INRE BORGEN.

SJÄTTE BONINGEN.

TIONDE KAPITLET.

BEHANDLAR ANDRA NÅDEGÅVOR SOM GUD

FÖRLÄNAR SJÄLEN, ANNORLUNDA ÄN DE REDAN

OMTALADE, OCH FRAMHÅLLER DEN STORA NYTTA

DE GÖR.

1.  På många sätt meddelar sig Herren med själen

i dessa uppenbarelser, ibland när hon betryckt, andra gånger när hon står inför svåra prövningar,

         åter andra när Hans Majestät vill glädja sig i hennes sällskap och öra henne glad.

Det finns inga skäl att gå in på enskildheter i varje särskilt fall.

Min avsikt är bara att i tur och ordning beskriva för er de olika saker som möter er på den här vägen

----- i den mån jag förstår dem ------ i den mån jag

      förstår dem ------ för att ni , mina systrar, skall fatta deras natur och verkningar och inte låta lura

       er att tro att varenda inbillning är en vision.

Och om det verkligen är en sådan skall ni veta att

      den är fullt möjlig och inte bör göra er förvirrade eller betryckta.

Ty därav har djävulen stor vinning och han njuter

      väleligen av att se en själ förtvivlad och orolig, eftersom han vet att detta hindrar henne från att helt ägna sig åt att älska och prisa Gud.

Hans Majestät kan meddela sig med oss på många andra sätt, mycket starkare och mindre farliga, eftersom jag tror att djävulen inte förmår

     efterapa dem.  

Därför är det också svårt att beskriva dem, ty de

       har något mycket hemlighetsfullt över sig,

och bildvisionerna är det vida lättare att ge en föreställning om.

2.  När Herren så behagar händer det att själen är försänkt i bön och i besittning av alla sinnesförmögenheter, och så kommer plötsligt en

          hänryckning under vilken Herren uppenbarar stora hemligheter, somsjälen tycker sig skåda i Gud själv.

De är inte visioner av hans allraheligaste Mänskliga Natur.

Fastän jag säger att själen ser, ser den ingenting,

ty det är ingen bildvision utom en högst intellektuell vision.

Vad den innebär är att alla ting liksom skådas i Gud så att han innefattar dem alla i sig själv.

Detta är till stort gagn, ty även om det bara varar ett ögonblick förblir det ständigt ingraverat i själen.

Hon grips därvid av den största skamsenhet och inser med full klarhet hur illa vi gör när vi förtörnar

      Gud, eftersom det är i Gud själv ------ det är inne i honom vi finns, menar jag ------ som vi begår våra stora ogärningar.

Jag skulle vilja framställa en liknelse ----- om det lyckas mig ------ för att komma er att förstå detta.

Ty fastän vi har hört det många gånger, har vi inte lagt märke till det eller brytt oss om att förstå det.

Hade vi verkligen fattat hur det står till förefaller en sådan oförskämdhet omöjlig.

3. Låt oss nu föreställa oss att Gud är som ett mycket stort och skönt hus eller palats och att detta palats är ------ som jag har sagt ----- Gud själv.

Är det då kanske möjligt för syndarna att gå ut ur detta palats för att utföra sina illgärningar?

Förvisso inte, utan just härinne, i själva detta palats

      som är Gud själv, begås de vederstyggligheter och anstötligheter och illgärningar som vi syndare

         ägnar oss åt.

O fruktansvärda tanke, värd att noga begrundas och till största gagn för oss som vet så föga och inte är

       i stånd att fatta dessa sanningar ---- om vi det

gjorde skulle en så vanvettig förhävelse inte vara möjlig!

Må vi betänka, mina systrar, hur nådig och långmodig Gud är som inte genast störtar oss i djupet.

Må vi ägna honom den största tacksamhet och skämmas över att vi känner oss kränkta av det man gör eller säger emot oss.

Ty värst i världen är att se de många oförrrätter som Gud vår Skapare får lida avsina skapade

        varelser och som begås inom honom själv, under det att vi ibland känner oss stuckna av ett ord som yttras i vår frånvaro, kanhända utan ond avsikt.  

4.  O mänskliga elände! 

HUr länge, mina döttrar, skall det dröja innan vi i någon mån efterliknar denns store Gud?

O hur föga det betyder att stå ut med de oförrätter som tillfogas oss.

Må vi fastmer gärna ta emot dem och älska var och en som begår dem, ty denne store Gud har inte upphört att älska oss, fastän vi mycket har förtörnat

     honom.

Han har alltså goda skäl att kräva attvi skall förlåta alla, vilken skymf de än har tillfogat oss.

Jag säger er, mina döttrar, att fastän en sådan vision snabbt drar förbi, är det en stor nåd Vår Herre bevisar dem som får den, om de söker dra nytta

       av den genom att daligdags ha denn för ögonen.

5.   Ibland händer det mycket plötsligt, på ett sätt som inte kan beskrivas, att Gud inom sig själv visar

          oss en sanning som kommer alla sanningar i den skapade att framstå som idel tomhet. 

Den lär oss klart inse att han ensam är sanningen

och att han aldrig an ljuga.

Därav fattar vi rätt vad David säger i en psalm, att varje man är en lögnare, något som vi aldrig annars

        skulle ha fattat på det viset, hur många gånger vi än hörde det.

Detta är en sanning som aldrig kan svika.

Jag minns berättelsen om Pilatus, som bland de många frågor han ställde till Vår Herre under hans Lidande också frågade vad är sanning,  och jag tänker på hur föga vi här nere kan fatta av denna högsta Sanning. 

  

6.  Jag önskar att jag kunde göra detta mer begripligt för er, men det låter sig inte beskrivas.

Den lärdomen kan vi, mina systrar, dra av detta,

      att om vi i något vill efterlikna vår Gud och Brudgum, så gör vi väl i att alltid och allvarligt sträva efter att vandra i denna sanning.

