EPILOG.

IHS.

DEN INRE BONINGEN.

1.  När jag började skriva detta skedde det, som jag inledningsvis sade, motvilligt, men efter att ha utfört det och finner det vara mödan värt, även om jag erkänner att denna har varit mycket ringa.

I betraktande av hur instängda ni är och hur få förströelser ni har, mina systrar, och hur otillräckliga boningarna är i några av era kloster,

          förefaller det mig att denna inre borg kunde vara er till tröst och glädje, eftersom ni där kan komma in och gå omkring vilken timma ni vill,

        utan tillstånd av era överordnade.

2.  Sant är att ni inte kann komma in i alla boningarna av gen kraft ----- även om den tycks er stor ------- utan borgens Herre måste själv

öppna för er.

Det är därför rådligt att inte bruka våld om ni möter motstånd, ty då kan i förtörna honom så mycket att han aldrig släpper in er.

Han är en stor vän av ödmjukhet.

Om ni håller er för ovärdiga att träda in i ens den tredje boningen, skall ni desto fortare beveka hans vilja så att han för er in i den femte.

Genom att ofta gå dit kanni sedan tjäna honom så väl att han leder er till själva denna boning han har utvalt åt sig, och varifrån ni aldrig mer behöver

          avlägsna er, om inte priorinnan kallar er ut;

hennes vilja vill denne höge Herre att ni skall lyda som den vore hans egen.

Och även om ni på hennes befallning vistas mycket utanför denna boning, står porten alltid öppen är ni vänder åter.

När ni en gång har skådat vilken glädje denna borg rymmer, kommer ni överallt finna ro ------ även

      i de svåraste vedermödor ------ i hopp om att få

återvända till borgen, ett hopp som aldrig kan

lämna er.

3.   Fastänn det här inte har talats om er än sju boningar, finns det i var och en av dessa många fler, både under och över och vid sidorna, med sköna

         trädgårdar, fontäner och labyrinter, så ljuvliga att ni skulle vilja förlora er i lovprisningar av den store Gud som har skapat detta till sin

         avbild och likhet.

Om ni finner något gott i denna framställning så att ni lär känna honom bättre, kan ni verkligen tro att Hans Majestät själv har sagt det för att bereda er

         glädje, medan det som ni finner dåligt är sagt av mig.

4.   För den stora önskans skull som jag hyser att vara till någon hjälp i att tjäna denne min Gud och Herre ber jag er att i mitt eget namn, varje gång ni

            läser detta, mycket prisa Hans Majestät och bönfalla honom om hans Kyrkas tillväxt och lutheranernas upplysning

     ( MED LUTHERANER MENADE FÖRF. ALLA

PROTESTANTISKA RÖRELSER I SAMTIDEN ).

Vad mig beträffar må ni be att han förlåter mig mina synder och befriar mig ur skärselden, där jag

       avv Guds nåd kanske är när ni får läsa detta,

om det efter lärda mäns granskning befunnits värdigt att komma inför era ögon.

Innerhåller det några fel beror det på att jag inte förstår bättre, och i allt underkastar jag mig det som är stadfäst av den heliga Romerska Katolska

          Kyrkan, i vilken jag lever och lovar och försäkrar att jag vill leva och dö.  

Vare Gud vår Herre prisad och välsignad i evighet,

amen, amen.

5.  Denna skrift avslutades i San Jose de Akvila-klostret, år 1577, på Sankt-Andreas-afton, till Guds ära, han som lever och regerar i evigheters evighet, amen.