GUDS INNEBOENDE I MÄNNISKAN.

Gud är så förälskad i sin skapelse, att det inte  räcker för honom att bo BLAND oss genom att bli människa.

Gud vill också bo i oss.

Han vill förenas med oss, träda IN i oss.

Han vill komma oss allt närmare.

Guds närvaro fördjupas och blir ett inneboende.

Människan är menad att bli hans boning,

hans tempel.

Ja, hela mänskligheten är skapad till att vara Treenighetens boning.

Mänsligheten, bebodd av Treenigheten, det är det som är Kyrkan.

Kyrkan är ett slags fortsättning, en yttre förlängning av Treenighetens mysterium.

Kyrkan är ett utflöde av källan, ett inneboende som vill breda ut sig och bli allomfattande,

       alltså katolskt.

Och egentligen är det redan allomfattande:

        från Guds sida finns erbjudandet alltid där och det gäller alla.

Hans famn är alltid öppen.

Han är alltid närvarande och vill bo i alla.

Men denna gåva måste också bejakas och tas emot.

"Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds Ande bor i er?   ( 1 Kor. 3:16 ).

Tyvärr måste vi nog mestadels svara nej på Paulus fråga.

Vi har ofta inte ens den blekaste aning om vår inre Gäst, som ständigt lever och verkar i oss.

Men ändå är det detta Guds inneboende som utgör vår största rikedom och skönhet.

Det är en ständig bönekälla, ja, en inspirationskälla

för allt vad vi är och gör.

Det livgivande vatten som strömmar fram ur Treenigheten och som flödar ut över Kyrkan kommer människan till del genom dopet.

I dopkällan får hon del av den eviga källans vatten i ännu högre grad än genom skapelsen.

Gud är närvarande i allt han skapar men hon bor i den döpta människan som i sitt eget hem.

Gåvan blir större ------ och likaså ansvaret, uppgiften.

Dopet gör människan bebodd.

Hela hennes liv lir en liturgi.

Hon är Guds tempel, där en ständig gudstjänst pågår.

Allt vad hon gör är egentligen en gudstjänst.

I allt kan hon tjäna Gud.

Liv och luturgi smälter samman.

En inre kraftkälla styr henne inifrån.

Den eviga källan rinner upp inom henne och inspirerar henne i allt vad hon gör.

Att lyssna till det porlande vattnet är allt hon behöver göra.

Det levande vattnet vill ju genomströmma henne.

Genom henne vill det också sprida sig utåt och ge liv åt alla förtorkade öknar.

Vi är inte öde och tomma inombords.

Vi är menade att dricka av det levande vattnet och vattna jordens alla ödemarker med det.

"Jag vet vad en bebodd själ är och jag vet vad en  öde själ är.

Om hon inte  har Gud, om hon inte har Kristus som jag har sagt:

jag och min Fader, vi skall komma till henne och ta vår boning i henne, och om hon inte har den Helige Ande, så är själen öde.

Hon är bebodd, när hon är uppfylld av Gud, när hon har Kristus, när den Helige Ande är i henne."

Vi kan se Guds inneboende i människan som en följd av det mysterium som kallas PERICHORESIS,

       alltså de gudomliga personernas inneboende

i varandra.

Liksom de av all evighet bor i varandra och  genomtränger varandra utan att förlora sin indentitet vill de också bo i människorna.

Det finns ju alltid ett slags parallellism mellan vad Gud är och gör i sitt inre, treeniga liv och vad han

         utför på det skapades plan.

De gudomliga personerna är i varandra.

De går in i varandra, förblir ändå vad de är i sig själva.

Det är det som den mänskliga kärleken drömmer  om, men aldrig helt kan förverkliga:

       att få gå helt upp i den älskade och försvinna i den älskades du, men ändå förbli ett jag.

Men det som är mänsklig utopi är gudomlig realitet.

Genom Guds inneboende blir vi delaktiga också av detta.

Vi får del av de inre kärleksrörelser som förbinder Fadern med Sonen i Andens enhet.

Vi får gå ut och in hos de gudomliga personerna.