Jag menar inte bara att vi aldrig skall ljuga -----

de vet jag att ni, ära vare Gud, lägger stor vikt vid att aldrig göra, av något som helst skäl, här i våra

       kloster ------ utan att vi skall vandra i sanningen

inför Gud och människor, på alla sätt vi kan.

I synnerhet skall vi inte vilja bli hållna för bättre än vad vi är.

Må vi handla så att vi ger Gud vad som är hans och oss vad som är vårt.

Därmed låter vi sanningen komma till sin fulla rätt

och visar vår ringaktning för denna världen, sm är idel lögn och falskhet och därför utan bestånd.

7.  Jag har någon gång undrat över varför Vår Herre är en sådan vän av ödmjkuhetens dygd.

Och ---- som det tycktes mig plötsligt, utan att jag förut hade tänkt närmare på saken ----- stod skälet klart för mig:

     Gud är den högsta Sanningen, och ödmjukhet är är att vandra i sanningen.

Det är en stor sak att inte akta något hos oss för gott utan fastmer inse vårt elände och vår intighet.

Den som inte fattar detta vandrar i lögnen.

Den som bäst fattar det behagar mest den högsta Sanningen, därför att han vandrar i sanningen.  

Må Gud, mina systrar, förläna oss nåden att aldrig vika bort från denna självkännedom, amen.

8.  Sådana nådegåvor förlänar Vår Herre själen därför att han betraktar henne som sin sanna brud, fast besluten att i allt göra vad han vill.

Han önskar ge henne någon kännedom om  hur detta skall ske och om sin storhet.

Mer har jag inte att säga.

Jag har nämnt dessa två saker därför att jag anser dem vara till stort gagn.

I dylika nådegåvor finns ingenting att frukta, utan det tillkommer Herren tack och lov för att han

      har förlänat oss dem.

Här finns det ---- enligt min mening ----- inget rum för vare sig djävulen eller den egna inbillningen, varför själen kan vila i stor tillfredsställelse.

      

   

    

 

INRE BORGEN.

  

SJÄTTE BONINGEN. 

ELFTE KAPITELET.

HANDLAR OM DE BEGÄR ATT FRÖJDAS I GUD

SOM HAN INGJUTER I SJÄLEN, OCH SOM ÄR

STARKA OCH HÄFTIGA ATT HON LÖPER FARA

ATT MISTA LIVET; OCH OM DET GAGN SOM

ÅTFÖLJER DENNA AV HERREN FÖRLÄNADE

NÅD.

1.  Ha alla dessa nådegåvor som Brudgummen har förlänat själen räckt till för att tillfredsställa

       denna lilla duva eller fjäril ( tro inte att jag har glömt dem ) så att hon har kunnat slå sig till ro

     på den plats där hon skall dö?

Förviso inte, ty dessförinnan blir det bara värre.

Även om hon många år har åtnjutit dessa nådegåvor, suckar och  gråter hon oavlåtligt, ty på varje nådegåva följer en ännu större smärta.

      

Orsaken är att ju mer hon kommer till insikt om sin Guds storhet och omh ur fjärran och främmnade hon själv är för honom, desto starkare växer sig begäret.

Ju mer kärleken växer, desto klarare visar det sig

hur mycket denne store Gud och Herre förtjänar att bli älskad.

Under årens lopp tillväxer detta begär undan för undan så att det för med sig stor pina, vilket jag

       nu skall söka beskriva.

Jag säger år, i enlighet med vad som hände den person jag här talar om ( FÖRF ).

Men jag vet mycket väl att Gud inte är beroende av några tidsgränser, och att han på ett ögonblick

      kan lyfta upp en själ till högsta höjd som här kan beskrivas.

Hans Majestät har makt att göra allt vad han vill,

       ochhan har sin glädje i att göra mycket för oss.

2.  Vad vi redan har talat om är den ångest, de tårar och suckar och häftiga anfall vi råkar ut för

       ( de tycks helt och hållet ha sitt ursprung i vår kärlek med dess starka känslor, men i jämförelse

         med det andra som nu följer är allt detta ett

ingenting, ty det förefaller likna en pyrande eld som man väl kan stå ut med även om den gör ont ).

När denna själ nu går vidare och börjar brinna invärtes i sig själv, händer det många gånger att en mycket flyktig tanke eller ett ord som hon gör,

        att döden dröjer för länge ------- det kommer utifrån, men hon vet inte hur eller varifrån ------

      får henne att känna en stöt, som om hon hade

träffats av en brinnande pil.

Jag menar inte att det verkligen är en pil, men vaddet än må vara är det klart att det inte kan ha sitt ursprung i vår egen natur.

 

Lika litet är det en stöt, fastän jag kallar det stöt.

Det sårar skarpt, men smärtan är ----- synes det mig -------- inte den som hör denna jorden till, utan den hör hemma i själens innersta djup.

Därifrån strålar den ut, och hur snabbt den än drar förbi förvandlar den hela vår jordiska natur till stoft, så att vi i det ögonblick är den punkt då

            själsförmögenheterna är till den grad bundna att de inte har någon annan frihet än att förnimma denna smärtas tillväxt.  

3.  Jag vill inte att det jag säger skall te sig överdrivet;  jag inser sannerligen att jag kommer till korta när jag söker uttrycka mig, ty jag kan det inte.

Sinnena och själsförmögenheterna rycks bort helt och hållet utom ---- som jag redan har sagt ------ de krafter som får oss att känna det där lidandet.

Förståndet är så livaktigt att det klart inser varför

            denna själ känner Guds frånvaro, och Hans Majestät hjälper just nu till genom att skänka en så levande kunskap om sig själv ut i smärtan ökas till

        den grad att den som drabbas därav brister ut i höga skrik. 

Även om det är en tålig människa, väl van vid att uthärda svåra plågor,kan hon i detta fallet inte bete

      sig bättre, ty denna känsla sitter inne i kroppen

------- som jag redan har sagt ----- utan i det innersta av själen.

