BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL.   38.

DÄR VI FORTSÄTTER ATT TALA OM DE ANDLIGA

GODA TING SOM FRAMKALLAR ANDAKT.

OM BÖNEKAPELL OCH PLATSER SOM ÄR HELGADE

ÅT BÖN.

1.   Jag tror att jag tillräckligt tydligt har förklarat

att en själ faller offer för stora ofullkomligheter

        om hon söker sin glädje i alla bisaker hos bilderna; och denna hängivenhet är kanske ännu farligare än om hon finner behag i andra kroppsliga och timliga ting.

Jag säger att den kanske är ännu farligare, ty då det rör sig om helgade ting tror man sig säker och fruktar mindre att göra fel genom naturlig hängivenhet och förkärlek.

Och så bedrar man sig grundligt genom att tro att det välbehag man känner inför dessa bilder skulle vara uttryck för en glödande lustkänsla, som likaväl

riktar sig mot andra ting som i detta fall

      mot bilderna.

2.  Och låt oss nu tala om bönekapellen.

Det finns människor som visst aldrig tröttnar på att hänga upp bild bredvid bild i sina bönekapell, och det roar dem att arrangera dessa med ordning och 

        smak, för att deras bönekapell skall vara

vackert smyckade och inredda.

Men Gud älskar de därför inte mera, tvärtom mindre.

Ty den kärlek de känner till dessa utsmyckningar och målningar är bortvänd från den levande verkligheten, som vi har sagt.

Jag klandar förvisso inte dem som använder alla möjliga prydnader för att hedra sina bilder; det är ju mycket litet i förhållande till vad de är värda,

      och de som inte behandlar dem med respekt och vördnad borde allvarligt förebrås för detta.

Samma sak måste sägas om de bildhuggare och målare som förfärdigar så fula bilder att de tar bort

      all andakt i stället för att öka den.

Sådana hantverkare borde förbjudas att utöva sin konst, därför att de arbetar oskickligt och smaklöst.

Men vad är allt detta i förhållande till den anda av hängivenhet och lust, där sinnena låter sig så fångas att själen alldeles hindras att lyfta sig

      mot Gud, att älska honom och att frigöra sig från allt av kärlek till honom?

Om du försummar din plikt för att följa din egen håg,

kommer Gud i stället för att vara dig nådig att straffa dig, därför att du inte i allt har sökt hans

     vilja, utan din egen.

Detta är något som vi mycket väl kan förstå, om vi betraktar Hans Majestäts högtidliga intåg i Jerusalem.

När de tog emot honom med glädjesånger och med palmer i händerna, grät Herren  ( Matt 21:9 ),

     ty han visste att många av dem i sina hjärtan var långt ifrån honom, även om de visade alla yttre

       tecken på glädje och ju deltog i ståten.

Därför kan vi också med rätta säga att den festen,

den ordnade de för sig själva och inte för Gud.

Och detsamma sker ofta också i våra dagar. 

Om en högtidlig festlighet skall äga rum någonstans, gläder man sig mest åt dess   

         underhållande moment, att få ett tillfälle att se och att bli sedd, eller att få äta gott, eller åt andra liknande tankar, men inte åt tillfället

       att behaga Gud.

Och hur skulle man kunna behaga Gud om man har sådana tankar och ett sådant sinnelag, särskilt om dessa högtidligheter blandas med löjliga och

       profana ting för att locka folk till skratt,

så at de mer än någonsin blir ouppmärksamma.

Detsamma gäller också om andra arrangemang som mera tilltalar folket än väcker andakt.

3.  Och vad skall man sedan säga om människors alla andra avsikter?

Hur många väl beräknade syften finns det inte med de fester som de firar?

Och är det inte oftast så att det blir deras ögon

och hjärtan som får ta hem spelet, och ingalunda

Guds ära?

De vet om det, men Gud som ser allt, han vet också om det.

De som vid olika tillfällen handlar så skall i varje fall vara övertygade om att det är sig själva de

       förhärligar, och inte Gud.

Allt som de gör för att skapa glädje åt sig själv och åt andra, det anser inte Gud vara gjort för honom.

Många gläder sig åt att ha deltagit i en religös fest, men Gud vredgas över dem, liksom på sin tid över Israels barn, när dessa sjöng festsånger och dansade inför sina avgudar, i tro att de därmed

       ärade Gud.

Och för denna vanvördnads skull fick många tusen av dem dö  ( 2 Mos 32:7-28 ).

Också prästerna Nadav och Avihu, Arons söner, dödade Gud medan de ännu höll rökelsekaren i händerna, därför att de offrade en främmande eld

       till Gud   ( 3 Mos 10:1-2 ).

Vi ser också hur det gick för den man som kom till bröllopssalen i dåliga kläder, hur han på

"konungens befallning blev bunden till händer och fötter och kastad ut i mörkret utanför"

     ( Matt 22:12-13 ).

Detta visar oss vilket stort misshag Gudfinner i sådana vanvördigheter som träder i dagen vid

liknande festligheter anordnade till hans ära.

O min Herre och Gud, hur många fester firar  inte människors barn, där djävulen vinner mera än du!

Och sådana fester gläder djävulen, eftersom han på dem kan göra sina affärer, just som en köpman

på torget.

Och hur ofta kunde du inte säga, Herre:

   "Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig, och fåfängt dykade mig"

    ( Matt 15:8 ).

Ty Gud måste man tjäna endast för hans egen skull, för det som han är i sig själv, och utesluta alla andra avsikter.

När man alltså inte tjänar Gud för hans egen skull, tjänar man Gud utan att anse honom vara den yttersta orsaken.

4.   Låt oss återgå till bönekapellen.

Jag säger att en del människor smyckar dem mera

        för sin egen tillfredsställelse än till Guds välbehag.  

Andra däremot bryr sig så litet om den respekt de är skyldiga dem, att de inte värderar dem mer än sina profana rum och i bland till

      och med ännu mindre, därför att de har mera

smak för det profana än  för det gudomliga.

5.  Men låt oss lämna dessa människor och i stället tala om dem som anser sig själva vara mycket fromma.

Bland dem finns det många som är så fästade vid sitt bönekapell och dess utsmyckningar att de

      ägnar det hela den tid de borde tillbringa med

att be till Gud och att samla sig.

Och de märker inte ens att om allt detta inte tjänar den inre samlingen och själsfriden, blir de genom detta lika förströdda som vid andra sysselsättningar.

Denna tillfredsställelse av deras önskemål och begär håller dem i en ständig oro, särskilt om man vill ta dessa ting ifrån dem.