KAPITEL TJUGOTVÅ.   Del. 1.

EN SVÅRIGHET FÅR SIN LÖSNING.

DÄREFTER VISAS ATT I DET NYA FÖRBUNDET ÄR DET

INTE TILLÅTET ATT PÅ ÖVERNATURLIG VÄG RÅDFRÅGA

GUD, SOM DET VAR I DET GAMLA FÖRBUNDET.

DETTA BEVISAS GENOM EN TEXT HOS DEN HELIGE PAULUS.

1.   Under det att vi skriver detta, dyker nya svårigheter upp. Därför kan vi inte gå vidare

så snabbt som vi helst skulle vilja.

Ty när vi själva stöter på dessa svårigheter,

är det nödvändigtvis därmed också vår plikt att reda ut dem.

Endast så kan denna läras sanning framträda

i all sin enkelhet och all sin kraft.

Och även om sådana svårigheter något minskar takten i vår framställning, har de likväl det goda

med sig att de bidrar till att ge vårt

ämne en klarare och mera innehållsrik utformning.

Detta gäller okså i föreliggande fall.

2.  I förgående kapitel har vi sett att det strider

mot Guds vilja att forska efter speciella insikter

på visionernas och yttrandenas övernaturliga väg.

Å andra sidan har vi i samma kapitel av de där anförda skriftställena sett att förbindelser

med Gud av detta slag var brukliga och tillåtna

i det gamla förbundet.

De var inte endast tillåta utan rentav anbefallda, 

och när Israls barn inte lydde Gud Gud på denna

punkt förebrådde han dem.

Det är detta som vi ser hos Jesaja, där Gud

livligt förbrådde dem att inte ha rådfrågat

honom är de tänkte dra ned till Egyptien,

och han sade"

Ve er, ni som drar ned till Egyptien utan att

fråga mig!#  ( Jes. 30:2 ).

Likaså l äser vi i Josua bok om hur den

Helige Ande med följande ord förebrådde

Israels barn för samma underlåtelse, när de

hade blivit lurade av givoniterna:

"Då tog de av deras reskost och frågade

inte Herren om råd"  ( Jos. 9:14 ).

Ytterligare ser vi i den Heliga Skrift att Mose

ofta rådfrågade Herren.

Kung David och alla Israels kunger gjorde

likadnat, så snart ett krig eller någon annan svårighet uppstod; detsamma gjorde också det gamla förbundets präster och profeter.

Och Gud gav dem svar och talade med dem

och vredgades inte.  Detta sätt att förhandla

med honom var honom välbehagligt.

Men om de hade underlåtit det, skulle de ha

begått ett fel, och detta är sanningen.

Nåväl, varför skulle det då  inte längre vara

tillåtet att göra detta nu i det nya förbundet,

nådens förbund

3.   På detta skulle jag vilja svara följande:

Huvudorsaken varför det var tillåtet i det gamla

förbundet att rikta sådana frågor till Gud,

och varför profeter och präster måste begäravisioner och uppenbarelser av Gud,

var den att tron då för tiden ännu inte var så

fast grundlagd och evangeliets lag ännu inte

var given.

Därför måste de fråga Gud och Gud tala till dem,

genom ord, visioner eller uppenbarelser,

genom bilder eller liknelser eler genom många

slags andra tecken och sätt att låta oss få

veta sanningen.

Alla Guds svar, ord, verk eller uppenbarelser

var vår tros mysterier, eller åtminstone något

som rörde tron eller syftade på den.

Trossaker är nämligen inte människoverk,

utan de kommer från Guds mun, han har själv

uttryckt dem med sin mun.

Därför var det, som vi redan sagt, nödvändigt

att begära dem från Guds egen mun.

Och det var därför som han klandrade Israels barn,

när dessa inte rådfrågade honom för att få veta

hans åsikt och för att kunna rikta sina gärningar

och angelägenheter mot den tro som de ännu

inte hade, eftersom den ännu inte var grundlagd.

Men idag, i nådens tid, när tron på Kristus

är fast grundad och evangeliets lag är uppenbarad,

består inte längre någon anledning at fråga

honom soom tidigare, för att han skulle tala

til oss och ge oss svar, somhan gjorde på

den tiden.

Alltsedan han gav oss sin Son, som är hans Ord,

han har inget annat ord att ge oss.

Han har sagt oss allt på en enda gång i detta

enda Ord och behöver alltså inte längre 

tala till oss.

4.   Detta är också meningen i den text där

den helige Paulus försöker få hebreerna

att göra sig fria från det där ursprungliga sättet

att umgås med Gud som var i bruk i den mosaiska

lagen, och att i stället rikta sin blick endast på

Kristus: 

"Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna,

har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till

oss genom sin Son"  ( Hebr. 1:1-2 ).

Därmed vill Aposteln låta oss förstå att Gud

har blivit liksom stum och inte har mera att säga,

ty vad han tidigare sade endast delvis till

profeterna, det har han nu sagt i sin halhet,

genom att ge oss Allt, nämligen, sin Son.

