Direktlänk till inlägg 25 maj 2014

MAN OCH KVINNA I GUDS RIKE . B.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 25 maj 2014 18:33

MAN OCH KVINNA I KÄRLEKSAKTEN.

I äktenskapet är kärleksakten en höjdpunkt som man i tankarna får glädjas åt.   Grundinställningen ska alltid vara mot duet: att bereda den andre glädje är viktigare än den egna lustupplevelsen.   Mann ska alltid se den större hemligheten hos den andre, säger Adrienne.

I vördnaden för den andres hemlighet ligger motgiftet mot ett förtingligande begär av den andre.  Lusten, som kan upplevas överväldigande, är ändå underordnad.  Den är en nyckel som öppnar stora rymder av glädje.  Båda parter, särskilt mannen, måste om och om igen pröva sig och återfinna sin grundinställning mot duet.  För många män riskerar frun annars att bli en del av vällevnaden, tillsammans med mat och komfort.

    I könsakten framträder mannen med en fodran, kvinnan med hängivelse.  Gud Fader är den som fordrar av sin Son,

Sonen är förkroppsligad hängivelse.   Därför är Sonens liv för oss tillträdet till den treeniga kärleken.

Hängivelsen visar vad som låg i fodran.

Mannens fordran är akut, också andligen, medan kvinnans beredskap är latent.   Erektionen uppenbarar samlingen av mannens skapande krafter: denna hårdhet är nödvändig för att tränga formande in i kvinnans mjukhet.

Mannen är förlänad en fullmakt, han fordrar hängivelse.

Men så fort säden uttömts, slaknar manslemmen -------

i den fulla hängivelsens ögonblick upphör mannens fodran.

Han är nu en hängiven; den yttersta meningen med sin fordran får han nu själv erfara i hustruns hållning.

Mannen fordrade hustruns hängivelse för att hans egen hängivelse skulle bli möjlig.

Så förblir mannens hängivelse alltid svar på kvinnans hängivelse.

   Mannen ger sig i akten mer hän åt sitt verk 

  --- han är på något sätt i Skaparens stämning, säger Adrienne.  "Till dess säden utgjutits är en formande som liksom håller leran i händerna.

Drejskivan vrider sig och kärlet uppstår under krukmakarens händer.  I det ögonblick då det kommer, har kommit ( båda täcker i grunden varann ), är hans händers verk färdigt, han har gjort sitt,, synligt är det ännu inte men överlämnat.

Medan säden stiger handlar mannen inte mer, han är passiv när han verkar som mest aktiv.

Han ÄR given innan han HAR GETT".

      Mannens sexualitet är mer genialt koncentrerad än kvinnans, men en del av hans fysiska potens är mycket starkare bunden till det andliga än fallet är hos kvinnan.

Hos mannen är kroppslig och andlig förmåga integrerad.

Adrienne hävdar att om enn man och en kvinna skriver var sin bok lägger mannen sin potens i arbetet ---- det skulle kvinnan aldrig säga att hon gjorde.

      Mannen kan synas dominera kvinnan i könsakten, men det är inte hela bilden.  Mannen som nu är delaktig av skapargudens kraft "måste gå in genom de mörka portarna och lägga ner sin säd i ett mörker som han inte kan lysa upp.

Han blir därigenom skild från sitt eget öde, ty hans säd är hans öde: liv av hans liv, och det skulle betyda död om inte kvinnan i sin hängivelse tog emot honom tillsammans med hans öde".

      Det som känns i könsakten är  inte fruktbarheten.

Testiklar och äggstockar berör inte varandra, de organ som känns är bara förmedlare.

"Så är det kroppsliga och här symbol för den andliga fuktbarheten; det viktigaste i denn kommer från Gud och går till Gud.  Kvinnan ger sig helt hän åt mannens fordran, men roten till hans fordran ligger i Gud.   Och i det som han själv inte visar, eftersom det är beslagtaget av Gud, ligger det som kvinnan sist och slutligen ger sig hän åt".

    I det ögonblicket mannen inte längre kan hålla tillbaka sin säd är akten för honom fullbordad och och han blir kontemplativ, i lydnad.  

