HIMLEN PÅ JORDEN.
"Treenigheten är vår boning, där hör vi hemma,

 där har vi vårt fadershus som vi aldrig bör lämna."

   EN DJUP FÖRTROLIGHET HADE ALLTID FÖRENAT DE TVÅ SYSTRARNA.  INNAN ELSABETH AV REEENIGHETEN BEGAV SIG TILL "FADERNS HUS" FÖRFATTADE HON EN HEL RETRÄTT ÅT SIN SYSTER FÖR ATT TILLMÖTESGÅ EN BEGÄRAN FRÅN HENNE.

HÄR LÄR HON HENNE ATT  "FINNA SIN HIMMEL PÅ JORDEN"

GENOM ATT UMGÅS FÖRTROLIGT MED SIN GUD MITT I VARDAGENS ALLA GÖROMÅL. VI FÅR HÄR MÖTA DE LEDANDE TANKARNA I SYSTER ELISABETHS LÄRA OM DET ANDLIGA LIVET.

HON GÅR NU MOT SIN FULLKOMNING I KRISTUS.

HELA HENNES LIVSPROGRAM ------- ATT BLI GUDS HÄRLIGHET TILL PRIS  -------- KLINGAR UT I NÅGRA SIDOR FULLA AV UNDERBAR HARMONI OCH SKÖNHET.

126.     TREENIGHETEN ÄR VÅR BONING.

    "Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har givit mig vara hos mig, så att de får se min härlighet som du har givit mig, ty du har älskat mig innan världen skapades."    ( Joh. 17:24 ).

     Detta är Kristi yttersta vilja, hans sista och högsta bön innan han återvände till Fadern.

Han vill att där han är skall vi också vara, inte bara under evigheten, men redan här i tiden, som är den redan påbörjade och i ständig uveckling stadda evigheten.

       Det är således viktigt att vi vet var vi skall leva med honom för att uppfylla hans gudomliga dröm.

"Den plats där Guds Son har dolt sig är Faderns sköta, det il säga det gudomliga Väsendet, otillgängligt för människoblick och dolt för allt mänskligt förstånd.

Det är detta som Jesaja säger i orden: "Ja, du är sannerligen en dold Gud". ( Johannes av Korset, Andliga sång, strof 1,

nr 1. ).  

Och ändå är hans vilja att vi skall vara fast grundade i honom, ha vår boning där han bor, förenade med honom i kärleken, och vara så att säga som hans egen skugga. 

   Sankt Paulus säger att vi genom dopet "har blivit inympade i Jesus Kristus" . ( Rom. 6:5 ).

Och vidare säger han: "Gud har satt oss med honom i himmelen, i Kristus Jesus, för att han i de kommande tidsåldrarna skulle visa hur oändligt rik hans nåd är" .

( Ef. 2:6-7 ).

Och längre fram: " Ni är nu inte längre utlännningar som bor i i ett främmande land, utan ni har full medborgarrätt tillsammans med de heliga och är medlemmar av Guds familj".   ( Ef. 2:19 ).

Treenigheten är vår boning, där hör vi hemma, där har vi vårt fadershus som vi aldrig bör lämna.

Det sade Mästaren själv en gång:  "Slaven får inte stanna kvar i huset, för alltid, men Sonen får stanna där för alltid".

( Joh. 8:35 ).

127.    VAR ALLTID I MIG.

     "Var alltid i mig."  ( Joh. 15:4 ).

Det är Ordet som ger den befallningen och som vill detta.

"Var alltid i mig."    Inte bara för några korta ögonblick, några timmar som snart skall förgå, utan VAR ALLTID, på ett varaktigt och oföränderligt sätt.  

"Var alltid i mig", bed i mig, älska i mig, lid i mig, fullgör allt arbete, gör varje handling i mig.   "Var alltid i mig", vem eller vad det än är som ni skall träda fram inför.  Träng allt djupare in i detta mysterium.   Deta är den verkliga "öknen i vilken Gud vill föra ut själen för att tala ljuvligt till henne"

( Hos. 2:14 ), som profeten sjunger.

Men för att förstå alltigenom hemlighetsfulla ord till själen, får man inte stanna så att säga på ytan, man måste intränga allt mer i Guds väsen genom stillheten.

