BSESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL.  44.

HUR MAN SKALL INRIKTA PÅ GUD ALL VILJANS

GLÄDJE OCH KRAFT VID SINA ANDAKTSÖVNNGAR.

1.  Vi förklarar nu för de människor som vi just har talat om att ju mera vikt och betydelse de fäster

        vid sina ceremonier, desto mindre tillit har de till Gud.

Därför kommer de heller aldrig att av honom uppnå det som de önskar.

Det finns också människor som tänker mera på att  

få sina personliga önskningar ppfyllda än på att förhärliga Gud.

Naturligtvis vet de att en bön blir hörd bara om den är Gud till behag och inte annars, men trots detta fördubblar de sina överdrivna böner, i sitt egensinne och sin fåfänga glädje åt det som de vill för att nå sitt mål.

Då vore det bra mycket bättre om de använde sin

kraft till viktigare saker, som en stor renhet i

samvetet eller förståelse för vad som tjänar dem

till frälsning.

Alla andra böner, som inte rör denna huvudsak, borde de lämna åsido.

Handlar de så, uppnår de vad som är mest nödvändigt för dem, men dessutom får de allt annat de behöver, till och med utan att de ber om det, och detta ännu snabbare och bättre än om de hade

          använt alla sina krafter på dessa bisaker.

2.  Ty så lyder Herrens löfte i evangeliet:

"Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också"    ( Matt. 6:33 ).

Denna bön om den eviga frälsningen behagar Gud allra mest, och det finns inget bättre medel att

       uppnå vårt hjärtas önskningar än att rikta

hela kraften i vår bön på det som är Gud mest välbehagligt.

Då kommer han att ge oss inte bara det vi ber om, nämligen vår frälsning, utan dessutom det som han anser lämpligt och bra för oss, även om vi inte ber om det.

Det är detta som David vill låta oss förstå, när han  i psalmen säger:

"Herren är nära alla dem som åkallar honom, alla dem som åkallar honom i sanning"

( Ps 145:18 ).

Men i sanning åkallar honom alla de som ber honom om det sanna och det högsta goda, om själens frälsning.

Därför fortsätter David:

"Han gör vad de gudfruktiga begär och hör deras rop och frälser dem"   ( Ps 145:19 ).

När David säger att "Herren är nära", antyder han därmed uppfyllelsen av våra önskningar,

       såväl som bönhörelsen av sådant som vi i våra böner inte ens tänker på.

Vi läser om Salomo att han bad om någonting som behagade Gud, nämligen om förmågan att regera sitt folk med vishet och rättfärdighet, och Gud

       gav honom detta svar:

"Eftersom du är så till sinnes, och inte har bett om rikedom, skatter och ära eller om dina ovänners liv,

      och inte bett om långt liv, utan har bett om vishet och förstånd, så att du kan vara domare för mitt folk, över vilket jag har gjort dig till kung,

          därför skall vishet och förstånd beskäras dig;

      därtill vill jag också ge dig rikedom och skatter och ära, så att ingen kung före dig har haft och

            ej heller någon efter dig skall ha så mycket"

( 2 Krön 1:11-12 ).

Gud blev trogen sitt löfte.

Salomos fiender underkastade sig, betalade sin tribut och störde aldrig mera hans ro.

Något liknande läser vi också i Första Moseboken.

Gud lovade Abraham att föröka hans rättmätige sons efterkommande och göra dem så talrika som stjärnorna på himlen, vilket Abraham hade bett om.

Men Gud tillade:

"Men också tjänstekvinnans son skall jag göra till ett folk, därför att han är din säd"  ( 21:13 ).

3.  Så måste man inrikta viljans kraft och glädje i dessa böner på Gud och inte stödja sig på bruk som man själv har uppfunnit och som är främmande för Katolska Kyrkan, som uppfunnit och som heller

       inte har godkänt dem.