Härav fick denna person kunskap om hur mycket starkare själens känslor är än kroppens, och på det sättet kunde hon också föreställa sig lidandet i

        skärselden, vilket inte blir mindre av att själen är löst från jorden utan tvärtom större än allt vi får utstå här nere.

4.  Jag har sett en personi det tillståndet som jag sannerligen trodde skulle dö, och det var inte så

       underligt, eftersom detta förvisso innebär stor dödsfara.

Fastän det varar bara en kort stund lämnar det kroppen alldeles sönderbråkad, och pulsen blir

     då så svag att själen nu tycks vara redo att överlåta sig åt Gud, varken mer eller mindre.

Den naturliga kroppsvärmen avtar, under det att den inre glöden bränner så starkt attom den bara

        ökades en smula så skulle Gud uppfylla alla själens begär.

Det är inte så att kroppen känner någon större eller mindre plåga ( även om den ---- som jag har sagt ------

är sönderbråkad, så att den under två eller tre

          dagar inte ens har kraft att skriva något utan att det gör mycket ont, och alltid förefaller mig vara kraftlösare än förut ).

Skälet till att det inte känns någon smärta bör vara att känslan är så mycket starkare längst inne i själen,så stark att hon inte bryr sig om det som hör kroppen till.

Det är på samma sätt som när vi känner en mycket

     skarp smärta på ett ställe och då inte lägger märke till vad som gör ont på andra ställen

      ( det är något som jag väl har prövat på ).

Här känns ingen smärta, varken större eller mindre,  och jag tror inte man skulle känna någon om man så hackades i småbitar.

5.  Nu säger ni kanske att detta är en bristfällighet:

varför inte helt rätta sigefter Guds vilja närman helt har överlämnat sig åt honom.

Ända fram till denna stund har själen kunnat handla så, och hon har också gjort det hela sitt liv.

Men nu kan hon det inte längre, ty hennes förstånd

har kommit därhän att hon inte mera råder över sig själv.

Hon kan inte tänka på något annat än orsaken till att hon l ider.

Då det som är hennes goda är frånvarande, varför skulle hon vilja leva?

Hon harkommit in i enunderlig ensamhet.

Ingen av hela jordens skapade varelser håller henne sällskap ----- och jag tror inte heller att någon av de himmelska gör det, eftrsom ingen går upp mot den

      ende hon älskar ------ utan allt gör hennes pina värre.

Hon ser sig själv som hängande i luften, oförmögen att finna en viloplats på jorden och utan kraft att stiga upptill himlen.

Törsten bränner henne, men hon kan inte komma till vatten.

Det är en törst som inte står att uthärda, men den är av en sådan art att den inte kan stillas, och själen vill inte heller att den skall stillas, av något

     annat vatten än det Vår Herre erbjöd den samaritiska kvinnan; och sådant vatten står inte til buds.

6.  O Gud hjälpe mig, Herre, hur hård är du inte mot dem som älskar dig!

Men allt detta betyder föga i jämförelse med vad du skänker demefteråt.

Det är rätt och billigt att mycket kostar mycket;

    det gäller ju att rena själen för att ge henne tillträde till den sjunde boningen ------ liksom de som

      skall träda in i himlen renas i skärselden -----

och då är detta ringa lidande som en droppe i havet.

Änmer ärdet så med dessa plågor och prövningar ( enligt vad jag tror kan av alla här på jorden inga vara större, och den person som talar om har

       genomgått många, både kroppsliga och andliga,

men alla tycks henne vara ett intet i jämförelse med dessa ).

Själen märker att detta lidande är så mycket värt att hon klart inser hur ovärdig hon är att bära det.

Det finns ingenting som kan ge lindring, men nhon vil ändå mycket gärna lida och skule vilja göra det hela sitt liv om det vore Gud till behag,

        fastän detta skulle vara att dö inte en gång,

utanatt alltid och oupphörligt vara döende, vilket sannerligen inte är litet.

7.  Må vi nu, mina systrar, betrakta dem som i är i helvetet.

De står inte i den gemenskap med Gud och har ingen del i den tillfredsställelse och glädje som han

ingjuter i själen.

Inte heller ser de ngot gagnerikt i  lidandet utan lider bara ständigt mer och mer ------ jag menar att de tillfälliga plågorna mer och mer ökar -------

     vartill kommer att själens lidanden är så mycket värre än kroppens, och att de som dessa får utstå

        är så mycket större i jämförelse med dem vi  just har beskrivit.

Och de vet att så skall det alltid förbli.

Hur skall det gå med dessa olyckliga själar?

Och vad kan vi göra, eller lida, under ett så kort liv som inte är att räkna för intet om det befriar oss

      från så fruktansvärda och eviga plågor?

Jag säger er att den som inte har genomgått detta omöjligen kan bringas till insikt om vad själens lidanden är, eller hur mycket de skiljer sig från kroppens.

Herren själv kräver att vi skall förstå det, för att vi så mycket bättre må inse vad vi är honom skyldiga därför att han har försatt i detta tillstånd, där vi

      tack vare hans barmhärtighet kan hoppas på

att han skall göra oss fria och förlåta oss våra synder. 

8.  Låt oss nu återvända till det vi talade om närvi lämnade denna själ i den största pina, som dock inte varar längre; när den är som längst tre eller fyra timmar ------ förfaller det mig -------

       ty om den varade längre skulle den, om inte genom ett mirakel, vara möjlig att uthärda för den naturliga svagheten.

Vid ett tillfälle varade det hela bara en kvarts timme och lämnade den drabbade liksom sönderhackad i småbitar             ( SYFTAR PÅ EN EXTAS SOM FÖRF. HADE I SALAMANCA 1571 OCH SOM HON HAR BSKRIVIT PÅ ANDRA STÄLLEN I SINA SKRIFTER ).

Sanningen är att han denna gång helt förlorade medvetandet, så häftigt kom anfallet

         ( hon var sysselsatt med samtal, det var sista dagen av Uppståndelsens Påsk, och hon hade under hela påsken känt en sådan torka att hon liksom inte fattade vilken högtid det var ).

