151.  I KRISTUS SAMMANFATTA ALLT.
    "Injstaurare omnia in Christo  ---- I Kristus sammanfatta allt."  ( Ef. 1:10 ). 

Det är fortfarande sankt Paulus som undervisar mig, han som fördjupat sig i Guds höga rådslag, och säger att "inom sig själv har Gud beslutat att sammanfatta allt i Kristus".

    För att jag personligen skall kunna förverkliga denna Guds plan jag än en gång hjälp av sankt Paulus som själv föreskriver en levnadsregel: "Lev i gemenskap med Kristus Jesus", säger han,  "rotfasta i honom.

Bli väl grundad i hans kärlek, var befästa i tron ...., och väx alltmer i honom genom tacksägelse."  ( Kol. 2:6-7 ).

    LEV I GEMENSKAP MED JESUS KRISTUS.

Jag tror att detta är att lämna sig själv, förlora sig ur sikte, överge sig själv för att tränga allt längre in i honom för varje minut som går; så långt att man slår rot, och att man kan trotsa vilken händelse som helst, allt, med den djärva utmaningen:  "Vem kan skilja mig från Kristi kärlek?" 

( Rom. 8:35 ).   När själen har fått fäste i honom så djupt, när hon har sina djupaste RÖTTER där, gjuts den gudomliga livssaven i strömmar ut i henne, och allt ofullkomligt liv, allt liv som är banalt och enbart naturligt, förintas.

Nu blir, som det heter medsankt Paulus ord, "det dödliga uppslukat av livet"  ( 2 Kor. 5:4 ).

Den nu från sig själv befriade blivit som blivit "iklädd Kristus" behöver inte längre vara rädd vare sig för beröring med den yttre världen omkring sig eller för svårigheter i sitt eget inre, ty allt detta, långt ifrån att vara ett hinder, bara "gör henne allt djupare rotad i kärleken"  ( Ef.3:17 ), i Mästarens kärlek.

  I allt detta, i sin hållning emot allt och i sin kamp mot allt, är hon i stånd att oupphörligt tillbe honom för hans egen skull, ty hon är fri, befriad från sig själv och från allt.

Med psalmisten kan hon sjunga: "Om ock en här lägrar sig mot mig, så fruktar ändå icke mitt hjärtom krig uppstår mot mig, så är jag dock trygg ...., ty Herren döljer mig i sin hydda på lyckas dag"  P. 27:3,5 ), och denna hydd är igenting mindre än han själv.

Detta tror jag är vad sankt Paulus menar när han talar om att vara "djupt rotad i Jesus Kristus" ( Kol. 2:7 ).

    Och vad är då att vara VÄL GRUNDAD i hans kärlek?

"Han för mig upp på en klippa.

Och nu skall mitt huvud resa sig över mina fiender runt omkring mig." ( Ps. 27:5-6 ).

Här tror jag vi har en bild av den själ som är uppbyggd på klippa Kristus.  Han är den klippan dit hon har förts upp ovan sig själv, ovan sinnena och den mänskliga naturen; ovan allt som trstar och allt som smärtar, ovan det som inte är HAN!

Där har hon hela sin pesonlighet fullständigt i sin hand, där behäskar hon sina lidelser, där höjer hon sig över sig själv och över allt annat.

Så anbefaller sankt Paulus i att vara befäst i TRON, i den tro som aldrig låter själen slmra och som håller henne beredd och vaken under Mästaens blick och samlad under hans skapande ord, i den tro på hans "alltför stora kärlek"

( Ef. 2:4 ), som eligt vad sankt Pauu lär mig, "låter själen bli uppfylld med hela Guds fullhet" ( Ef. 3:19 ).

     Slutligen vill han att jag skall "växa i Jesus Kristus genom tacksägelse" ( Kol. 2:7 ).

Allt bör utmynna och fullkomnas i tacksägelse.

"Fader, jag tacka dig"  ( Jo. 11:41 ), så lovsjöng alltid Mästarens själ och han vill höra ekot i min själ. 

Men jag tror att dn "nya såg"( Ps. 144:9 ) som bäst förmå att behaga och betvinga min Gud är den från en utblottad och från sig själv befriad själ vilken han kan spegla allt vad han är och göra allt vad han vill.

En sådan själ är som en lyra för hans beröring, och alla hans gåvor till henne vibrerar som lika många strängar som dag och natt "lovprisar hans härlighet"  ( Ef. 1:12 ).

152.   HAN MÅSTE VÄXA TILL, JAG FÖRMINSKAS.

    "Jag räknar allt detta som ren förlust,därför att jag har fått något som är oändligt mycket mera värt, jag har lärt känna Jesus Kristus min Herre.

