Direktlänk till inlägg 21 oktober 2016
BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.
TREDJE BOKEN.
KAPITEL. 42.
VI VISAR ATT DET FINNS TRE OLIKA SLAG AV
ANDAKTSPLATSER, OCH VI TALAR OM HUR
VILJAN BÖR FÖRHÅLLA SIG TILL DESSA.
1. Jag anser att det finns tre olika typer av andaktsplatser, genom vilka Gud vanligen stämmer viljan till andakt.
Den första är den stämningsfulla anblicken av skiftande landskapsbilder, som genom sina olika terrängförhållanden, ibland genom sin växtlighet,
ibland åter genom sin stillhet och orördhet helt naturligt väcker en känsla av andakt.
Sådana platser kan man med fördel uppsöka, om man genast inriktar sin vilja på Gud och vänder sig bort från naturskönheten.
Ty vill man nå sitt mål, får man inte längre än nödvändigt uppehålla sig vid medel och motiv.
Vill man samtidigt tillfredsställa sitt begär efter sinnlig njutning, blir följden bara känslotorka och förströddhet, ty andlig tillfredställelse och
andlig glädje finner man bara i inre samling.
2. Om man alltså befinner sig på en plats, måste man glömma själva platsen och försöka att i sitt inre vara hos Gud som om man inte befann sig på en sådan plats.
Om man på sådana platser vill söka nöje och njutning så vore det att söka sinnlig behaglighet,
och då skulle man bara finna obeständighet i sinnet
och oro i anden i stället för den andliga friden.
Hur handlade eremiterna och de heliga ökenäderna i sina vida och vackra ödemarker?
De tog bara den minsta lilla bit av mark och byggde där en trång cell, eller grävde en grotta att stänga
in sig i.
Den helige Benedictus levde i en sådan grotta i tre år, och en annan, den helige Simon, band fast sig med ett rep för att inte kunna gå utöver den gräns
han själv hade dragit upp åt sig.
På liknande sätt levde ännu många fler eremiter som vi inte här kan räkna upp.
De visste och förstod, dessa helgon, att om de inte
utsläckte sina begär och böjelser för andlig njutning och tillfredsställelse, skulle de aldrig
kunna nå fram till att bli andliga människor.
3. Med det andra slaget av böneplatser förhåller det sig på ett särskilt sätt.
På dessa platser, öknar eller andra, det gör detsamma, brukar Gud ge vissa utvalda själar speciella andliga nådebevis som ledsagas av
en djup inre glädje.
Den som en gång har fått uppleva något sådant på en plats känner sig sedan alltid dragen dit,
ja ibland erfar han en häftig längtan efter att få
återvända dit.
När han sedan väl kommer dit får han naturligtvis inte samma intryck som första gången, ty det beror inte på honom om han skall få uppleva ett sådant
nådebevis eller inte.
Gud ger det när han vill, till vem han vill och på den plats han vill, han är varken bunden till platsen
eller tiden eller den fria viljan hos dem som får det.
Men om själen bara är frigjord från alla egoistiska känslor, är det ändå bra om hon emellanåt återvänder till denna plats för att be, och detta av tre orsaker.
Den första är att även om Gud som sagt inte är bunden till någon plats, verkar det i alla fall som om det vore just där som han ville bli lovad av denna själ, eftersom han just där har velat låta henne få uppleva en sådan nåd.
Den andra orsaken är att det är där som själen bäst kan erinra sig vilken tacksamhet hon är skyldig Gud för hans välgärning mot henne.
Den tredje orsaken är att genom minnet av den känner själen sig mera stämd till andakt.
4. Detta är de tre orsakerna till att det är bra att hon återvänder dit.
Men hon skall bara intet ro att Gud är skyldig att just på denna plats alltid ge henne nådebevis som han inte skulle kunna ge någon annanstans.
Ty den plats som är mest lämplig för Gud, det är själen själv, och denna plats är mera än någon materiell plats ägnad för hans gudomliga givande.
Sålunda läser vi i den Heliga Skrift att Abraham
byggde ett altare på den plats där Herren hade visat
sig för honom, och att han där åkallade hans heliga namn.
När han sedan var på återresa från Egypten kom han förbi just den platsen, och då åkallade han på nytt Herren vid det altare han hade byggt
( 1 Mos 12:8; 13:4 ).
Jakob å sin sida helgade också den plats där Herren hade visat sig för honom överst på stegen.
Han reste där upp en sten, på vilken han utgöt helig olja ( 1 Mos 28:13-18 ).
Hagar gav ett namn åt en plats där ängeln hade visat sig för henne, för att visa vilket högt värde hon satte på denna plats, och hon uttalade följande
ord:
"Jag har då verkligen här fått se en skymt av honom som ser mig" ( 1 Mos 16:13 ).
5. Det tredje slaget av platser som ger andakt är de som Gud särskilt utväljer för att där åkallas och
förhärligas, som till exempel Sinai berg där han gav sin lag till Mose ( 2 Mos 4:12 ), eller den plats
han bestämde för att Abraham där skulle offra sin egen son ( 1 Mos 22:2 ).
En annan sådan plats är berget Horeb, där Gud befallde Elia:
"Gå ut och ställ dig på berget inför Herren"
( 1 Kon 19:11 ), // eller berget Girgano, vigt åt
den helige Mikael, som visade sig för biskopen av
Siponto och förkunnade att han var väktare för denna plats och önskade att få se en kyrka uppförd där, till ära för de heliga änglarna.
Och den allrasaligaste Jungfrun, har hon inte genom sitt snöunder i Rom utpekat platsen för den kyrka
som Patricius skulle låta bygga?//
6. Orsaken till Gud utväljer vissa platser framför andra till att där lovprisa, den känner han själv.
Vad oss beträffar, så räcker det att veta att allt sker för vårt andliga framåtskridande, och att Gud hör oss både där och överallt där vi i levande
tro anropar honom.
Och närvi anropar honom på platser som är speciellt invigda till hans tjänst, har vi desto större utsikter att bl bönhörda, därför att Kyrkan
speciellt har bestämt och invigt dem
för detta ändmål.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 | 8 |
9 | |||
10 | 11 |
12 |
13 |
14 |
15 | 16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 |
21 | 22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 | 30 | |||
31 |
|||||||||
|