Det enda hon hörde var ett ord om att livet aldrig tar slut ( I EN SÅNG SJUNGEN AV EN NUNNA ).

Att tro sig vara i stånd atstå emot sådant är inte bättre än om en människa bleve kastad i elden och

       sökte förmå lågorna att avstå från hetta och låta bli att bränna henne.

Sin plåga kan honinte dölja, utan de närvarande förstår mycket väl att hon svävar i stor fara,

     även om de inte kan bli vitne till vad som sker i hennes innersta.

Sanningen är att de kan hålla henne sällskap, men

     som skuggor, i likhet med vad allt annat här på jorden förefaller henne vara.

9.  Ni bör ----- om ni någon gång skulle komma i detta tillstånd ------ veta att det är möjligt att det kan bero på vår naturliga svaghet.

Det händer ibland när själen är i det tillstånd vi har beskrivit att hon längtar så hon kan dö efter att dö

      ( SP. SE MUERE POR MORIR, ALLUSION PÅ FÖRF:S DIKT MUERO PORGUE NO MUERO );

Hon är så hårt pressad att nästan inget fattas för att skall lämna kroppen, men i själva verket

     är hon rädd och vill ha lindring i sin plåga för att slippa dö genast.

Denna fruktan beror förstås på naturlig svaghet, men å andra sidan upphör inte hennes längtan att dö, och det kan inte heller finnas något medel att ta bort hennes plåga förrän Herren själv tar bort den.

Det gör han för det allra mesta genom någon stor hänryckning eller vision, där den sanne Hugsvalaren tröstar och styrker henne, så att hon vill leva så 

       länge det är hans vilja.

10.  Detta är något mycket plågsamt; men på själen

har det de största verkningar, så att hon förlorar sin fruktan för de vedermödor som kan följa; ty dessa

           tycks henne vara ett ingenting i jämförelse med de svåra smärtor hon harprövat på.

De har varit henne till så stort gagn att hon gärna skulle vilja utstå dem många gånger om.

Men detta är på intet sätt möjligt, det finns inget medel som återför oss till dem förrän Herren så vill,

             lika litet som det finns något medel att göra motstånd mot dem eller undvika dem när de kommer.

Själen har mycket större förakt för världen nu än förut, ty hon inser att ingenting om hör den till var av minsta värde för henne i hennes plågor.

Och hon har gjort sig mycket mera fri från allt skapat, ty hon förstår nu att endast Skaparen är den som kan trösta och änglas för att förtörna honom,

       ty hon vet att han har förmågan att plåga lika väl som att trösta. 

11.  Två ting tycks mig möta på denna andliga väg som innebär dödlig fara.

Den ena är plågan, som sannerligen är en fara,

och en icke ringa fara. 

Den andra är den mycket överdrivna glädjen och njutningen, som kan gå så extrem ytterlighet at det ser ut som om själen svimmade bort, tills föga

      fattades för att hon skulle lämna kroppen.

Det vore i sanning en icke ringa lycka för henne.

Nu ser ni, mina systrar, hur rätt jag hade när jag sade att det krävs mod, och hur rätt Herren har när han ----- på en bön om sådana nådegåvor ---- svarar som svarade Sebedei söner:

       om ni kan dricka den kalken.

12.  Jag tror, mina systrar, att vi alla skulle svara ja, och av goda skäl.

Ty Hans Majestät ger styrka åt dem han ser behöva den, och han skyddar och försvarar dessa själar

        vid alla tillfällen.

Blir de förföljda och förtalade går han i borgen för dem, liksom han gjorde för Magdalena, om också inte med ord, så med gärningar.

Och till sist, till sist, innan de dör betalar han dem allt på en gång, som ni snart skall få se.

Vare han välsignad i evighet och högt lovad av alla skapade varelser, amen.

  

   

  

   

         

     

 

        

  

INRE BORGEN.

SJÄTTE BONINGEN.

NIONDE KAPITLET.  DEL 1.

HANDLAR OM HUR HERREN MEDDELAR SIG MED

SJÄLEN GENOM BILDVISIONER OCH MANAR

ENTRÄGET DEM SOM ÖNSKAR GÅ DEN VÄGEN ATT

NOGA TA SIG I AKT.

ANGER GODA SKÄL FÖR DENNA VARNING.

ÄR TILL STOR NYTTA.

1.  Vi kommer nu till bildvisionerna, varom det har sagts att här kan djävulen lättare smuggla sig in

        förut beskrivna, och det må vara sant.

Men om de kommer från Herren förefaller de mig på något sätt vara till större gagn, eftersom de är mera i enlighet med vår natur; jag undantar då dem som

           Herren har i beredskap i den följande boningen och med vilka inga andra kan jämföras.

2.  Låt oss nu föreställa oss --- som jag sade i föregående kapitel ----- att denna Herre är här, liksom om vi i ett gyllene skrin hade en ädelsten avhögsta värde och kraft.

Vi vet me dsäkerhet at den finns där, fastän vi aldrig harsett den.

Stenens krafter upphör inte att vara oss till gagn,

så länge vi bär den med oss.

Även om vi aldrig har fått se en blir den fördenskull inte mindre dyrbar för oss, ty av erfarenhet vet vi att den har botat ossför många sjukdomar,

        i enlighet med sinn atur.

Men vi vågar inte beskåda den eller öppna relikskrinet, inte heller skulle vi kunna det, ty endast den som äger smycket känner till sättet att öppna det.

Fastän hanhar lånat oss det för at vi skall dra nytta därav, behåller han nyckeln til vad som är hans eget.

När han vill visa oss det öppnar han, och när så skall vara tar han det åter.

3.  Nu säger vi att han någon gång plötsligt vill öppna skrinet för att göra gott mot den som fått det till låns.

Det är klart att själens tillfredställelse efteråt blir större om hon kan erinra sig ädelstenens underbara glans så att den blir än grundligare inpräglad i hennes minne.

Det är vad som sker när det behagar Vår Herre att ytterligare glädja denna själ.

