DEN INRE BORGEN.

SJUNDE BONINGEN.

FÖRSTA KAPITLET.

HANDLAR OM DE STORA NÅDEGOVÅR SOM GUD

FÖRLÄNAR DE SJÄLAR HAN HAR FÖRUNNAT ATT

INTRÄDA I DEN SJUNDE BONINGEN.

DET TALAS OM NÅGON SKILLNAD SOM TYCKS

FINAS MELLAN SJÄLEN OCH ANDEN, ÄVEN OM

DE ÄR SAMMA SAK.

HÄR FINNS MYCKET ATT LÄGGA MÄRKE TILL.

1.  Ni kan tycka, mina systrar, att sedan så mycket har blivit sagt om den här andliga vägen borde det

        inte finnas mer att säga.

Det är mycket dumt att tänka på.

Då Guds storhet inte har några gräser finns det heller inga för hans verk.

Vem skulle kunna tillfyllest berätta om hans nådeverk och väldigheter? 

Det kan ingen, och därför bör ni inte förvåna er över vad som har sagts och kommer att sägas, ty det

       är bara chiffertecken, en förkortning av allt som finns att berätta om Gud. 

Stor barmhärtighet har han visat oss genom att ha meddelat dessa ting till en människa så att vi kan komma till kännedom om dem.

Ju mer vi vet om hur han meddelar sig med de skapade varelserna, desto mer skall vi prisa hans storhet och bemöda oss om att inte ringakta en

        själ till vilken Herren har visat så stort behag.

Var och en av oss har en själ, men då vi inte skattar denna till Guds avbild skapade varelse så högt som hon förtjänar, kan vi heller inte fatta de hemligheter

      hon rymmer.

Må Hans majestät, om det behagar honom, leda min penna, så att jag förmår säga er något av det

     myckna som är att säga, och som Gud uppenbarar för dem han låter träda in i denna boningen.

Jag har ihärdigt bönfallit Hans Majestät om detta,

ty han känner min önskan att inga av hans nådegåvor må bli fördolda, till hans namns så

        mycket större pris och ära.

2.  Jag hyser det hoppet att han, inte för min skull utan för er, mina systrar, måtte bevisa mig denna nåd, så att ni lär er förstå hur viktigt det är att

           ingenting från er sida hindrar er Brudgum från att fira detta andliga bröllop med era själar,

ty det har, som ni snart får se, stora välsignelser med sig. 

O store Gud!

Jag tycker att en varelse så eländig som jag måste darra inför uppgiften att tala om något som är så främamnde för det jag förtjänar att veta.

Sanningen är att jag kände den största villrådighet och undrade om det inte vore bättre att avfärda

         denna boning med några få ord, ty det föreföll mig timligt att man kunde tro att jag visste sådant av egen erfarenhet. 

Det skulle jag känna som den största skam; eftersom jag vet vad jag är, vore det en förfärlig sak.

Å andra sidan uppfattar jag sådana skrpler som  frestelse och svaghet.

Vilka omdömen som än må fällas om detta, vad som är av vikt är att Gud blir en smula mer prisad och förstådd, sen må hela världen skrika hur den vill.

Detta så mycket mer som jag kanske är dör när detta kommer inför människors ögon.

Välsignad vare han som alltid lever och skall leva, amen.

3.  När vår Herre behagar visa barmhärtighet mot

en själ som lider och har lidit av längtan efter honom, och som han har utvalt till sin brud i anden,

         eder han henne före det andliga äktenskapets fullbordan in i sin boning, som är den sjunde.

Ty liksom han själv bor i himlen, måste han också i själen ha ett rum där Hans Majestät ensam vistas,

         låt oss säga en andra himmel.

Det är av största vikt för oss, mina systrar, att inte

uppfatta själen som ett mörkt rum ( i allmänhet bör

         det förefalla oss vara så, eftersom vi bara ser det vi ser och inte det andra inre ljuset )

       och finna ett stort mörker längst därinne.

Jag erkänner att det stämmer för dem som inte är i nådens tillstånd, men vad som fattas dem är inte Rättfärdighetens Sol, ty den lyser alltid för dem

        och får dem att vara till, utan förmågan att ta emot dess ljus, som jag tror mig ha sagt på tal om första boningen.

