vars verksamhet det är nödvändigt att upptäcka från första början.

Jag vill berätta ett par saker för att ni skall förstå

En syster får av honom olika ingivelser att ägna sig åt stränga botövningar och tycker sig inte finna någon ro om hon inte plågaroch pinar sig.

Principen är god, men om priorinnan förbjuder henne att ägna sig åt botövningar utan sådant liv i hemlighet, varmed hon förstör sin hälsa och blir

       ut stånd att lyda klosterregeln, så ser ni tydligt vart ett så gott företag leder.

Hos en annan väcker han den allra starkaste iver att nå fulländning.

Det är mycket bra, men det kan hända att någon liten bristfällighet hos systrarna förefaller henne

att vara ett svårt fördärv.

Hon lägger ner stor omsorg på att uppspåra det och springer till priorinnan med det, så att hon mång agånger inte hiner se sina egna fel.

Det innersta i hennes stora iver för religionen

(( DVS: KLOSTERLIVET ) och hennes omsorger därom förstår de andra systrarna sig inte på,

      och därför blir det inte så väl upptaget. 

17.  Det är inte småsaker djävulen vill åstadkomma med detta; han vill kyla ner kärleken systrarna emellan, vilket vore ett stort fördärv.

Må vi besinna, mina döttrar, att den sanna fulländningen består i kärleken till Gud och nästan, och ju bättre vi håller dessa två bud desto fullkomligare blir vi.

Hela vår regel och alla våra konstitutioner tjänar inte till något annat än att vara medel för att nå denna fulländning så gott vi kan.

Må vi avhålla oss från oklok iver som kan lända oss till stor skada; må var och en ge akt på sig själv.

Då jag i en annan skrift har talat nog om detta, skall jag inte utbreda mig vidare.

18.  Den ömsesidiga kärleken är något så viktigt att jag önskar att ni aldrig skall glömma det.

Ty om man går omkring och lägger märke till andras småfel ( som många gånger kanske inte är några ofullkomligheter, för vi vet inte mycket och tolkar

       gärna allt till det värsta ), så kan själen mista

sin ro och även förstöra den för andra. 

Där ser ni vad fulländningen kostar.

Om djävulen inleder priorinnan i frestelse blir det ännu farligare.

Här är det nödvändigt att ha stor urskillning.

Ty hon går emot regeln och konstitutionerna gäller det att inte alla gånger tyda allt till det bästa utan

varna henne, och om hon inte bättrar sig gå vidare till superiorn.

Detta är kärlek.

Och på samma sätt är det med systrarna, om något allvarligt skulle hända.

Att helt låta det vara av fruktan för frestelser vore

just en frestelse.

Men ---- för att inte djävulen må bedra oss ----- måste systrarna skarpt varnas för att tala därom sinsemellan, ty av detta kan djävulen dra storvinst och vanan att förtala varandra lätt uppstå.

Man skall, som jag sagt, vända sig, vända sig till den som kan bota skadan.

Detta angår oss inte så mycket här ( I KLOSTRET

I TOLEDO ), eftersom vi iakttar nästan ständig tystnad, men det är bra att vi vet om det.