Han visar i full klarhet sin allraheligaste Mäniskonatur på vilket sätt han vill, antingen sådan han var när han vandrade här på jorden eller efter upståndelsen. 

Och fastän synen går så snabbt förbi at den kan jämföras med en blixt, blir denna övermåttan härliga bild så djupt ingraverad i vår inbilning att jag

            håller det för omöjligt att den någonsin försvinner därur förrän själen får skåda den och njuta av den i evigheten.

4.   Fastän jag säger bild är det tydligt för den som skådar den att det inte är fråga om enn målad tavla

            utan om en i sanning levande bild, som ibland talar med själen och rent av uppenbarar stora hemligheter.

Ni bör veta att även om synen varar en stund, så går det  inte att stirra in i den, lika litet som det går att stirra in i solen.

Det man ser drar alltid mycket snabbt förbi.

Det är inte så at dess glans, liksom solens, plågar den inre synen, genom vilken allt detta skådas.

( Vad den yttre synen beträffar kan jag ingenting säga om den saken, eftersom den person jag nämnt och om vilken jag i synnerhet kan uttala mig inte

        har varit med om det;  och vad man inte har erfarenhet av kan man inte rätt pplys aom ).

Den inre synens glans är som ett ljus flödande från en halvskymd sol, så förtunnat som hade det gått        genom en väl slipad diamant, eller som en klädnad av finaste linne.

Varje gång Gud skänker själen en sådan nåd råkar en så hänryckning, så att hennes egen låghet intekan uthärda en så skräckinjanade syn.

5.  Jag säger skräck injagande därför att den visserligen är skönare och härligare än vad någon kan föreställa sig ( även om vi levde i tusen år med

            denna syn oavlåtligt i tankarna, så skulle den vida övergå all vår inbillning och allt vårt förstånd), men dess närvaro har ett så överväldigande majestät att själen grips av den största fruktan. 

Hon behöver inte besvara frågan hur hon utan att någon har sagt henne det vet vem som har uppenbarat sig för henne.

Han har klart gett sig tillkänna som himlens och jordens Herre.

Så förhåller det sig inte med denna jordens kungar, som sig själva skattas ringa om de inte åtföljs av sin svit och utropas av sina härolder. 

6.  O Herre, hur föga vi kristna känne rdig!

Hur skall den dagen bli då du kommer för att döma oss?

När du kommer i största vänskap för att möta din brud och ändå väcker en sådan fruktan, o mina döttrar, vad skall det då bli när en vredgade rösten säger:

    "Gå bort, ni av min Fader förbannande"?

7.  Må du denna nåd som Gud har bevisat själen stanna kvar i minnet.

Det kommer att vara oss tillicke ringa nytta.

Till och med Sankt Hieronymus, så helig han än var, fördrev det inte ur sitt minne.

Vi kommer då att räkna för intet de lidandenn vi får utstå genom att strängt följa ordensreglerna, ty hur länge de än varar är det ändå bara ett ögonblick

       i jämförelse med evigheten.

Jag säger er  i sanning att jag aldrig ----- hur fördärvad jag änmå vara ----- har hyst fruktan för  helvetets plågor.

De är ingenting när jag jämför dem med vad de fördömda måste känna när de får se vreden tändas i dessa Herrens ögon som har varit så sköna,

        milda och barmhärtiga.

Jag tror att mitt hjärta aldrig skulle kunna uthärda detta.

Så har jag känt det hela mit liv.

Hur mycket starkare skall i nte denkänna det för vilken han har uppenbarat sig!

Medvetandet blir så överväldigande att medvetandet försvinner.

Detta bör vara orsaken till att själens krafter blir upphävda, så att Herren kan komma hennes svaghet till hjälp för att låta henne förena sig med

          hans sublima förbund med Gud.

8.  När själen en längre tid kan ägna sig åt att betrakta denne Herre, anser jag inte att det är en

       vision utan något slags mycket häftigt tänkande som i inbillningen har framkallat någon sorts bild.

Den är ett dött ting i jämförelse med det andra.

9.  Det händer att några ( jag vet att det är så, ty jag har talat om det, inte med tre eller fyra, utan med

        många ) har en så svag inbillning eller ett så flinkt förstånd eller vad det nu kan vara,

        att de till den grad fördjupar sig i sina föreställningar att de tror sig klart ha sett allt vad de tänker ut.

Om de hade haft en äkta vision skulle e utan minst atvivel ha insett sin villfarelse.

Men nu fogar de själva samman det deras inbillning har skådat, och det får sedan ingen annan verkan

       än att de förblir kalla, mycket kallare än om de hade sett en andaktsbild.

Dtta är förstås ingenting att bry sig om, och det glöms bort mycket fortare än en dröm. 

       

    

    

             

 

TACKA; INSIKTENS ORD ::: SÅDDEN I INSIKTENS

ÅKER.

1700.  Ärelystet hjärta sinne känner sitt ursprung

i övermodet : stoltheten :: högmodet.
 

1701.  Ärelysten : äregirigigheten  ärekärleken stormodigheten makt-lystenheten stoltheten

    vad ger de till sin nästas liv .

1702.  Stolte bär stolthetens klädnad.

1703.  Ärelystne bär ärelystnadens klädnad.

1704.  Äregirige bär äregirighetens klädnad.

1705.  Maktlystne bär maktlystenhetens klädnad.

1706.  Ärelystna ögon : ser sin egen ära.

1707.  Äregiriges ögon ser sin egen äregirighet.

1708.  Maktlystnes ögon ser sin egen

       maktlystenhet.

1709.  Frimodiga ord  tacksammes uppmuntran.

1710.  Frimodigheten  uppmuntrar den

     frimodige.

    

1711.  Saktmodigheten  uppmuntrar den

    saktmodige.

1712.  Ödmjukheten uppmuntrar den ödmjuke.

1713.  Tacksamheten uppmuntrar den tacksamme.

1714.  Vänliga ord uppmuntrar mänskligheten.

1715.  Uppmuntrande ord  värdesätter människors 

       hjärtan och sinnen.