"Jag jagar mot målet" ( Fil. 3:14 ), säger sankt Paulus.

Vi måste således varje dag gå nedför stigen till den avgrund som är Gud.  Låt os bara glida utför detta sluttande plan med ett förtroende fyllt av kärlek.

"Djup ropar till djup".  ( Ps. 42:8 ). Längst ned stöter man mot det gudomliga, där är det som vår intighets och vår nöds djup blir innerligt förenade med Guds barmhärtighets och väldighets och fullhets djup.

Där är det vi kommer att få styrka att dö från oss själva och där förlorar i spåren av oss själva för att kunna förvandlas till kärlek.  "Saliga är de som dör i Herren".  ( Upp. 14:13 ).

128.  GUDS RIKE ÄR INVÄRTES I ER.

    "Guds rike är invärtes i er ". ( Luk. 17:21 ).

Om Gud nyss inbjöd oss att "alltid vara i honom", att med vår själ leva i hans härlighets arvedel, så uppenbarar han nu för oss att vi inte behöver gå ut ur oss själva för att finna honom:  Guds rike är "invärtes".

Sankt Johannes av korset säger att "det är i själens substans, dit varken djävulen eller världen når, som Gud ger sig  till henne.  Där blir alla själens rörelser gudomliga, och trots att de är av Gud, är de även själens därför att Herren Jesus Kristus frambringar dem i henne och med henne".

( Levande kärlekslåga, strof 1. ).

Samma helgon säger vidare att Gud är "själens medelpunkt".

När själen en gång med hela sin kraft kommer att känna Gud fullkomligt, älska honom och vara i full besittning av honom, så har hon kommit till "den djupaste medelpunkt" hon kan nå i honom.

Innan hon har nått dit är själen redan i Gud, som är hennes medelpunkt.  Men hon är inte i sin DJUPASTE MEDELPUNKT,

eftersom hon kan komma längre.

    Eftersom det är kärleken som förenar själen med Gud tränger hon allt djupare in i Gud och försjunker allt mer i honom ju starkare denna kärlek är.

Äger hon ett enda uns av kärlek är hon redan i sin medelpunkt, men när denna kärlek nått sin fulländning har själen trängt in i sin djupaste medelpunkt. 

Där skall hon förvandlas så at hon blir mycket lik Gud.

Till denna själ som lever "idet inre" kan man rikta samma ord som fader Lacordaire till Maria Magdalena:   "Begär inte Mästaren av någon enda på jorden eller i himlen, ty han är ju din själ och din själ är ju han".

129.   OM NÅGON ÄLSKAR MIG.

    "Om någon älskar mig, tar han vara på mina ord.

Då skall min Fader älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom".  ( Joh. 14:23 ).

   Här uttrycker Mästaren sin önskan att också bo "hos oss".

"om någon älskar mig", ja, det är kärleken som drar Gud till sig, som lockar ned honom ända till sin skapelse.

Det är inte någon känslomässig kärlek, utan "den kärlek som är stark såsom döden .... och som de största vatten ej förmår utsläcka" ( Höga Visan 8:6-7 ).

Därför att jag älskar Fadern"  ( Joh. 14:31 ), gör jag alltid det som är efter hans sinne".  ( Joh. 8:29 ).

Så löd vår helige Mästares ord, och varje själ som vill leva i gemenskap med honom måste också leva efter denna grundsats.

Guds nådiga vilja skall vara hennes mat, hennes dagliga bröd.

Efter sin tillbedde Mästares förebild måste hon låta sig offras genom att i allt följa sin Faders vilja.

Allt som sker, varje mindre eller större händelse, varje lidande liksom varje glädje, är ett sakrament som ger henne Gud.

Hon gör heller inte skillnad på någon av dessa saker.

Hon lämnar dem bakom sig och når ovan dem för att höjd över allt annat vila i sin Mästare själv.

Hon ställer honom mycket högt på sitt hjärtas berg, ja högre än all hans tröst och alla hans gåvor som han låter strömma över henne.

Det utmärkande för kärleken är att aldrig söka sig själv,

att ingenting behålla för sig själv, utan ge allt åt den hon älskar.   Salig den själ vilkens kärlek är sann.