Det finns en person som fick se dessa olyckliga

själar liksom instängda i ett mörkt fängelse,

       bundna till händer och fötter så att de inte kan

göra något gott för att skaffa sig förtjänster;

både blinda och döva är de.

Vi har alla skäl att hysa medömkan med dem, betänka att vi för någon tid sedan var likadana och att Herren kan visa barmhärtighet också mot dem.

          

4. Må vi, mina systrar, alldeles särskilt vinlägga oss om att be för dem och aldrig vara försumliga i detta.

Förböner för dem som befinner sig i dödssynd är den största allmosa, mycket förmer än om vi såge en kristen, bunden till händerna med en stark

        kedja och fastgjord vid en påle där han skulle dö av hunger, inte därför att det fattades honom 

         mat, ty bredvid sig hade han de läckraste rätter, utan därför att han inte förmådde föra dem till sin mun; i sin stora utmattning vet han att han

      nu måste uppge andan, inte i den naturliga döden utan i den eviga; vore det inte en stor

grymhet att stå där och se på utan att söka föra

         maten till hans mun så att han finge äta?

Eller om ni genom era böner kunde få hans bojor

att falla?  

Det här förstår ni nu.

Vid Guds kärlek besvär jag er att alltid komma ihåg sådan själar i era böner.

5.  Men nu skall vi inte tala om dess, utom om dem som genom Guds barmhärtighet har gjort bot för sina synder och är i nådens tillstånd.

Vi kan inte betrakta denna vår själ som någon instängd och begränsad vrå utan som en inre värld, där det finns rum för så många och så sköna boningar som ni har sett.

Och så måste det rimligtvis vara, eftersom de inne

i själen finns en boning för Gud.

När Hans Majestät behagar visa själen denna nåd att kalla henne till det gudomliga bröllopet, för han

       först in henne i sin boning.

Och Hans Majestät vill at det nu inte skall vara som andra gånger när han försatt henne i de där hänryckningarna ( jag tror nog att han förenar sig med henne då också, i den bön som jag har kallat

föreningens );

själen tycker sig inte vara kallad att träda in i sin medelpunkt, som nu i denna boning,

utan i ett yttre och ytligare skikt.

Men detta betyder föga.

Herren förenar henne med sig.

Men han gjorde henne blind och stum ------ liksom

     han gjorde med Sankt Paulus vid hans omvändelse ---- och kom henne att förlora allt sinne för hur och på vad sätt hon åtnjöt den nåd sm

      kom henne till del.

Hennes stora glädje var då att komma nära Gud.

Men när han förenade sig med henne fattade hon ingenting, ty alla hennes själsförmögenheter hade

      gått förlorade.

6.  Helt annorlunda är det nu.

Nu vill vår gode Gud att fjällen skall falla från våra ögon, så att vi må se och förstå något av den nåd

           han bevisar oss ----- även om det sker på ett underligt sätt.

Själen förs in i denna boning för att skåda en intellektuell vision, på något sätt en framställning

        av den Allraheligaste Treenigheten.

Denna visar sig, alla tre Personerna. i form av en flamma som först tränger in i anden liksom ett moln av den mest genomskinliga klarhet.

Dessa Personer är åtskilda, och genom den underbara kunskap som blir henne förlänad fattar själen att alla tre Personer sannerligen är ett

          väsen, en makt, en vishet och en enda Gud.

Det vi håller oss till i tron, det blir på så sätt för själen något som hon ------- kunde man säga -------

       inser genom att ha sett det, dock inte med kroppens och inte heller med själens ögon,

    eftersom det inte är en bildvision.

Sålunda meddelar sig alla tre Personerna med henne, talar till henne och låter henne förstå de ord

       i Evangliet där Herren säger att han och Fadern och den Helige Ande skall komma och bo i den

          själ som älskar honom och håller hans otd.

7.  O Gud hjälpe mig, vilken skillnad är det inte mellan att höra dessa ord och tro på

   ( GRACIAN FÖRESLÅR I STÄLLET: FATTA ) dem,

och fullt inse hur sanna de är!

För var dag som går förundrar sig denna själ

mer och mer över att de aldrig tycks lämna henne.

Tvärtom inser hon allt klarare ----- som jag redan har sagt ------ att de finns i själens innersta, i det allra allra innersta.