1716.  Vänliga ord uppskattar människors

       hjärtan och sinnen.

1718.  Tacksamma ord  värdesätter människors

      hjärtan och sinnen.

1719.  Ödmjuka ord visar sin ödmjukhet

      inför människors hjärtan och sinnen.

1720.  Orsaken till människors förvirring  förtvivlan  oro människan gjort fel-aktiga beslut.

1721.  Det som sås idag  blir morgondagens skörd.

1722.  Orden som sås idag  blir morgondagens skörd.

1723.  Sås bitterhetens ord idag blir morgondagens skörd bitterhetens skörd.

1724.  Sås ödmjukhetens ord idag blir morgondagens skörd skördad på ödmjukhetens

      åker.

1725.  Sås saktmodighetens ord idag blir morgondagens skörd  skördad på

       saktmodighetens åker.

1726.  Lögnen gör oss o-värdiga  o-älskade

      o-uppskattade. 

1727.  Sanningen gör oss värdefulla  uppskattade

      älskvärda.

1728.  Ödmjuke ödmjukhetens egendom.

1729.  Vänlige vänlighetens egendom.

1730.  Saktmodige  saktmodighetens egndom.

1731.  Ärelystne  ärelystenhetens egendom.

1732.  Vrede häftige vredens häftighetens egendom.

1733.  Lögnaren  lögnens egendom.

1734.  Tacksamme  tacksamhetens egendom.

1735.  Orolige  förvirrade orolighetens förvirringens

      egendom.

1736.   Bittre  bitterhetens egendom.

1737.   Förtalaren förtalighetens egendom. 

1738.   Argsinte  arsinthetens egendom.

1739.   Frimodighetens rikedomar  frigör rädslans träldoms-ok i hennes tal  seende  lyssnande.

1740.   Frimodighetens insikts-tal  välja rätt ord

       i rätt tid.

1741.   Sås frimodighetens ord idag  blir morgondagens skörd  skördad i frimodighetens

fruktbara jord.  

1742.   Dominantiskt beteende  saknar uppmuntran

       älskvärdigheten  värdigheten.

1743.   Visar sig sanningen föraktas lögnen.

1744.   Visar sig saktmodigheten hyses förakt

   för vreden Och häftigheten.  

1745.   Visar sig tystnaden ringaktas talträngda

       tungor.

1746.   Visar sig ödmjukheten  föraktas högmodet

      stoltheten Och övermodet.

1747.   Visar sig tålamodet : ringaktas o-tåligheten.

1748a.  Visar sig frimodigheten den ner på 

       rädslan.

1748b.  Rädslan hånar frimodigheten.

1749.   Visar sig tacksamheten  föraktas

         o-tacksamheten.

1750.   Ödmjukheten förtjänas  bli älskad

        uppskattad av människo-hjärta.

1751.   Tålamodet förtjänas att bli uppskattad :

älskad av människo-hjärtan.

1752.  Saktmodighetens inre tillväxt i

     saktmodiga hjärtat  förändrar hennes hjärta

sinnet  tungans tal.

1753.   Själens innersta längtan avsaknad efter

    saktmodighetens outsinliga rika källor .

1754.  Själens innersta längtan avsaknad efter

     ödmjukhetens mildhetens outsinliga rika källor.

1755.  Själens innersta längtan avsaknad efter

     saktmodigheten bevarar henne ifrån vredens häftighetens smärtsamma sår 

       på själs-livet.

1756.  Själens innersta längtan efter ödmjukheten

        bevarar henne ifrån stolthetens högmodets

smärtsamma sår på själs-livet.

1757.   Själens innersta längtan avsaknaden

       efter tystnaden bevarar henne ifrån tungans talträngda smärtsamma sår på själs-livet.

1758.  Själens innersta längtan efter

    frimodighetens liv bevarar henne ifrån rädslans

smärtsamma sår på själs-livet.

1759.  Själens innersta längtan avsaknad efter  

     ödmjukhetens inre liv bevarar henne ifrån dominantiska beteendes smärtsamma sår

        på själs-livet.

1760. Själens innersta längtan efter tystnaden

       bevarar henne från förtalets  skvallrets

smärtsamma sårr på själs-livet.

1761.  Själens innersta längtan avsaknad efter

     sanningen bevarar henne ifrån lögnens  falskhetens smärtsamma sår på själs-livet.

1762.   Själens innersta längtan efter 

    tacksamheten  bevarar henne ifrån

o-tacksamhetens smärtsamma sår på själs-livet.

1763.   Rädslans sinnelag påverkas av seendets

      intryck Och hörandets intryck.

1764.  Rädslan  lögnens språkrör villig utnyttja

     seendet hörandet  vilket aktiverar rädslan.

1765.   Lögnen +++ rädslan  varandra till stöd

 hjälp utföra deras samarbets-styrka.

1766.  Rädslan påverkas av lögnens dominantiska

      vilja: Jag är Herre över rädslan.

1767.   Lögnens dominanstiska vilja : invaderar

      mänsklighetens hjärta  tunga  tankar.

1768.  Lögnens fiende  sanningens ord.

1769.   Lydnaden belönar den lydige.

1770.  O-lydnaden  belönings-lös.

1771.   Bekvämligheten latheten belöningslös.

1772.  Egoismen belöningslös.

1773.   Egoismen förloraren där ödmjukheten råder.

1774.   Egoismen äger starkt inflytande i egoistiska

      människo-själar.

1775.   Självgodheten egen-äran ärelystenheten

      där råder egoismen.

1776.   Känna medlidande vara barmhärtig vara

    medkänslig  visad medömkan ser andras behov.

1777.   Egoismens egen-styrka lever i sig själv.

1778.   Ego-styrkan livet i själv-förtröstan.

1779.   Kontroll-beteendet  visar ego-viljan.

1780.   Kontroll-attityden  visar ego-viljan.

1781.   Kontroll-behovet  visar ego-viljan.

1782.   Rädd om Tystnaden visar ödmjukheten.

1783.   Rädd inför tystnadens verklighet.

1784.   Vara beroende kontroll-behovet.

1785.   Ödmjukheten  ödmjukes förebild.