Herren har blivit hennes fånge av kärlek.

130.   NI HAR DÖTT OCH ERT LIV ÄR FÖRDOLT MED KRISTUS I GUD.

     "Ni har dött, och det liv som ni nu har är fördolt med Kristus i Gud".  ( Kol. 3:3 ).

    Här får vi nu av sankt Paulus ett ljus att lysa oss med på stigen som leder ned i djupet:  "Ni har dött".

Vad innebär det, om inte att själen som längtar efter att leva i kontakt med Gud i den heliga inre samlingens ointagliga borg, andligen måste vara avskild, befriad och långt borta  från allt.

    "Quotidie morior --- varje dag lider jag döden på nytt".

( 1 Kor. 15:31 ).  En sådan själ finner i sig själv ett kärlekens sluttande plan som lutar nedåt mot Gud, utan att någon skapad varelse kan göra det minsta åt detta, hon är ointaglig för allt det förgängliga, ty hon håller sig ovanför det och har enbart Gud för ögonen.

"Quotidie morior",  jag lider döden varje dag för att Kristus jag avtar, jag försakar mig själv mer och mer för var dag för att Kristus skall kunna växa i mig och upphöjas.

"Quotidie morior".

Jag låter min själ ----vad viljan beträffar, inte känslan --- glädja sig åt allt som kan få mig att bli ett offer, förinta mig och förnedra mig, ty jag vill ge plats åt Mästaren.

Det är inte längre jag, det är Kristus som lever i mig". 

( Gal.2:20 ).   Jag vill inte längre leva mitt eget liv, utan förvandlas till Jesus Kristus, så att mitt liv skall kunna bli mer gudomligt än mänskligt och Fadern när han ser till mig skal kunna känna igen avbilden av "den älskade Sonen i vilken han har sin glädje"  (  2 Petr. 1:17 ).

131.   VÅR GUD ÄR EN FÖRTÄRANDE ELD.

   "Deus ignis consumens  ----- vår Gud är en förtärande eld"

( Hebr. 12:29 ), säger sankt Paulus, det vill säga en eld av kärlek som förtär och i sig själv förvandlar allt som den vidrör.  För själar som djupt inne i sig utlämnar sig åt dess verkan blir den mystiska död som sankt Paulus talade om igår oändligt enkel och ljuvlig!

De tänker mycket mindre på det arbete av förstöring och utblottning som ännu återstår dem att göra än på att försjunka i i den kärlekslåga som brinner i dem och som inte annat är än den Helige Ande, samma kärlek som i Treenigheten är bandet mellan Fadern och hans Ord.

Genom en levande tro kommer de in i honom, Kärlekens Ande, och där förblir de, i ett tillstånd av djupaste frid och enkelhet, upplyfta ovan alla ting och sinnliga böjelser till "det heliga mörkret", och förvandlas till den gudomliga avbilden.

De lever, enligt evangelisten Johannes, "i gemenskap"

( 1 Joh. 1:3 ) med de tre tillbedjansvärda Personerna i Gud.

De lever tillsammans med Treenigheten och det är det som är kontemplativt liv.

132.    JAG HAR KOMMIT FÖR ATT KASTA UT ELD PÅ JORDEN.

   "Jag har kommit för att kasta ut en eld på jorden och hur gärna ville jag inte att den redan brann".  ( Luk. 12:49 ).

    Det är av Mästaren själv vi får höra att han önskar se kärlekens eld brinna. Och i verkligheten är alla våra verk,

allt arbete vi mödar oss med ett intet inför honom.

Vi kan inte ge honom något eller uppfylla hans enda önskan som är att återupprätta vår själ.

Men ingenting kan  upphöja henne så mycket som att på sätt och vis bli jämbördig med Gud.

Därför begär han hennes kärlek, ty kärlekens främsta egenskap är att så mycket sommöjligt göra den som älskar lik den som är är älskad.

Den själ som äger denna kärlek framträder som likaberättigad med Jesus Kristus, därför att deras ömsesidiga kärlek ör allt gemensamt mellan dem.

    "Jag kallar er vänner, ty allt vad jag har lärt av min Fader, det har jag låtit er veta". ( Joh. 15:15 ).

