Direktlänk till inlägg 22 maj 2014

MAN OCH KVINNA I GUDS RIKE A.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 22 maj 2014 14:51

Präster borde under sin utbildning närvara vid en förlossning,

menar Adrienne. När prästkandidaten ser vilket pris kvinnan betlar för att ge sig åt mannen, kommer hela den sexuella sfären att framstå i ett nytt ljus.

Hängivelsen åt mannen blir liksom en symbol för den verkliga hängivelsen vid födelsen.

Bakåt från nedkomsten får sexualakten sin rätta betydelse.

Den som inte har någon bild av smärtorna vid barnsbörd kan inte ha någon äkta bild av sexualiteten i sin helhet.

Den som avlagt kyskhetslöfte får för den skull inte fly från den sexuella sfären.

Sådant straffar sig ofta genom att det erotiska bryter igenom senare.  Det undviks om förhållande till denna sfär hålls sakligt och nyktert.  Prästkandidaterna ska med kristna ögon kunna se såväl skönheten som farorna, de tragiska situationerna och det ödesmättade i hela den sexuella sfären.

ÖPPNA FÖR TREENIGHETEN.

Kärleken mellan kristna makar är öppen för Gud, för de heligas samfund, för kärleken överhuvud.

Ur ett troende äktenskap framgår inte bara ett barn, utan också en andlig fruktbarhet, Kyrkan till godo, liksom den helige Ande i Treenigheten framgår ur Faderns och Sonens kärlek.

Kärleken mellan makarna är formad efter Treenighetens urbild och infogad i den allt omfattande Treenigheten.

      Makarna utgör inte bara två halvor som tillsammans är självtillräckliga: de bildar ett rum vari Gud kan utgjuta sig.

"För att människan skall kunna uppnå en äkta relation till Gud, har Treenigheten visat henne hur den är: i den Helige Andes kärleks rörelse, i vilken Fadern och Sonen går utöver sig själva och så först slutgiltigt möter varandra i kärleken.

Därför kan förhållandet man-hustru inte sluta sig inom sig självt. 

Båda är i sin inriktning mot varandra bara ansatsen till en rörelse mot Gud och kan bara i en treenig rörelse finna sin fullständighet och uppfyllelse."

    Mannens och kvinnans samliv är en helhet av kropp och själ och de båda bildar en enhet i tron.

I denna helhet finns det en ordning. 

I analogi med förhållandet mellan Fadern och Sonen och mellan Sonen och Kyrkan, Bruden, står mannen i förhållande till kvinnan som den som "har talat med Gud först" och därför är en "Guds budbärare".

Kristus är kvinnans huvud, omedelbart, men också genom mannen som getts henne.

   Makarnas enhet blir möjlig genom att de förhåller sig polärt motsatta till varandra, liksom Fadern till Sonen.

I polariteten bevaras likvärdigheten i kärleken mellan makarna, liksom väsenslikheten i Gud.

Sonen underkastar sig Fadern fastän han är av samma väsen som Fadern. Det är den trinitariska förebilden för kvinnans underordning under mannen, fastän hon är likvärdig med honom.

"Utanför kristendomen är kvinnans underordning ingen ära för henne; i kristendomen däremot blir hon lik Sonen som har Fadern till huvud".  

    I den äktenskapliga akten är man och hustru ett i anden: för mannen en enhet med hustru och barn, för kvinnan med make och barn.  Det är en avbild av den helige Andes enhet mellan Fadern och Sonen. I det kristna äktenskapet till makarna vad Gud vill, vill bli fruktbara på det sätt som Gud vill: "i makarnas kristna ja-ord ligger ja-ordet till barnet".

När deras kroppar då söker sig tillsammans är det lika mycket ett möte mellan deras lydnadsviljor.

"Ty för kristna ligger aktens fruktbarhet mycket mer i lydnaden än i det avlade barnet". 