1786.   Saktmodigheten saktmodiges förebild. 

1787.   Frimodigheten  frimodiges förebild.

1788.   Tålmodigheten tålmodiges förebild.

1789.   Uthålligheten uthålliges förebild.

1790.   Själv-försvarande tungan egoismens

      språkrör.

1791.   Livet i stoltheten lever efter hennes livsstil och livsföring.

1792.   Tungans skrytsamma beteende:

1793.   Tungans kontroll-beteende ärar ego-tungan.

1794.   Tungans kontroll-behov visar hennes behov.

1795.   Betjänandet visar ödmjukt hjärta.

1796.   Villighetens hjärta betjänar andras behov.

1797.   Snurrigheten  o-ansvarig.

1798.   O-vilighetens hjärta o-villig betjäna

     andras behov.

1799.   Sorgset hjärta  behovets hjärta.

INRE BORGEN.

SJÄTTE BONINGEN.

NIONDE KAPITLET.  DEL. 2.

HANDLAR OM HUR HERREN MEDDELAR SIG

MED SJÄLEN GENOM BILDVISIONER OCH

MANAR ENTRÄGET DEM SOM ÖNSKAR GÅ DEN

VÄGEN ATT NOGA TA SIG I AKT.

ANGER GODA SKÄL FÖR DENNA VARNING.

ÄR TILL STOR NYTTA.

10.  Så är det inte med de upplevelser vi här har att behandla.

Själen är alldeles fjärran från att tro eller ens tänka sig att hon skulle få skåda en syn, och så står den plötsligt helt inpå henne.

Alla hennes krafter och sinnen skakas av största fruktan och bävan för för att strax sjunka in i den

        ljuvaste frid.

Liksom när Sankt Paulus kastades till marken och det kom storm och dån från himlen, på samma sätt blir det i denna inre värld ett våldsamt uppror.

Och så med en gång blir, som jag har sagt, allt lugnt, och själen får en grundlig undervisning om de högsta sanningar att hon inte behöver någon annan

         läromästare.

Den äkta visheten har utan hennes eget bemödande befriat henne från hennes slöa dumhet, och förvissningen om att denna nåd kommer från Gud

        håller i sig någon tid, även om det finns de som säger motsatsen; än så länge kan ingen få henne

      att frukta för att ha blivit bedragen. 

Senare, när biktfadern inger henne sådana farhågor, låter Gud henne vackla fram i tankar på att hon för sina synders skull möjligen har farit vilse.

Men hon tror det inte vara annat än  ----- som jag har beskrivit vid andra tillfällen ----- frestelser i trosfrågor.

Djävulen kan ställa till förtret men inte själen från att stå fast i detta.    

Tvärtom, ju häftigare hans angrepp är, desto starkare blir förvissningen att han kan åstadkomma så mycket gott ( det är heller inte mycket han förmår i själens innersta ).

Åtskilligt kan han framställa, men inte med denna sanning, detta Majestät och dessa verkningar.

11.  Då biktfäderna inte kan se in i dessa nådegåvor ------- och kanske inte heller de som fått dem förmår beskriva dem ------- känner de sig med allt skäl

            räddhågade och finner det nödvändigt att gå fram med största försiktighet.

De måste vänta tills tiden visar alla frukter dssa syner ger upphov till och undan för undan ta reda på hur själen tillväxer i ödmjukhet tillika med styrka och dygd.

Om det är djävulens verk visar sig snart tecken på den saken, och hans tusen lögner blir avslöjade.

Om biktfadern har erfarenhet och själv har varit med om dylikt, behöver han inte lång tid för att komma till insikt.

Av det som berättas för honom ser han strax om det är Guds eller inbillningens eller djävulens verk, särskilt om Hans Majestät har förlänat honom gåvan att urskilja andarna.

Har han denna gåva och dessutom är lärd skall han förstå det mycket bra, även om han inte har någon erfarenhet.

12.  Vad som är alldeles nödvändigt, mina systrar, är att ni går till er biktfader med största enkelhet och uppriktigt.

Jag talar inte om att ni skall bekänna era synder

-------- det faller av sig självt ------ utan om att ni skall

berätta vad som hänt er i bönen.

Ty om ni inte gör det kan jag inte försäkra att det går er väl eller att det är Gud som undervisar er.

Han tycker mycket om att vi talar till dem som är i hans ställe med samma uppriktighet och klarhet

       som till honom själv, i önskan att alla våra tankar och än mer våra gärningar, hur obetydliga

       de än är, må bli veterliga.

Om ni gör så, skall ni inte gå omkring bestörta och oroliga, ty även om det ni har upplevt inte kommer från Gud skall det inte bli er till skada, om ni bevarar ödmjukheten och det goda samvetet.

Hans Majestät vet att vända det onda till gott,

och vägen där djävulen söker föra er i fördärvet blir er vinning.

Vid tanken på de stora nådegåvor ni har fått av Gud kommer ni att än mer bemöda er om att vara honom till lags och ständigt ha hans bild i minnet.

En mycket lärd man har sagt att djävulen är en stor målare, och om han visade honom den mest levande bild av Vår Herre, så skulle det inte göra honom

         betryckt utan tvärtom stärka hans andakt och komma att bekämpa djävulen med dennas egna onda medel.

Ty hur illasinnad en målare än är bör man fördenskull inte avstå från att vörda den bild han skapat, om den föreställer vår högsta goda.

13.  Det syntes denne lärde vara mycket illa att, som några råder till, håna sådana bilder.

Han sade att närhelst vi får se en målning av vår Herre Konung bör vi vörda den.

Jag anser att han har rätt; även här i världen känns det så.

Om någon finge veta att man på liknande sätt häcklade porträttet av en vän, skulle han inte tycka om det.