För att uppnå denna kärlek, måste själen dessförinnan helt ha anförtrott sig åt Gud.

Hennes vilja måste alltmer uppgå i Guds vilja, så att hennes böjelser och hennes själsförmögenheter bara sätts i rörelse i denna kärlek och för denna kärlek.

Jag gör allt med kärlek, jag utstår allt lidande med kärlek, är innebörden när David sjunger: "Åt dig skall jag bevara all min kraft". ( Ps. 59:10 ).

Då uppfylls av kärleken, den upptar henne i sig och skyddar henne så att hon nu överallt stöter på hemligheten med att växa i kärleken.

Till och med mitt i förhållandet till världen, mitt uppe i vardagslivets krav får hon sedan säga: "Blott älska är det verk som jag nu övar".  

( Johannes av Korset, Andlig sång, strof 20. )

133.  DEN SOM VILL KOMMA TILL GUD MÅSTE TRO.

    "Den som vill komma till Gud måste tro".  (Hebr. 11:6 ).

Det är sankt Paulus´ord.

Vidare säger han: "Tron är en fullkomlig visshet om det som man hoppas på, en övertygelse om den verklighet som man inte kan se".  ( Hebr. 11:1 ).

Det betyder att tron gör det framtida goda till något som vi är så förvissade om och något så närvarande att, genom den, detta goda blir till i vår själ innan vi åtnjuter det.

Sankt Johannes av Korset säger att den tjänar till fötter åt oss för att kunna gå till Gud och att den är det ännu dunkla stadiet av att få äga Gud.

Den ensam kan ge oss det sanna ljuset om honom som vi älskar, och vår själ måste använda sig av den för att kunna nå den saliga föreningen.

Det är den som utgjuter alla andliga gåvor i strömmar inom oss.

 Jesus Kristus avsåg tron när han i samtalet med den samaritiska kvinnan lovade alla som skulle komma till tro på honom att skänka dem "en källa vars vatten springer upp med evigt liv"

( Joh. 4:14 ).

Alltså ser vi att redan i detta liv skänker tron oss Gud.

Visserligen är han höljd av trons slöja, men det är Gud själv.

   "När det kommer som är fullkomligt", eller med andra ord kunskapen som man har fått genom tron, "nå all fullkomning" ( 1 Kor. 13:10 ).

    "Vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss, och vi har kommt till tro på den".  ( 1 Joh. 4:1 ).

Det är detta som är vår stora troshandling, det sätt på vilket vi kan vedergälla Gud med kärlek för hans kärlek, den

"fördolda hemligheten" ( Kol. 1:26 ) i Faderns hjärta, som sankt Paulus taar om, och som vi äntligen får intränga i, och därför bävar vår själ.

När hon förmår tro på denna "alltför stora kärlek" ( Ef. 2:4 )

som omsluter henne, kan man säga om henne som det heter om Moses, att "han var orubblig i sin tro därigenom att han liksom såg den "Osynlige" 8 Hebr. 11:27 ).

Hon stannar inte upp på grund av böjelser eller känslor, hon bryr sig inte om ifall hon känner Guds närvaro eller om hon inte känner den, hon bryr sig inte om ifall han skänker henne glädje eller lidande: hon bara tror på på hans kärlek.

Ju mer hon prövas, dess mer växer hennes tro, ty hon övervinner alla hinder för att hon skall få vila i den oändliga Kärleks sköte som bara kan handla av kärlek.

      Och till henne, denna själ som har en vaken och levande tro, kan Mästarens röst djupast inom henne säga vad han en gång sade till Maria Magdalena: "Gå i frid, din tro har frälst dig.  ( Luk. 7:50 ).

134.   HANS SONS AVBILDER.

   "Dem som Gud i förväg har känt, dem har han i förväg bestämt till att bli hans Sons avbilder".  ( Rom. 8:29 ).

Och dem som han i förväg hade bestämt till detta, dem har han också kallat, och dem som han har kallat, dem har han också rättfärdiggjort, och dem som han har rättfärdiggjort,

dem har han också gett sin härlighet.

Vad skall vi nu säga till detta?  Om Gud är på vår sida, vem kan då var emot oss? ..... Vem kan skilja mig från Kristi kärlek?"  ( Rom. 8:30-31 ).

