Direktlänk till inlägg 19 maj 2014

ATT LEVA I GUDS NÄRVARO A.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 19 maj 2014 16:35

SJÄLENS FÖRENING MED GUD.
Föreningen kan vara av tre slag, habituell, virtuell och aktuell.

1.  Den habituella föreningen består i att vi är förenade med Gud genom nåden.

2.  Den virtuella föreningen består i att vi, när vi börjat en handling varigenom vi har förenat oss med Gud, förblir förenade med honom tack vare denna handling hela den tid den pågår.

3.  Den aktuella föreningen är den mest fullkomliga. 

Den är helt andlig, men dess verkan är trots det märkbar, ty här är själen inte insomnad som vid de andra slagen av förening, utan hon är helt klarvaken och hennes handlingar är mer livliga än eldens och mer lysande än solen, när den skiner från en molnfri himmel.

Icke desto mindre kan man missta sig på denna känsla.

Den är inte endast en enkel hjärtesuck, som när vi säger:

"Min Gud, jag älskar dig av hela mitt hjärta" eller andra liknande ord,, utan den är något hos själen, jag vet inte vad, något milt, fridfullt, andligt, vördnadsfullt, ödmjukt, älskande och mycket enkelt som bär och eggar henne att älska Gud, tillbe honom och omfatta honom med en osägbar ömhet och som vi endast kan förstå av erfarenhet.    

4.   Den som strävar efter föreningen med Gud bör veta att allt som tillfredsställer viljan verkligen är angenämt och ljuvt för den, eller att viljan anser att det är så.

      Var och en måste erkänna att Gud är ofattbar, och för att förena sig med honom måste man beröva viljan varje andlig och kroppslig njutning och tillfredsställelse, för att den sålunda befriad skall kunna älska Gud över allt.

Om viljan nämligen på något sätt kan förstå Gud, är det genom kärleken.

Det är mycket stor skillnad mellan viljans njutning och känslor och dess veksamhet.   

Viljans njutning och känslor är nämligen såsom vid sitt mål i själen själv, men dess verksamhet, som verkligen är kärleken, vilar inte förrän i Gud, som är dess yttersta mål.

GUDS NÄRVARO.

1.    Att leva i Guds närvaro är att vända sin ande mot Gud eller att minnas Gud såsom närvarande i oss.

Detta kan man göra med hjälp av inbillningsförmågan eller förståndet.

2.    Jag känner en person som sedan fyrtio år med hjälp av förståndet hänger sig åt övningen att leva i Guds närvaro.

Han ger också denna övning andra namn: ibland kallar han den "enkel akt", eller "klar och tydlig kunskap om Gud",

ibland också "dunkel anblick", "allmän och kärleksfull blick på Gud" eller "hågkomst av Gud".

Andra gånger kallar han den "uppmärksamhet på Gud", "ordlöst samtal med Gud", "förtröstan på Gud", "själens liv och frid".  Till slut sade mig denna person att alla dessa olika former av Guds närvaro inte var annat än synonymer och endast betecknade  en och samma sak, vilken nu hade blivit liksom naturlig för honom.

Här skall vi se hur:

3.    Han sade att med hjälp av upprepade akter och genom att han ofta återkallade sin ande till att vara i Guds närvaro,

hade en vana bildats på så sätt att så snart han är fri från sina yttre göromål, och ofta till och med när han är som mest upptagen, höjer sig hans andes innersta eller den högsta delen av hans själ utan den minsta ansträngning från hans sida och förblir liksom upplyft och fast förankrad i Gud, som i sitt centrum och sin viloplats högt över alla ting.

Han känner nästan ständigt sin ande upplyft på detta sätt i tro, och det är honom nog.  Det är det han kallar Guds aktuella närvaro, vilken innefattar alla de andra slagen av närvaro och mycket mer.  Så lever han nu som om det inte fanns mer än Gud och han i hela världen, han samtalar överallt med Gud, ber honom om det han behöver och gläder sig utan uppehåll med honom på tusentals sätt.

4.    Man bör dock veta att detta samtal med Gud äger rum i själens innersta djup --- det är där som själen talar med Gud, hjärta vid hjärta, och det är alltid i en stor och djup frid som hon njuter i Gud. 

Allt det som händer utanför betyder inte mer för själen än en halmeld, som slocknar så snart den flammar upp, och nästan aldrig stör det hennes inre frid.

5.    För att återvända till vad vi sade om Guds närvaro, vill jag tillägga att denna milda och kärleksfulla blick på Gud omärkligt tänder en gudomlig eld i själen som kommer henne att flamma upp i kärlek till Gud, så häftigt att hon är  tvungen att utföra åtskilliga yttre handlingar för att dämpa den.

6.     Man skulle till och med bli förvånad, om man fick veta vad själen ibland säger till Gud, som tycks finna så mycket behag i dessa samtal att han tillåter själen allt, om hon bara alltid vill vara hos honom i sitt innersta.

Liksom om han fruktade att hon skulle återvända till det skapade, sörjer han för att hon har allt vad hon kan önska sig.  Det gör han så väl att hon ofta inom sig finner en mycket välsmakande och utsökt näring helt i sin smak.

Detta har hon inte önskat eller sökt skaffa sig själv på något sätt; hon själv har inte bidragit med något annat än sitt medgivande.   

7.     Guds närvaro är alltså själens liv och näring, som man kan få åtnjuta med Guds nåd och med hjälp av dessa medel.

MEDEL FÖR ATT UPPNÅ GUDS NÄRVARO.

1.  Det första medlet är en stor renhet i levernet.

2.  Det andra:  en stor trhet i att öva sig att leva i denna närvaro och i att rikta den inre blicken på Gud, närvarande i oss.  Man skall alltid göra detta milt, ödmjukt och kärleksfullt, utan att ge efter för någon som helst upphetsning eller oro.

