Direktlänk till inlägg 28 januari 2017

DEN INRE BORGEN. SJUNDE BONINGEN. FJÄRDE KAPITLET.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 28 januari 2017 09:46

DEN INRE BORGEN.


SJUNDE BONINGEN.


FJÄRDE KAPITLET.


SLUTAR MED ATT LÅTA FÖRSTÅ VAD VÅR HERRE


AVSER MED ATT SKÄNKA SJÄLEN SÅ STORA


NÅDEGÅVOR, OCH HUR NÖDVÄNDIGT DET ÄR ATT


MARTA OCH MARIA ÄR FÖRENADE.


ÄR TILL STOR NYTTA.


1.  Ni får inte fatta det så, mina systrar, at de verkningar på själarna som jag beskrivit alltid skulle vara bestående ------ efter vad jag vill minnas har jag

       sagt att de är vanliga ----- utan ibland överlämnar Vår Herre dessa själar åt deras egen

          natur, och då tycks alla giftiga varelser i borgens omgivningar och boningar förena sig för att ta hämd för den tid då de inte förmådde ha

       själarna i sin hand.


2.  Sanningen är att detta varar kort tid ----- högst en dag eller föga mer ----- och att själen under det svåra

         inre tumult som vanligen har någon yttre anledning klart inser vad hon har att vinna av så gott sällskap som Vår Herres eget. 


Ty hann skänker henne enn stor ståndaktighet, så att hon i inget avseende viker från hans tjänst

         eller från sina egna goda föresatser.


De tycks i stället växa till, så att hon inte ens genom den minsta första rörelse sviker vad hon föresatt sig.


Som jag har sagt är dessa prövningar sällsynta, utom när Vår Herre vill att själen inte skall förlora minnet av vad hon är.


Ett av skälen till detta är att hon må förbli ödmjuk;

      ett annat att hon må bättre inse vad hon är skyldig Hans Majestät, fatta storheten av den nåd hon får ta emot och prisa honom därför.


3.   Inte heller får ni låta den tanken snudda vid er att desa själar, därför attde har en så stark önskan

         och en så fast beslutsamhet att inte för något i världen tillåta sig en ofullkomlighet, inte gör

         sig skyldiga till många sådana ofullkomligheter och till och med synder.


De gör det inte med avsikt, ty i dylika fall är Herren dem till mycken hjälp ( jag menar förlåtliga synder,

          ty från dödssynder ---- i den mån de  fattar dem som sådana ----- är de fria om också inte säkra ).


Några kan de ha begått utan att fatta  det, och detta är dem en icke ringa plåga.


Likaså plågas de av de själar se ser gå förlorade .


Och fastän de på något sätt har stort hopp om att inte höra till dem, minns de vad Skriften säger om några som tycks ha varit särskilt gynnade

         av Herren ------ exemelvis en Salomo, som hade

ett förtroligt umgänge med Hans Majestät ------

        och då kan de inte låta bli att hysa fruktan,

som jag redan sagt.


Och må den av er som känner sig säkrast på sig själv hysa den största fruktan, ty "säll är den som

        fruktar Gud"   ( Ps. 112:1 ), säger David.


Hans Majestät bavare oss alltid.


Låt oss bönfalla honom därom, så att vi inte

förtörnar honom.


Detta är den största trygghet vi kan få.


Må han prisas i all evighet, amen.


4.  Det vore bra, mina systrar, om det kunde sägas er varför Herren gör så stora nådegärningar i denna världen.


Även om ni har förstått detta av deras verkningar, som ni bör ha lagt märke till, så vill  jag nu tala mera om den saken, på det att ingen må tro

        att själarna får dessa gåvor enbart för at njuta av dem ------ det vore en stor villfarelse ------- ty

       Hans Majestät kan inte ge oss någon större gåva än ett liv som efterliknar det hans mest älskade Son levde.


Jag håller alltså för säkert att dessa nådegåvor är oss givna för att stärka vår svaghet ------ som jag förut någon gång har sagt ------ så att vi skall kunna efterlikna honom i att mycket lida.


5.  Vi har alltid sett att de som vandrat närmast

Vår Herre Kristuus var de som utsattes för de

       största prövningarna.


Vi behöver bara tänka på vad på vad hans ärorika Moder och de ärorika Apostlarna fick lida.


Hur tror ni att Sankt Paulus kunde uthärda de allra svåraste vedermödor?


Därav kan vi se vilka verkningar de äkta visionerna och kontemplationerna har, när de kommerfrån Vår Herre och inte är inbillningar eller djävulens bländverk.


Kanske gömde han sig undan med dem och njöt av dessa gåvor utan att bry sig om något annat?


Av allt vad vi kan veta om honom inser ni att han

      inte unnade sig en dags vila, och inte en natts heller, eftersom det var då han arbetade för

         att få något att äta.