I det ögonblick säden utgjuts är också kvinnan helt förlorad i mannen.  Han går så upp i sin hängivelse att han för kvinnan blir som en fri rymd hän mot Gud.  Mannen ger ju inte bara "något", han ger allt. 

Hans sunstans är omätlig eftersom den innehåller allt.

Kvinnan ger senare på ett motsvarnde sätt SIN substans: modersmjölken.   Mannens substans förnyar sig ständigt, liksom nåden.  Adrienne jämför med kraften som utgick från Herren när den troende kvinnan berörde honom.

Liksom Herren känner mannen att kraft utgått från honom.

     I det ögonblick det är "för sent" för mannen är han "förlorad":  för hans självkontroll är det som en död.

Och innan han finner sig igen är han liksom upphävd, svävande.  Han liknar Jesus på väg mot inkarnationen: lösgjord från Fadern men ännu  inte människa.

Och då får hustrun rollen av Maria gentemot mannen, som i henne blir till son.

Hennes ja-ord svävar nu i samma obestämdhet: liksom Jesus just efter sin lösgjord från Fadern, är mannen inte längre i himlen och ännu inte människa, utan en som är offrad i Faderns vilja hän mot något ännu odefinierbart.

"Människoblivandet och dess symbol, könsakten, är oerhörd glädje i Gud, tacksamhet.

Kroppen uppenbarar i detta ögonblick alla sina andliga möjligheter. Den är helt och hållet funktion avv anden.

Lusten överstiger vida det kroppsligt organiskas sfär.

Gud har skänkt Adam Eva för att han i hennes kropp skulle se en konkretisering av sin gudomliga ande.

För att umgänget med Gud genom detta jordiska mångfaldigande skulle finna nya ansatser till utveckling.

Under förspelet är lusten ännu begränsad, lokaliserbar i organen, och därvid löfte om en absolut, inte längre lokaliserbar glädje, som till sist inte längre kan upplevas på ett reflekterande sätt i mig, utan:lusten har mig":

      Mannen känner sig i kärleksakten förbunden med kvinnan, med jorden, in i en öppen framtid.

Genom sin avkomma får han också en jordisk fortsättning när han inte längre är denna dödliga människa.

När han återfinner sig själv efter sexualakten är han, om han lever i Gud, större än han var innan, starkare förpliktad.

Är mannen bar ute efter sin lust stannar han på en djurisk nivå.

Könsumgänget är en Guds gåva, men det inser mannen inte om han inte er uppdraget i det.

"Han får såväl sitt jordiska som sitt himmelska uppdrag förnyade tillbaka". 

KÖN OCH ANDE.

"CE SAUT EXTRAORDINARIE, LE SOIR VENU, ENTRE LES EPOUX, DE LA PRIERE AU PLAISIR DE LA CHAIR".

( Detta makarnas enastående språng, när kvällen kommit, från bönen till kroppens njutning ).

Språng, som Adrienne senare inser inte är språng, utan växande.

     När makarna förenat sig med varandra i kärleksakten vilar de, om allt gått som det ska, i Guds glädje, i de heligas gemenskap, i en fullkomlig, kontemplativ ro.

Denna ro är som tacksägelsen efter kommunionen.

I vila låter man det undfångnas kraft verka i sig.

I den ömsesidiga hängivelsen försvann gränserna mellan mitt och ditt hän in i Gud.

"Jag vet inte mer vem jag är, du vet inte mer vem du är,

men tillsammans är vi något som tillhör Guds glädje".

Allt som kom från jaget vilar nu i Gud och skall en gång ta form, likgiltigt om i duet eller i jaget eftersom gränserna är bortfallna.

I makarnas kyss går den enes smak över i den andres, som mellam Kristus och Kyrkan.

När Gud skänker allt, och allt tas emot från Gud, är allt riktigt så, som han skänker det. Det är heliga ögonblick".

     I det kristna äktenskapet integreras kroppen med anden.

I Andens ljus anar makarna att de ingår i något oändligt mycket större än vad människan kan överblicka.

Vad skall då inte helheten vara om styckverket, kärleksakten, är så storslaget?

"Makarna är infogade i en övergripande fruktbarhet, deras egna begrepp om fruktbarhet är alldeles för snäva".

      Kärleken är glädje, den känner skratt och överraskning, den är alltid upplagd för nya saker.  Avtrubbning och omtuggande är den främmande.  Gud själv skänker de troende och bedjande kärleken ständigt ny.

