Direktlänk till inlägg 11 maj 2014

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL. BOK. U.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 11 maj 2014 09:56

KAPITEL TJUGOETT.

HÄR FÖRKLARAS VARFÖR GUD IBLAND BESVARAR DE BÖNER MAN STÄLLER TILL HONOM, TROTS ATT HAN LIKVÄL

INTE TYCKER OM ATT MAN UNDERHANDLAR MED HONOM

PÅ DETTA SÄTT.  DET BEVISAS HUR GUD, ÄVEN OM

HAN GER EFTER OCH SVARAR, OFTA VREDGAS ÖVER DETTA.

1.     Som vi i det föregående har antytt, finns det vissa andliga människor som godkänner den nyfikenhet som leder själarna till att på övernaturlig väg skaffa sig kännedom om olika ting.  De inbillar sig att när Gud ibland besvarar deras böner, betyder det att detta tillvägagångssätt är riktigt och välbehagligt inför Gud.  Utan tvivel ger Gud dem svar, men denna metod är inte riktigt och inte vägbehaglig för Gud.

Tvärtom ogillar han den, ja ofta förnärmas han och vredgas över den.

         Och skälet är följande.  Det är inte tillåtet för en skapad varelse att överskrida de gränser som Gud efter naturlagarna har utstakat för att vägleda honom.

Åt människan har Gud nu en gång gett förnuftets och naturens lagar.   Människan har alltså inte rätt att försöka gå utöver dessa, och hon bör inte heller försöka utforska eller få veta något på övernaturlig väg.   Ty detta vore att överskrida naturlagarna, och följaktligen är det inte tillåtet.

Gud kan inte gilla det utan förolämpas snarare av det, liksom av allt som är otillåtet.

       Kung Achas kände väl till detta.  Jesaja sade visserligen å Guds vägnar till honom att han skulle be om ett underverk, men h an vägrade och sade tvärtom: "Jag vill inte be om det, jag vill inte fresta Herren"  ( Jes. 7:12 ).

Det är verkligen att fresta Gud, detta att vilja förhandla med honom på extraordinära vägar, vilket de övernaturliga vägarna är.

2.    Nu säger ni troligen:  Men om det är på det viset, och om det inte är välbehagligt för Gud, varför svarar han då i vissa fall?  På detta svarar jag att han gör det av hänsyn till svagheten hos den själ som vill slå in på denna väg.

Han villfar henne för att hon inte skall tappa modet och falla tillbaka, och vidare för att hon inte skall tro att Gud är missnöjd med henne och prövar henne alltför hårt.

Han har på själens svaghet.  Och därför anser han det lämpligt att göra en eftergift och svara henne på denna väg.

      På liknande sätt förfar han också med många andra svaga och finkänsliga själar, när han ger dem starka känslor av glädje och all ljuvlighet i umgänget med honom.

Men detta gör han inte därför att han själv vill det, eller därför att han tycker om att man umgås med honom på detta sätt.  Vi har redan sagt det, Gud ger åt varje själ det som är bäst för henne, och på det sätt som är bäst för henne.

Han är som en källa, ur vilken var och en får hämta så mycket vatten som hans kruka kan rymma, och  ibland låter han dem få det ur dessa exceptionella ledningar; men därav följer inte att det skulle vara tillåtet att hämta vatten ur dem.  Gud ensam tilkommer det att ge vatten ur källan, när han vill, hur han vill, åt vem hann vill och och i vilket syfte hann vill, utan anspråk från någon.

Vi upprepar alltså på nytt: När Gud någon gång nedlåter sig till att lyssna på önskningar och böner från somliga själar, är det därför att de goda och enkla.  Han vill inte underlåta att hjälpa dem för att inte göra dem ledsna.  Men detta betyder inte att han gillar deras tillvägagångssätt.

3.    En liknelse skall kanske bättre förklara denna sanning.

En familjefar har på sitt bord ett stort antal olika maträtter, den ena bättre än den andra.  Ett av hans barn ber honom om en viss rätt, inte den bästa, men den första det får se .