Om maken under sexualakten inte vill ha något barn, eller om hustrun vill ha det av beräkning, är ingen andlig enhet för handen.   Att som kyrkan ofta gjort spalta upp äktenskapets syften är att bryta sönder dess andliga enhet, anser Adrienne.  Detta slår tillbaka på Kyrkan själv som på liknande sätt får sin enhet med Herren i Anden uppspaltad.

     Kristi förhållande till Kyrkan är urbild för mannens till hustrun.

"Om äktenskapet är sakramentalt ingått för könsumgänget en anslutning till det sakramentala livet mellan Kristus och kyrkan".

Livet i äktenskapet och livet i Kyrkan tenderar att sammanfalla.

"Äktenskapets och Kyrkans naturliga och övernaturliga fruktbarhet bildar en oupplöslig enhet".

För en katolsk kvinna kan gränsen mellan att tillhöra sin make och att tillhöra Herren i eukaristin upplösas.

"Den djupa glädjen i at få tillhöra ett mänskligt du låter sig inte skarpt avgränsas från den djupa glädjen i att genom Kristus få tillhöra Gud". Den första glädjen är inte uteslutande jordisk.

Den troende kvinnan vet att i hennes hängivelse åt mannen i könsakten överskrids det mänskliga jag-du: något tas upp av Gud för att användas åt andra, för Guds rike.

Kärleksakten är varje gång olik; den kan aldrig helt förutses och styras.   I Guds större kärlek är akten alltid överraskning.

Mottagandet av Kristus i eukaristin är analogt; det kan man inte själv gestalta, men blir gestaltad genom det.

Trots sin aktiva roll ska mannen inte egenmäktigt förfoga över akten utan i ejakulationens ögonblick veta att Gud gett honom säden för att ge den vidare. 

Den troende mannen visar sin vilja att lyda Gud i akten.

Denna vilja är hans ande och säden blir bärare av han ande.

Detta andliga hos mannen motsvarar det andliga, osjälviska i kvnnans hängivelse. 

"Så möts mannens och kvinnans hängivelse i Gud".

     Det i kommunionen mottagna överlåter Gud åt den troende att i frihet uppta.   I kvinnans kropp utvecklar sig säden efter könakten efter sin kroppsliga lagbundenhet, men andligen är hon fri att uppta den eller inte.

Gör hon det inte, om könsakten inte får en andlig samverkan, blir könsumgänget prostitution: kvinnan tar emot mannen kroppsligen men inte andligen.

Den i Guds genomförda könsakten fortsätter däremot att verka och förlorar inte sin aktualitet, analogt med helgonens böner i Kyrkans böneskatt.

FÖRA OCH FÖLJA I KÄRLEKEN.    

Det är kärlekens helhet som är viktig och skall hållas fast.

Varje uppenbarelseform av kärleken hänvisar till helheten.

Försöker makarna hålla kvar en viss form för att uttrycka kärleken speglar de bara sin ändlighet i varandra.

I transcendent öppenhet däremot öppnar den äktenskapliga kärleken dörren till Guds kärleks oändlighet.

Överallt finns då ingångar.

     Mannen för och kvinnan följer, som i dans.

"Den kroppsliga sfären kan bli uttrycksfält för denna oändliga mångfald, ty kroppen har oöverskådliga möjligheter att uppenbara /och/ utstråla det andliga, och däri av det jordiska livet göra en upptakt till det himmelska".

Mannen får bara föra i Krisi kärlek.

      Mannen glädje sig i avlelsens stund.  Den förfogar han inte över fritt, ty han är bunden till EN kvinna.

När hon är havande kan han inte avla, också andra hinder förekommer.    Kärleken har sina tider och stunder;  allt är inte alltid aktuellt på samma sätt.

"Den som låter sig föras av kärleken får i varje stund erfara vilken aspekt av kärleken som för honom är aktuell".

Ur kärlekens synpunkt kan det vara lika starkt att bli förd som att föra.  I hushåll och barnuppfostran är det kvinnan som styr, och skulle mannen falla ifrån, måste hon ta över mannens makt.  Då måste hon av mannens ledning ha lärt sig att leda.