Det är för hans skull som jag harförlorat allt .... och anser allt som avskräda för att jag skall kunna vinna Kristus, och leva mitt liv i gemenskap med honom.

Jag har inte längre någon egen rättfärdighet,.... bara rättfärdigheten från Gudpå grund av tron.

Jag har ett enda mål, att lära känna honom och att dela hans lidanden, genom att jag blir lik honom, då jag dör en död som han dog."  ( Fil. 3:8-10 ).

    Ja jagar mot det mål, till vilket Kristus Jesus kallade mig då han grep mig ... Jag gör bara ett: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och jagar mot målet, mot det mål som Gud kallade mig till genom Jesus Kristus." ( Fil. 3:12-14 ).

      Aposteln har oftauppenbarat storheten i denna kallelse: "Gud, säger han, utvalde oss i honom, innan världens grund var lagd, för att vi sklle vara helga och otadliga inför honom i kärleken." ( Ef. 1:4 ).

Vi var förutbestämda efter dens beslut, som verkar alt i enlighet med sin vilja, för att vi skall bli lovprisning till hans härlighet."  ( Ef. 1:11-12 ).

   Men hur skall vi kunna motsvara den värdighet som ligger i denna kallelse?  Hemligheten lyder: "Mihi vivere Christus est, vivo enim jam non ego, vivit vero in me Christus ----

Att leva är för mig Kristus ( Fil. 1:21 ), nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig." ( Gal. 2:20 ).

    Man måste bli förvandlad till Jesus Kristus.

Sankt Paulus lär oss: "Innan de ännu var till, har han känt dem och bestämt dem till att bli lik hans Son." ( Rom. 8:39 ).

    Det är alltså viktigt att jag studerar denna gudomliga förebild för att kunna bli så ett med honom att jag i Faderns ögon oupphörligt kan uttrycka honom.

    Vad är då det första han säger vid sitt inträde i denna värld?  Se, jag kommer, Gud, för att göra din vilja."

( Hebr. 10:7 ).

Jag tror att en Kristi brud borde be denna bön liksom med varje slag av sitt hjärta.  "Se, är är vi, o himmelske Fader, för att göra din vilja."  Mästaren ger oss en så sann bild av sig själv i detta sitt första offer.

Hela hans liv var så att säga bara en följd av detta.

"Min föda", brukade han säga, "är att göra dens vilja som har sänt mig."  ( Joh. 4:34 ).  Denna föda bör också vara Kristi bruds, samtidigt som det är det svärd genom vilket hon frambärs som offer.

   "Om det är möjligt, låt denna kalk gå förbi mig; dock icke som jag vill, utan som du vill" ( Matt. 26:39 ).

Hon går sedan till varje nytt offer uppfylld av glädje och frid tillsammans med sin Mästare, lycklig över att HA BLIVIT KÄND av Fadern, eftersom han korsfäster henne med sin Son.

     "Jag har dina vittnesbörd till min eviga arvedel, ty de är mitt hjärtas fröjd." (Ps. 119:111 ).

Så lovsjöng min Mästares själ, och denna lovsång bör få ett mäktigt eko i brudens själ.

Troheten i varje ögonblick mot hans viljas yttre eller inre BEFALLNINGAR är det som gör att hon kommer att vittna om sanningen och kunna säga:  "Han som har sänt mig är med mig, han inte lämnat mig ensam, eftersom jag alltid gör det som är efter hans sinne."  ( Joh. 8:29 ).

Därför att hon aldrig lämnar honom, utan står i en så stark förbindelse med honom, kan hon utstråla den hemliga kraft som räddar och befriar själar.

Utblottad på allt, befriad från sig själv och från allt, kan hon nu följa Mästaren upp på berget, för att tillsammans med honom, i sin själ, "be till Gud"  ( Luk. 6:12 ).

    Och hon skall hela tiden genom den gudomlige Tillbedjaren, honom som var den stora lovsången till Faderns härlighet,  "ständigt bära fram det offer som består av lovprisning, en hyllning av läppar som bekänner hans namn"

( Hebr. 13:15 ).   

Och som psalmisten sjunger, skall hon "tala om hans fruktansvärda gärningars makt, och förtälja hans storverk"  ( Ps. 145:6 ).

När förödmjukelsens och förkrosselsens stund kommer, skall hon minnas dessa små ord:  "Jesus autem tacebat   -----

Men Jesus teg."  ( Matt. 26:63 ).

Och han skall tiga, och "bevara hela sin kraft för Gud"  ( Ps. 59:10 ), den kraft som man får hämta i tystnaden.

När mörkret, övergivenheten och ångesten kommer, som fick Kristus att högt ropa: "Varför har du övergivit mig" 

( Matt. 27:46 ), skall hon minnas denna bön:  "Må de ha min glädje fullkomlig i sig." ( Joh. 17:13 ).

Och när hon tömmer kalken som Fadern hållit redo för henne ända i botten, kommer hon att kunna finna en gudomlig sötma i dess bitterhet.

    Och till sist, efter att många gånger ha fått säga:

"Jag törstar" ( Joh. 19:28 ), jag törstar efter att få äga dig i himmelens härlighet, så skall hon sjunga: 

"Det är fullbordat" ( Joh. 19:30 ),...." i dina händer överlämnar jag minn ande." ( Luk. 23:46 ).

Och Fadern skall komma och föra henne till hennes arvedel, och "i ljuset skall hon se hans ljus" ( Ps. 36:10 ).

David sjöng. Besinna att Gud har utvalt åt sig den fromme."

( Ps. 4:4 ). Ja, Guds Son kommer att bli förhärligad i denna själ, därför att han har förintat allt i henne för att kunna ikläda henne sig själv och därför att hon i sitt liv förverkligat förelöparens ord: "Han måste växa till, jag förminskas"

( Joh. 3:30 ).

153.   HIMMELENS PORT. 

    Vid sidan av Jesus Kristus ---- men naturligtvis på det ändligas avstånd från det oändliga ---- finns det en skapad varelse som också var den heliga Treenighetens stora lovprisning. Hon motsvarar helt och hållet den gudomliga utkorelsen som aposteln Paulus talar om, hon var alltid "helig, ren och oskyldig"  ( Kol. 1:22 ) inför Gud, den trefalt helige.

    Hennes själ är så enkel, allt försiggår så djupt inom henne, att det undandrar sig vår blick.

Det tycks som om hon här på jorden återger det liv som är Gudomens, det enkla Väsendets. Därför är hon också så genomskinlig och strålande av ljus, att man skulle kunna tro att hon vore själva ljuset.  Ändå är hon bara "Rättfärdihetens spegel  ---- Speculum justitiae"  ( Lauretanska litanian. )

   "Maria gömde allt detta i sitt hjärta." (Luk. 2:19,51 ).

Hela hennes liv kan sammanfattas i dessa få ord, hon levde i sitt hjärta, och så djupt att vår blick inte kan följa henne.

    När jag i evangeliet läser att Maria skyndsamt färdades genom Judeens bergstrakter för att hon skulle uppfylla en kärlekstjänst mot sin släkting Elisabeth, se ser jag henne dra förbi vacker, lugn, med en drottnings höghet, helt samlad i sitt inre, där hon bär Guds ord!

Liksom han bad hon oupphörligt denna bön: "Här är jag --- Ecce."  --- Vem?.... "Herrens tjänarinna" ( Luk. 1:38 ), den ringaste av  hans skapade varelser, hon som är hans Moder!

   Hon var så sann i sin ödmjukhet!   Ty hon glömde sig själv, hon visste inte av sig själv, hon var fri från sig själv!
Därför kunde hon sjunga:  "Den allsmäktige har gjort stora ting med mig; härefter skall alla släkten prisa mig salig."  ( Luk. 1:48-49 ).'

     Maria, "jungfrurnas drottning"  ( Lauretanska litanian ), är också "matyrernas drottning"  ( Lauretanska litanian ); också detta är hon i sitt hjärta, som "genomborrades av ett svärd" ( Luk. 2:35 ), ty HOS HENNE SKER ALLT I DET INRE ....

   Å, vad hon är vacker under hela sitt långa matyrium, hon är lugn och blid, omgiven av ett slags majestät som på en gång andas kraft och mildhet.  Ty Guds Ord själv hade lärt henne hur de som Fadern har utvalt att vara ett offer måste lida, dessa som han har beslutat att uppta som medarbetare i sitt stora återlösningsverk, och "vilka han har bestämt att bli lika hans Son"  ( Rom. 8:29 ), den av kärlek Korsfäste.

   Hon befinner sig vid korsets fot, och hon STÅR UPP, ty hon är full av styrka och tapperhet; och Mästaren säger till mig: "Ecce Mater tua --- Se, där är din Moder,  ( Joh. 19:27 ).

Jag får henne till mor!  Nu, när han har återvänt till Fadern, och när han låtit mig få inta hans plats på korset, för att jag "i min kropp skall utstå vad som ännu fattas i lidandet för hans kropp som är Kyrkan" ( Kol. 1:24 ), står alljämt Jungfru Maria kvar för att lära mig lida som han, och låta mig få höra denna hans själs sista lovprisning, somm ingen annan än hon, hans Moder, har kunnat uppfatta.