Och barnet ber om justdenna, därför att det hellre skulle äta av den rätten än av någon annan.

Fadern förstår att om han gav barnet en annan rätt att äta, skulle barnet inte ta emot den, för det vill bara ha den rätt som det har bett om och ingen annan.

Det låter han, om än ogärna, barnet gör som det vill, för att barnet inte skall bli utan mat och börja gråta.

         Så handlade Gud också med Israels barn, när de bad honom om en kung.   Visserligen gav han dem en, men motvilligt, därför att et inte var till deras bästa.

Följaktligen sade han till Samuel: "Lyssna till detta folks röst, ge dem den kung de ber dig om.  Det är inte dig de har förkastat, utan mig, så att jag inte skall vara kung över dem"

( 1 Sam. 8:7 ).

        På liknande sätt handlar Gud också med andra själar och ger dem vad som inte är till deras bästa, eftersom de inte vill eller inte kan gå någon anan väg.  När de emellanåt får ta emot ljuvliga och värmande upplevelser i anden eller i känslorna, så ger Gud dessa, som vi har sagt, därför att de inte är mogna för den starka och fasta föda som hans Sons lidanden och kors innebär och som han skulle vilja se dem önska sig framför allt annat.

4.   Likväl anser jag det mycket värre att vilja få veta något på övernaturlig väg än att vilja med sinnena erfara vissa andra andliga njutningar. Ty jag inser inte hur en själ som är lysten efter sådana ting skulle kunna undgå att begå åtminstone förlåtliga synder, trots alla sina goda avsikter och sin fullkomlighet.   Samma sak säger jag om den själasörjare somm uppmuntrar henne till detta eller lämnar henne fritt spelrum.

Inget av allt detta är nödvändigt.  Vi har vårt naturliga förnuft, lagen och evangeliets lära; detta räcker fullkomligt för vår andliga ledning.  Det finns inga svårigheter eller hinder som inte kan övervinnas med dessa medel eller botas helt och fullt efter Guds välbehag och till själarnas bästa.

     Ja, vi måste hålla oss så noga till förnuftet och evangeliets lära, att om vi på övernaturlig väg fick veta vissa saker, med eller utan vår medverkan, skulle vi av dessa bara få ta emot dem som överensstämde med förnuftet och evangeliets lära.  Och i så fall skulle vi ta emot dem inte därför att de kom genom en uppenbarelse, utan därför att de överensstämde med förnuftet, och alla slags känslor rörande uppenbarelsen måste vi lämna åsido.

Men till och med i ett sådant fall måste man tänka över och undersöka sakerna med mycket större noggrannhet än om det inte alls hade ägt rum någon uppenbarelse, ty djävulen framställer ofta verkliga och framtida ting, som är förenliga med förnuftet, i avsikt att förleda oss.

5.   Av detta framgår att mitt i alla våra behov och svårigheter har vi ingen bättre och säkrare grund än bönen, och därtill hoppet att Gud skall hjälpa oss med de medel som han anser riktiga. 

      Detta råd ger oss också den Heliga Skrift.  Vi läser där att då kung Joshafat hade råkat i en svår belägenhet därfär att han omringats av fiender, började han be och sade till Gud: "När vi inte vet vad vi skall göra i vår nöd, återstår oss endast att rikta blicken på dig", för att du skall sörja för oss på det sätt som bäst behagar dig  ( 2 Krön. 20:12 ).

6.  Trots att Gud ibland besvarar en så anspråksfull bön,

visar han sig dock någon gång uppretad.  Vad vi redan har sagt skulle vätl egentligen räcka för att bevisa detta, men det torde nog ändå vara på sin plats att uppvisa ytterligare några exempel på saken ur den Heliga Skrift.

      Så läser vi till exempel i Första Samuelsboken att Saul en gång yttrade en önskan att profeten Samuel, som dock redan var död, skulle tala till honom.

Men samtidigt visade Gud sitt missnöje.  Profeten Samuel gav honom genast en förebråelse och sade:  "Varför har du kommit och stört min vila och tvingat mig att stå upp igen?" 

