KAPITEL TJUGO.

DÄR VI MED TEXTER UR DEN HELIGA SKRIFT BEVISAR ATT FASTÄN GUDOMLIGA UPPENBARELSER OCH ORD I SIG SJÄLVA ALLTID ÄR SANNA, SÅ ÄR DE I SINA EGNA ORSAKER LIKVÄL INTE ALLTID SÄKRA.

1.    Nu åligger oss uppgiften att bevisa den andra orsaken till att visioner och ord som vi får av Gud, och som visserligen alltid är sanna i i sig själva, dock inte alltid är säkra i förhållande till oss.  Orsaken till detta står att finna i de anledningar och bevekelsegrunder som de de stödjer sig på.

      Ofta lovar nämligen Gud något som har skapade varelser eller deras verksamhet till förutsättning.

Men sådana är föränderliga och kan slå fel.  Därmed kan emellertid också de ord som har dem till förutsättning ändras eller slår fel, ty där det ena är beroende av det andra måste, till följd av att det ena slår fel, nödvändigtvis också det andra göra det. Om Gud till exempel sade: "Inom ett år skall jag sända den eller den plågan över detta land", kunde anledningen och orsaken till en sådan hotelse kanske vara någon förolämpning som Gud tillfogats i det landet.

Men om nu den orättfärdigheten blev avlägsnad eller ändrad, då skulle också straffet kunna bortfalla eller ändras.

Hotelsen förblev ändå sann, eftersom den hade en verklig skuld till förutsättning och verkligen också skulle bli utförd, om denna skuld stod fast.

2.  Det var detta som hände staden Nineve.  Gud befallde profeten Jona att gå ut och i hans namn förkunna:

"Fyrtio dagar till, och Nineve skall förgås"  (Jon. 3:4 ).

Men denna hotelse verkställdes inte, därför att orsaken till att den hade uttalts, nineviternas synd, upphörde.

Ninevis inivånare gjorde nämligen genast bot för sina synder.

Utan denna bot skulle hotelsen ha blivit utförd.

         I Första Kungaboken läser vi att när kung Achav hade begått en svår synd, lät Gud genom vår fader Elia kungöra för honom att ett svårt straff skulle komma över honom själv, hans hus och hans rike.  Men i smärta över detta rev då Achav sönder sina kläder och tog på botgörardräkt, och han fastade och använde en säck till nattläger och visade sig djupt bedrövad och ödmjuk.

Då lät Gud genom samme profet förkunna följande för honom:  "Eftersom han har förödmjukat sig så inför mig, skall jag inte låta olyckan drabba honom under hans livstid, först under hans sons tid skall jag låta den komma" 

( 1 Kon. 21:29 ).   Vi ser alltså att eftersom Achav ändrade sinnelag och känslor, ändrade Gud å sin sida sitt domslut.

3.    Vi kan alltså fastslå vad vi redan har sagt:Även om Gud med bestämdhet har uppenbarat något för en själ, det må vara en välsignelse eller en olycka som angår henne själv eller andra, kan detta vändas till det bättre eller det sämre eller också helt utebli, allteftersom denna själ ändrar sinnelag, eller den inre drivkraften bortfaller som Gud har i sikte.  Profetian fullbordas då inte på det sätt an väntade.

Men oftast vet man då inte varför, Gud ensam vet det.

      Ty mångahanda ting brukar Gud uttala och undervisa och utlova, inte därför att man genast skall förstå dem eller få dem, utan därför att man senare skall komma att förstå, när det är lämpligt att man blir upplyst om dem eller när deras verkan inträder.   Så handlade Herren Kristus också med sina lärljungar.   Han talade till dem i olika slags liknelser och sinnrika tänkespråk, vars mening de inte fattade förrän den tidpunkt hade kommit då de själva skulle förkunna dem. Detta skdde när den Helige Ande kom ned över dem.

Denne skulle förklara för för dem allt vad Kristus under hela sitt liv hade sagt till dem, så som hansjälv hade förutsagt

( Joh. 14:26 ).  När den helige Johannes talar om Kristi intåg i Jerusalem säger Han:  "Detta förstod hans lärljungar inte då strax, men när Jesus hade blivit förhärligad, då kom de ihåg att detta var skrivet om honom" ( Joh. 12:16 ).

Och på detta sätt kan många gudomliga ting hända i en själ, som varken hon själv eller hennes andlige ledare förstår förrän tiden är inne.

4.    Likaså läser vi i Första Samuelsboken hur Gud, som vredgades mot prästen Eli för att denne inte bestraffade sina söners synder, sände Samuel till honom och lät genom denne säga till honom bland annat följande: "Väl har jag sagt att ditt och din faders hus skulle få göra tjänst inför mig till evig tid.

Men nu säger Herren; Bort det" ( 1 Sam. 2:30 ).

Prästämbetet var instiftat till Guds ära och förhärligande.

Och för detta ändamål hade Gud lovat Elis fader att präsämbetet skulle förbli i hans familj för alltid, men på villkor att alla förbev trofasta.

Men nu brister Eli i nätälskan för Guds ära.

Gud själv låter honom veta att han klagar över att Eli ärar sina söner mer än Gud, när han överser med deras synder för att inte förödmjuka dem.   Och på så sätt förverkligades inte Guds löfte, som skulle ha varat för alltid, men på villkor att de för alltid skulle ha varit trofasta i sin nitälskan för Gud.