Det är något mycket djupt ----- hon kan inte säga vad det är, ty hon besitter ingen lärdom ------ men hon känner att inom sig har hon detta gudomliga sällskap.

8.  Nu kunde ni mena att en själ som har kommit dithän inte längre är sig själv utan leverr i en sådan

       hänförelse att hon ingenting fattar.

Men det gör hon mycket bättre än förut, i allt därdet gäller att tjäna Gud.

När hon är fri från sådana sysslor vänder hon åter till det ljuva sällskapet.

Om själen inte sviker Gud skall han aldrig svika henne ------ menar jag ------ när det gäller att göra henne fullt medveten omm  hans närvaro.

Hon har fast tilltro till att Gud aldrig skall lämna henne ----- eftersom han har förlänat henne denna nåd ---- så att hon går den förlustig.

Så kan hon tänka, även om hon framgår med större försiktighet än någonsin för att inte på minsta sätt misshaga honom.

9.   Denna närvaro ger sig inte tillkänna lika fullständigt, jag menar lika klart, som den

         uppenbarade sig för första gången och några av de följande då Herren behagade förläna henne denna nådegåva.

Om så vore skulle det vara omöjligt att fatta något annat eller ens leva bland människorna.

Men även om ljuset inte lyser klart, är själen alltid medveten om att gemenskapen består.

      Vi kan säga att det är som om man vore i ett mycket ljus rum tillsammans med andra, och så

          stängs fönsterluckorna så att det blir mörkt.

När ljuset försvinner ser man inte de andra förrän det kommer åter, men man vet at de finns där.

Det kan frågas om själen, när ljuset återvänder och hon vill se, också verkligen kann det.

Det står i hennes hand, utan det beror på om Vår Herre vill öppna förståndets fönsterluckor.

Stor är den barmhärtighet han visar henne genom att aldrig överge henne utan förläna henne allt

förstånd till att förstå.

10.  Det ser ut som om det gudomliga Majestät nu ville bereda själen för något ännu högre genom denna underbara gemenskap.

Alldeles klart är att den är henne til stor hjälp i hela hennes strävan att nå fulländning och bli fri från den

      fruktan som, enligt vad jag redan sagt, ofta följer med de föregående nådegåvor hon hon fått åtnjuta.

Så var det med den person vi nämnde (FÖRF. ).

Hon fann sig i alla avseenden förbättrad, och hon tyckte ----- trots vedermödor och trångmål -----

at hennes själ i sitt väsentliga aldrig rubbades från det där säkra fästet.

Sålunda föreföll själen på något sätt vara delad; under sina svåra prövningar som snart följde på Guds nådegåvor beklagade hon sig över sin själ

           ------- liksom Martha beklagade sig över Maria

------- och sade ibland att denna själ bara ägnade sig åt oavlåtliga njutningar där borta i sin stilla ro,

         medan hon själv av sina många vedermödor

och bestyr hindrades från att hålla henne sällskap.

11.   Detta kan ni, mina döttrar, tycka vara tokerier,

men i själva verket förhåller det sig just så.

Även om själen naturligtvis alltid är en enhet, är det jag säger inga galenskaper utan något helt alldagligt.

  

Jag säger alltså att de inre tingen låter sig skådas  på det sättet att man klart inser at det finns någon sorts mycket uppenbar skillnad mellan själen och anden, fastän de båda snarast bör vara ett.

Man förstår at det är en skillnad, så subtil att det många förefaller vara så att den ena och den andra verkar på olika sätt, alltefter vad Herren behagar skänka.

Likaså förefaller det mig att själen är något annat än själsförmögenheterna, och att allt detta inte

      är ett och detsamma.

Det finns så många och så subtila ting i vårt innersta at det vore förmätet av mig att söka förklara det.  

Vi kommer att få se det, om Herren skänker oss nåden att av barmhärtighet lyfta oss upp till den höjd där vi kan fatta dessa hemligheter. 

  

 

   

 

INRE BORGEN.

SJÄTTE BONINGEN.

TIONDE KAPITLET.

BEHANDLAR ANDRA NÅDEGÅVOR SOM GUD

FÖRLÄNAR SJÄLEN, ANNORLUNDA ÄN DE REDAN

OMTALADE, OCH FRAMHÅLLER DEN STORA NYTTA

DE GÖR.