Återrigen måste vi gripas av helig yrsel.

Att leva av och i den treeniga livet, som också vi,

skapade varelser får göra, kan komma oss att känna svindel.

Vår delaktighet i Guds inre liv är så stor, att Fadern inte ens reserverar Sonens avlelse och Andens utandning för sig själv.

Vi lyfts in i tillvarons absoluta mittpunkt.

I denheliga källan föds vi i varje stund fram ur Fadern och Sonen och i Sonen är också vi

"Guds söner"  ( Rom 8:14 ) och samtidigt får vi utandas Anden tillsammans med Fadern och Sonen.

Genom dopets nåd lyfts vi in i detta treeniga skeende utan början eller slut.

Där få vi på det skapades plan del av den eviga källans sprudlande liv.

För de flesta förblir detta liv helt okänt.

De vet inte vilken oändlig skönhet de äger inom sig.

Mystikerna däremot lever medvetet av denna rikedom och ser hur de förvandlas till en allt större gudslikhet.

Ju närmare de kommer Gud desto mer intensivt får

de delta i Sonens födelse och Andens utandning.

Vissa av dem, somm Eckhart ( 1260?-1327 )

och Ruysbroeck ( 1293-1381 ), är mer medvetna om att Fadern frambringar Sonen i dem.

Johannes av Korset däremot betonar att människans förvandling i Gud är ett deltagande i den heliga andningen:

        hon får "förmågan att frambringa i Gud samma andning av kärlek som Fadern frambringar i Sonen,

        och Sonen i Fadern, som just är denna samme Helige Ande som de inandas i henne i denna

förvandling"   ( ANDLING SÅNG 39,2 ).

Det som mystikerna erfar är inte bara deras privilegium.

I kristendomen ärr allt gemensamt.

Genom sakramenten är alla kristna indragna i Guds inre treeniga liv, även om de ännu inte helt öppnar ögonen för denna oerhörda gåva och märker

        vad de får.

Dopet innebär att vi verkligen föds med Sonen ur Fadern och blir Guds barn.

Konfirmationen är en bekräftelse på detta och ger oss en del av Andens fulla kraft, eftersom vi i gemenskap med Fadern och Sonen få utandas

        honom över världen.

Det verkar faktiskt som om Gud inte ville reservera någonting alls för sig själv!

Allt vill han dela med oss.

Detta har gjort, eftersom du ville att människan skulle få del av HELA dig, och du upphöjda

      och eviga Treenighet",

säger Katharina av Siena.

Vi kan verkligen lita på att det är så.

Gud är trofast.

Men vi måste också lära oss att ta emot denna gåva.

Vårt sätt att ta emot de  trefaldige Guden är också trefaldigt.

Tron, hoppet och kärleken är vårt trefaldiga kontaktnät, som gör att vi kan träda i gemenskap,

       som i sig själv är gemenskap.

I oss själva har vi en trefaldig organism som hjälper oss att fånga upp signalerna från Gud.

Genom tron ser vi på Gud ------ och allt annat ------

med Kristi egna ögon.

Genom hoppet ser vi framåt mot den dag då han

      "blir allt och i alla " ( Kol 3.11 ).

Genom kärleken möter vi honom i allt och söker handla på hans sätt i alla situationer.

Ibland tar det tid, innan vi kan lära oss att använda detta gudomliga kontaktnät.

Vi måste först bli övertygade om att vi verkligen

har det.

Vi måste få tro vår egen värdighet som Guds avbild

     och boning.

I början kan det vara svårt, när vi ser hurdana vi är

och hur vi beter oss.

Vi blir ju ofta vad vi tror att vi är.

Den som tror att han är menad att misslyckas, kommer med stor sannolikhet också att göra det.

Den som tror att han är kallad  till helighet,

kommer att hoppas, längta och sträva efter det

och en dag bli så fatig och tom på sig själv,

        att han glömmer bort SIN helighet.

Det är då han funnit en Annans helighet.

Bevarar vi hoppet att bli vad vi innerst inne är -------

      Guds boning och avbild ------ kommer förr eller senare den dag, då vi inser att vi är det.