"När mannen för gör han det i tjänst åt Herren, han gör det också i tjänst åt sin hustru".

      Mannen talar under kärleksakten mera med Gud än med sin hustru, säger Adrienne.

Det är ingen tillfällighet att, när han fullgjort sin förande tjänst, svaghet inträder. I svagheten kommer han sin hustru närmare.

"Är mannen en äkta kristen låter han sig uppfostras till ödmjukhet gentemot hustrun och är tacksam för att han får sig inför henne i sin svaghet".

Hustrun kan känna sig övergiven och behöva stor ömhet.

Det är nu han kan lära sig ridderlighet.

En man utan ridderlighet är ingen man, menar Adrienne.

När han böjer sig för hustrun blir hon stärkt .

"Mannen uppger därvid inte sin ställning som man, men han erinrar sig fruktbarheten som ligger i kvinnans hängivelse; djupare sett erinrar han sig att båda har de fått sin fruktbarhet genom att underkasta sig Herren".

Det handlar om kärlekens allvarliga lek.

"Sist och slutligen blir det som utspelar sig i mannens kropp övertaget av Anden och av honom skänkt till kvinnan.

Mannens ande utvidgar kvinnans ande, liksom mannens ande utvidgas genom att han är besjälad av att tjäna Gud".

  En man kan så gå upp könsakten att han liknar Fadern som avlar sin Son. Hustrun kan i sin fullkomliga hängivelse likna Sonen som blir avlad.

Kristus kan handla med Kyrkan eller den enskilde syndaren med sådan kraft att dessa förhåller sig kvinnligt-hängivet. 

Mannens kraft i könsakten är en efterklang av dessa transcendentala förhållande.

Hustrun är beredd på mannens och barnens hemkomst, när de än kommer.  Likaså är hon, förutom vissa dagar av sin menstrautionscykel, i princip beredd att ta emot maken när helst han vill ha samlag. Adrienne jämställer denna kvinnans beredskap att ta emot mannens säd med beredskapen hos den kommunicerande att ta emot Herrens kropp och blod.

Det handlar om att motta i enkel beredskap.

Om akten leder till havandeskap går inte att veta.

Vad Guds nåd föder på nytt liv i den troende är omöjligt att förutsäga.  Denna ovisshet är en väsentlig faktor för att skapa den rätta hållningen.  Ingen känner stunden, inte ens Sonen själv.

Makarnas kärlek är hela tiden i kretslopp med Kärleken överhuvud, den kärlek som omfattar allt.

"Nådens kretslopp" går inte först från Gud över den enskilde

och Kyrkan tillbaka till Gud utantill äktenskapsgemenskapen, från denna till barnet och över Kyrkan tillbaka till Gud.
Vore det bara fråga om ren sexualitet skulle snart möjligheterna till variation vara uttömda.  Men Kristus älskar sinn Kyrka, han visar alla troende sin kärlek, han är en person i Treenigheten; oändliga möjligheter skymtar, hemligheter som först det eviga livet till fullo kommer att uppenbara.

Därför finns i äkta kärlek ingen leda, ingen övermättad; källan är evig.   Och Gud vill vara närvarande i människans kropp för att verderkvicka henne med gudomlig kärlek, kanske för att leda henne till en viss hemlighet.

"Detta hav av hemligheter kan man inte beteckna som varianter av kärlek ty från varje punkt öppnar sig dörrar mot oändligheten, allt blir utvigning och förnyelse av kärleken i sin helhet.  Allt nytt som oupphörligt visar sig hänvisar till nya horisonter".

Alla linjer konvergerar mot sin teologiska mitt, inkarnationens mysterium.

I denna allomfattande gudomliga kärlek förlorar inte människan sina konturer.  Ibland betonas avståndet, skillnaden, för att istället andra gånger makarna nästan förväxlar och förblindar sig med varandra.