Jag tycker mycket om berättelsen om Sankt Petrus,

      när han  flydde från fängelset och Vår Herre uppenbarade sig för honom och sade till honom att  han var på väg till Rom för att ännu en gång

        låta korsfästa sig

( DENNA BERÄTTELSE, DÄR PETRUS STÄLLER DEN ALLBEKANTA FRÅGAN QUO VADIS, DOMINE?

       INGÅR I KARMELTERNAS GAMLA BREVIARIUM ).


Aldrig läser vi det officium där denna text står

    ( FÖRSTA VESPERN VID FESTEN DEN 29 JUNI )

utan att jag känner en särskilt stor tröst.


Hur upptog Sankt Petrus denna Herrens nåd,

och vad gjorde han?


Han gick genast mot döden

( ENLIGT LEGENDEN ÅTERVÄNDE HAN TILL ROM, DÄR HAN BLEV KORSFÄST ).


Och Herren bevisade honom en icke ringa barmhärtighet när han försåg honom med någon som gav honom den.


6.  O, mina systrar, när Herren på ett så alldeles särskilt sätt bor i en själ, hur bör hon inte då platt

         förgäta all längtan efter ro, hur föga bör hon inte bryr sig om hederbevisningar, och hur ringa

      vikt bör hon inte fästa vid att bli hållen för intet!


Då hon, som skäligt är, stå så nära honom, bör hon inte ha mycket till övers för sig själv.


Allt vad hon lägger på minnet är hur mer och mer skall vara honom till behag och hur hon skall visa honom sin kärlek.


Detta är meningen med bönen, mina döttrar.


Till detta tjänar det andliga äktenskapet, varav det ständigt föds verk, och åter verk.


7.  Här är det säkra beviset på att nådegåvorna kommer från Gud, som jag redan har sagt er.

        Ty hur ringa fördel har man inte av att ha nått stor inre samling i ensamheten, att högtidligen har förbundit sig med Vår Herre, att ha föresatt sig och

        utlovat att göra under i hans tjänst, om man efter att ha kommit ut ur detta tillstånd i allt gör raka motsatsen, så snart tillfälle erbjuder sig. 


Jag sade fel när jag påstod att det till ringa fördel, ty allt som sker i förbund med Gud har stort gagn med sig.


Och även om vi är för svaga för att strax efteråt utföra de där goda föresatserna, kan Hans Majestät

         någon gång ge oss kraft att göra det, om än det kanske kommer att bli oss en tung börda,

som ofta händer.


Ty när  han ser en mycket feg själ sänder han henne en mycket svår prövning, helt emot henne svilja, och därav drar hon stor vinning.


När själenn längre fram förstår detta, mister hon sin fruktan och blir mera redo att offra sig för honom.


Vad jag ville säga var att detta var enn ringa fördel i jämförelse med den mycket större som består i att 

          gärningarna helt överensstämmer med de högtidliga besluten och orden. 


Om detta inte går med en gång, så får det ske undan för undan.


Det gäller att böja sin vilja, om bönen skall bli till nytta, och tillfällen att öva sig i detta kommer inte att saknas i de ensliga hörn som då blir själens hemvist.


8.  Betänk att detta är av långt större vikt än vad jag förmår säga er.


Fäst era blickar på den Korsfäste, och allt annat kommer att tycka ser ringa. 


Om Hans Majestät har visat oss sin kärlek genom så förundransvärda gärningar och lidanden,

       hur tror ni då att ni skall tillfredsställa honom med bara ord?


Vet ni vad det är att vara i sanning andliga?


Det är att vara Guds slavar  ------ märkta med hans brännjärn, som är Korsets, tecknet på att de har skänkt honom sin frihet ------ så att han sälja dem

         till slavar åt hela världen, liksom han var det.


Därmed gör han dem ingen orätt utan bevisar dem en icke ringa nåd.


Denn som inte bestämmer sig för detta behöver inte befara att göra stora framsteg.


Ty hela denna byggnad har ------ som jag har sagt -----

sin grund i ödmjukheten, och finns inte den i anda och sanning, så kommer Herren, till ert eget bästa,

        inte att låta den växa särskilt högt, därför att

den i så fall helt skulle störta samman.


Därför bör ni, mina systrar, om ni vill lägga en säker grund, beflita er om att var och en av er må bli den

           minsta av dem alla och deras slavinna, under ständig uppmärksamhet på hur och när ni kan vara

        dem till behag och tjänst.


Vad ni gör härvidlag, det gör ni mer för er själva än för dem, och därmed lägger ni så fasta grundstenar att borgen inte faller i spillror för er.


10.  Ni tycker kanske att jag talar til nybörjare,

och att de som har kommit längre bör finna ro.


Men jag har sagt er att den frid som dessa själar når fram till är av inre art, och att den yttre för dem blir mindre och mindre; de vill inte heller ha det

        annorlunda.