     Vi får alltså inte tro att ord och uppenbarelser som kommer från Gud och som i sig själva är sanna, ofelbart måste gå i uppfyllelse efter sin ordalydelse, i all synnerhet inte när de efter Guds anordning är bundna till mänskliga orsaker, vilka kan förändras eller förbytas eller helt försvinna.

5.    Men när beror dessa ord av mänskliga orsaker?

Den hemligheten vilar hos Gud, och han avslöjar den inte alltid.  Han uttalar ett ord eller ger en uppenbarelse, men han säger ibland ingenting om villkoret för att den skall förverkligas.  Så gjorde han beträffande invånarna i Nineve.

På ett absolut sätt kungjorde han för dem att deras stad efter fyrtio dagar skulle förstöras ( Jon. 3:4 ).

Vid andra tillfällen fastställer han ett villkor för profetian, som han gjorde är han sade till Jerobeam: "Om du håller min bud som min tjänare David gjorde, skall jag vara med dig som jag var med honom, och bygga åt dig ett hus, som jag gjorde åt min tjänare David"  ( 1. Kon. 11:38 ).

         Men antingen han framställer villkoren för sina profetior eller inte, så får vi inte inbilla oss att vi förstår dem.  Ty de fördolda sanningarna i Guds ord och deras mångfaldiga betydelse kan vi inte fatta.

Han fins ovanför alla himlar och han talar evighetsord; men vi, vi är bara blinda varelser på denna jord, och vi förstår bara köttets och tidens språk.

Så uppfattar jag också den vise mannens ord: "Gud är i , men du är på jorden, låt därför dina ord vara få".  ( Pred. 5:1 ).

6.    Kanske svarar du mig: Men om vi ändå inte kan begripa dessa uppenbarelser och inte bör sysla med sådana ting, varför meddelar Gud oss demm då?

       Jag har redan sagt att vi kommer att förstå allt när tiden är mogen, när det passar den som har talat, och att bara den som Gud har bestämt kommer att fatta det.

Då kommer vi att inse varför det hela gick om det gick, ty Gud är alltid rättfärdig och sann i allt vad han gör.

Tro mig, vi kommer aldrig att helt kunna fatta och förstå lla de skilda betydelserna av Guds ord och verk.

Men vi skall inte heller stödja oss på det yttre skenet, för att inte utsätta oss för villfarelser och besvikelser.

        Detta var något som profeterna väl kände till, dessa i vilkas händer Guds ord hade lagts.  För dem betydde profeterandet stora prövningar från folkets sida.

Ty vi som redan har sagt, folket såg att mycket av det som uppenbarats för dem inte bokstavligen gick i uppfyllelse, och detta gav dem anledning att fölöjliga profeterna och göra narr av dem.

Jeremia gick ändå därhän i klagan att han utbrast: "De gör narr av mig varje dag, alla fölöjligar mig och föraktar mig, ty det är nu en lång tid som jag har talat mot deras ondska och förkunnat deras undergång.  Så har Guds ord för mig gett upphov till smälek och hån dag för dag.

Därför har jag sagt:  Jag vill inte längre minnas Guds ord, jag vill inte tala i hans namn"  ( Jer. 20:7-9 ).

    Dessa ord visar hur den helige profeten visserligen talar med resignation och som en människa som är för svag för att uthärda Herrens vägar och hemligheter.

Men han låter oss samtidigt klart förstå hur storr skillnad det är mellan uppfyllelsen av Guds utsagor och människornas vanliga uppfattning.  Ty folket ansåg att de heliga profeterna bara var pratmakare, och dessa fick lida så mycket för för sitt uppdrag att samme Jeremia på ett annat ställe utropar:

"Till skräck och  till fallgropar har profetian blivit för oss, och till motsägelse"  ( Klag. 3:47 ).

7.    Det var därför som Jona flydde, när Gud sände honom att predika Nineves undergång.  Han visste att människor uppfattar Guds ord och dess orskaker på ett annat sätt.

Och för att inte bli förlöjligad om profetian inte uppfylldes, flydde han för att inte behöva profetera.

Och så väntade han utanför staden under de fyrtio dagar somhan förutsagt, för att se om profetian skulle uppfyllas.

När han såg att den inte uppfylldes, blev han så djupt bedrövad att hann sade till Gud:  "Jag frågar dig, Herre, var det inte just detta jag sade, när jag ännu var kvar i mitt land?  Och det var därför som jag föredrog att fly undan till Tarshish"  ( JOn. 4:2 ). 

Och den helige mannen sörjde och bad Gud att ta hans liv.

8.   Varför alltså förvåna sig över att bland de profetior eller uppenbarelser som Gud ger själarna, det också finns sådana som inte uppfylls på det sätt som vi förstår dem?

Låt oss till exempel anta att Gud försäkrar en själ någonting,

eller framställer för hnne en uppenbarelse om något gott eller något ont som skall träffa henne själv eller något ont som skall träffa henne själv eller någon annan.

Då emellertid denna profetia grundad på en viss bestämd handling, en tjänst eller en förolämpning, genom vilken denna själ eller någon annan befrämjar Guds ära eller förnärmar den. 

Omm nu dessa själar framhärdar i sitt tillstånd, kommer profetian att uppfyllas.  Men detta är likväl inte säkert, eftersom det inte är säkert att de framhärdar.

Därför får man aldrig förlita sig på sin insikt, utan bara på sin tro.