( 1 Sam. 28:11-15 ).

       Vidare känner vi till att Gud var mycket missbelåten med Israels barn, även om han lyssnade till dem och gav dem det kött de begärde.  Ty som straff sände han genast med eld  från himlen, som det står skrivet i Fjärde Mosebok

( 11:32-33 ) och som David berättar med följande ord:

"Ännu var maten i deras mun, då kom Guds vrede över dem"  ( Ps. 78:30-31 ).

      I Fjärde Moseboken läser vi också att Gud oupphörligen vredgades på profeten Bileam, eftersom denne gick och besökte midjaniterna på kallelse från deras kung Balak.

Men Gud hade sagt till honom att han fick gå till dem, ty han hade önskat det och bett om det.

Men medan han var på väg, trädde likväl en Herrens ängel fram med ett svärd i handen för att döda honom och sade:

"Förvänd är din väg och mot min vilja"  ( 4 Mos. 22:32 ).

Och det var därför som han ville döda honom.

7.  På detta och många andra sätt nedlåter sig Gud till att bevilja själarnas önskningar, trots att han blir uppretad av dem.  Man skulle kunna mångfaldiga exempel och vittnesbörd om detta i den Heliga Skrift.   Men detta är överflödigt, eftersom det rör sig om en så uppenbar sanning.

      Jag vill bara tillägga att det är farligt, farligare än jag ens kan säga, att vilja umgås med Gud på sådana vägar.

Den som håller fast vid detta slags umgänge, han kommer ofelbart på villovägar och blir besviken.

Och den som har fäst vikt vid det, han kommer genom egen erfarenhet att förstå mig.

        Men bortsett från svårigheten att inte ta fel i fråga om att förstå de ord och visioner som kommer från Gud, är det vanligtvis så att många av dem kommer från djävulen.

Ty rent allmänt härmar djävulen Guds tillvägagångssätt och förhållande till själen.  För att ställa sig in hos själen, liksom den rovlystna vargen som förklädd till får går in i fårhjorden, efterapa djävulen så bra Guds meddelanden att man har mycket svårt att känna igen honom.

Eftersom han nämligen säger mycket som är sant och oförnuftigt, eller sådant som sedan verkligen inträffar, kan man lätt bedra sig.   Men menar att eftersom dessa ting besannas, kommer det övriga nog också att besannas, och följaktligen kan det hela inte komma från någon annan än Gud.  Ty människor är okunniga om det faktum att det är mycket lätt för djävulen, som av naturen har en k lar uppfattning, att helt eller delvis utforska orsakerna till de händelser som skett i det förflutna eller skall ske i framtiden, så väl som sammanhangen dem emellan. Eftersom han har ett mycket klart intellekt, kan han lätt förutsäga att en viss verkan kommer av en viss orsak, fastän han ibland tar alldeles miste, då ju alla orsaker ytterst beror på Guds vilja.

8.   Låt oss ta ett exempel.  Djävulen förutser av jordens och luftens beskaffenhet och av de lagar som styr solen att vid en viss tidpunkt kommer pesten att bryta ut, och att den i en viss trakt kommer att härja mera, i en annan mindre.

Se, i detta fall blev pesten känd genom sina orsaker!

Vad är det sedan för märkvärdigt med att han uppenbarar detta för en själ och säget att om ett år eller ett halvår kommer pesten att bryta ut?  Och den profetian kommer att besannas, och det har bara varit en djävulens profetia.

Likaså kan han förutse en jordbävning genom att lägga märke till hur det inre av jorden uppfylls med gas, och så kan han säga: "Vid den eller den tidpunkten kommer det att bli en jordbävning".   Detta är emellertid ingenting annat än naturlig insikt.  Och för den behöva ingenting än att man håller förnuftet fritt frän själens lidelser, så som Boethius säger: "Om du vill lära känna det sanna med hjälp av den naturliga klara insikten,  håll då fjärran från dig glädje och fruktan, hopp och smärta.