"Man vet att det måste finnas ett mognandets tålamod, men i kärleken blir tålamodet lätt, eftersom Gud hela tiden skänker den tålmodige nya uppenbarelser av kärlek som väcker ny förundran:  Vad är nu detta? 

Jaså, det är Guds kärlek som ser ut SÅ HÄR den här gången!"

     Den kroppsliga öppenheten i könsakten är sinnebild för den fullkomliga öppenheten för varandra i Herrens kärlek.

Om två älskar varann med egoistiska förbehåll berövar de sin kärlek dess evighetskaraktär.

Men om kärleken är ren, då faller skrankorna, då får de älskande också en "försmak av vad kristlig kroppslighet efter korset i uppståndelsen är ".

Könsakten är en första symbol för detta: något av hängivelsens oändlighet ligger i den. 

Är makarnas samliv öppet för Gud låter sig kärleken uvecklas och mångfaldigas till allt större rikedom.  Och sker akten i ren kärlek kommer ingen reaktion, ty kärleken behöver inte lämna plats åt begär, behöver ite uttömma sig för att födas på nytt.  Dess fullbordan blir på något sätt inlemmad i kärleken själv, eller snarare i Herren som skänkt den och som bevarar den utan stt någon förlust upplevs.

Objektivt innebär akten dock försakelse: mannen avstår sin substans, det som är hans, för att bli det som hustruns substansska göra av honom. Hon försakar i det att hon mottar.

"Denna försakelse kommer igen i eukaristin.  Vi försakar det vi är, för att bli det som Herren substans skall göra av oss".

     I den äkta kärleken kan varje gest uttrycka samma oändlighet.  Det är då nästan likgiltigt om man ligger med varandra, bara betraktar varann, håller den andres hand eller vilar sida vid sida med slutna ögon.

Allt är samma kärlek.   Idag kommer den älskade med blommor, i morgon en bok, i övermorgon en kyss.

Sen kanske blommer igen?  Så blir det: just detta uttryck har kärleken valt.   Den kunde också valt ett annat sätt.

Men varje gång är det rätt, så som det är.

     Kärleksakten är som en renande brunn, säger Adrienne.

Den bekräftar det sakramentala i ett kristet äktenskap och återger jag-du-förhållandet sin djupaste innebörd i Gud.

Den sopar bort allt damm som samlat sig.

Den liknar mellan troende makar en bikt:  den renar och befriar.

En slöja ligger kvar, en skyddande slöja.  Den är anti-psykologisk.   Det är gott att vissa saker inte blir kända.

Det är Moderns slöja som hemlighetsfullt omger och skyddar makarna.

FÖRÄLDRARSKAP.

Könsakten är en inkarnation av den äktenskapliga kärleken, vilken är innesluten i den treeniga kärlekens kretslopp. Är den ena av makarna inte troende "avbryts kretsloppet och det väsentligaste i kärleken störs".

Kretsloppet, processen från Gud til Gud, är lagen för det kristna äktenskapet.

"Så utgår visserligen kärleksspelet mellan man och kvinna från dem själva, men sedan slår vågorna som går från den ene till den andre ihop över dem, kommer långt bortifrån och går vidare".

    Att Gud sedan låter människorna få vänta på ett barn som fortsättning på deras kärleksakt är en oerhörd gåva.

Det är en evighetsgåva men i en gestalt som är anpassad till kroppsligheten.    Vår kropplighet är uttryck för anden och möjliggör ett mycket mer levande gestaltande av andens kärlek till Gud, denn kärlek som vi fått av honom.

    När mannen får veta att hustrun är gravid ändrar sig hela hans förhållningssätt till henne.

Nu fordrar hon av honom, som gjort henne till mor, att ta sitt fadersansvar.   När mannen nu ligger med sin hustru vet han att han också famnar barnet.

Det förändrar genomgripande också hans kroppsliga upplevelse av hustrun.  En dag förstår mannen att hustrun redan är fylld, att han inte längre förmår ge henne något fysiskt, utan skall som make och far bistå henne andligen.

      Föst tog mannen hustrun i sin tjänst för att grunda en familj.   Nu tar hustrun mannen i sin tjänst, medan hon själv i sin kropp står i tjänst åt sitt barn.

