Direktlänk till inlägg 21 oktober 2016

FULLKOMLIGHETENS VÄG. Kapitel. 7.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 21 oktober 2016 12:53

FULLKOMLIGHETENS VÄG.


KAPITEL.  7.


FORTSÄTTNING PÅ DEN ANDLIGA KÄRLEKEN.


NÅGRA RÅD FÖR ATT UPPNÅ DENNA.


1.  Det är märkligt hur lidelsefull denna kärlek är.


Hr många tårar, botövningar och böner kostar den inte!


Med vilken iver anbefalller inte en människa som hyser denna kärlek, förmålet för sin kärlek i allas deras förböner, som hon tror kan utverka hjälp

från Gud.


Och så brinnande är hennes längtan, att hon inte kan vara lycklig om hon inte ser sin älskade göra

framsteg.


Om denna älskade själ gör framsteg och hon sedan ser henne åter mattas, tror att hon aldrig mer skall kunna glädja sig över något i hela sitt liv.


Varken när hon äter eller sover är hon fri från denna omsorg, och ständigt fruktar han att denna själ

som älskar så mycket skall gå förlorad och att de

     skall bli skilda åt för evigt.


Den fysiska döden fruktar hon inte det minsta, ty hon vill inte fästa sig vid något som är så bräckligt

      att en enda vindpust kan rycka det  ur hennes händer, utan att hon kan hålla det kvar.


Detta är, somjag sagt, en kärlek som varken i smått eller stort söker sitt.


Allt vad en människa vill och önskar är att se den hon älskar rik på himmelska gåvor.


Detta är kärlek och inte våra eländiga jordiaks böjelser, för att säga något om de otillåtna,

      från vilka Gud må bevara oss.


2.  Dessa senare böjelser är ett sannskyldigt helvete, och vi skall inte trötta oss med att tala om hur låga de är, eftersom det inte går att tala ens om det minsta onda i dem.


Det anstår inte oss, systrar att ta dylika ord på våra läppar, eller ens att tänka på att sådant ont finns i världen.


Ni skall inte lyssna till någon som vare sig på skämt eller alvar talar om dylika böjelser, ej helle rtillåta att de blir nämna eller diskuterade i er närvaro.


Därav kan intet gott komma och det kan skadligt att bara höra dem omnämnas.


När jag därför talar om den jordiska kärleken menar jag den som vi får hysa för varandra, våra släktingar och vänner.  


I själva verket är den en innerlig önskan om att dessa som vi älskar inte skall dö.


Har de bara ont i huvudet så tycker vi att också vår själ lider, ser vi dem i trångmål blir vi utom oss av oro, och så vidare.


3.  Den andliga kärleken är inte av detta slag.


Trots att den naturliga svagheten först kan känna något av detta, rågar dock förståndet snart om prövningarna är till den älskade själens bästa,

       om de kommer henne att tillväxa i dygd och hur hon bär dem.


Och sedan ber vi Gud att ge henne tålamod, så att hon må dra nytta av sitt lidande.


Omm vi ser henne tålmodig känner vi oss inte längre betryckta utan glada och tröstade.


Om blott all förtjänst och vinning som lidandet medför tillföll dem vi älskar, skulle vi gärna föredra att själva lida framför att se dem lida.


Men trots all vår omsorg blir vi inte oroliga eller bekymrade.


4.  Jag upprepar det än en gång: denna kärlek är en bild och liknelse av den kärlek med vilken Kristus, den oändliga Kärleken, älskade oss.

     

Det är därför den för så mycket gott med sig för oss, ty den får oss att välkomna allt slags lidande för

    att vår nästa, utan att behöva lida, skall vinna dess förmåner.


De som får knyta vänskap med sådana själar vinner alltid mycket.


Men de måste inse, att antingen blir de uteslutna ur deras umgänge, jag menar ur deras förtrolighet, eller också utverkar dessa själar av vår Herre att

        även deras vänner vandrar deras väg; de är ju

ändå på väg mot samma fädernesland.


Så betedde sig den heliga Monika gentemot den helige Augustinus.



Sådana själar är aldrig i stånd att handl atvetydigt gentemot sina vänner.


Om de ser de anndra avvikafrån vägen eller begå något fel, kommer de genast att varso de andra.


De skulle inte knna handla annorlunda.


Och om de andra  inte bättrar sig, såkommer de inte att försöka påverka dem med insmickrande tal eller genom att skyla över sanningen.


Antingen måste de andra bättra sig eller också upphör vänskapen.