5.   Den som nu skulle vilja fråga Gud om något

eller begära en vision eller uppenbarelse,

han skulle därför inte bara handla oförnuftigt,

utan han skulle rentav förolämpa Gud,

därför att han inte fäster blicken enbart på

Kristus utan att ska något annat eller något nytt.

      Gud skulle kunna svara en sådan människa

ungefär så:  Jag har ju redan uppenbarat

allt för dig i mitt ord, alltså i min Son,

och jag har följaktligen ingenting mer att uppenbara

eller kungöra för dig som skulle vara mer än han.

Fäst din blick enbart på honom, ty det är i honom som jag har talat och uppenbarat allt för dig.

I honom skall du finna til och med mera än du

någonsin kan fråga och begära.

Du ber mig om ord, uppenbarelser eller visioner,

det är alltsammans ofullständigt.

Men fäst däremot blicken på honom, och du

kommer att finna allt, helt och odelat.

Ty han är allt vad jag har allt att säga

och svara och allt vad jag kan låta se

och uppenbara.  Genom honom har jag redan talat

till dig, svarat dig och kungjort och uppenbarat,

ty jag har gett dig honom till broder, lärare

och vän, och till pris och belöning.

Den dag då jag steg mned med min Ande över

honom på berget Tabor sade jag:

"Denne är min älskade Son i vilken jag

har funnit behag, hör honom"  ( Matt. 17:5 ). 

Alltsedan den tiden har jag övergett alla dessa olika slag av undervisning och svar och överlämnat

dem åt honom.

Lyssna alltså på honom, ty jag har inte mera

tro att uppenbara för er, inte mera sanning

att visa upp för er.

När jag talade i forna tider, var det för att lova

er Kristus.  När de ställde frågor till mig,

var det frågor som rörde deras längtan

och hopp efter Kristus.

I honom var all lycka att finna, som ni nu för tiden

kan se av evangelisternas och apostlarnas

hela lära.  Men om någon under nuvarande

förhållanden kommer och vill fråga mig som

man gjorde då, och vill att jag skall tala till

honom eller uppenbara något för honom,

är det ju på sätt och vis detsamma som att

återigen be mig om Frälsaren och begära

att jag skall uppenbara för honom ännu mera

att tro än vad jag redan har uppenbarat.

På det sättet skulle han grovt förolämpa min

älskade Son, ty han skulle inte bara visa att han

inte har tro på honom, utan dessutom ville förmå

honom att än en gång bli människa, att gå genom

livet och än engång smaka döden.

Du skall inte finna någonting som du kan begära eller önska av mig, och ingenting med vilket du kann tillfredsställa ditt begär efter uppenbarelser

och visioner.

Betrakta honom, noga och du skall finna att jag genom honom har gjort ochgett mycket mera än

vad du ber om.

6.   Om du vill att jag skall ge dig några råd till

tröst, så betänk hur min Son var lydig mot mig

och materades avkärlek till mig, och då förstår

du hur många ord han ger dig till svar.

Vill du att jag skall förklara för dig vissa hemlighetsfulla händelser och fördolda ting,

så fäst blicken på honom, och du skall finna

de djupaste mysterier, visdom och gudomliga

under förborgade i honom, så som min

apostel säger:  "I honom finns visdomens

och kunskapens alla skatter fördolda"  ( Kol. 2:3 ).

Dessa visdomens skatter är mycket djupare

och underbarare och nyttigare för dig än allt

som du skulle vilja veta.

Därför utropade samme apostel i jubel:

"Jag har inte l åtit er veta om något annat än

Jesus Kristus, och honom som korsfäst

" ( 1 Kor. 2:2 ).

Om du vill ha andra visioner och uppenbarelser

av gudomliga eller kroppliga ting, betrakta

då bara återigen honom i hans mänsklighet,

den helige Paulus säger ju om honom:

"I honom bor Gudomens hela fullhet kroppsligen"

( Kol. 2:9 ).

7.  Det passar sig alltså numera inte att utfråga

Gud på deta sätt, och inte heller är det numera

nödvändigt att han talar till oss.

Ty eftersom han i Kristus ju redan har förkunnat hela vår tro, finns det ingen annan tro

att uppenbara och kommer aldrig att finnas.

Den som fortfarande vill erfara något på övernaturlig väg, han liksom anklagar Gud

för att i Son inte ha gett oss allt som är nödvändigt,

som vi redan har sagt.

Ty även om gör detta i medvetande om att

man har tron och fasthåller vid den, så förråder

man ändå nyfikenhet och bristfällig tro.

Och med en sådan upplysning eller annat på övernaturlig väg. 

    I den stund då Kristus på korset utandades

sin sista suck och sade:  "Det är fullbordat"

( Joh. 19:30 ), då upphörde inta bara alla sådana

övernaturliga meddelanden, utan också det

gamla förbundets ala riutallagar.

Så måste vi alltså låta leda oss i allt av

människan Jesu Kristi lära, och av hans Kyrka

och hennes tjänare, som talar till oss på

mänskligt och synligt sätt.