Nu låter hon mannen förstå att han skall tjäna dem båda.

"Mannens vilja infogas i kvinnans vilja och skolas däri till att foga sig i Guds vilja".

       Försakelsen av det sexuella samlivet mot slutet av havandeskapet är fysiologiskt påkallat men har också andra motiv.  Det är viktigt att mannen förstår den djupa mänskliga betydelsen av denna avhållsamhet.

Det blir gemensam fastetid, bättre: adventstid.

Under havandeskapet tar det andliga slutgiltigt överhanden i äktenskapet.  Havandeskapet har förvandlat förälskelsen till en beprövad kärlek och renat den.

Det kommer att visa sig i det senare återupptagna samlivet.

Mannen förbereds i denna fasta för faderskapet, också hans förhållande till hustrun blir omformat av detta mognande faderskap.  Mannen får genom sin avhållsamhet en finare roll.

Han växer till sin inre människa även om han ter sig lite löjlig bredvid sin  hustru som är helt ianspråktagen av sin kropp.

Han ledsagar sin hustru med kärlek, ödmjukad genom sinn vanmakt.  I grunden är han stolt över att han gjort sin hustru gravid, trots att det är hans potens som försatt honom i dena vanmakt. 

"I det ögonblick mannen böjar avstå från könsumgänge med sin gravida hustru, finner hon honom åter helt.

Ty det tycks henne som om mannen lagt sin manbarhet i henne och barnet  och inte behöver bevisa sin potens mer.

Nu stller han liksom denna försakelsens offer till förfogande, och i detta offer finner hon honom åter. 

Hennes belastning och hans försakelse finner varandra och det hjälper båda: de lär genom varandra förstå tjänandet och det gemensamma bärandet i äktenskapet.

Något av ställföreträdandets lag avtecknar sig här: den ene kan det genom den andre".

  Kvinna och man har kommit varandra närmare också själsligen genom sitt intima samliv, om det gått rätt till.

"Då förstår hon också vilket heligt uppdrag mannen fullgjort när han han gav henne ett barn:  Gud är den sanne givaren; han skänkerden odödliga själen, men mannen var också andligen förbunden med denna Guds skaparakt".

    När kvinnan ska föda är hon utlämnad åt främlingar.

Hon tvingas blotta sig inför obekanta. Därav ödmjukas hon,

och maken också, men honn vet att denna lydnads fordringar är kyska.

Hennes kyskhet består i att hon är utlämnad, inte söker sig själv och inte vänjer sig.

"Ett moment av ödmjukande kännetecknar allt köttligt".

Mannen utlämnar sin potens åt främlingar när hustrun ska föda, den som verkade så begränsad och privat vid könsakten.   Denn var dock innesluten i äktenskapets sakrament och fick därigenom ett moment av oändlighet och öppning till mänskligheten i sin helhet, till Kristi mystiska kropp. 

Då handlade det om en dold förmedling av osynliga små celler, nu har det blivit ett högst påtagligt barn av det.

å var det ögonblickets verk, nu har det blivit en bindning för livet.   Då ägde han sin hustru i intimitet, nu måste samma hustru utlämnas åt främlingar i ett nästan opersonligt skeende.

"Offentliggörande och avprivatisering är den lag som styr den kristnes hela liv i Kyrkan och världen".

   Kvinnan är aldrig längre från sitt barn än när hon föder det.   Ofta är hennes tro och hennes kropp helt beslöjade.

Först när barnet är fött får hon det tillbaka och med  det också sin man.  Barnet är på samma gång makens gåva till henne som hennes prestation för honom.

I barnets födelse skänker hustrun sin man inte bara barnet utan också sig själv förnyad.

Genom barnet får hustru och man de namn som hädanefter definierar dem: mor och far.

      Livet i familjen präglas sedan av tålamod, tålamodet att låta växa och mogna.   Detta förutsätter aktiv beredskap hos makarna gentemot barnen och varandra.  Denna tålmodiga beredskap för det varande lär också äldre makar att förstå kärleksakten på ett nytt sätt.

De lär sig att inte girigt hasta igenom den, utan i stället dröjande avsmaka varandra och först nu egentligen lära känna sin partner.