1.  På många sätt meddelar sig Herren med själen

i dessa uppenbarelser, ibland när hon betryckt, andra gånger när hon står inför svåra prövningar,

         åter andra när Hans Majestät vill glädja sig i hennes sällskap och öra henne glad.

Det finns inga skäl att gå in på enskildheter i varje särskilt fall.

Min avsikt är bara att i tur och ordning beskriva för er de olika saker som möter er på den här vägen

----- i den mån jag förstår dem ------ i den mån jag

      förstår dem ------ för att ni , mina systrar, skall fatta deras natur och verkningar och inte låta lura

       er att tro att varenda inbillning är en vision.

Och om det verkligen är en sådan skall ni veta att

      den är fullt möjlig och inte bör göra er förvirrade eller betryckta.

Ty därav har djävulen stor vinning och han njuter

      väleligen av att se en själ förtvivlad och orolig, eftersom han vet att detta hindrar henne från att helt ägna sig åt att älska och prisa Gud.

Hans Majestät kan meddela sig med oss på många andra sätt, mycket starkare och mindre farliga, eftersom jag tror att djävulen inte förmår

     efterapa dem.  

Därför är det också svårt att beskriva dem, ty de

       har något mycket hemlighetsfullt över sig,

och bildvisionerna är det vida lättare att ge en föreställning om.

2.  När Herren så behagar händer det att själen är försänkt i bön och i besittning av alla sinnesförmögenheter, och så kommer plötsligt en

          hänryckning under vilken Herren uppenbarar stora hemligheter, somsjälen tycker sig skåda i Gud själv.

De är inte visioner av hans allraheligaste Mänskliga Natur.

Fastän jag säger att själen ser, ser den ingenting,

ty det är ingen bildvision utom en högst intellektuell vision.

Vad den innebär är att alla ting liksom skådas i Gud så att han innefattar dem alla i sig själv.

Detta är till stort gagn, ty även om det bara varar ett ögonblick förblir det ständigt ingraverat i själen.

Hon grips därvid av den största skamsenhet och inser med full klarhet hur illa vi gör när vi förtörnar

      Gud, eftersom det är i Gud själv ------ det är inne i honom vi finns, menar jag ------ som vi begår våra stora ogärningar.

Jag skulle vilja framställa en liknelse ----- om det lyckas mig ------ för att komma er att förstå detta.

Ty fastän vi har hört det många gånger, har vi inte lagt märke till det eller brytt oss om att förstå det.

Hade vi verkligen fattat hur det står till förefaller en sådan oförskämdhet omöjlig.

3. Låt oss nu föreställa oss att Gud är som ett mycket stort och skönt hus eller palats och att detta palats är ------ som jag har sagt ----- Gud själv.

Är det då kanske möjligt för syndarna att gå ut ur detta palats för att utföra sina illgärningar?

Förvisso inte, utan just härinne, i själva detta palats

      som är Gud själv, begås de vederstyggligheter och anstötligheter och illgärningar som vi syndare

         ägnar oss åt.

O fruktansvärda tanke, värd att noga begrundas och till största gagn för oss som vet så föga och inte är

       i stånd att fatta dessa sanningar ---- om vi det

gjorde skulle en så vanvettig förhävelse inte vara möjlig!

Må vi betänka, mina systrar, hur nådig och långmodig Gud är som inte genast störtar oss i djupet.

Må vi ägna honom den största tacksamhet och skämmas över att vi känner oss kränkta av det man gör eller säger emot oss.

Ty värst i världen är att se de många oförrrätter som Gud vår Skapare får lida avsina skapade

        varelser och som begås inom honom själv, under det att vi ibland känner oss stuckna av ett ord som yttras i vår frånvaro, kanhända utan ond avsikt.  

4.  O mänskliga elände! 

HUr länge, mina döttrar, skall det dröja innan vi i någon mån efterliknar denns store Gud?

O hur föga det betyder att stå ut med de oförrätter som tillfogas oss.

Må vi fastmer gärna ta emot dem och älska var och en som begår dem, ty denne store Gud har inte upphört att älska oss, fastän vi mycket har förtörnat

     honom.

Han har alltså goda skäl att kräva attvi skall förlåta alla, vilken skymf de än har tillfogat oss.