3.  Vi måste akta särskilt noga på at denna inre blick, om också bara för ett ögonblick, förgår våra yttre handlingar, så att den då och då ledsagar dem och så att vi avslutar dem alla med den.  Eftersom det behövs tid och mycket arbete för att förvärva denna vana, får man inte bli missmodig när man brister däri, ty en vana uppstår endast med möda, men när den väl är där, går allt med lätthet.

      Är det inte rätt att hjärtat, som ger kroppen liv och som härskar över de övriga lemmarna, är det första och sista att älska och tillbe Gud både när det gäller att börja och att avsluta våra andliga och kroppsliga övningar och i all livets aktivitet överhuvud?  Det är i hjärtat som vi skall vara omsorgsfulla med att åstadkomma denna lilla inre blick.

Det skall ske okonstlat, som jag redan har sagt, utan anspänning, för att göra det lättare.

4.    Det är lämpligt att börja denna övning med att forma några få ord i det inre, som t.ex:   Min Gud, jag är helt din;

Kärlekens Gud, jag älskar dig av hela mitt hjärta; Herre, omskapa mig efter ditt hjärta, eller några andra ord som kärleken inger för ögonblicket.

Men man får ge akt på att anden inte blir förströdd och återvänder till det skapade ----- man måste hålla den fästad vid Gud ensam.  När den ser sig så ansatt och driven av viljan, är den tvungen att förbli hos Gud.

5.   Om man troget övar sig att leva i denna Guds närvaro, även om det är en smula svårt i början, har det på ett hemlighetsfullt sätt underbara verkningar i själen.

Det drar Guds nåd i överflöd til själen och leder henne omärkligt till dnna enkla bick, till detta kärleksfulla skådande av Gud, närvarande överallt, och detta är det heligaste, sannaste, lättaste och mest fruktbara sättet att be.

6.   Jag ber er att lägga märke till att för at komma till detta tillstånd förutsätts sinnenas späkning, ty det är omöjligt att en själ som fortfarande finner behag i det skapade helt skulle kunna njuta denna gudomliga närvaro.

För att vara med Gud måste man helt och hållet lämna det skapade.

FÖRDELARNA AV ATT LEVA I GUDS NÄRVARO.

1.  Den första fördelen, som själen finner i att leva i Guds närvaro är att tron blir mer levande och verksam i livets alla situationer, särskilt i nödens stund, eftersom denna övning med lätthet utverkar nåd åt oss i frestelser och  i det nödvändiga umgänget med det skapade.

Själen, som genom denna övning är van att uppliva tron, ser och känner nämligen genom en enkel påminnelse att Gud är närvarande.  Med lätthet åkallar hon honom på ett vaksamt sätt och får det hon har behov av.

Man kan säga att hon här äger något som närmar sig de saligas tillstånd.  Ju mer hon går framåt, desto mer levande blir hennes tro, och till slut blir den så påtaglig att hon liksom kan säga:  Jag tror inte mer, utan jag ser och jag upplever.

2.   Övningen i att leva i Guds närvaro stryker oss i hoppet.

Vårt hopp växer i propotion till vår kunskap.

I den mån som vår tro genom denna övning tränger in i Gudomens hemligheter och i den mån som den i Gud upptäcker en skönhet som oändligt övergår inte endsat den hos kropparna här på jorden, utan också de fullkomligaste själarnas och änglarnas skönhet, växer vårt hopp och tilltar i kraft.  Härligheten hos det goda som hoppet strävar efter att få njuta och som det på något sätt redan smakar, ger det tillförsikt och stöder det.

3.   Övningen inger viljan ringaktning för det skapade och tänder en helig kärlekseld i den, ty själen är alltid hos Gud,

som är en förtärande eld och låter allt som är i strid med honom återgå till stoft.

Och då själen blivit upptänd på ett sådant sätt, kan hon inte leva annat än i sin Guds närvaro, en närvaro som tänder en brinnande iver i hennes hjärta, en helig oro och en häftig önskan att se denne Gud älskad, tjänad och tillbedd av alla skapade varelser.

4.   Genom att leva i Guds närvaro och genom denna inre blick lär själen sig att umgås så förtroligt och  innerligt med Gud, att nästan hela hennes liv blir till stängiga akter av kärlek, tillbedjan, ånger, fötröstan, tacksägelse, offer, åkallan och alla de mest upphöjda dygder.

Ibland blir själen till och med till en enda akt som inte upphör, ty hon fortsätter alltid att ständigt öva denna gudomliga närvaro.

      Jag vet att man finner få människor som uppnår detta.

Det är en nåd som Gud endast ger åt några utvalda själar.

I sista hand är nämligen denna enkla blick en gåva av hans givmilda hand. Han vill trösta dem som vill ägna sig åt denna övning vill jag säga at han vanligen ger den till själar som gör sig beredda.  Och om han inte ger den, kan han åtminstone genom övningen att leva i Guds närvaro, med hjälp av hans vanliga nåd uppnå en bönemetod och ett tillstånd av bön som är mycket nära detta enkla skådande.  


 
ANNONS
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 6 juli 14:45

ORD AV UPPMUNTRAN OCH VEDERKVICKELSE.   DEL. 176.   17600.  Saktmodet viker inte för ilskans ondska.   17601a.  Ödmjukheten berikar ödmjukes liv.    17601b.  Kärleken berikar kärleksfulles liv.   17601c.   Glädjen berikar glädjefu...

bb

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 6 juli 14:45

bb

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 6 juli 14:45

bb

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 6 juli 14:45

bb

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 6 juli 14:45

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Maj 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se