Dock förblir var och en sig själv.

Det gäller mellan man och hustru, mellan Kristus och Kyrkan.

Och kärleken blir i sin polaritet så omfattande att den blir tillträde till allt annat; till tron, som man först genom den förstår, till hoppet, till varje form av hängivelse.

     Kärleksakten är som att vara bjuden på fest ty "hos kärleken är man sist och slutligen alltid gäst".

Man bjuds och man kommer tiilll festen, för att under måltidens gång på ett självklart sätt ta över vissa funktioner, som att diska tallrikar om det behövs, för att festen ostört ska kunna förtsätta.  Allt hör då till kärleken, allt utspelar sig inom kärleken.  

I kärleken finns inget utanförskap. Tron och hoppet är inte abstrakta längre.

Den som följer Heren i tron är bjuden på fest: Följ mig!!

INFÖR ÄKTENSKAPET.

Pojken som mognar till man kan under puberteten uppleva svåra nätter. Men belöningen är den frammognade potens som ger honom befogenhet att med dess fodran närma sig kvinna. Jesus lät detta ske i sin kropp, i passivitet och lydnad, en förebådan om hans totala disponibilitet för Fadern på korset.

Den nyss könsmogne pojken står inför sin nya förmågas uppfordrande frågor.  Adrienne framhåller att ynglingen bör veta att antingen han väljer äktenskap eller celibat, så kommer det sexuella området alltid att ha kvar sin problematik.  Det finns praktiska lösningar nu och senare, men helt löser sig inte problemen: kampen mot begäret måste föras i alla levnadsställningar och skeden av livet.

Driften som sådan är neutral och kan ställas i tjänst hos något högre.  Men begäret är girighet och leder till synd.

Det fjärmar människan från att tjäna. Samma gäller i princip för flickor men i svagare form.

   Liksom bara EN sädescell av otaliga får befrukta ägget, blir dessa två människor, av otaliga potentiella äktenskapspartners, sammanförda av Guds kärlek. 

De kan visserligen säga ja eller nej men om de är "i Gud" kommer de att träffa sitt val inom Guds vilja.

Så fort sädescellen har träffat ägget fäller den sin svans.

Människor har också sin svans.

När de valt och blivit valda, vilket helst ska sammanfalla, antingen det gäller en andlig kallelse eller äktenskap, fäller de svansen, det vill säga de NU onödiga talangerna och möjligheterna.  Många gifter sig för svansens skull.

Men svansens går förlorad och kärnan blir kvar, den som det kommer an på, min och och min äkta hälfts.  Kärnan är det uppdrag, den kallelse som var och en har.

Före valet är livssituationen oklar, men när vi valt klarnar det och de bortvalda möjligheterna är utan betydelse och skall inte sörjas.   OM, märk väl, vi har valt i öppenhet mot Gud. Ve oss annars.   Men den som vet att han valt i genomskinlighet inför Gud ska inte behöva tvivla på sitt livs fruktbarhet, försäkrar Adrienne.

   Kärleksakten är ett krön, en fullbordan.

Därför måste kontrahenterna innan äktenskapet ingås pröva varandra, "andligen se varann i ögonen".

Människan är liksom bländad avv gestaltens skönhet hos det andra könet  -- den skall uppenbara Gud för henne.

Men att svepas med av erotiska atraktion, och att tro att oklarheter löser sig senare, är inte bra.

Vissa saker måste sakligt och nyktert klaras ut före bröllopet.  Vad de presumtiva makarna då avslöjar för varandra är att betrakta som något i viss mån analogt med bikthemligheten.

"Något av denna ömsesidiga prövning fortsätter även som gifta.   Makarna har anförtrotts varandra av Gud och har ansvar för varandra.  De skall därför varna varandra av Gud om de ser att den andre råkar på avvägar.

Ju större den ömsesidiga öppenheten är, desto mindre nödvändiga blir sådana varningar".