    När jag har satt mitt "Consummatum est ---- Det är fullbordat"  ( Joh. 19:20 ), är det än en gång hon, "Janua coeli ---- Himmelens port" ( Lauretanska litanian ), som skall leda mig in i de eviga boningarna och sakta viska det hemlighetsfulla ordet:  "Laetatus sum in his quae dicta sunt mihi, in domum Domini ibimus!  -----

Jag gladdes när man sade till mig:  "Vi skall gå till Herrens hus!"  ( Ps. 122:1 ).

154.   I DEN ROFYLLDA TREENIGHETENS SKÖTE.     

     "Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.

  Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden.

När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?" ( Ps. 42:2-3 ).

   Men ändå har Laudem gloriae, som "sparven som har  funnit ett hus och svalan som har funnit ett bo åt sig, där hon lägga sina ungar" ( Ps. 84:4 ), i väntan på att få komma till det himmelska Jerusalem, "beata pacis visio ---- fridens saliga skådande"  ( Kyrkvigningsmässa ), i förväg funnit det  hem, den salighet, den himmel där hon får börja sitt liv i evigheten.

    "Allenast hos Gud har min själ sin ro, från honom kommer min frälsning.

Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall ej mycket vackla." ( Ps. 62:2-3 ).

Detta mysterium besjunger min lyra idag.

Mästaren befallde mig, liksom han befallde Sackeus: "Skynda dig ner, ty idag måste jag vara gäst i ditt hem."

( Luk. 19:5 ).

"Skynda dig ner".  Vart skall jag skynda mig?

------ Djupt ner i mitt innersta, efter att först ha övergett mig själv, skilt mig från mig själv, befriat mig från allt som var jag själv; med ett ord:  UTAN MIG SJÄLV.

"Idag måste jag vara gäst hos dig".  Det är Mästaren som uttalar denna önskan, min Mästare som med Fadern och  hans kärleks Ande vill bo i mig, för att jag, som lärljungen som Jesus älskade uttrycker sig, skall ha "gemenskap"

( 1 Joh. 1:3 ) med dem.

"Ni är inte längre utlänningar som bor i ett främmande land, utan ni är medlemmar av Guds familj" ( Ef. 2:19 ), säger sankt Paulus.

    Att vara MEDLEM AV GUDS FAMILJ betyder för mig att leva i den fyllda Treenighetens sköte, i mitt innersta djupa avgrund, i den inre samlingens obetvingliga borg som sankt Johannes av Korset talar om.

   David sjöng: "Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar." ( Ps. 84:3 ).

Detta tror  jag är den hållning som anstår varje själ som beträder sitt innersta tempel för att kunna betrakta sin Gud och komma djup kontakt med honom.

Hon förtärs av längtan, och hon faller i helig vanmakt inför denna allsmäktiga Kärlek, inför detta oändliga majestät som bor inom henne.  Det är inte livet som lämnar henne, utan det är hon som ej bryr sig om detta det rent naturliga livet och drar sig undan det, ty hon känner att det inte är värdigt hennes höga väsen.

Och hon beger sig bort för att dö och utgjutas i sin Gud.

     Vad hon är vacker, denna skapade varelse som har blivit befriad från sig själv!  Hon är i stånd att "ha sin håg till Herrens vägar, och bege sig från tåredalen" ---- det vill säga från allt som är mindre än Gud ----- "för att gå upp mot den plats som är hennes mål" ( Ps. 84:6-8 ), den "rymliga plats" ( Ps. 18:20 ),  som psalmisten besjunger och som jag tror är ingenting annat än den outgrundliga Treenigheten: IMMENSUS PATER, IMMENSUS FILIUS, IMMENSUS SPIRITUS SANCTUS  ----- OMÄTLIGE FADER, OMÄTLIGE SON, OMÄTLIGE HELIGE ANDE. ( Den athanasianska trosbekännelsen ).

    Så går hon uppåt  ..... Hon höjer sig över sinnena och den mänskliga naturen.

Hon överträffar sig själv, hon når förbi all glädje och all smärta.   Hon tränger igenom allt och unnar sig inte någon vila förrän hon har fått komma IN i honom som älskar och som själv kommer att skänka henne "det oändliga djupets ro", som psalmisten besjunger och som inte kan vara något annat än den outgrundliga Treenigheten.

Och allt detta utan att ha gått ut ur den heliga borgen.

Mästaren bad henne:  Skynda dig ner."  ( Luk. 19:5 ).

    Och det är utan att lämna den som hon efter förebilden av den heliga Treenigheten skall leva i ett EVIGT NU, tillbedjande den för dess egen skull, och genom en allt enklare och mer förenande blick bli "utstrålningen och Guds härlighet" ( Hebr. 1:3 ), eller med andra ord oupphörlig lovprisning av den heliga Treenighetens tillbedjansvärda fullkomlighet.