     Så ter sig förutbestämmelsens mysterium, hemligheten med Guds utkorelse av oss, för sankt Paulus upplysta blick.

"Dem som Gud i förväg hade känt".

Hörde  vi inte till dem?   Kan inte Gud till vår själ säga det som han sade genom profeten Hesekiel: "Jag gick åter förbi där du var och jag betraktade dig. Och jag såg att din tid var inne, din älskogstid, och jag bredde ut min mantel över dig och jag gav dig min ed och ingick förbund med dig och du blev min. ( Hes. 16:8 ).

Ja, vi har blivit hans genom dopet, det är vad sankt Paulus menar med orden: "Dem har han kallat", ja kallat till att motta Treenighetens insegel.

Samtidigt som vi, med sankt Petrus ord, "fått del av gudomlig natur" ( 2 Petr. 1:4 ), har vi "mottagit en början av hans väsen" ( Hebr. 3:14 ).

Och " han har rättfärdiggjort oss" genom sina sakrament, och med sina direkta beröringar i den i nre samlingen som råder i djupet av vår själ.

Han har "rättfärdiggjort oss även genom tron" ( Rom. 5:1 ), efter måttet av vår tro på frälsningen som Kristus har utverkat åt oss.   Slutligen vill han förhärliga oss, och därför "Har han satt oss i stånd att få del i de heligas arv i ljusets värld" ( Kol. 1:12 ), säger sankt Paulus, men vi skall förhärligas i samma mån som vi har varit hans gudomlige Sons avbilder.

Låt oss därför betrakta denna tillbedjansvärda bild, låt oss oupphörligt hålla oss inom dess strålkrets, för att den skall kunna bli djupt inpräglad i oss.

Låt oss sedan förhålla oss till alla våra verk som vår helige Mästare skulle ha förhållit sig.

Då kommer vi att kunna uppfylla den Guds heliga vilja, genom vilken han "inom sig själv" har beslutat " att i Kristus förnya allt" ( Ef. 1:9-10 ).  

135.    KRISTUS ÄR MITT LIV.      

   "Jag räknar allt detta som ren förlust, därför att jag har fått något som är oändligt mycket mer värt, jag har lärt känna Jesus Kristus min Herre.   Det är för han skull som jag har mistat allt och anser allt som lump och skräp, för att jag skall kunna vinna Kristus ...... Jag har ett enda mål, att lära känna Kristus, att uppleva kraften av hans uppståndelse och att dela hans lidande ..... Jag har jagat mot det mål som Kristus en gång kallade mig till när han tog fatt i mig ......

Jag gör bara ett: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och jagar mot målet, mot det som Gud kallade mig till genom Jesus Kristus".  ( Fil. 3:8-14 ).

Med andra ord: jag bryr mig inte om något annat än att få bli lik honom.

"Mihi vivere Christus est ----- ty för mig är livet Kristus".

( Fil. 1:21 ).  Hela sankt Paulus brinnande ande kommer till uttryck i dessa rader.

      Syftet med denna reträtt är att den skall göra oss så lika vår tillbedde Mästare som möjligt, ja mer än det, att vi skall bli så ett med honom att vi ska kunna säga:  "Jag lever inte mer mitt eget liv, utan det är han som lever i mig, och det jordiska liv som jag nu lever, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och offrat sig själv för mig".

( Gal. 2:20 ).

Låt oss därför studera vår gudomliga förebild, ty, som aposteln säger, kunskapen om honom "övergår allt annat"

( Fil. 3:8 ) !  Vad sade han vid sitt inträde i världen?

"Slaktoffer och spisoffer begärde du inte, då tog jag den kropp du berett åt mig:  Se, jag kommer, Gud för att göra din vilja".  ( Hebr. 10:5, 7 ).

Under hans trettiotre levnadsår var denna vilja hans dagliga bröd  ( Joh. 4:32-34 ) i så hög grad att han, när han skulle överlämna sin själ i sin Faders händer, till honom kunge säga:   "Det är fullbordat".   ( Joh. 19:20 ).

Ja, allt vad du har beslutat, ALLT har blivit uppfyllt, och därför "har jag förhärligat dig på jorden" ( Joh. 17:4 ).