Jag säger er, mina döttrar, att fastän en sådan vision snabbt drar förbi, är det en stor nåd Vår Herre bevisar dem som får den, om de söker dra nytta

       av den genom att daligdags ha denn för ögonen.

5.   Ibland händer det mycket plötsligt, på ett sätt som inte kan beskrivas, att Gud inom sig själv visar

          oss en sanning som kommer alla sanningar i den skapade att framstå som idel tomhet. 

Den lär oss klart inse att han ensam är sanningen

och att han aldrig an ljuga.

Därav fattar vi rätt vad David säger i en psalm, att varje man är en lögnare, något som vi aldrig annars

        skulle ha fattat på det viset, hur många gånger vi än hörde det.

Detta är en sanning som aldrig kan svika.

Jag minns berättelsen om Pilatus, som bland de många frågor han ställde till Vår Herre under hans Lidande också frågade vad är sanning,  och jag tänker på hur föga vi här nere kan fatta av denna högsta Sanning. 

  

6.  Jag önskar att jag kunde göra detta mer begripligt för er, men det låter sig inte beskrivas.

Den lärdomen kan vi, mina systrar, dra av detta,

      att om vi i något vill efterlikna vår Gud och Brudgum, så gör vi väl i att alltid och allvarligt sträva efter att vandra i denna sanning.

Jag menar inte bara att vi aldrig skall ljuga -----

de vet jag att ni, ära vare Gud, lägger stor vikt vid att aldrig göra, av något som helst skäl, här i våra

       kloster ------ utan att vi skall vandra i sanningen

inför Gud och människor, på alla sätt vi kan.

I synnerhet skall vi inte vilja bli hållna för bättre än vad vi är.

Må vi handla så att vi ger Gud vad som är hans och oss vad som är vårt.

Därmed låter vi sanningen komma till sin fulla rätt

och visar vår ringaktning för denna världen, sm är idel lögn och falskhet och därför utan bestånd.

7.  Jag har någon gång undrat över varför Vår Herre är en sådan vän av ödmjkuhetens dygd.

Och ---- som det tycktes mig plötsligt, utan att jag förut hade tänkt närmare på saken ----- stod skälet klart för mig:

     Gud är den högsta Sanningen, och ödmjukhet är är att vandra i sanningen.

Det är en stor sak att inte akta något hos oss för gott utan fastmer inse vårt elände och vår intighet.

Den som inte fattar detta vandrar i lögnen.

Den som bäst fattar det behagar mest den högsta Sanningen, därför att han vandrar i sanningen.  

Må Gud, mina systrar, förläna oss nåden att aldrig vika bort från denna självkännedom, amen.

8.  Sådana nådegåvor förlänar Vår Herre själen därför att han betraktar henne som sin sanna brud, fast besluten att i allt göra vad han vill.

Han önskar ge henne någon kännedom om  hur detta skall ske och om sin storhet.

Mer har jag inte att säga.

Jag har nämnt dessa två saker därför att jag anser dem vara till stort gagn.

I dylika nådegåvor finns ingenting att frukta, utan det tillkommer Herren tack och lov för att han

      har förlänat oss dem.

Här finns det ---- enligt min mening ----- inget rum för vare sig djävulen eller den egna inbillningen, varför själen kan vila i stor tillfredsställelse.

      

   

    

 

INRE BORGEN.

  

SJÄTTE BONINGEN. 

ELFTE KAPITELET.

HANDLAR OM DE BEGÄR ATT FRÖJDAS I GUD

SOM HAN INGJUTER I SJÄLEN, OCH SOM ÄR

STARKA OCH HÄFTIGA ATT HON LÖPER FARA

ATT MISTA LIVET; OCH OM DET GAGN SOM

ÅTFÖLJER DENNA AV HERREN FÖRLÄNADE

NÅD.

1.  Ha alla dessa nådegåvor som Brudgummen har förlänat själen räckt till för att tillfredsställa

       denna lilla duva eller fjäril ( tro inte att jag har glömt dem ) så att hon har kunnat slå sig till ro

     på den plats där hon skall dö?

Förviso inte, ty dessförinnan blir det bara värre.

Även om hon många år har åtnjutit dessa nådegåvor, suckar och  gråter hon oavlåtligt, ty på varje nådegåva följer en ännu större smärta.