"Ty mycket vetande mättar inte själen, fastmer att känna och avsmaka tingen inifrån".  ( Ignatius av Loyala, citerat av Adrienne).

Ett barn till troende föräldrar är på allra djupaste sätt ett barnn av deras tro. Det barnet får sin plats i makarnas tro och skapar en ny kontinuitet och ömsesidighet.

Barnet kan en gång se tillbaka på sitt ursprung och välsigna sina föräldrar för att de gett det livet.

Om barnet vet att det önskat kan det säga ja, inte bara till tillvaron överhuvud, utan också till att det avlades av just dennes far och föddes av just denna mor.

KÖN, BÖN OCH SAKRAMENT.

Den troende öppnar sig i bönen för att ta emot Guds säd, hans ord, på liknande sätt som kvinnan i könsakten tar emot mannens säd, som han har fått från Gud.

"Kvinnans hela inre blir begjutet: så verkar också nåden i själen till fruktbarhet".

I båda fallen handlar det om beredskap och övning: makarna fördjupar sin andliga gemenskap och sin inriktning på duet, bedjaren lär sig att allt mindre se till sin egen upplevelse utan allt mer till Gud själv.

"Ställs denna vågräta alt /=könsakten/ lodrätt är den bön".

   Kvinnans mottagande av mannens säd liknar Adrienne,, somm vi sett, vid vår kropps mottagande av kommunionen.

I båda fallen gäller det att stå öppen och till förfogande för att det undfångna ska få utveckla sig fullt ut i mottagaren.

I kärleken är  inte den andre en gräns utan en öppen rymd.   

När den älskande känner den älskades hud öpphör han att känna sin egen.

"Hustrun vet att hon tillhör sin man i Gud, och i  mannens kärlek skymtar bakom honom Gud, som mannen lyder.

Och omvänt visar sig för manen Gud bakom hustrun, och båda makarna tycks varandra därför större.......

de älskar båda Gud i den andre och vill lyda Gud i det att de tillhör varandra".

    Efetr hand som makarna vänjer sig vid samlivet blir de genomskinligare för varandra och samtidigt öppnare för Gud.

Hängivelsen åt partnern träffar Gud.

"Människans hängivelse/kan/ aldrig skilj/s/ från Guds hängivelse:  Treenighet, människoblivande, eukaristi, Kyrka".

Gud vill att makarna gläder sig åt varandra, och gläder sig åt glädjen som deras kroppar bereder dem.

Däri ligger ett erkännande av Gud.  Vår kropp har förlossats av Herren i sin kropp.   Han helgade hela den kroppliga sfären när han blev ett kött med oss.

   På det anatomiska planet finns en motsvarighet mellan könsorganen som inte nog beaktas, anser Adrienne.

Den yttre modersmunnen med livmodershalsen bildar ett exakt motsvarighet till manslemmens ollon: de båda förhåller sig som spegelbilder till varandra.

Denna innersta motsvarighet är önskad av Skaparen.

"I sitt innersta mottagningsorgan är kvinnan mannens avbild, liksom mannen är Guds avbild".

  "Gud har gett varje kropp en särskild smak, liksom varje blomma sin doft".   Ju intimare den kroppsliga relationen är, desto djupare blir vörnaden inför den andre, inför det ofattbara som den mänskliga kärlekserfarenheten kan stegras till.

På höjdpunkten av hängivelse och mottagande består spänningen mellan de irreducibla personerna av mosatta kön, maximalt motställda liksom personerna i Gud, evigt den Andre.

Och däri ligger kärlekens outtömlighet, dess oändliga möjligheter till hängivelse och mottagande.

Skulle de älskande inte befruktas av Gud kärleks säd, skulle deras kärlek inte kunna hålla sig levande.

Gud är evigt levande eftersom han är kärlek.

"Kärlek är i Gud inga allmosor, ingen välgörenhet; den är kärlek bara som gemensam glädje".

    Eter akten vet inte mkarna om deras förening kommer att bära frukt i ett barn.  Osynligt har mannen överlämnat en hemlighet till husrun som nu är hennes.

Det dröjer innan det visar sig om hon är havande.  Makarna kan hoppas, de kan anförtro hela hemligheten åt Gud och glädjas över att vara delaktiga i en ogenomtränglig hemlighet, som kräver en tid av väntan och uthållighet.