   När Jesus talade med sina apostlar om denmat som de inte kände sade han "att denn var at göra hans vilja som hade sänt honom" ( Joh. 4:34 ).

Därför kunde han också säga: "Jag är aldrig någonsin ensam" ( Joh. 8:16 ), han som har sänt mig är alltid med mig eftersom jag alltid gör det som är efter hans sinne."

( Joh. 8:29 ) .

Låt oss kärleksfullt äta detta bröd som Guds vilja är.

Om denna vilja ibland korsfäster oss kan vi förvisso med vår tillbedde Mästare säga; "Fader, om det är möjligt så gånge denna kalk ifrån mig."

Men vi tillägger genast: "Inte såsom jag vill, utan såsom du vill".  ( Matt. 26:39 ).

Och lugna och styrkta skall också vi tillsammans med den gudomliga Korsfäste beträda vår korsväg, och vi skall djupt inom oss sjunga av glädje så att en tacksägelsens hymn stiger upp till vår himmelske Fader, ty de som vandrar denna smärtsamma väg är de "som innan de ännu var till blivit kända och förutbestämnda av honom till att bli hans Sons avbilder"  (Rom. 8:29 ), han som lät korsfästa sig av kärlek.

136.   BARNASKAPET HOS GUD.

      "Gud bestämde oss till barnaskap hos sig genomJesus Kristus, genom vår förening med honom.

Så var hans nådiga vilja, för att den härliga nåd skulle prisas, som han har skänkt oss i sin älskade SonGenom Kristi död är vi friköpta och har förlåtelse för våra synder.

Så väldig är hans nåd mot oss.  Han har utgjutit den över oss i rikaste mått, tillsammans med andlig vishet och insikt".

( Ef. 1:5-8 ).

     Den själ som verkligen blivit Guds dotter är enligt apostelns ord driven av den Helige Ande sjläv.

"Alla som är drivna av Guds Ande, de är Guds barn".

( Rom. 8:14 ).   Och han fortsätter: "Vi har inte fått en slavtjänstens ande, som för oss tillbaka till ett liv i fruktan, utan den Ande som vittnar om vår rätt att vara Guds barn och somkommer os att utropa: "Abba, Fader!" 

Anden själv och vår ande vittnar tillsammans om att vi är Guds barn.  Om vi är barn är vi också arvingar.  Vi är Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi nu verkligen delar hans lidanden, så att vi också kan dela hans härlighet".

( Rom. 8:15-17 ).   Det är för att låta oss nå fram till denna oändligt stora härlighet som Gud har skapat oss till sin avbild och till likhet med sig.

  "Hur stor är inte den kärlek som Fadern har bevisat oss!" 

säger sankt Johannes.

"Vi kallas Guds barn, och vi är det verkligen.

Vi är redan nu Guds barn, dock är det ännu icke klart, vad vi en gång skall bli.  Men så mycket vet vi, att vi skall bli lika honom, när han träder fram i sin härlighet, ty vi skall se honom sådan han verkligen är.

Var och en som har detta hopp till Kristus, han renar sig själv, liksom Kristus är ren".  ( 1 Joh. 3:1-3 ).

     Det mått av helighet som gäller för Guds barn är alltså att vara helig som Gud är helig, vara helig efter måttet av Guds helighet, genom att leva i kontakt med honom, på botten av den bottenlösa avgrunden, inom oss själva.

Själen synes då på visst sätt äga likhet med Gud, Gud som isserligen har behag till allt, men ändå aldrig lika mycket som till sig själv, därför att det goda besitter i sig själv överträffar allt och får allt annat att förblekna.

Därför är varje glädje som själen får ta emot en inbjudan att framför allt njuta det Goda somhon är i besittning av och som ingenting annat kann jämföras med.

   "Fader vår som är i himmelen."  ( Matt. 6:9 ).

I den lila himmel somhan har skapat åt sig inom oss i vår själ skall vi söka honom och framför allt, det är där vi skall bo.

Kristus sade en gång till den samaritiska kvinnan att "Fadern ville ha sanna tillbedjare i ande och sanning"  ( Joh. 4:23 ).