9.   Man kan också lära känna de övernaturliga händelserna, såvida deras orsaker är grundade i den gudomliga Försynen, som är oändligt rättvis och som ofelbart säkert drar försorg om vad såväl goda som dåliga förhållanden hos människobarnen fordrar.  Man kan nämligen också på vanlig väg komma till klar insikt om att den eller den personen, den eller den staden eller något annat, kommer att råka i det eler det beträngda läget, i de heller de förhållandena, så att Gud i sin rättfärdighet och enligt sin allsmäktiga försyn måste ingripa som just de förhållandena fordrar, det må vara för att straffa eller belöna eller vadhelst läget kräver.

Och därefter kan man lungt säga: "Vid den tidpunkten kommer Gud att ge er detta eller handla på detta sätt beträffande er, eller denna händelse kommer att inträffa för er".

      Det var detta som den heliga Judit lät Holofernes förstå. 

För att övertyga honom om att Israels barn nödvändigtvis måste förgöras,, berättade hon först för honom om den mängd synder de hade begått och om deras dåliga uppförande. Därefter sade hon till honom: "Eftersom de gör sig skyldiga till sådana brott , är det säkert att de prisges till undergång"  ( Judit 11:15 ). 

       Detta är att känna till staffet genom dess orsak.

Därmed menar man:  Det är säkert att synder av detta slag måste framkalla sådan straff från Gud, som är oändligt rättfärdig.  Den gudomliga Visheten säger likadant:

"Vad någon brukar som medel till synd, det blir också medel till hans straff"  ( Vish. 11:17  Vulg. )

10.   Satan kan ju mycket väl veta detta, inte bara genom sitt naturliga förstånd, utan också genom sin erfarenhet, ty han har ju sett Gud handla så.  Och så förutsäger han det, och det inträffar.

        Den helige mannen Tobit kände till det straff som hotade Nineve genom straffets orsak. Därför underrättade han i förväg sin son att i den stund som han själv och modern dog, skulle sonen lämna staden, därfär att den skulle komma att förstöras:  "Jag ser klart att dess ondska måste bli orsak till dess bestraffning, och den bestraffningen blir dess slut  och fullständiga förstörelse"  ( Tob. 14:10 ).

Såväl djävulen som Tobit kunde dra denna slutsats inte bara av stadens ondska, utan också av sin egen erfarenhet.

Det såg ju att staden hade hopat samma missdåd som dem för vilkas skull Gud hade förintat jorden genom syndafloden,, och för vilkas skull han också hade straffat Sodoms invånare, vilka omkom genom eld.  Men Tobit visste detta också genom Guds Ande.

11.   Likaså kan till exempel djävulen veta att en viss Petrus enligt tingens naturliga ordning inte kan leva längre än så och så många år till, och därför förväg kungöra detta.

Likadant är detta med många andra ting som man inte alla kan räkna  upp, ja, som man inte ens kan börja tala om, därför att det rör sig om så invecklade och vanskliga saker. Hans mål är att lura oss.  Och hur skall man skydda sig

sig för sådant?  Endast genom att ta sig i akt för alla övernaturliga uppenbarelser, visioner och ord.

        Det är således med all rätt som Gud vredgas mot den som inlåter sig på sådant.  Han ser ju att det är förmätenhet hos människan att bege sin in på en väg där det lurar så många faror, inbilskhet, nyfikenhet, högmod, och där vi finner källan och grunden till fåfänga, ringaktning för gudomliga ting och slutligen orsaken till en mängd ont genom vilket många människor har kommit på fall.

        Dessa människor förtörnade till den grad Gud genom detta att han med flit lät dem råka i villfarelse, falska förhoppningar och andlig blindhet, så att de till slut lämnade de vanliga livsvägarna och gav sig hän åt dårskaper och fantasibilder.  Det är detta som profeten Jesaja har sagt:

"Herren har mitt  ibland dem utgjutit en förvirringens ande" 

( Jes. 19:14 ), en grumlighetens och oredans ande, vilket på vanligt språk betyder en ande som fattar allting fel.