Hur mycket större skäl har vi då inte att ständigt känna vördnad när vi ser ett krucifix eller någon annan bild av vår Härskare?

Fastän jag har skrivit om detta på annat ställe vill jag gärna lägga fram det här också.

Jag har sett en person ( FÖRF. SJÄLV ) alldeles

förtvivlad därför att hon hade blivit befalld att bruka detta föraktets medel.

Jag vet inte vem som hade hittat på ett sådant råd,

för att plåga den som inte har annat att göra än att lyda, och kommer det från biktfadern tycker hon sig

        gå förlorad om hon inte följer det.

Mitt råd är att om någon ger ett sådant råd, så lägg

i all ödmjukhet fram nyssnämnda skäl emot det

      och följ det inte.

Mig passade synnerligen väl de goda råd jag fick i detta fall.

14.  Till stor vinning för själen är denna Herrens nåd som består i att hon ------ när hon tänker på honom och hans liv och  lidande ------ minns hans allra mildaste och skönaste anlete.

Det är till den största tröst, liksom det här nere är förmer att ha sett en människa som gjort oss mycket gott än att aldrig ha lärt känna henne. 

Jag försäkrar er att ett så ljuvligt minne är till stor tröst och nytta.

Andra mycket goda ting följer med detta.

Men då jag redan har sagt så många saker om detta och kommer att säga ännu flera, vill jag varken trötta ut mig själv eller trötta ut er.

När ni vet eller hör att Gud förlänar själarna dessa nådegåvor, vill jag allvarligt råda er att aldrig bönfalla honom om eller ens önska att han måtte föra er in på den vägen. 

15.  Hur god denna väg än må tyckas er vara, och hur mycket den än må aktas och vördas,

       skall man inte längta efter den av följand eskäl.

Fördet första är det brist på ödmjukhet att önska sig det man aldrig har förtjänat.

Därför tror jag att den som har sådana önskningar inte är långt hunnen.

Liksom en ringa arbetare är fjärran från att vija bli kung ----- han finner det ----- på samma sätt förhåller sig den ödmjuke i liknande fall.

För min del tror jag att Heren aldrig förlänar några nådegåvor utanatt först ha skänkt djup sjävkännedom.

Hur skall den som har så högtflygande tankar förstå vilken stor nåd det är att hon ännu inte har hamnat

       i helvetet?

För det andra kan hon vara säker på at bli vilseförd

och råka i stor fara, ty djävulen behöver inte mer än se dörren stå på glänt förrän han träder in och

       ställer till med tusen bedrägerier.

För det tredje har själva inbllningen den verkan, att om någon ivrigt åstundar något så kommer denna person att se och höra just det hon vill; liksom de

        som har en stark lust till något och tänker på det dagarna igenom snart börjar drömma om det. 

För det fjärde är det en alldeles för stor djärvhet av mig att vilja välja väg, då jag inte vet vilken som bäst passar mig.

Jag bör låta Herren råda; han känner mig och skall

leda mig in på den väg han finner lämplig, på det att hans vilja i allt må ske.

För det femte, tror ni att de som Heren har förlänar sådana nådegåvor endast har obetydliga vedermödor atutstå?

Nej, de är mycket svåra och av många olika sig.

Hur vet ni om ni orkar med att bära dem?

För det sjätte kanske man förlorar det man tror sig ha vunnit, som det hände Saul när han blev kung.

16. Till sist, mina sytrar, finns det också andra skäl än dessa.

Tromig, säkrast är att inte vilja något annat än det Gud vill; han känner oss bättre än vi känner oss själva, och hans älskar oss.

Må vi överlämna oss i hans händer, på det att hans vilja må ske i oss.

Om vår vilja alltid är fast förankrad i hans kan vi inte fara vilse.

Ni måste komma ihåg att ni inte förtjänar större ära genom att ha fått ta emot sådana nådegåvor.

Tvärtom, ju mer ni har fått ta emot, desto mer är ni 

förpliktade att tjäna.

Heren berövar oss inga förtjänster, ty de ligger i våra egna händer.

Det finns många heliga som aldrig har fått veta vad det är att ta emot sådana nådegåvor, och andra har fått veta ta emot dem utan att därför bli heliga. 

Tro inte heller att de är beständiga.

För en nådegåva sänder Herren många fler vedermödor, och därför bör själen inte sträva

     efter ytterligare nådegåvor utan efter att bruka dem hon fått till att tjäna honom. 

17.  Sant är att de bör vara till storhjälp för att nå högsta fulländning i dygderna.

Men den som har kommit därhän på bekostnad av sin egen möda har mycket störe förtjänster.

Jag känner en person, eller rättare sagt två -------

den ena var en man ------ som Herren hade förlänat några nådegåvor,och som var så ivriga att tjäna

        Hans Majestät på egen bekostnad, utan dessa belöningar, och så angelägna om att få lida, 

      att de beklagade sig inför Vår Herre över att han

skänkte dem sådana; hade det varit möjligt skulle de ha undanbett sig dem.

Jag talar nu inte om dessa visioner som sannerligen

      är till största gagn och bör skattas mycket högt,

utan om de gåvor som Herren förlänar i kontemplationen.

18.  Sant är att önskningar av detta slag ------ enligt

min mening ------- också är övernaturliga och utmärker själar som är mycket upptända av kärlek

        och vill visa Herren att de inte tjänar honom

för lönens skull.

Därför strävar de ----- som jag har sagt ----- aldrig efter att vinna saligheten för att därmed stärka viljan att tjäna, utan vad de vill är att tillfredsställa

     kärleken, vars natur är att ständigt vara verksam på tusen olika sätt.

Vore det möjligt skulle själen söka finna på medel att helt uppgå i honom, och om så krävdes skulle hon önska att för alltid bli förintad till Guds större ära.

Det är vad hon helst skulle vilja.

Lovad vare han i evighet, amen, han som har nedlåtit sig till att träda i förbindelse med så eländiga varelser för att visa dem sin storhet.