Låt oss bli sådana sanna tillbedjare, så att vi kan glädja hans hjärta. Låt oss tillbe honom I ANDE, det vill säga låt oss ha vårt hjärta och vårt sinne ständigt inriktade på honom, och vår ande genom trons ljus uppfyllda med kunskap om honom.

Låt oss tillbe honom I SANNING, det vill säga genom vad vi gör, det är nämligen framför allt genom de handlingar vi utför som vi är sanna.

Att vara sann betyder alltid gör vad som behagar Fadern, vars barn vi är.

    Till sist, låt oss tilbe i ande och sanning, det vill säga GENOM Jesus Kristus och med Jesus Kristus, ty han ensam är den sanne tillbedjaren i ande och sanning.

Då blir vi Guds barn, vi kommer att med vår egen erfarenhet få lära känna sanningen i dessa Jesajas ord:  "Ni skall få dia och ni skall bli burna på armen och skall få sitta i knäet och bli smekta"  ( Jes. 66:12 ).

Ja, Gud tycks endast tänka på hur mycket han skall överhopa själen med smekningar ch ömhetsbevis, liksom en mor som ammar sitt barn och när det med sin modersmjölk.

Låt oss uppmärksamt lyssna till den hemlighetsfulla rösten från vår himmelske Fader som säger:  "Min dotter, giv mig ditt hjärta".  ( Ord. 23:26 ).  

137.   TROGNA JUNGFRUN.

  "Si scires donum Dei ----- Förstode du Guds gåva",

( Joh. 4:10 ), sade Kristus en gång till den samariska kvinnan.

Men vad är denna Guds gåva, om inte han själv?

Lärljungen som Kristus älskade säger: "Och han kom till sitt eget, och hans egna tog icke emot honom".  ( Joh. 1:11 ).

Sankt Johannes döparen skulle ännu kunna rikta sina förebrående ord till många själar: "Mitt ibland er, "inom er själva", finns en som ni icke känner".  ( Joh. 1:26 ).

"Förstode du Guds gåva!"

   Det finns en skapad varelse som har känt denna Guds gåva, och som icke gist miste om det minsta grand av den, som var så ren, så strålande av ljus att det tycks som om hon vore själva Ljuset.

"Rättfärdighetens spegel", en skapad varelse vars liv var så oförvillat enkelt, så förlorat i Gud att det nästan inte finns något att säga om det.  "Virgo fidelis ---- den trogna jungfrun"  ( Ur den laurentanska litanian ) är hennes namn, 

"som bevarade allt i sitt hjärta"  ( Luk. 2:19 ).
Dold för världens blickar var hon så liten och så andäktig inför Gud i templet , att hon väckte den heliga Treenighetens välbehag:  "Ty han har i nåd tänkt på sin ringa tjärinna, härefter skall alla släkten prisa mig salig!"  ( Luk. 1:48 ).

    När Fadern såg till denna skapade varelse som var så underbart vacker och så ovetande om sin skönhet ville han att hon skulle bli moder i tiden till honom vars Fader han är i evigheten.  Det var då som kärlekens Ande ingrep, han som leder varje handling hos Gud.

Jungfru Maria sade sitt "Fiat --- Jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt"  ( Luk. 1:38 ),

och denn största av alla hemligheter fullbordades.

Genom att Ordet steg ned i henne, blev Maria Guds egendom för evigt.

    Jag tror att Jungfru Marias hållning under månaderna mellan bebådelsen och Jesu födelse kan stå som förebild för alla förandligade själar, för alla som Gud har utvalt till att leva "i det inre", på botten av Guds bottenlösa avgrund.

Med vilken frid och stillhet begav sig inte Maria till alla sin sysslor!

Vad det mest alldagliga fick gudomlig glans, när Maria mitt under alt som upptog henne förblev tillbedjerska av Guds gåva.

Detta hindrade henne inte att öva kärlek mot sin nästa utan att spara sina krafter. Evangeliet berättar att "Maria skyndsamt gick upp till bergsbygden, till en stad i Judeen för att besöka Elisabeth"  ( Luk. 1:39 ).

Den outsägliga inre syn som hon såg inom sig inkräntade aldrig på hennes kärlek utåt, därför att, som en from författare säger, "om kontemplationen utmynnar i lovsång och  i evigheten hos hennes Herre, äger hon enheten och skall inte gå miste om den".