      Makarna skall ju bli ETT kött: sedan det fullbordats möter de i kärleksakten Gud i den andre.  Makarna har fått en gemensam kontaktyta gentemot Gud.  Men ensamheten, den positiva, vilken de som levande kristna redan tidigare sökt tillsammans med Gud, upphävs inte. Den får en ny form i kärleksaktens tillsammans-ensamhet.

Tillsammans med den älskade är man på något vis ensam i Gud.

        Under förlovningen längtar fästfolket efter den fullständiga föreningen med varandra men avstår tills stunden är inne.  Inte utan ansträngning tar kärleken till ett du överhanden över det kroppsliga begäret.

Hela det kroppsliga skall bli uttryck för hela det själsliga, ingen del bryts ut i förväg: man vill inte "öppna festgåvan före festen", för att titta efter vad för olika presenter som ingår.  Likaså övar sig  inte mannen inför äktenskapets krav på honom, även om han är osäker.

Att rådgöra med någon klok person är däremot lämpligt.

Det är  kärleken som utvecklar kunnandet och "denna Pandoras ask får man bara öppna på tu man hand".

      Mannen ska ha rejäl dos misstroende gentemot sig själv och sitt begär, anser Adrienne.

Naturen kan dra honom till varje kvinna, nåden vill att han samlar sig till denna enda.  Mannen får inte isolera det sexuella; det är uttryck för en kärlek i vilken man vill dela allt.

De blivande makarna bör inför bröllopet fördjupa sitt förhållande till Gud, var och en på sitt håll, så att de kan föra in och skänka varann mer av Gud i äktenskapet.

"De skall vilja ställa upp sin brudsäng mitt i Kyrkan: vägen leder från ande till kött och genom köttet tillbaka till anden.

Bara så blir köttet en bärare av fullkomlig glädje".

    Gud ger makarna en underbar gåva när han skänker dem åt varandra.  Och makarna skall lära sig att se gåvan i sin helhet, i alla dimensioner, innan de likt ivriga barn "öppnar paketen".

"Den som genast störtar sig över det sexuella är egentligen en kastrat: han berövar sig själv sinn högsta kärleksförmåga".

Eller som en alkolist, som bara är intresserad av ruset, inte känner vad vinet smakar. Först skall man lära känna den älskades SMAK innan man "går till bords".

Tydligen känner de flesta män och kvinnor inte den andres smak, eftersom de bara frågar efter sin egen, hävdar Adrienne, eller "häller samma sås över allting, eftersom allt kroppsligt  för dem har samma smak: kanske av synd och helvete".

   Man och kvinnas möte sker i skärningspunkten mellan två axlar: den horisontella, mellan människan och människan, och den vertikala till Gud.  Det är den senare som håller relationen mellan man och kvinna levande.

"Allt mellanmänskligt söker Gud, finner sig i Gud, uttrycker Gud. Synd blir verklighet där den vågräta /axeln/ inte längre vill stå i förbindelse med den lodräta.

Ju fullkomligare makarnas hängivelse är till varandra, desto större öppning mot Gud.  Alla sexuella perversioner är avlägsnanden från denna närhet mellan kön och bön".

Menn moderns mantel breder sig skyddande även över dem som avlägsnat sig".

### Förlovningstiden är kvinnans tillfälle att pröva mannen, för att försäkra sig om att han är i stånd till äkta kärlek, äkta tro, så att hon i mannens vilja kan igenkänna Guds vilja,

Men så prövar bara få kvinnor sina blivande män nuförtiden, påstår Adrienne ###.

# Samma djävul som förförde Eva, förför också många kvinnor att gifta sig: nyfikenheten#.

Och hon tillägger att det egenligen är förvånansvärt att inte mer än 60 procent (sic) av äktenskapsen misslyckas.

### Under förlovningstiden kan kvinnan, om hon är oerfaren, ängslan för at inte vara rätt fysiskt utvecklad och för att inte motsvara mannens förväntningar.

Rädslan ligger mit i glädjen.  Den anatomiska rädslan kommer igen när kvinnan föder ###.