      

Orsaken är att ju mer hon kommer till insikt om sin Guds storhet och omh ur fjärran och främmnade hon själv är för honom, desto starkare växer sig begäret.

Ju mer kärleken växer, desto klarare visar det sig

hur mycket denne store Gud och Herre förtjänar att bli älskad.

Under årens lopp tillväxer detta begär undan för undan så att det för med sig stor pina, vilket jag

       nu skall söka beskriva.

Jag säger år, i enlighet med vad som hände den person jag här talar om ( FÖRF ).

Men jag vet mycket väl att Gud inte är beroende av några tidsgränser, och att han på ett ögonblick

      kan lyfta upp en själ till högsta höjd som här kan beskrivas.

Hans Majestät har makt att göra allt vad han vill,

       ochhan har sin glädje i att göra mycket för oss.

2.  Vad vi redan har talat om är den ångest, de tårar och suckar och häftiga anfall vi råkar ut för

       ( de tycks helt och hållet ha sitt ursprung i vår kärlek med dess starka känslor, men i jämförelse

         med det andra som nu följer är allt detta ett

ingenting, ty det förefaller likna en pyrande eld som man väl kan stå ut med även om den gör ont ).

När denna själ nu går vidare och börjar brinna invärtes i sig själv, händer det många gånger att en mycket flyktig tanke eller ett ord som hon gör,

        att döden dröjer för länge ------- det kommer utifrån, men hon vet inte hur eller varifrån ------

      får henne att känna en stöt, som om hon hade

träffats av en brinnande pil.

Jag menar inte att det verkligen är en pil, men vaddet än må vara är det klart att det inte kan ha sitt ursprung i vår egen natur.

 

Lika litet är det en stöt, fastän jag kallar det stöt.

Det sårar skarpt, men smärtan är ----- synes det mig -------- inte den som hör denna jorden till, utan den hör hemma i själens innersta djup.

Därifrån strålar den ut, och hur snabbt den än drar förbi förvandlar den hela vår jordiska natur till stoft, så att vi i det ögonblick är den punkt då

            själsförmögenheterna är till den grad bundna att de inte har någon annan frihet än att förnimma denna smärtas tillväxt.  

3.  Jag vill inte att det jag säger skall te sig överdrivet;  jag inser sannerligen att jag kommer till korta när jag söker uttrycka mig, ty jag kan det inte.

Sinnena och själsförmögenheterna rycks bort helt och hållet utom ---- som jag redan har sagt ------ de krafter som får oss att känna det där lidandet.

Förståndet är så livaktigt att det klart inser varför

            denna själ känner Guds frånvaro, och Hans Majestät hjälper just nu till genom att skänka en så levande kunskap om sig själv ut i smärtan ökas till

        den grad att den som drabbas därav brister ut i höga skrik. 

Även om det är en tålig människa, väl van vid att uthärda svåra plågor,kan hon i detta fallet inte bete

      sig bättre, ty denna känsla sitter inne i kroppen

------- som jag redan har sagt ----- utan i det innersta av själen.

Härav fick denna person kunskap om hur mycket starkare själens känslor är än kroppens, och på det sättet kunde hon också föreställa sig lidandet i

        skärselden, vilket inte blir mindre av att själen är löst från jorden utan tvärtom större än allt vi får utstå här nere.

4.  Jag har sett en personi det tillståndet som jag sannerligen trodde skulle dö, och det var inte så

       underligt, eftersom detta förvisso innebär stor dödsfara.

Fastän det varar bara en kort stund lämnar det kroppen alldeles sönderbråkad, och pulsen blir

     då så svag att själen nu tycks vara redo att överlåta sig åt Gud, varken mer eller mindre.

Den naturliga kroppsvärmen avtar, under det att den inre glöden bränner så starkt attom den bara

        ökades en smula så skulle Gud uppfylla alla själens begär.

Det är inte så att kroppen känner någon större eller mindre plåga ( även om den ---- som jag har sagt ------

är sönderbråkad, så att den under två eller tre

          dagar inte ens har kraft att skriva något utan att det gör mycket ont, och alltid förefaller mig vara kraftlösare än förut ).

Skälet till att det inte känns någon smärta bör vara att känslan är så mycket starkare längst inne i själen,så stark att hon inte bryr sig om det som hör kroppen till.

Det är på samma sätt som när vi känner en mycket

     skarp smärta på ett ställe och då inte lägger märke till vad som gör ont på andra ställen

      ( det är något som jag väl har prövat på ).

Här känns ingen smärta, varken större eller mindre,  och jag tror inte man skulle känna någon om man så hackades i småbitar.

5.  Nu säger ni kanske att detta är en bristfällighet:

varför inte helt rätta sigefter Guds vilja närman helt har överlämnat sig åt honom.

Ända fram till denna stund har själen kunnat handla så, och hon har också gjort det hela sitt liv.

Men nu kan hon det inte längre, ty hennes förstånd

har kommit därhän att hon inte mera råder över sig själv.

Hon kan inte tänka på något annat än orsaken till att hon l ider.

Då det som är hennes goda är frånvarande, varför skulle hon vilja leva?

Hon harkommit in i enunderlig ensamhet.

Ingen av hela jordens skapade varelser håller henne sällskap ----- och jag tror inte heller att någon av de himmelska gör det, eftrsom ingen går upp mot den

      ende hon älskar ------ utan allt gör hennes pina värre.

Hon ser sig själv som hängande i luften, oförmögen att finna en viloplats på jorden och utan kraft att stiga upptill himlen.

Törsten bränner henne, men hon kan inte komma till vatten.

Det är en törst som inte står att uthärda, men den är av en sådan art att den inte kan stillas, och själen vill inte heller att den skall stillas, av något

     annat vatten än det Vår Herre erbjöd den samaritiska kvinnan; och sådant vatten står inte til buds.

6.  O Gud hjälpe mig, Herre, hur hård är du inte mot dem som älskar dig!

Men allt detta betyder föga i jämförelse med vad du skänker demefteråt.

Det är rätt och billigt att mycket kostar mycket;

    det gäller ju att rena själen för att ge henne tillträde till den sjunde boningen ------ liksom de som

      skall träda in i himlen renas i skärselden -----

och då är detta ringa lidande som en droppe i havet.

Änmer ärdet så med dessa plågor och prövningar ( enligt vad jag tror kan av alla här på jorden inga vara större, och den person som talar om har

       genomgått många, både kroppsliga och andliga,

men alla tycks henne vara ett intet i jämförelse med dessa ).

Själen märker att detta lidande är så mycket värt att hon klart inser hur ovärdig hon är att bära det.

Det finns ingenting som kan ge lindring, men nhon vil ändå mycket gärna lida och skule vilja göra det hela sitt liv om det vore Gud till behag,

        fastän detta skulle vara att dö inte en gång,

utanatt alltid och oupphörligt vara döende, vilket sannerligen inte är litet.

7.  Må vi nu, mina systrar, betrakta dem som i är i helvetet.

De står inte i den gemenskap med Gud och har ingen del i den tillfredsställelse och glädje som han

ingjuter i själen.

Inte heller ser de ngot gagnerikt i  lidandet utan lider bara ständigt mer och mer ------ jag menar att de tillfälliga plågorna mer och mer ökar -------

     vartill kommer att själens lidanden är så mycket värre än kroppens, och att de som dessa får utstå

        är så mycket större i jämförelse med dem vi  just har beskrivit.

Och de vet att så skall det alltid förbli.

Hur skall det gå med dessa olyckliga själar?

Och vad kan vi göra, eller lida, under ett så kort liv som inte är att räkna för intet om det befriar oss

      från så fruktansvärda och eviga plågor?

Jag säger er att den som inte har genomgått detta omöjligen kan bringas till insikt om vad själens lidanden är, eller hur mycket de skiljer sig från kroppens.

Herren själv kräver att vi skall förstå det, för att vi så mycket bättre må inse vad vi är honom skyldiga därför att han har försatt i detta tillstånd, där vi

      tack vare hans barmhärtighet kan hoppas på

att han skall göra oss fria och förlåta oss våra synder. 

8.  Låt oss nu återvända till det vi talade om närvi lämnade denna själ i den största pina, som dock inte varar längre; när den är som längst tre eller fyra timmar ------ förfaller det mig -------

       ty om den varade längre skulle den, om inte genom ett mirakel, vara möjlig att uthärda för den naturliga svagheten.