Och på denna väg måste vi finna botemedel

för vårt ovetande och våra andliga svagheter,

på denna väg finns läkemedel i överflöd för

alla våra behov.

Vad som avlägsnar sig från denna väg och går

egna vägar, det är inte bara nyfikenhet,

utan stor förmätenhet.

Ingenting som vi får veta på övernaturligt sätt

får vi tro på, utom på människan Jesu Kristi

lära och hans mänskliga tjänares lära.

Och detta är en så allvarlig sak att

den helige Paulus säger:

"Om en ängel från himlen förkunnar ett annat

evangelium för er än vad vi har förkunnat för er,

vare han förbannad"  ( Gal. 1:8 ).

8.  Det är alltså sant att vi alltid måste hålla

oss till vad Kristus lärt. 

Allt övrigt är ingenting värt, och vi får tro det

endast om det överensstämmer med Kristi lära.

Den som än i dag försöker umgås med Gud

på det sätt som man gjorde i det gamla förbundet,

han är på fel väg.

     För övrigt var det ju inte ens då tillåtet för

vem som helst att ställa frågor till Gud,

och inte heller gav Gud svar till alla

människor, utan bara till prästerna och profeterna.

Det var ur deras mun som folket skulle få ta emot

lagen och läran.  Och om någon ville få veta

något av Gud, frågade han detta genom en

profets eller en prästs förmedling och inte

i egen person.

När David ibland i egen person ställde en fråga

till Gud, var det därför att han var profet.

Men inte ens då gjorde han det utan att klä sig

i den prästerliga dräkten, som man läser i

Första Samuelsboken, där han sade til prästen

Evjatar:  "Bär hit efoden till mig"  ( 1 Sam. 23:9 ).

Efoden var ett av prästens viktigaste ämbetstecken, och det var inte förrän han iklätt

sig den, som han rådfrågade Gud.

Vid andra tillfällen rådfrågade David Gud genom

profeten Natans och andra profeters förmedling.

Vad som därför Blev förkunnat för israeliterna

genom profeternas och prästernas mun,

det gällde för dem som Guds ord,

och inte som dessas personliga åsikt.

9.   Och vad Gud annars sade, det hade alltså varken kraft eller auktoritet och kunde inte

inspirera till någon absolut tilltro,

om det inte blev bekräftat av prästerna

och profeterna.

Ty Gud har en alldeles bestämd förkärlek för

att se människan ledd och styrd av en annan

människa som är henne lik, och i enlighet med

det naturliga förnuftet.

Därför fodrar han genomgående att de sanningar

som han på övernaturligt sätt meddelar oss

inte skall tillmätas full trovärdighet, så länge

de inte också når oss genom den mänskliga

kanal som en människas mun är.

Varje gång som han säger eller uppenbarar något

för själen, ingjuter han alltid samtidigt i henne en

viss benägenhet att tala om det för en lämplig

person.  Inte förrän detta skett brukar han ge

henne full visshet om uppenbarelsen,

ty han vill att människan skall ta emot denna

visshet av en annan människa som är henne lik.

     Det var just detta som hände härföraren

Gideon, så som vi kan läsa i Domarboken.

Fastän Gud ofta hade försäkrat honom att han

skulle besegra midjaniterna, förblev han likväl

full av tvivel och fruktan.

Gud lät denna rädsla och modfälldhet kvarstå,

intill den dag då han av människors mun

fick höra detsamma som Gud hade sagt direkt

till honom.

När Gud nu såg honom så modlös, sade han till

honom:  "Stå upp och dra ned i lägret.

Då du har fått höra vad man talar där, skall

dina armarbli starkare och med större mod

skall du dra ned till fiendelägret" ( 7:9-11 ).

Så skedde också. När han fick höra hur en midjanit

berättade för en annan om en dröm, i vilken

han hade drömt at Gideon skulle besegra

midjaniterna, då fattade han åter mod,

och med stor glädje började han kampen.

Detta exempel visar oss att Gud inte ville att

Gideon skulle vara säker på sin sak, ty säkerheten

gav han honom inte direkt och på övernaturlig

väg, utan först då hans sak på

naturlig väg bekräftades. 

10.  Vad som i detta avseende hände Mose

är ännu mera slående.

Gud hade befallt honom att gå och befria Israels

barn, han hade gett starka skäl för denna

befallning och till med bekräftat den genom underverket att förvandla hans stav till en orm,

liksom också genom att först betäcka hans hand med spetälska och sedan ögonblickligen

läka den.

Icke desto mindre förblev Mose så tveksam,

obeslutsam och räddhågad att Gud blev vred,

men ändå kom han inte fram till den orubbliga tro

som var nödvändig i detta fall.

Gud måste väcka hans mod genom hans bror Aron.

Gud sade till Mose:  "Jag vet att din bror Aron,

leviten, är en vältalig man.

Se, nu går han i väg för att möta dig, och när

han får se dig skall han glädjas i sitt hjärta.

Tala till honom och lägg mina ord i hans mun,

och jag skall vara på dina läppar och hans läppar"

( 2 Mos. 4:14-15 ),  för att var och en skall

få sin tro stärkt av den andre.