   Äktenskapet är ett vågspel och SKALL vara det.

Föreligger inte patologika symptom, skall man inte söka medicinska garantier i förväg.

Inte så sällan inser kristna kvinnor omedelbart efter äktenskapets fullbordan att de egentligen hör hemma i kloster.     

     De sexuella svårigheterna kan i början vara stora, ja chockartade, även i äktenskap med god prognos.

Människans fallna tillstånd märks inte minst i den sexuella sfären. Mycket är smärtsamt och behäftat med rädsla.

Just rena, troende människor kan ha särskilt stora svårigheter i början.

"Kanske betalar de goda kristna för de andras felsteg".

      Man och hustrus gemensamma vågspel in i framtiden börjar med hennes ja på hans fråga:  Vill du? 

Så börjar den äktenskapliga ordningen.

"Ett ja-ord tycks mycket oansenligt men det omsluter mäktigt hela tillvaron".

"Varje mänskligt ja måste, för att kunna bestå, stödja sig på Marias ja".

"Herrens Moders stora hemlighet /är/ hängivelsens hemligheter".

      Efter kvinnans ja kommer det an på mannen att bestämma när och hur. Däri ligger "en stor hemlighet":

"Mannen skall bära hustruns ja-ord i sig till det är moget och då hämta sin brud".

Hon har sagt ja till något bestämt som i sig rymmer något oändligt. Hon skall förbli i sitt ja-ords öppenhet och förväntan utan föreställningar, tills mannen börjar gestalta det obekanta, det som bygger på hennes ja-ord.

"Genom honom skall det /ja-ordet/ bli levande, bli kärleksakt, fruktbart, ha framtid, föröka sig: allt därigenom att det SKÄNKTES".

"Från kvinnan strålar den kristliga nåden över på mannen, som hon är förbunden genom sin förlovnings ja-ord".

ÄKTENSKAPETS FULLBORDAN. 

  I det första samlaget kan den orörda kvnnan känna en dubbel rädsla: för dess "brutalitet" som hon aldrig föreställt sig så och för mannens distans och skenbara likgiltighet efter akten.  Mannen går så upp i sin lust att han liksom drunknar när den når sin höjdpunkt.

Hustrun kan då känna sig totalt övergiven och oförstående.

Tanken kan komma att äktenskapet redan är förstört.

Är bda makarna oerfarna är det svårt att rätta till situationen, båda är överumplade.

Älskar inte mannen sin hustru osjälviskt nog för att glömma sig själv, lyckas han inte återknyta till henne i denna kristiska stund, kan det bli ett ödestigert "för sent".

Kvinnan missförstår mannens utmattning och uppfattar den som ett avvisande.

Kvinnan har vid den första könsakten smärtsamt fått sin mödomshinna sprängd men inte lärt känna kärlekens makt, ännu inte lärt sig att ge hän.  Knappt en av tio kvinnor uppnår under de första samlagen äkta tillfredsställelse, hävdar Adrienne.   Och skälet är inte frigidtet under rädsla.
Därför måste mannen föra så, i tro och osjälvisk kärlek, att hustrun kan följa steg för steg och inte bara känner sig som ett utnyttjat förmål.  Han måste väcka henne till fullt gensvar, lem för lem. Men omständigheterna vid första

sexualakten är ofta långt från idealiska: trötthet efter en lång dag, kanske berusning. Så blir det vackraste inte sälan vanhelgat. Ofta vore det bättre om mannen inte trodde det var hans plikt att genomföra samlag på bröllopsnatten, utan bara nöjde sig med närhet till sin hustru.

"Så mycket beror av den första natten!" 

    Det kan vara en nådig försyn om könsakten i början inte lyckas på grund av mannens bristande erektion, till exempel, eller vaginism hos kvinnan.  Det innebär en frist för kvinnan och kan ge makarna chansen att närma sig varandra på ett personligt plan, genom att initiasvårigheterna nu måste övervinnas av makarna gemensamt.