Man skall låta prästen läsa mässan på det sätt, den plats och den tid som föreskrivits honom av Kyrkan,

        och man skall inte införa nya seder, som om man själv förstod saken bättre än Kyrkan och den Helige Ande.

Om Gud inte finner för gott att bönhöra oss ens när vi ber i all enkelket, skall vi inte tro att han kommer att bönhöra oss även om vi uppfinner ännu flera ceremonier.

Ty Guds natur är sådan att om vi själva överensstämmer med hans vilja, kommer vi att

få allt vad vi än ber om.

Men om vi bara söker våra personliga intressen,

då är det gagnlöst att vända sig till honom.

4.  I allt som rör vårt sätt att be och våra andaktutövningar skall i rätta oss efter Jesu Kristi underisning.

När hans lärljungar bad:

"Herre, lär oss att be"  ( Luk. 11:1-2 ), då lärde han dem säkerligen allt som är nödvändigt för att bli hörd av den evige Fadern, vars vilja han ju fullkomligt kände.

Men vad han lärde dem, det var ju sju bönerna i

Fader vår, som innehåller uttrycken för alla våra

      andliga och kroppsliga behov.

Däremot lärde han dem ingalunda en mängd andra böneformler och ceremonier.

Tvärtom sade han vid ett annat tillfälle till dem:

"Men i era böner skall ni inte hopa tomma ord, ty er Fader vet ju vad ni behöver, förrän ni ber honom"

     ( Matt 6:7-8 ).

Det enda som han riktigt ville inskärpa hos dem,

det var att framhärda i bönen, det vill säga att upprepa Fader vår.

Ty han har också sagt:

"Man skall alltid be, och aldrig upphöra att be"

   ( Luk 18:1 ).

Likväl lärde han oss inga andra böneformler, utan han vill bara att vi ofta skall upprepa samma bön, innerligt och uppmärksamt.

Ty dessa böner i Fader vår innerhåller som sagt allt som överrensstämmer med Guds vilja och med vårt eget bästa.

Och det var därför som Hans Majestät, när han uppsände sin brinnnade bön till sin evige Fader, tre gånger upprepade samma ord ur Fader vår,

       såsom evangelisterna påpekar:

"Min Fader, om jag måste dricka denna kalk,

låt din vilja ske"   ( Matt 26:42 ).

Vad de ceremonier beträffar som vi efter hans anvisningar skall följa, finns det bara två sådana 

angivna: antingen bör vi gå in i vår kammare i det fördolda, där vi utan buller och utan att ta hänsyn

        till någon kan be till honom med rent hjärta,

såsom Frälsaren själv i följande ord lär oss:

"När du vill be, gå då in i din kammare, och stäng

igen din dörr, och be till din Fader i det fördolda"

    ( Matt. 6:6 ).

Eller också kan vi efter hans eget exempel dra oss tillbaka till en enslig plats, och helst nattetid,

      när ro och tystnad råder.

Det är alltså inte tal om bestämda tider eller bestämda dagar, eller om att vi vid vår andakt och våra böner skall bruka vissa ceremonier och ord 

     och talesätt, utan vi skall bara följa Kyrkans ord med den rit som hon använder, ty alla riter kan återföras på vad vi har sagt om Fader vår.

5.  Med dessa ord fördömer jag inte, utan tvärtom gillar jag den sed som en del människor har att ibland hålla andakt på någon bestämd dag,

        såsom att fasta eller liknande övningar.

Vad jag fördömer, det är den betydelse man fäster vid en sådan bestämd ceremoni och det sätt som dessa fromma handlingar utförs på.

Tänk på vad Judit gjorde.

Hon förebrådde Baitylous invånare för att de hade begränsat den tid för Gud, under vilken de skulle

      vänta på hans barmhärtighet.

"Ni har", sade hon,  "bestämt en viss tid för Herrens förbarmnade?

Det är inte ett tal som stämmer Gud till förbarmande, utan som utmanar hans vrede" 

   ( Judit 8:11-12 ).