Vad tror ni är meningen med dessa ingivelser ------

eller rättare sagt strävan ---  som jag beskrivit,

        och dessa budskap som själen sänder ut från

sitt innersta till folket utanför borgen och till de boningar som är utanför den där hon själv

vistas?


Är syftet att försänka dem i sömn?


Nej, nej, nej.


Själen för här en hårdare kamp för att hindra sina egna krafter och sinnen och allt det kroppsliga från sysslolöshet, än vad hon gjorde när hon gick

        omkring och led med dem.


Ty hon visste inte då vilken stor nytta honn hade av prövningarna, som kanske var de medel Gud

        använde för att leda henne dit där hon nu är.


Inte heller fattade hon hur den gemenskap hon nu åtnjuter skulle komma att ge henne mycket större  krafter än hon någonsin haft.


Om vi, som David säger, blir heliga med de  heliga, så kan det inte betvivlas att om vi blir ett med den

         starke, genom denna  högsta förening av ande, kommer vi att utrustas med en sådan styrka

      att vi fattar den som hjälpte de heliga att lida och dö.


11.  Det är alldeles säkert att den styrkta själen här har fått förs över till alla som finns i borgen,

         och till och med till själva kroppen, som många gånger tycks ha upphört att känna något.


Själen har blivit stark efter att ha styrkt sig med att dricka av vinet i den vinkällare dit hennes Brudgum har fört henne för att inte mer låta henne

        gå ut därifrån, och detta flödar över till den svaga kroppen, liksom den mat som hamnar i 

       magen ger styrka åt huvudet och allt det övriga.


Så länge livet varar är själen alltså svårt betryckt.


Ty hur många hon än gör, är hennes inre krafter ännu mycket större, så att hela hennes kamp och allt vad hon åstadkommer tycks henne vara idel småsaker.


Detta bör vara orsaken till de hårda botövningar som många heliga har ägnat sig åt ----- särskilt den ärorika Magdalena, som alltifrån början hade

        vuxit upp i sådant överflöd ----- likaså den hunger vår fader Elias kände efter sin Guds ära, eller ivern hos Sankt Dominicus och Sankt

        Franciscus att samla själar för att han skulle bli prisad.


Jag säger er att detta inte kan ha varit ett ringa lidande för dessa helgon, som dock helt hade glömt sig själva.


12.  Vad jag nu vill, mina systrar, och vad vi bör vinnlägga oss om att få fram till, det är att åstunda

       och ägna oss år bönen, inte för att njuta

av den, utan för att få kraft att tjäna.


Må vi inte vilja gå på stigar av ingen beträdda,

      ty vad vi då i bästa fallråkar ut för är att

förlora tid.


Det vore sannerligen en ny ide att tro sig få dessa nådegåvor på andra vägar änn dem där han själv och alla hans heliga har gått. 


Låt den tanken inte ens snudda vid oss.


Tro mig, Marta och Maria måste stå vid sida för

      att ta emot Herren som ni gäst.


De måste alltid vara med honom, så att de inte visar honom dålig gästvänskap genom att inte ge honom

       något att äta.


Hur skulle Maria kunna göra det, när hon alltid satt vid hans fötter, om inte hennes syster hade

hjälpt henne?


Hans mat är att vi samlar själar åt honom, på varje sätt vi kan, för att de må bli frälsta och prisa

     honom i evighet.


13.  Nu säger ni mig dessa två saker:

den ena är att detär sagt att Maria utvalt den bättre delen, och redan har utfört Martas verk och

         undfägnat Herren med att tvätta hans fötter

och torka dem med sitt hår.


Tror ni att det var en ringa förödmjukelse för en dam i hennes ställning att gå genom gatorna,

       kanhända ensam, ty hennes inre glöd hindrade henne från at bry sig om hur hon tog sig fram, träda in i ett hus där hon aldrig hade varit förut, och

       sedan stå ut med farisens morrande, och mycket annat som hon måste uthärda?


Att se hur en kvinna som hon inför allt folket visade en så stor sinnesändring, och det inför ett ------

       som vi vet ------ så ondskefullt folk, det med

att se hennes kärlek till Herren -------- som de

        så mycket avskydde ------ för att alla skulle

dra sig till hennes hur hon hade 

levat.


Och nu ville hon göra sig helig ( ty det är klart att hon genast ändrade sin klädedräkt och allt det övriga ).


När vi vet hur man nu för tiden talar om personer som är långt mindre kända, vad skal det inte ha varit då?


Jag säger er,mina systrar, att den bättre delen till föll henne först efter svåra vedermödor

        och prövningar ------- bara att se sin Mästare så avskydd måste ha varit en outhärdlig plåga.