I annat fall skulle det bli outhärdligt för dem, något sådant kan ju ingen uthärda, ty från bägge sidor skulle det föras ett ständigt krig.


Även om dessa fullkomliga själar kan vara likgiltiga för hela världen och inte bekymrar sig om huruvida man tjänar Gud eller ej, eftersom de har nog av att göra det själva, så kan de omöjligt förhålla sig på samma sätt gentemot sina vänner.


Inga av deras vänners gärningar kan förbli dolda för dem, de ser även den minsta fläck.


Ja, jag försäkrar er att de bär ett mycket tungt kors.


5.  Det är detta slags kärlek som jag skulle vilja se hos oss.


I början kanske den inte är så fullkomlig, men Herren skall så småningom fullkomna den.


Låt oss börja med medlen för att uppnå den.


Fastän den är förknippad med en viss naturlig ömhet, kan detta inte skada, eftersom den är riktad mot alla i allmänhet.


Det är bra och nödvändigt att vi ibland visar ömhet i vår kärlek och att vi verkligen har en öm medkänsla

med våra systrar i deras prövningar och sjukdomar,

         också om de är obetydliga.


Ibland händer det att en helt obetydlig sak är lika svår att bära för en syster som en stor prövning

för en annan.


Det finns också människor som av naturen blir nedslagna för ingenting.


Om ni inte tillhör dem som blir det, så underlåt därför inte att ha medlidande med de andra.


Kanske vill Herren bespara oss dessa lidanden och ge oss andra i stället somsyna tunga för oss,

        och fastän de verkligen är det, syns lätta

för andra.


Låt oss alltsåinte bedöma andra efter oss själva

eller efter hur vi såg på oss själva vid någon tid

då Herren, kanske utan någon ansträngning från vår sida, gjorde oss starkare än dem.


Låt oss i stället tänka på hurudana vi har när vi var

som svagast.


6.  Lägg märke till hur viktigt detta råd är för att lära oss att ha medkänsla med vår nästas lidanden,

      hur små dessa än må vara.


Det är särskilt viktigt för de nämnda själarna, ty eftersom de längtar efter att lida, finner de allting lätt.


De får aldrig glömma bort hur det var för dem att själva vara svaga, och de bör tänka på att om de inte längre är det beror det inte på dem själva.

     

Ty i annat fall skulle djävulen så småningom kunna släcka kärleken till vår nästa och få oss att tro, att vad som i själva verket är en brist, är en fullkomlighet.


I varje avseende måste vi vara försiktiga och vaksamma, ty djävulen sover aldrig.


Och ju mer vi närmar oss fullkomligheten, desto vaksammare måste vi vara, eftersom hans frestelser då är ännu mer maskerade.


Några andra vågar han nämligen inte utsätta oss för.


Om vi alltså, som jag sade, inte tar oss till vara, kommer vi inte at förstå skadan förrän den redan är skedd.


Kort sagt, vi måste alltid vaka och be, ty det  finns inget bättre medel än bönen för att upptäcka djävulens dolda angrepp och få honom att avslöja

      sin närvaro.


7.  Försök också att vara glada tillsammans med era medsystrar när de hålle rekreation, vilket de ju ibland har ett verkligt behov av.


Det gäller för hela den tid dåman håller rekreation, även när ni inte uppskattar den.


Ty allt i fullkomlig kärlek om det görs med eftertanke.


Det är alltså mycket bra att den ena har medlidande med den andra, när denna befinner sig i trångmål.


Men se till at ni använder ert goda ömdöme så att ni inte bryter mot lydnaden.


Även om en syster skull efinna prioinnans befallningar stränga, så skall hon inte visa det eller det eller tala med någon annan om det; såframt hon inte talar med prioinnan själv, och då i

         ödmjukhet, annars kunde hon vålla mycken skada.


Lär er att urskilja vad det är som ni bör beklaga er över och ha medlidande med hos era systrar.


Varje iögonenfallande fel som ni ser hos någon av dem skall ni djupt beklaga.


Här kan ni visa och öva er kärlek på ett utmärkt sätt genom att ha tålamod med henne och inte ta

anstöt av hennes fel.


Så skall också de andra handla med era fel vilka, fastän ni inte själva är medvetna om det, säkert

är ännu talrikare.


Anbefall den felande systern ivrigt åt Gud och ansträng er att med stor fullkomlighet öva den dygd som är motsatsen till de brister ni tycker e r upptäcka hos den andra.


Vännlägg er mycket om detta, så skall ni genom era gärningar undervisa er syster om vad ord kanske aldrig skulle ha lärt henne eller vad bestraffnng inte skulle kunna åstadkomma.