Vid ett tillfälle varade det hela bara en kvarts timme och lämnade den drabbade liksom sönderhackad i småbitar             ( SYFTAR PÅ EN EXTAS SOM FÖRF. HADE I SALAMANCA 1571 OCH SOM HON HAR BSKRIVIT PÅ ANDRA STÄLLEN I SINA SKRIFTER ).

Sanningen är att han denna gång helt förlorade medvetandet, så häftigt kom anfallet

         ( hon var sysselsatt med samtal, det var sista dagen av Uppståndelsens Påsk, och hon hade under hela påsken känt en sådan torka att hon liksom inte fattade vilken högtid det var ).

Det enda hon hörde var ett ord om att livet aldrig tar slut ( I EN SÅNG SJUNGEN AV EN NUNNA ).

Att tro sig vara i stånd atstå emot sådant är inte bättre än om en människa bleve kastad i elden och

       sökte förmå lågorna att avstå från hetta och låta bli att bränna henne.

Sin plåga kan honinte dölja, utan de närvarande förstår mycket väl att hon svävar i stor fara,

     även om de inte kan bli vitne till vad som sker i hennes innersta.

Sanningen är att de kan hålla henne sällskap, men

     som skuggor, i likhet med vad allt annat här på jorden förefaller henne vara.

9.  Ni bör ----- om ni någon gång skulle komma i detta tillstånd ------ veta att det är möjligt att det kan bero på vår naturliga svaghet.

Det händer ibland när själen är i det tillstånd vi har beskrivit att hon längtar så hon kan dö efter att dö

      ( SP. SE MUERE POR MORIR, ALLUSION PÅ FÖRF:S DIKT MUERO PORGUE NO MUERO );

Hon är så hårt pressad att nästan inget fattas för att skall lämna kroppen, men i själva verket

     är hon rädd och vill ha lindring i sin plåga för att slippa dö genast.

Denna fruktan beror förstås på naturlig svaghet, men å andra sidan upphör inte hennes längtan att dö, och det kan inte heller finnas något medel att ta bort hennes plåga förrän Herren själv tar bort den.

Det gör han för det allra mesta genom någon stor hänryckning eller vision, där den sanne Hugsvalaren tröstar och styrker henne, så att hon vill leva så 

       länge det är hans vilja.

10.  Detta är något mycket plågsamt; men på själen

har det de största verkningar, så att hon förlorar sin fruktan för de vedermödor som kan följa; ty dessa

           tycks henne vara ett ingenting i jämförelse med de svåra smärtor hon harprövat på.

De har varit henne till så stort gagn att hon gärna skulle vilja utstå dem många gånger om.

Men detta är på intet sätt möjligt, det finns inget medel som återför oss till dem förrän Herren så vill,

             lika litet som det finns något medel att göra motstånd mot dem eller undvika dem när de kommer.

Själen har mycket större förakt för världen nu än förut, ty hon inser att ingenting om hör den till var av minsta värde för henne i hennes plågor.

Och hon har gjort sig mycket mera fri från allt skapat, ty hon förstår nu att endast Skaparen är den som kan trösta och änglas för att förtörna honom,

       ty hon vet att han har förmågan att plåga lika väl som att trösta. 

11.  Två ting tycks mig möta på denna andliga väg som innebär dödlig fara.

Den ena är plågan, som sannerligen är en fara,

och en icke ringa fara. 

Den andra är den mycket överdrivna glädjen och njutningen, som kan gå så extrem ytterlighet at det ser ut som om själen svimmade bort, tills föga

      fattades för att hon skulle lämna kroppen.

Det vore i sanning en icke ringa lycka för henne.

Nu ser ni, mina systrar, hur rätt jag hade när jag sade att det krävs mod, och hur rätt Herren har när han ----- på en bön om sådana nådegåvor ---- svarar som svarade Sebedei söner:

       om ni kan dricka den kalken.

12.  Jag tror, mina systrar, att vi alla skulle svara ja, och av goda skäl.

Ty Hans Majestät ger styrka åt dem han ser behöva den, och han skyddar och försvarar dessa själar

        vid alla tillfällen.

Blir de förföljda och förtalade går han i borgen för dem, liksom han gjorde för Magdalena, om också inte med ord, så med gärningar.

Och till sist, till sist, innan de dör betalar han dem allt på en gång, som ni snart skall få se.

Vare han välsignad i evighet och högt lovad av alla skapade varelser, amen.