Därefter kom det myckna som hände vid Vår Herres död ( för min del tror jag att hon inte fick bli martyr

        på grund av vad hon genomgått när hon såg Herren dö), och de år hon ännu hade att leva, skild från honom ------ vilket måste har varit en 

        fruktansvärd pina ------ varav man ser att hon inte alltid satt i kontemplationens glädje vid Herrens fötter.


14.   Det andra ni kunde ha att invända är att ni varken har makt eller medel att föra själar till Gud, hur gärna ni än skulle vilja det.


Men då ni inte har att undervisa eller predika liksom Apostlarna, vet ni inte hur det skall gå till.


På detta har jag några gånger svarat skriftligen ----

fast jag inte minns om jag har gjort det i den här boken om Borgen ------ men då tror jag att era

        tankar ofta går åt det hållet, eftersom Herren har ingett er sådana önskningar, vill jag inte  underlåta att tala om det här.


På ett annat ställe har jag sagt er att djävulen ofta inger oss storartade önskemål, på det att vi inte skall lägga hand vid det som står i vår makt för att

       tjäna Vår Herre i saker som är oss möjliga, utan i stället nöja oss ed att ha önskat det omöjliga.


Bortsett från att ni genom bönenkan vara till stor hjälp, bör ni inte vilja gagna hela världen utan hålla er till dem som tillhör ert eget sällskap; på det

        sättet gör ni ett bättre verk, ty det är mot

era medsystrar som ni har de största förpliktelserna.


Tror ni det är till ringa nytta att ni når en sådan ödmjukhet och självförglömmelse, att ni blir allas tjänare och visar en sådan kärlek till Herren, att det

          blir till en eld som tänder lågor hos alla och tillika med era övriga dygder väcker dem  ur deras dvala? 


Detta är sannerligen att tjäna Herren, och på ett sätt som är honom till högsta behag.


Genom att ni gör vad ni förmår förstår Hans Majestät att ni skulle kunna göra mycket mera

och lönar er som om ni hade vunnit många själar

åt honom.


15.  Ni säger kanske att det inte är er sak att omvända era medsystrar, eftersom de alla redan är goda. 


Vad är det för ett påhitt?


Ju bättre de blir, desto mer kommer deras lovprisningar att behaga Herren, och desto mer

        kommer deras böner att vara till gagn för deras närmaste.


Till sist, mina systrar, vill jag som avslutning säga att vi inte bör bygga torn utann fast grund, ty Herren ser inte så mycket till storleken av våra verk som

         till den kärlek varmed vi utfört dem.


Om vi gör vad vi kan, skall Hans Majestät se till att vi förmår göra mer och mer för varje dag.


Men vi  inte genast förtröttas utan under den tid vi har att leva ----- som kanske blir kortare än vad var och en av er tror ------ till det inre och till det

       yttre framhärda åt Herren det offer vi kan

skänka honom.


Detta skall Hans Majestät då förena med det han på korset frambar åt Fadern för vår skull, för att det

        må få värde vår goda vilja har förtjänat, även  om gärningarna är aldrig så obetydliga.


16.   Må det behaga Hans Majestät, mina systrar

och döttrar, att föra oss dit där vi alltid skall prisa honom, och att förläna mig nåden att göra något

       av det jag har sagt er, genom hans Sons förtjänst, han som lever och regerar i evighet, amen.


När jag säger er detta känner jag den största förlägenhet, och jag ber er för samme Herres skull

        att i era böner inte glömma denna eländiga varelse. 


      


 


   




   


       


 



     










  



  



    


       


 

 
ANNONS
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 4 maj 15:02

ANDLIGA TANKAR.   HJÄLTE-MODIGA TROS-HANDLINGAR VAD        MÄNSKLIGHETEN BEHÖVER BESLUTA SIG FÖR.     ...

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 4 maj 15:02

ORD AV UPPMUNTRAN OCH VEDERKVICKELSE.   DEL. 16900.   16900.  Den vise  gör livets mörker till livets skönhet och ljuvlighet.   16901.  Ärligheten var finns den där o-ärligheten  härskar?   16902.  Där o-ärligheten härskar var fin...

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 4 maj 15:02

ORD AV UPPMUNTRAN OCH VEDERKVICKELSE.   DEL. 168.   16800.  O-tystnaden tar dö på tystnaden.   16801.  O-tystaden tar dö på stillheten.   16802.  O-tystnaden tar dö på lugnet.   16803.  Hatets verkliga värde värdelöst likt förbr...

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 4 maj 15:02

JOBS BOK.  34:1-37   ELIHUS TAL.  DEL. 3.   Jobs bok. 34:1.   1.  #Elihu sade:#.   Jobs bok. 34:2.   2.  #Ni visa, hör mina ord, lyssna på mig, ni som har kunskap!#.   Jobs bok. 34:3.   3.  #Örat prövar orden som tungan ...

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se