De ber nu liksom föremålslöst, öppna också för möjligheten att Gud denna gång inte ger dem något barn.

Moderns bön kan skapa rötterna till bön hos barnet, som omedvetet börjar be i förbundenhet med modern.

Makarnas utbyte i intimitet hör hemma i de heligas gemenskap.  Deras ömsesidiga hängivelse måste bli fruktbar för alla.

      I sin säd ger mannen ett överflöd som är en sinnebild för eukarstin: en enda sädescell vore tillfyllest men mannen 

ger "oändligt" mycket mer.   Hans substans går in i kvinnans.

På analogt sätt mottar vid Herrens kommunion den troende mycket mer än blotta minimum för sinn frälsning --- en himmelsk fullhet som okänt hur går in i honom;
Detta under förutsättning att den troende fogar sig efter Herren. 

Kärleksaktens värde ligger i dess mått av äkta hängivelse, vilket förutsätter ömsesidig villighet.

    Äktenskapet som sakrament är objektivt fullbordat i och med den första könsakten, trots att bröllopsnatten för jungfruliga makar nästan alltid har brister och innebär smärta och förlägenhet.

"I sakramentet betygar makarna varandra ömsesidigt, inför Kyrkan. att båda vill vad Gud vill.

Inom denna gemensamma och jämbordiga vilja vill hustrun vad mannen vill.  Hon behöver därför inte ständigt ängsligt fråga vad han vill; utifrån sakramentet vet hon att han vill vad Gud vill".

   Gud ger mannen sädenn såsom han ger honom livet: till låns.   För att vara nåd, måste livets gåva ständigt ges tillbaka till Gud för att på nytt få det gudomliga inseglet.

"Likaså har säden bara mening när den blir levande i Kyrkan.

Säden är en symbol för att det måste offras för at något fruktbart skall uppstå.   I säden liger objektivt ett stort mått av försakelse och offer. 

Det är som ett tecken för Sonens kropp som måste offras för att bli fruktbar.   Den/säden/ är en symbol för eukarstin".

      Kärleksakten mellan kristna makar öppnar sig in mot Kyrkan, den blir en del av förhållandet mellan Kristus och Kyrkan.  Det finns då ingen gränslinje mellan den sakramentala nåden och den personliga upplevelsen i  könsförhållandet; något av makarnas hängivelse, liksom deras bön, hör till Kyrkan och Herren.

Eukarstin är först och främst en andlig hängivelse menn den skänker också det kroppsliga.

"Herren skulle ha kunat tillförsäkra oss en enbart andlig närvaro.  Men han ville bli kvar hos oss som den människovordne, för att också helga vår kroppslighet och för att visa oss att vi, så som Fadern skapat oss, som varelser med kropp och själ, skulle nå vår eviga frälsning".

     Efter kärleksakten vilar man och hustru i Gud.

Säden som mannen lagt i kvinnan kan inte mer tas tillbaka.

Säden kan mogna till ett barn och tillhöra alla.

Kristus kan heller inte ta tillbaka sin utgivna kropp och sitt utgjutna blod som han ger oss i Kyrkans eukarsti.

I säden ligger potentiellt alla efterkommande, män och kvinnor.   Analogt är eukarstin potens till allt, absolut fruktbarhet, oändligt fördelbar: i varje partikel ligger Herrens hela kropp, liksom varje sädescell innehåller mannens hela potens.

      Könsakten utförs med en begränsad del av kroppen.

Ändå ger sig makarna därigenom helt hän.

Jesu liv visar något analogt. En sjuk kvinna rör vid manteltofs och hela hans kraft går ut från honom; himlen berör jorden på just denna fläck.   Det är förebilden för en kristen kärleksakt: fastän begränsad ger den delaktightet i kärlekens gränslöshet. 

Kärlekens kretslopp mellan Fadern och Son går genom världen, genom man och kvinna.

"Glädjen är det alltsammanfattande, den skapar en släktskap mellan makarna som liknar syskonskap,, de stammar båda ur Guds och Krist glädje, därför har de i sin kroppsliga kommunion del i den odelade, allmänna (KATHOLISCHEN ) glädjen".  


   


 
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Maj 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards