Jag lämnar i arv åt er den kallelse som var min i den stridande Kyrkan och som jag nu kommer att oavlåtligt uppfylla i den triumferande Kyrkan:

LOVPRISNING AV DEN HELIGA TREENIGHETENS HÄRLIGHET.

     HEMLIGHETEN MED ETT ETT HELIG LIV.

"Vägra att låta sig förfläckas"

   En ungdomsvännina till Elisabeth av Treenigheten, fröken Francoise de Sourdon, skickade henne, när hon inte kunde få råd muntligen, ett helt frågeformulär.

Trots sin trötthet svarade karmeliternunnan från sjuksängen och skickade henne ett långt brev med en plan för ett heligt liv.

110.   SOM EN MOR VÄNDER VÄNDER JAG MIG NU TILL DIG OCH SKALL BESVARA DINA FRÅGOR.

       Jag tror att jag skriver till dig som en mor som ömt vakar över sitt älsklingsbarn!

Jag lyfter blicken, och betraktar Gud, och jag sänker den sedan mot dig och utsätter dig för hans kärleks strålar.

Jag talar inte till honom med ord för dig, han förstår mig mycket bättre än så och föredrar minn tystnad.

Mitt älskade barn, jag skulle önska att jag vore helgon för att kunna hjälpa dig redan här nere innan jag gör det däruppe.Vad skulle jag inte kunna lida för att uppnå de strykans nådegåvor åt dig som du behöver!

   Jag skall nu besvara dina frågor.

111.    FÖRST SKALL VI BEHANDLA ÖDMJUKHETEN.

     I denna bok som jag nämnde för dig har jag läst några underbara sidor om denna dygd.

dess fromme författare säger att "ingen kan förvirra den som är ödmjuk, denne äger den oövervinneliga friden, ty han har kastat sig i en sådan avgrund att ingen går och uppsöker honom där".

Han säger vidare att " den ödmjuke finner livets högsta njutning i känslan av sin vanmakt inför Gud".

Högmodet är ingenting man kan förinta med en skicklig värjstöt. 

Visserligen får det genom vissa handlingar av heroisk ödmjukhet om inte dödsstöten så åtminstone vad som får det att avsevärt försvagas, men bortsett från detta måste man varje dag döda sitt högmod:  Quotidie morior",

"Ja, bröder, så sant som ni är min stolthet i Krisus Jesus, vår Herre: jag står inför döden varje dag.  ( 1. Kor. 15:31 ), utropade sankt Paulus, " jag dör varje dag".

Denna lära om att dö från sig själv som varje kristen själ måste lyda alltsedan Kristus sade: "Om någon vill bli min efterföljare måste han försaka sig själv och ta sitt kors på sig",   ( Luk. 9:23 ), denna lära, som verkar vara så sträng, äger en ljuvlig sötma, när man betraktar vad som är målet för denna död, nämligen Guds liv satt i stället för vårt med synd och nöd behäftade liv.

Det var detta Paulus menade när han skrev:

"Avkläd er den gamla människan och kläd er i den nya, enligt avbilden, av honom som han har skapat henne".

( Kol. 3:9-10 ). 

Denna avbild, det är Gud själv.

Minns du han uttryckliga vilja för oss somm han meddelar oss på skapelsedagen:  "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika".   ( 1. Mos. 1:26 ).

   Du förstår, tänkte vi mer på det ursprung vår själ har, skulle jordiska ting förefalla oss så barnsliga att vi inte skulle ha det minsta till övers för dem.

Sankt Petrus skriver i sina brev att vi har "fått del av gudomlig natur"  ( 2 Petr. 1:4 ); och sankt Paulus fömanar oss att "ända till slutet bevara oskadd den början av sitt väsen som Gud har skänkt oss" ( Hebr. 3:14 ).

Jag tror att den själ som är medveten sin storhet måste inträda "i den heliga frihet som tillhör Guds barn"

( Rm. 8:21 ), som aposteln talar om, det vill säga hon höjer sig över allt annat och höjer sig över sig själv.

112.  DEN SJÄL ÄR FRIAST SOM ÄR MEST SJÄLVFÖRGLÖMMANDE. 

   Jag tror att den själ är friast som är mest självförglömmande.

Skulle man fråga mig om hemligheten med lyckan, skulle jag säga att det är att inte bry om sig själv, att alltid försaka sig själv.  Där har man ett bra sätt att ta dö på högmodet.

Man svälter ut det. Du förstår, högmod, det är bara kärleken till oss själva. 

Då måste kärleken till Gud vara så stark att den kräver all egenkärlek.

     Sankt Augustinus säger att vi inom oss har två stater:

Guds stat och jagets.   Ju mer den första tilltar, dess mer avtar den andra.   En själ som alltid levde i tron och som befann sig under Guds blick, en själ vars "öga var friskt"

( Matt. 6:22 ), som Kristus säger i evangeliet, det vill som hade den rena avsikt som enbart syftar till Gud, jag tror att det skulle vara en själ som levde i ödmjukheten.