138.  EN LOVPRISNING AV HANS HÄRLIGHET.

   "Vi var i förväg utvalda, genom dens beslut som verkar allt i enlighet med sin vilja, för att vi skulle lovsjunga hans härlighet"  ( Ef. 1:11-12 ).

Så säger sankt Paulus, den av Gud själv undervisade sankt Paulus.

Men hur skall vi förverkliga den dröm Guds hjärta hade, denna hans oföränderliga vilja för vår själ?

Eller med ett  ord: hur skall vi kunna motsvara vår kallelse att var och en bli till en fullkomlig lovsång av den heliga Treenighetens härlighet?

    I himlen är varje själ en lovprisning av Faderns, Ordets och den Helige Andes härlighet, därför att varje själ bor i den rena kärleken och inte längre lever sitt eget liv utan Guds liv.

Där "känner hon honom till fullo, liksom hon själv är till fullo känd"  ( 1 Kor. 13:12 ), säger ankt Paulus.

Med andra ord, en lovprisning av Guds härlighet, det är den själ som bor i Gud, somm älskar honom med en ren osjälvisk kärlek, utan att söka sig själv i sötman hos denna kärlek, som älskar honom högre än alla hans gåvor, ja, älskar honom även om hon inte skulle ha fått motta något alls av honom, och som önskar allt gott åt föremålet för sin kärlek. 

Men hur skall man VERKSAMT kunna önska och vilja det goda för Herrens del annat än genom att göra hans vilja?

Hans vilja ordnar ju allt så att det skall lända honom till största möjliga ära?

Denna själ måste alltså hänge sig fullkomligt åt Guds vilja, utan minsta förbehåll, ända därhän att hon inte kan vilja något annat än det som Gud vill.

En Guds härlighets lovprisning är en tystnadens själ,, som vill vara som en lyra i den Helige Andes för att han skall spela gudomliga ackord på henne.

Hon vet att lidandets sträng ljuder ändå skönare och därför vill hon se den på sitt instrument, för att ändå ljuvligare kunna röra sin himmelske Faders hjärta.

   En lovprisning av hans härlighet, det är en själ som oväntat ser på Gud, i tro och hjärtats enfald.

Som en spegel återspeglar hon allt vad han är; hon är som en oändlig avgrund som han kan strömma ned i och utgjuts i.

Hon är även som en kristall som hankan genomstråla och som låter honom betrakta all sin egen fullkomlighet och skönhet.

En själ som på detta sätt i sig låter Gud få mäta sitt behov avatt ge vidare allt vad han är och allt vad han har, är ingenting en lovsång till alla hans gåvor.

   En lovprisning av hans härlighet är till sist en själ i ständig tacksägelse.

Samtidigt som varje handling och impuls, varje tanke och strävan gör henne allt fastare i kärleken är de som ett eko av evighetens Sanctus.

     I himmelens härlighet sjunger de förklarade natt och dag utan uppehåll: "Helig, helig, helig är Herren Gud allsmäktig .... och faller ned och tillber honom som lever i evigheterenas evighet".  ( Upp. 4:8 ).

I själens himmel får en lovprisning av hans härlighet redan här på jorden börjar den tjänst som hon skall göra i evigheten.

Hennes tacksägelse upphör aldrig ty hon är driven av den Helige Ande som verkar allt i henne.

Om hon än inte alltid är medveten om det ----- därför att den mänskliga naturens svaghet inte tillåter henne att vara så befäst i Gud att hennes uppmärksamhet aldrig sviktar ...... sjunger hon, och tillber hon hela tiden, hela hennes väsen har om man vill övergått i att vara lovprisning och kärlek och hon är lidelsfullt upptagen av förhärliandet av sin Gud.

   Låt oss i själens himmel lovsjunga den heliga Trenighetens härlighet och vår obefläckade Moders kärlek.

En dag skall täckelset falla och vi få inträda i de himmelska boningarna där vi skall lovsjunga i den oändliga Kärlekens sköte.

Där skall Gud ge oss det nya namnet somm är utlovat åt segraren.

Och vilket skall det namnet bli?  Laudem gloriae  ----- en lovprisning av hans härlighet.  ( Ef. 1:12 ).