   Mannens säd kommer ur hans kropp mitt, och han lägger ner sin gåva i kvinnas mitt dit han första gången banar sig väg på ett smärtsamt sätt.  Är han inte brutal märker han att han vållar hustrun smärta, och det gör honom ont.  Men i smärtan när kvinnans liv öppnas, i dessa trots hennes beredskap oväntat svåra krav, ligger för den troende kvnnan också en glädje: i kärlek förs man utöver sig själv. Smärta och glädje är i kristendomen oupplösligt förenade.

Smärtan övertygar kvinnan om att det går kristligt till, att hon kristligt sett blir tagen på allvar.  Mannen öppnar en väg som såsom livsväg innehåller både smärta och glädje; han vet inte.  Men just nu är det likgiltigt ---- han måste bana sig väg.

      Liksom mannen befruktar kvinnans mitt utifrån sin mitt, så verkar Guds ord i människan.  Han banar sin väg, alltid vållande viss smärta, för att öppna människan helt, för att i hennes mitt lägga ner sitt ord.     

Människans mitt är beslagtagen av Gud, utifrån sin mitt lever nu den troende.  Inte jag utan Han i mig.

Han ska växa till och jag avta.

     Vid första samlaget kan mannen förödmjukas genom sina svårigheter att genomföra det. Även den oerfarnaste man kan få problem på bröllopsnatten: den äktenskapliga potensen är något annat än självförfogandets.

"Han står precis där den kristne måste säga: av mig själv förmår jag det inte men i Gud blir jag i stånd till det. 

"Inför kravet att fullgöra sin uppgift och i insikten om sin ovärdighet känner sig mannen i viss mån övergiven.

Men denna känsla är lika fruktbar som den jungfruliga kvinnans rädsla inför första samlaget. 

För bruden kan det vara pinsamt att inte allt går som planerat.

Hon blir indragen i mannens förlägenhet, när han inte klarar av sin ledarroll.  Icke-katoliker har ibland menat, att mannen är skyldig hustrun att vara sexuellt erfaren för att inte förödmjuka henne.  Men då missar man en i djupaste mening kristen hemlighet.

"Man drar inte in i Kyrkan med flygande fanor".   

     


          

    


   

 
ANNONS
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 4 maj 15:02

ANDLIGA TANKAR.   HJÄLTE-MODIGA TROS-HANDLINGAR VAD        MÄNSKLIGHETEN BEHÖVER BESLUTA SIG FÖR.     ...

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 4 maj 15:02

ORD AV UPPMUNTRAN OCH VEDERKVICKELSE.   DEL. 16900.   16900.  Den vise  gör livets mörker till livets skönhet och ljuvlighet.   16901.  Ärligheten var finns den där o-ärligheten  härskar?   16902.  Där o-ärligheten härskar var fin...

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 4 maj 15:02

ORD AV UPPMUNTRAN OCH VEDERKVICKELSE.   DEL. 168.   16800.  O-tystnaden tar dö på tystnaden.   16801.  O-tystaden tar dö på stillheten.   16802.  O-tystnaden tar dö på lugnet.   16803.  Hatets verkliga värde värdelöst likt förbr...

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 4 maj 15:02

JOBS BOK. 36:1-33.     ELIHUS TAL.  DEL.  5.   Jobs bok. 36:1.   1.  #Elihu fortsätter#.   Jobs bok. 36:2.   2.  #Vänta lite, jag skall ge dig besked, det finns mer att säga till Guds försvar#.   Vänta med besvara mig, Job. ...

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 4 maj 15:02

JOBS BOK.  34:1-37   ELIHUS TAL.  DEL. 3.   Jobs bok. 34:1.   1.  #Elihu sade:#.   Jobs bok. 34:2.   2.  #Ni visa, hör mina ord, lyssna på mig, ni som har kunskap!#.   Ni visa människor, lyssna på mina ord,       ni som äg...

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Maj 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se