Man är alltid benägen att ta efter en dygd som man ser lysa hos en annan.


Detta är ett gott råd, glöm inte bort det.


8.  O, vilken god och sann kärlek besitter inte den syster som befrämjar alla de andras framsteg

genom att glömma bort sina egna framsteg!


Hon skall raskt gå framåt i alla dygderna och hålla sin regel med stor fullkomlighet.


Detta är en mycket sannare vänskap än alla kärleksfulla ord.


Uttryck som "min kära", "mitt allt" och annat sådant som folk bruka säga till varandra, varken används eller få användas i detta hus.


Spara dessa ömma ord för er Brudgum, ty ni skall så ofta vara i hans sällskap och då så helt allena med honom, att ni kan ha god användning för dem alla, och han ger oss ju lov därtill.


Om ni ständigt brukar dem för de skapade varelserna, skall de inte längre säga er så mycket när ni använder dem i umgänget med Herren.


Och bortsett från detta har vi ingen anledning därtill.


De är typiska för kvinnor och jag, mina döttrar,

skulle önska att ni inte i något stycke vore såsom kvinnor, utan att ni liknade starka män.


Om ni strävar efter detta av all aera krafter skall Herren göra er så manliga att till och med männen blir förskräckta däröver.


Och hur lätt är inte detta för Herren som har skapat oss av ingenting.  


9.   Det är också ett mycket gott bevis på kärlek att försöka bespara de andra tungt arbete genom att man själv tar på sig husets tyngre sysslor, och likaså att glädja sig över och prisa Herren mycket

        för deras framsteg i dygden.


Allt detta, bortsett från det goda det medför, är en stor hjälp när det gäller att bevara friden och  endräkten mellan systrarna ------ der har vi genom

       Guds godhet redan befarit.


Må Herren se till att det alltid förblir så och blir än bättre!


Ty motsatsen vore förskräcklig och det vore mycket svårt att uthätda, om några få inte kunde hålla sams sinsemellan.


Må Gud inte tillåta det!


10.   Om er ermellan någon gång skulle vävlas ett förfluget ord som gav upphov till missnöje, så gottgör det genast och be mycket och enträget.


Om en dylikt oenighet skulle pågå länge eller om

det skulle uppstå kotterier, självförhävelse eller äregirighet, kan ni inse er för förlorade.


När jag skriver detta tycker jag att blodet stelnar vid blotta tanken på att det en dag skulle kunna

      hända, ty jag ser att i ett kloster är detta det  onda framför allt annat.


Ni måste förstå och vara förvissade om att ni med sådant kastar ut er Brudgum ur hans hus.


Ni tvingar ju honom att söka sig en annan boning, eftersom ni har kastat ut honom från hans

eget hem.


Ropa till Herren och sök finna bot för det onda!


Ty om det inte hjälper att ofta bikta och motta Herrens Lekamen, måste ni befara att det finns en Judas bland er.


11.  Priorinnan må, för Guds kärleks skull, akt på att inte något dylikt nästlar sig in.


Hon måste stävja det energiskt så snart något sådant visar sig, ty därpå beror helt och hållet om det onda skall kunna avhjälpas eller ej.


Den som hon förstår är upphovet till oron skall hon försöka sända till ett annat kloster och Gud skal hjälpa till så att man kan ge henne en hemgift.


Fördriv denna farsot!


Hugg av grenarna så gott ni förmår och är det inte nog så så riv upp roten!


Kan detta inte göras, så låt den som gör sig skyldig till dylika ting inte lämna sitt fängelse.


Det är långt bättre än att alla nunnorna skall bli smittade av en sådan obotlig farsot.


O, vilket stort ont är inte detta!


Gud bevare oss för ett kloster i vilket något sådant får insteg!


Då skulle jag hellre se elden bryta lös i vårt kloster och förtära oss alla.


Jag tror att jag senare skall återkomma till detta, eftersom det är så viktigt för oss, och därför

      skall jag nu inte längre uppehålla mig vid det.        




 


   

       





  



 
ANNONS
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 5 nov 15:43

ORD AV UPPMUNTRAN OCH VEDERKVICKELSE.   DEL.  189.   18900.  Tålamodet frör människan livets framgång.   18901.  Vreden saktmodiges elake fiende i sin vrede o-barmhärtig mot människan:        verksam i ordstrider kiv trätlystnad.   ...

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 5 nov 15:43

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 5 nov 15:43

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 5 nov 15:43

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 5 nov 15:43

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Oktober 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se