Hon skulle förstå att känna igenn Guds gåvor till henne, ty ödmjukheten är också sanning, men honn gör ingenting till sist, hon hänför allt till Gud, som den heliga Jungfrun gjorde.  

   De känslor av högmod som du erfar blir inte till fel förrän de får viljan tll sin medbrottsling.  Du kan få lida mycket på grund av dem, vad det beträffar, men du har inte sårat Herren. De fel som undslipper dig, som du säger, utan att du ens tänker på det, tyder på att under dem ligger egenkärlek, jovisst.

Men, min käratse vän, sådant utgör liksom en del av oss. 

Vad Herren kräver av dig är att aldrig dröja kvar frivilligt vid någon högmodig tanke, och att aldrig utföra en handling som ingivits dig av detta högmod, ty det vore inte bra.

Men om du konstaterar något av detta skall du inte bli nedstämd ---- ty detta är återigen högmodet som bara blir värre ---- utan då skall du som Magdalena breda ut din nöd vid Mästarens fötter och be honom att han befriar dig.

Han tycker så mycket om att se att en själ bekänner sin

vanmakt!   Och då möter, som ett stort helgon sade,

"Guds oändlighet det skapades avgrund av intighet, och Gud uppfyller detta intet".

Mitt barn,  det är inte högmod att tänka att du inte vill undfly svårigheter i ditt liv.

Jag är fullt övertygad om att Gud vill att du lever ditt liv i den sfär där man andas Guds rena luft.

113.    HÖGT OVAN JORDEN OCH DESS OBETYDLIGA TING.

     Jag känner ett djupt medlidande med de själar som inte lever högt ovan jorden och dess obetydliga ting.

Jag anser dem som slavar och jag skulle vilja säga till dem:

Skaka av er det ok som tynger er.

Vad skall ni med alla dessa band som kedjar fast er vid er själva och vid de ting som är mindre än ni själva?

114.   NÄR MAN HAR ALL SIN GLÄDJE I LIDANDET.

     De lyckliga i denna värld tror jag är de som tillräckligt ringaktar sig själva och är oegennyttiga nog att välja att låta korset bli deras arvedel.

Vilken härlig frid, när man förstår att ha sin glädje i lidandet!

"Genom det som jag lider i min kropp uppfyller jag vad som fattas i Kristi lidanden för hans kropp som är Kyrkan".

( 1 Kol. 1:24 ). 

Apostelns stora glädje låg alltså i detta!  

enna tanke släpper mig inte, och vet du, här måste jag bekänna att det bereder mig en innerlig och djup glädje att tänka på att Gud har utvalt mig för att bli delaktig av hans Sons lidande, och den väg mot Golgata somjag varje dag går tycks mig snarast som salighetens väg.

     Har du någon gång sett en av dessa bilder som föreställer döden mejande med sin lie? 

Det är så mitt nuvarande tillstånd är.  Jag tycker att jag känner hur man förstör mig precis så.  För vår mänskliga natur är det ibland en plågsam känsla, och jag försäkrar dig att skulle jag stanna där skulle jag enbart känna av min feghet i lidandet.

Detta är människans sätt att se med hennes mänskliga ögon; men genast "öppnar jag min själs ögon i trons ljus".

Denna tro säger mig att det är kärleken som förstör mig, som sakta förbrukar mig och då blir min glädje omättligt stor och jag överlämnar mig åt den som ett byte.

115.   ATT LEVA I DET ÖVERNATURLIGA.

   För att nå själens sanna liv tror att man måste leva i det övernaturliga, det vill säga aldrig handla enligt den mänskliga naturen.  Vi måste bli medvetna om att Gud finns i vårt innersta och  tillsammans med honom gå till alla våra sysslor.

Då är man aldrig tom och intetsägande, inte ens när man utför de alldagligaste göromål, ty vi lever inte i dessa saker,

vi höjer oss över dem.

En övernaturlig själ förhandlar aldrig med de sekundära orsakerna, utan bara med Gud.

Vad hennes liv är mycket enklare, hur mycket närmare kommer hon inte de förklarades liv och hur fri står honn inte från sig själv och frånn allt!

För henne förs allt tillbaka till enheten, till detta "enda nödvändiga" som Mästaren talade om med Magdalena.

Då är hon verkligen stor och verkligen fri, därför att hon lagt sin vilja i Guds.

116.      VÅR EVIGA FÖRUTBESTÄMMELSE.

    Betänker vi vår eviga förutbestämmelse verkar de synliga tingen så små och obetydliga!

Hör vad sankt Paulus säger:   "Innan de ännu var till har han känt dem och bestämt dem till att bli lika hans Son". 

( Rom. 8:29 ).  Men som han har känt innan de var till.

"Och dem som han i förväg hade bestämt till detta, dem har han kallat". ( Rom. 8:30 ).

Det är dopet som har gjort dig till adoptivbarn, som har satt den heliga Treenighetens insegel på dig. 

"Och dem som han har kallat, dem har han också rättfärdiggjort".  Så många gånger du har blivit det genom botens sakrament och genom alla Guds beröringar i din själ, utan att du ens är medveten om det!  ( Rom. 8:30 ).

Detta är vad som väntar dig i evigheten.

Men kom ihåg att den grad av härlighet vi uppnår kommer att motsvara den grad av nåd i vilken Gud kommer att finna oss i vårt dödsögonblick.

Låt honom fullborda sin förutbestämmeles verk i dig, och hör därför än en gång vad sankt Paulus säger, när han här ger dig ett livsprogram att följa: "Lev ert liv i gemenskap med Jesus Kristus, var rotfasta i honom, och låt er uppbyggas i honom och befästas i tron och överflöda i tacksägelse". 

( Kol. 2:6-7 ).  

117.  VANDRA I JESUS KRISTUS.

   Ja du mitt käraste lilla barn, VANDRA I JESUS KRISTUS.

Denna breda väg är det du behöver, du är inte gjord för de smala stigarna här på jorden.

VAR ROTAD I HONOM och inte i dig själv, eller handla som omm du inte vore det, det vill säga genom att förneka dig själv varje gång du stöter på dig själv.

Låt dig  UPPBYGGAS i honom, högt ovanför det som förgår, där allt är rent, allt är ljust.

Var BEFÄST I TRON, det vill säga handla bara i Guds klara ljus,, aldrig efter fantasins ingivelser.  Tro att han älskar dig,

att han själv vill hjälpa dig i de strider du måste utkämpa; tro på hans kärlek, på HANS ALLTFÖR STORA KÄRLEK TILL OSS,

( Ef. 2:4 ), som sankt Paulus säger.

Låt din själ bli närd av trons stora tankar som uppenbarar för henne hela hennes rikedom och det mål som Gud skapat henne för. 

Om du lever i dessa ting, så skall inte fromheten blir nervös överspändhet, som du befarar, utan kommer att bli sannDet är något så underbart vackert med sanningen, kärlekens sanning:

"Han har älskat mig och offrat sig själv för mig! ( Gal. 2:20 ).

Det är detta, lilla barn, som är att vara sann.

     Och till sist, ÖVERFLÖDA I TACKSÄGELSE.

Det är det sista orden av denna livsplan, men det är bara vad somm blir följden av den.

Om du vandrar rotad i Jesus Kristus, befäst i din tro, kommer du att leva i tacksägelse och i Guds barns kärlek.

Jag undrar hur den själ som pejlat kärleken i Guds hjärta kan undgå att ständigt vara glad, mitt i allt lidande och all smärta.

Påminn dig "att han utvalde dig i sig före skapelsen till att vara helig och otadlig inför honom i kärleken! ( Ef. 1:4 ).

Det är än en gäng sankt Paulus som säger detta; var alltså inte rädd för kampen och frestelsen.

"När jag är svag", utropade sankt Paulus,  "det är då jag är stark, ty Jesu Kristi kraft bor i mig."  ( 2 Kor. 12:9-10 ).

118.  O, OM DU VISSTE VILKEN SÖTMA SOM GÖMS I BOTTEN AV KALKEN.

   Jag undrar vad vår vördade moder skall tycka, om hon får se den här dagboken.

Hon tillåter inte att jag skriver, ty jag är ytterligt svag, jag känner att jag kan svimma när som helst.

Detta brev blir kanske det sista från din Sabeth.

Det tog många dagar att att skriva det för henne, så du förstår varför det är osammanhängande, och ikväll kan jag inte besluta mig för att lämna dig.

Jag befinner mig i ensamhet.   Klockan är halv åtta på kvällen, i klostret håller man rekreation, och jag, jag känner mig nästan som i himlen, i min lilla cell, alldeles ensam med honom, och bär korset tillsammans med Mästaren.

Min lycka växer i takt med mitt lidande.      

O, om du visste vilken sötma man finner i botten av kalken
som den himmelske Fadern har berett!
    Farväl, jag överlämnar dig i Guds hand, min älskade Francoise, nu förmår jag inte mer, men i tystnaden på de platser där vi har stämt möte kommer du att kunna läsa ut och kunna förstå allt jag inte säger.

Jag omfamnar dig som en mor sitt lilla barn.

Gud bevare dig, du älskade lilla barn, må han "under sina vingars skugga bevara dig från allt ont."  ( Ps. 17:8 ).

Avslutat den 11 september 1906.