Därmed har Jesaja uttalat ett klart ord, som passar precis för vårt ämne: han riktar sig nämligen till dem som ville lära känna framtiden och övernaturlig väg.  Det är därför som han säger att Gud har gett dem en ande som kommer dem att fatta allting fel. 

Inte som om Gud verkligen skulle ha velat det så, eller som om han verkligen skulle ha gett dem en förvirringens ande. 

Nej, snarast var det de själva som ville blanda sig i mysterier som de inte kunde förstå på ett naturligt sätt.

I sin harm lät han dem gå vilse.  Han gav dem inte sitt ljus för att upplysa dem på en väg som han inte ville att de skulle gå.

När profeten säger att Gud har gett dem denna förvirringens ande, vill han uttrycka att Gud berövade dem den rätta anden.  Det är på detta sätt som Gud är orsaken till detta onda. Han är den privativa, den fråntagande, orsaken, så till vida som han avlägsnar sitt ljus och sin nåd, så att man til följd av detta ofelbart råkar i villfarelse.

12.   Det är på detta sätt som Gud tillåter djävulen att förblinda och bedra en mängd själar, som har förtjänat det genom sina synder och sin förmätenhet.

Djävulen lyckas fånga deras lättrogenhet, de tar honom för en god ande.  Ja, det går så långt att trots alla ansträngningar som görs för att öppna ögonen på dem, finns det ingenting som kan dra dem ur deras villfarelse.

Med Guds tillåtelse blir de till slut alldeles genomträngda av denna ande, som består i att fatta allting fel.

Det var detta som hade hänt kung Achavs profeter, berättas det. Gudd tillät att de blev vilseförda av lögnens ande och gas Satan löfte till detta med orden: "Du skall bedra dem och få överhand över dem, gå ut och gör så"  ( 1 Kon. 22:22 ).

Och han lyckades så bra att bedra profeterna och kungen att de inte ville lyssna till p rofeten Mika, som däremot kongjorde sanningen och sade till dem saker som var helt motsatta till vad de andra sade.

Detta skedde därför att Gud hade slagit dem med blindhet på grund av den starka egenviljan i deras önskningar.

De ville nämligen att Gud skulle villfara dem, så att de skulle gå dem helt efter deras egna lustar och önskningar.

Detta var emellertid det säkraste medlet och den bästa förberedelsen för att Gud med avsikt skulle låta dem falla i blindhet och förvillelse.

13.   Det är detta som Hesekiel avser, när han talar mot den människa som är gripen av ärelystnadens och nyfikenhetens ande och som vill lära känna skeendet genom övernaturliga medel.  I Guds namn säger han: "Då denne man vänder sig till profeten för att genom honom fråga mig, då skall jag, Herren, svara honom direkt; jag skall vända mitt ansikte i vrede mot honom, och om profeten bedrar med sitt svar, då är det jag, Herren, som har bedragit profeten" 

( Hes. 14:7-9 ). Detta ord måste då förstås så, att Gud inte ger sin nåd och att man som följd råkar i villfarelse.

Ty vad ordet vill säga är detta: "Jag, Herren, skall själv i min vrede ge honom svar".

Därmed menas: Gud tar ifrån en sådan människa sin gunst och nåd, och den oundvikliga följden är då den att hon faller offer för bedrägeri.  Då är djävulen genast på plats och gör henne till viljes, alltefter hennes smak och önskan.

Han gör vad hon önskar, och hon tar emot svar och meddelanden som helt stämmer med hennes vilja.

Hon råkar i den djupaste förblindelse.

14.   Det förefaller som om vi har avvikit en smula från det mål vi utlovade i kapitlets överskrift, vilket var att bevisa att trots att Gud ibland svarar påsådana böner, visar han ofta sitt misshag med detta.  Men om man noga ser efter, tjänar allt vi har sagt till att bevisa vårt påstående.

Ty ur allt detta framgår att Gud med misshag ser att själen åstundar sådana visioner, ty detta är en orsak till att man på mångahanda sätt blir bedragen.

    

            

 

 
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Maj 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards