Alla inlägg under april 2014

Av Jan-Owe Ahlstrand - 6 april 2014 14:20

KAPITEL TOLV.

DÄR DE NATURLIGA BILDVISIONERNA BEHANDLAS.  VAD DE EGENTLIGEN ÄR FÖR NÅGONTING.

OCH VARFÖR DE INTE KAN DUGA SOM MEDEL TILL ATT UPPNÅ DEN GUDOMLIGA FÖRENINGEN.

SLUTLIGEN UPPVISAS VILKA SKADOR SOM ÅSTADKOMS OM MAN INTE LYCKAS FRIGÖRA SIG FRÅN DEM.

1.      Innan vi talar om de bildvisioner som vanligtvis på ett övernaturligt sätt inställer sig för de inre sinnena, det vill säga för inbillningskraften och fantasin, är det, för att ta sakerna i tur och ordning, lämpligt att här först tala om de naturliga förnimmelserna hos samma inre kroppsliga sinne.

Vi går på så sätt från det mindre till det större, från det yttre till det inre, och når så till slut fram till den högsta inre samling, där själen förenas med Gud.

Samma ordningsföljd har vi ju också hittills begagnat.

Vi har talat om själens utblottning ifråga om de naturliga förnimmelserna av de yttre tingen och därefter om själens utblottning ifråga om våra böjelsers naturliga makt.

Detta var ämnet i den första boken, där vi talade om sinnenas natt.   Sedan har vi börjat att tala speciellt om själens utblottning ifråga om de yttre övernaturliga förnimmelser som inställer sig för de yttre sinnena --- i föegående kapitel behandlade vi just detta.

Vårt mål i denna andra bok är att införa själen i andens natt.

2.  I första hand är det alltså nu det inre kroppsliga sinnet som vi skall gripa oss an med, det vill säga med inbillningsförmågan och fantasin.   Även detta sinne måste vi utblotta på inbillningskraftens bilder och former, som på övernaturligt sätt uppstår där. Vi ämnar också framlägga bevis för att själen omöjligen kan nå fram till en förening med Gud, så länge hon inte upphör med sin aktivitet i dessa, ty dylika bilder och föreställningar kan inte tjäna henne som lämpligt och närliggande medel till att nå en sådan förening.

3.    Först av allt måste vi då göra klart för oss att de sinnen som vi i det följande särskilt skall tala om är de två inre kroppsliga sinnen som kallas inbillningskraft och fantasi.

Dessa båda är hänvisade till varandra för ömsesidig hjälp.

Det ena resonerar genom inbillningen, det andra skapar den bild som översstämmer med det tänkta föemålet.

Men för det mål vi har i sikte är det sak samma om vi talar om det ena eller det andra sinnet.

När vi därför i det följande inte alltid nämner vart och ett särskilt, så är det underförstått att man förstår det i den mening som vi ovan har angett.

       Nu när detta är förutskickat, fastställer vi att allt vad sinnena kan motta eller skapa kallar man föreställningar och fantasibilder.  Det betyder bilder som i kroppslig gestalt och form erbjuder sig för sinnena. 

      Dessa bilder kan vara av två slag.  Det ena slaget är de övernaturliga, de har inte behov av sinnenas hjälp för att uppstå, utan de skapas i sinnena på ett passivt sätt.

Dessa kallar vi bildvisioner som kommer på övernaturlig väg.

Dem skall vi senare tala om.

        Det andra slaget är de naturliga, det är sådana som sinnena själv kan skapa med hjälp av sin egen aktivitet genom former, gestalter och bilder.

        Det är till dessa två krafter man hänför meditationen, som en akt av eftertanke med hjälp av bilder, former och gestalter som skapas och uppstår i sinnena.

Det är på så sätt vi föreställer oss till exempel Kristus på korset eller fastbunden vid gisselpelaren eller någon annan episod ur hans lidande, eller när vi betraktar Gud sittande på sin tron i sitt höga majestät, eller när vi tänker oss himlens härlighet som ett oförlikneligt ljus, eller vad det än må vara av jordiska eller himmelska ting som vi tänker på.

      Emellertid måste själen tillbakavisa alla föreställningar och förnimmelser och förbli i mörker beträffande detta inre sinne, inbillningskraften, om hon vill nå fram till förening med Gud.  Ty inte heller dessa föreställningar kan under något förhållande stå som direkt medel till Gud, och de har inte större betydelse än de bilder som de fem yttre sinnena åstadkommer.

4.   Orsaken är följande. Inbillningskraften kan inte framställa eller skapa någonting nytt utöver det som de yttre sinnena, till exempel synen och hörseln, har upplevt.

På sin höjd kan den skapa något som liknar de ting man har sett, hört och känt,

Och ändå höjer sig inte denna likhet till någon högre eller betydelsefullare väsenskategori än den som själen tidigare har uppfattat genom de fem sinnena.

Nej, förgäves må hon föreställa sig palats av diamanter eler berg av guld, därför att hon har sett diamanter och guld, allt detta är i verkligheten underlägset det verkliga varat hos ett enda litet stycke guld eller en enda pärla, trots mängden och prakten hos det tänkta föremålet.

Och eftersom inga skapade ting, enligt vad vi har fastställt, kan stå i något som helst förhållande till Guds väsen, så följer av detta att de bilder som man kan göra av dem inte duger till att vara något närliggande medel till föreningen med Gud.

Tvärtom, vi upprepar att de snarare skulle vara ett hinder.

5.    De människor som föreställer sig Gud vara lik någon av dessa bilder, eller lik bilden av en förtärande eld, ett strålande ljus eller någon annan form, och som tror att något sådant liknar honom, de tar grundligt fel.

Naturligtvis har nybörjarna behov av dessa betraktelse sätt, föreställningar och tankar för att deras kärlek allt mer skall upptändas och själen få sin näring genom sinnena.

Allt detta skall vi senare tala om.

Föreställningarna tjänar dem då som ett avlägset medel till föreningen med Gud, och det är denna väg som som själarna i allmänhet måste gå för att nå målet, den andliga vilans innersta rum.  Men de måste att de bara skall passera den vägen fram och inte stanna kvar där, ty annars kommer de aldrig fram till målet.  Målet har inte alls någon likhet med dessa avlägsna medel och har ingenting gemensamt med dem.

Dessa medel är som trappstegen i en trappa, det finns ingenting hos dem som liknar målet, rummet som ligger allra högst upp.   Trappstegen är bara ett medel för att kunna gå upp dit, och om den som stiger uppför dem inte lämnar dem efter sig, den ena efter det andra ända fram det allra sista, utan vill stanna på ett av dem, kommer han aldrig upp, han når aldrig det behagliga och fridfulla rum som är målet.

      På samma sätt är det med den själ som redan i detta liv vill uppnå förening med Honom som är vår högsta vila och vårt högsta goda. Steg för steg måste hon passera alla olika betraktelsesätt, föreställningar och kunskapsgrader och lämna dem bakom sig, ty de har ingen som helst likhet med eller propotion till det mål de leder till, det vill säga Gud.

Därför säger också den helige Paulus i Apostlagärningarna: "Vi bör inte mena att Gudomen är lik någonting av guld eller silver eller ädelsten eller någonting som är danat av mänsklig konst och tanke"  ( 17:29 ).

6.    Där detta ändå åsidosätts, där råkar många andliga människor ut på irrvägar.  De har övat sig att komma närmare Gud med hjälp av bilder, föreställningar och betraktelser, så som nybörjare skall göra.  Men nu vill Gud kalla dem till högre andliga skatter, inre och osynliga.

Därför fråntar han dem lusten och smaken för den diskursiva meditationen, det går inte längre för dem att be så, och inte heller kan de samla sig och slita sig loss från de konkreta former de vant sig vid.

Tvärtom, de anstränger sig att bevara dessa, de vill som förut använda sig av föreställningar och meditationer, därför att de tror att det alltid skall vara på det sättet.

Sålunda plågar de sig själva och finner ändå inte den glädje de söker.  Tvärtom ökas känslotorkan, ångesten och oron i själen ju mer de söker en glädje som dock omöjligen kan återfinnas på det gamla sättet.

Själen finner ju som sagt ingen smak längre i denna sinnliga näring, hon behöver enn finare, mera inre och mindre sinnlig näring, som inte består i inbillningskraftens aktivitetet utan i att låta henne vara i sin ro och vila, vilket är mer andligt.

      Ty allteftersom själen förandligas upphör hennes själsförmögenheter allmera att syssla med enskilda handlingar.   Hon koncentrerar sig i en enda, mera allmänt hållen, ren akt, och då inställer själsförmögenheterna sin verksamhet och lämnar den väg som tidigare förde själen fram till detta stadium.

Det är något liknande som sker, när fötterna upphör att gå och står stilla när de har fullbordat sin vandring.

Ty om vandraren alltid gick vidare, då skulle det ju inte finnas någon ankomst.  Om allt bara var medel, var och när skulle skulle man då kunna glädja sig åt att vara framme vid slutmålet?

7.   Därför är det sorgligt att det finns så många människor, vilkas själar längtar efter den inre fridens stillhet och vila för att kunna njuta Guds frid och vederkvickelse, men vilka i stället berövar sin själ denna inre frid, återför henne till yttervärlden och tvingar henne att än en gång påbörja den väg som hon redan har gått och att uppge det slutmål där hon redan hade funnit ro.  Och allt detta endast för att få behålla medlet, meditationen, som hade fört henne dit.

Det är emellertid inte utan avsmak och motvilja som själen underkastar sig detta.  Hon skulle föredra att stanna kvar i denna frid som hon inte förstår, liksom i sitt eget hem, och hon plågas som den som efter mycken möda kommer fram till sin viloplats men som då tvingas återta arbetet.

Olyckligtvis förstår inte dessa människor hemligheten med sitt nya tillstånd, utan de tror att de är lata och inte gör någonting.  De samtycker inte till att lämna själen i fred  utan anstränger sig oavlåtligt att leda henne in på betraktelsernas och meditationernas väg.

Så råkar de in i en ännu svårare känslotorka, och förgäves bemödar de sig att känna någon glädje där ingen glädje finns för dem.   Vi kan gott säga dem att ju mer de anstränger sig, desto mindre gagnar det dem.

Det innebär att de lämnar det som är mer för det som är mindre.   Ju mer de framhärdar i sitt beteende, desto värre blir deras tillstånd, eftersom de leder sin själ bort från den andliga friden, de börjar på nytt gå den väg de redan gått och försöker göra om vad de redan gjort.

8.  Till sådana människor skall man säga att de måste lära sigatt förbli i vila med kärleksfull uppmärksamhet och vakenhet inför Gud, och att de inte alls skall bekymra sig om sin inbillningsförmåga eller vad den gör eller inte gör.

Ty på detta stadium befinner sig själsförmögenheterna i vila, de handlar inte mer aktivt, utan passivt, genom att de mottar det som Gud verkar i dem.  Och om det ibland förekommer att de visar någon aktivetet, sker detta inte med möda eller någon ansträngd eftertanke utan med kärlekna mildhet.

Då har de väckts av en impuls från Gud och handlar inte av själens egen kraft, så som vi skall visa längre fram.

      För ögonblicket räcker emellertid det sagda för att visa hur nödvändigt och rätt det är för dem som vill komma vidare att i tid kunna frigöra sig från alla dessa metoder och lika slag av bön och fantasibilder, liksom vid vilken punkt av deras utvecklingsstadium detta bör ske.

9.   För att det skall bli bättre att avgöra tidpunkten, det rätta ögonblicket, skall vi ge några kännetecken, som den andliga själen måste upptäcka hos sig själv för att förstå att den stund har kommit då hon fritt kan börja begagna det nya anvisade medlet och upphöra att följa eftertänkandets och fantiserandets väg.      

                 

      

Av Jan-Owe Ahlstrand - 5 april 2014 18:33

KAPITEL ELVA.
OM DET HINDER OCH DEN SKADA SOM UPPSTÅR AV KUNSKAPER VILKA FÖRSTÅNDET MOTTAR PÅ ÖVERNATURLIGT SÄTT GENOM DE YTTRE KROPPSLIGA SINNENA.

OM SJÄLENS BETEENDE GENTEMOT DEM.

1.   De första kunskaper som vi i föregående kapitel har talat om är sådana som förståndet på naturligt sätt mottar.

 Dem skall vi inte behandla nu, ty vi har redan talat om dem i den första boken, där den väg skisserades som man bör följa i sinnenas natt. och de upplysningar som där getts på den punkten är tillräckliga.

      I föreliggande kapitel skall vi därför bara tala om de kunskaper och förnimmelser som förståndet får motta på övernaturligt sätt med hjälp av de yttre kroppsliga sinnena:

syn, hörsel, lukt, smak och hörsel.

Ty i regel kan genom alla dessa sinnen föreställningar och övernaturliga saker upplevas av andliga människor.

     För synen visar sig vanligen bilder och personer ur det andra livet, såsom helgon och goda och onda änglar, ljusuppenbarelser och ovanliga strålningar.

     Med hörseln förnimmer man vissa ovanliga ord, uttalade av de gestalter man ser eller av andra som man inte ser.

     Med luktsinnet förnimmer man ibland ljuvliga dofter, utan att man vet varifrån de kommer.

     Likaså händer det att smaksinnet känner den härligaste smak och att känselsinnet erfar stor njutning.

Ibland är den så stor att den tycks gå genom märg och ben, så att man njuter av den, blommar upp genom den och badar i ljuvlighet.   Detta brukar vara fallet med det som kallas andlig salvelse, eftersom den hos rena själar utgår från anden och sprider sig i lemmarna.

Denna sinnenas ljuvlighet är mycket vanligt förekommande hos andliga människor, ty den härrör ur sinnesrörelser och känslomässig andakt och är mer eller mindre uttalad, alltefter vars och ens egenart.

2.   Men även om nu alla dessa ting kan tilldelas de kroppsliga sinnesorganen av Gud, bör man dock aldrig för den tycka sig vara säker och acceptera dem.

Tvärtom är det bäst att undersöka om de är goda eller onda.

För övrigt, ju mera utvärtes och kroppsliga de är, desto mindre troligt är det att de härstammar från Gud.

Det är ju naturligare att Gud meddelar sig med anden, det är ju så han vanligtvis gör. Den vägen är också både säkrare och förmånligare för själen än vägen genom sinnena, vilken vanligen är förenad med många faror och illusioner.

Ty där upphöjer sig ju de kroppsliga sinnena till domare, som dömer över andliga ting, i tro att dessa är sådana som de förnimmer dem.

Och ändå är det lika stor skillnad mellan dem som mellan kropp och själ eller sinnlighet och förnuft.

Det kroppsliga sinnet är lika ovetande om andliga ting som åsnan om förnuftiga ting, ja sinnet är till och med ännu mera ovetande.

3.  Därför bedrar sig högeligen den som uppskattar detta slags ting, och han utsätter sig för stor fara att göra sig falska förhoppningar.

I varje fall bär han inom sig själv det största av alla hinder för att bli verkligt andlig.

Ty de kroppsliga företeelser vi har talat om har inte något som helst samband med andliga ting.

Därför bör man alltid misstänka att de är mera av djävulen än av Gud.  Djävulen har ju ett större inflytande över det kroppsliga och yttre hos människan och kan på det området lättare spela sina spratt än på det inre och andliga området.

4.   Jag vill tillägga att ju mera dessa kroppsliga former och uppenbarelser är av utvärtes slag, desto mindre gynnar de det inre och anden, på grund av det avstånd och den olikhet som består mellan det som är kroppsligt och det som är andligt.  

Även om de kan åstadkomma någon god andlig inverkan, vilket alltid sker om de härrör från Gud, så är emellertid denna inverkan alltid mycket mindre än om samma uppenbarelser hade varit av rent andligt och invärtes slag.

Därför är också sådana uppenbarelser ofta ägnade att skapa misstag och självförhävelse och fåfänga i själen.

Ty just för att de är så påtagliga och förnimbara uppväcker de sinnena, och då förefaller det själen som om de var desto

betydelsefullare, ju påtagligare de är för sinnena.

Honn följer dem och överger tron, hon inbillar sig att denna uppenbarelse är hennes ledstjärna och det medel som skall låta henne nå det efterlängtade målet, den gudomliga föreningen.

Sålunda avlägsnar hon sig från den väg och det medel som tron är, i samma mån som hon fäster avseende vid sådana uppenbarelser.

5.   Och vad värre är, när själen ser sig vara föremål för så ovanliga uppenbarelser grips hon ofta av en viss självbelåtenhet och tycker sig vara någoting inför Gud, vilket strider mot ödmjukheten.

    Djävulen förstår också mycket bra att invagga själen i hemlig självbelåtenhet.  Men ibland gör han det på att särskilt påfallande sätt, och det är när han åstadkommer de nämnda förnimmelserna för sinnena.

Då låter han henne se helgongestalter och underbart ljusskimmer, låter henne höra höra smickrande ord, känna ljuvliga dofter, smakförnimmelser och beröringar.

Hans mål är därvid att narra själarna in i en mängd olyckor.

   Därför bör man alltid tillbakavisa sådana fantasibilder och förnimmelser.  Och även om vi förutsätter att några av dem verkligen kommer från Gud, blir Gud dock inte förolämpad av att själen avvisar och inte vill veta av dem, och han undanhåller henne ingalunda den verkan och den nytta som det är hans avsikt att ge henne genom dem.

6.   Skälet är följande. En kropplig vision eller annan sinnesförnimmelse, såväl som varje slags meddelande, även de rent inre, påverkar något av sinnena.

Omm detta fenomen kommer från Gud åstadkommer det emellertid i samma ögonblick som det kommer och som det uppfattas i sin första verkan, utan att själen ens får tid till att tänka efter om hon vill ha den eller inte.

Ty på samma sätt som Gud sänder dessa övernaturliga fenomen utan att själens egen medverkan eller förmåga föregår dem, är det också utan någon som helst samverkan från hennes sida som han åstadkommer den effekt han med detta medel har avsett. Det är något som på ett passivt sätt fullgörs och förverkligas i anden, och det rörs sig inte alls om att vilja eller inte vilja att det sker, lika litet som till exempel en naken människa som man brände med eld skulle vara hjälpt av att inte vilja bli bränd, elden skulle ju trots detta ha sin verkan.

Så är det också med de visioner och andra intryck som kommer från Gud.  De utövar sin verkan, i första hand och huvdsakligen i själen, sedan också i kroppen, även om själen inte vill det.

      På liknande sätt förorsakar ju också de visioner som kommer från djävulen utan själens samtycke oro, torka, fåfänga eller inbilskhet.  Men dessa djävulens visioner har inte lika stor kraft i det onda, som de som kommer från Gud har i det goda.

De som kommer från djävulen kan bara uppväcka en första ingivelse i viljan, men de kan inte ta överhand om viljan gör motstånd.  Den oro som de medför är inte av någon lång varaktighet, om inte själen genom brist på vaksamhet och mod själv tillåter dem att vara längre.

      Med de visioner och intryck som kommer från Gud tränger in i själens allra innersta, de inspirerar viljan att älska och utövar så en verkan som själen inte på något sätt kan motstå, inte mer än glasrutan motstår solstrålen som faller på den.

7.    Deta är orsaken till att själen aldrig bör vara djärv nog att tillåta dem, inte ens om de kommer från Gud, som sagt.

Och sex slag av onda ting skulle det kunna medföra, om hon ändå ville tillåta dem.

    För det första avtar därmed tron.

Ty de ting som man förnimmer med sinnena vålla r stort avbräck för tron, eftersom tron ju står upphöjd över alla sinnesförnimmelser.

Och därför avlägsnar sig själen från det medel som kunde föra henne till förening med Gud, om hon inte sluter sina ögon för alla sinnligt förnimbara ting.

    För det andra är sådana visioner ett hinder för anden om man inte tillbakavisar dem, ty då uppehåller sig själen vid dem och anden kan inte lyfta sig upp till det osynliga.

Detta var en av de orsaker varför vår Herre sade till lärljungarna att det var bra för dem att han lämnade dem, så att den Helige Ande kunde komma ( jfr. Joh. 16:7 ).

Det var också därför som han efter sin uppståndelse inte tillät Maria Magdalena att beröra hans fötter, han ville nämligen stärka henne i tron ( jfr. Joh. 20:17 ).

      För det tredje får själen mer och mer en känsla av äganderätt till dessa visioner och meddelanden, hon går inte längre försakelsens och den andliga utblottningens väg.

      För det fjärde förlorar hon omärkligt den andliga verkan som dessa fenomen åstadkommer inom henne, ty hon fäster blicken på det sinnligt förnimbar, som dock är det minst viktiga.

      Följdaktligen erfar hon inte så rikligt som hon skulle kunna få det, den andliga verkan som dock är meningen med dessa företeelser.

Ty denna verkan frambringas och bevaras desto bättre, ju mer man gör sig fri från allt sinnligt, då det ju förligger en stor klyfta mellan det som är sinnligt och det som är rent andligt.

      För det femte förlorar hon så småningom Guds nådebevis, därför att hon tar emot dem med en känsla av äganderätt och inte heller begagnar dem till sin fördel.

Att ta emot dem med en känsla av äganderätt och att inte begagna dem till sin fördel, det är emellertid att vilja göra sig till herre över dem.

Ty Gud ger dem inte för att själen skall göra sig till herre över dem, därför bör själen inte vara förmäten nog att utan vidare tro att de kommer från Gud.

      För det sjätte, genom att eftersträva dem öppnar själen dörren för djävulen, så att han kan lura henne med liknande fenomen, som han mycket skickligt kan simulera och förvränga och ge ett sken av att de kommer från Gud.

Ty, som Aposteln säger, han kan "förvandla sig till en ljusets ängel"  ( 2 Kor. 11:14 ).

Detta skall vi med Guds hjälp behandla senare, i den tredje boken, i kapitlet om andligt frosseri,  

i ( Själens dunkla natt ).

8.   Därför är det riktigt att själen sluter ögonen och tillbakavisar dem, utan att ta reda på varifrån de kommer .

Gjorde hon inte det, skulle hon ge djävulen fritt spelrum och ett sådant övertag att i stället för Guds visioner skulle få djävulens, och dessa skulle så öka i antal att Guds skulle upphöra, och allt som sedan hände skulle vara djävulens verk och inte Guds.

Det är just detta som har hänt många oförsiktiga och okunniga människor.  De rörde sig med så stor självsäkerhet bland dessa visioner och uppenbarelser att det blev mycket svårt att åter vänja dem vid att söka Gud i trons renhet.

Somliga kunde inte alls återföras till den rätta vägen, ty djävulens illusioner hade slagit alltför djupa rötter i dem.

Det är alltså klokt att helt stänga dörren för alla sådana ting och att avvisa dem alla.

Om de är onda avvisar man därmed djävulens snaror, om de är goda avlägsnar man hindren för tron och skördar därvid också den frukt som de var avsedda att frambringa.

      På samma sätt som Gud så småningom tar bort de goda, därför att man tycker om dem, känner äganderätt till dem och inte använder dem på rätt sätt, så insmyger också djävulen sina och mångdubblar dem, därför att själen ger honom så bekväma tillfällen därtill.

När själen däremot avvisar och motsätter sig dem, ser djävulen att han inte längre kan skada henne och upphör då så småningom med sina försök.

Gud däremot ger till den ödmjuka och osjälviska själen allt flera och allt mera uphöjda nådebevis.

"Han upphöjer henne och sätter henne över mångahanda", så som han gjorde med den tjänare som var "trogen i det ringa" ( Matt. 25:21 ).

9.     Om själen är trogen och frigjord från världen, då komer Herren inte att vila förrän han steg för steg har fört henne ända upp till den gudomliga förening, vilken innebär själens omgestaltning till Gud själv.

Han prövar henne och lyfter henne långsamt allt högre.

Först ger han henne yttre och mera vanliga nådebevis, anpassade till hennes känslosamma sinne och ringa förmåga.  Om hon då uppför sig som hon bör, om hon nyktert tar emot denna andliga näring och drar nytta och kraft ur den, då ger han henne rikligare och finare näring.

Om själen på detta första stadium sålunda besegrar djävulen, övergår hon till andra stadiet, och om hon även där besegrar djävulen, stiger hon till det tredje.

Och så vandrar själen vidare uppåt genom alla de ju boningarna, ( Den inre borgen ) Teresia av Akvila, varmed menas de sju graderna av kärlek, ända till dess att Brdgummen leder henne in i den "vinkällare"

( Höga Visan 2:4 )  som innehåller  den fullkomliga kärlekens vin.

10.   Lycklig den själ som förstår att bekämpa detta apokalyptiska odjur med dess sju huvuden

( Upp. 12:3 )!         

Dessa står i motsättning till kärlekens sju grader och de för krig mot själen i var och en av de sju boningarna, där hon anstränger sig att uppnå varje enskild grad av gudomlig kärlek.  Om hon tappert kämpar inom var och en av dessa grader och så segrar, då uppnår hon också utan tvivel nåden att stiga uppåt från grad till grad, eller snarare från boning till boning, till dess att hon slutligen når den sista, där alla de sju huvudena blivit avhuggna på detta odjur, med vilket hon utstått de mest fruktansvärda strider.
Den helige Johannes säger till och med att detta odjur har haft tillåtelse att föra krig mot helgonen och att om möjligt besegra dem i var och en av kärlekens sju grader genom att sätta in tillräckligt med vapen och ammunition.

     Därför är det smärtsamt att se vilket stort antal människor som först har dragit ut i det andliga livets kamp mot odjuret men som sedan inte är i stånd att hugga av ens det första huvudet genom att avstå från de sinnesberusande tingen i denna värld.

Och om det också lyckas för en del människor att hugga av det första huvudet, lyckas de ofta inte hugga av det andra genom att avstå från förnimbara visioner som vi just har talat om.   Vad som ännu beklagligare, det är att somliga själar, som inte bara har huggit av odjurets första och andra huvud utan också det tredje varmed menas att man frigör sina inre sinnen ---- att dessa själar, som alltså har övergått från den enkla meditationens stadium till ett högre stadium, just i det ögonblicket vänder då de skulle beträda ett rent andligt område lät sig besegras av detta odjur.

Just i det ögonblicket vänder sig nämligen odjuret på nytt mot dem, på nytt växer alla dess huvuden fram ända till det första.

Dessa själars tillstånd blir värre än före deras fall, ty nu tar "odjuret med sig sju andar som är värre än ett självt" 

( Luk. 11:26 ).

11.   Därför måste en andlig människa visa bort ifrån sig alla sådana intryck och kroppliga njutningskänslor som hör hemma i de yttre sinnena, om hon över huvud vill kunna hugga av odjuret dess första och andra huvuden och träda in i kärlekens första gemak och i den levande trons andra.

Hon får inte bekymra sig om och inte låta sig förvirras av det som erbjuds för sinnena, ty det är just detta som allra mest hindrar tron.

12.    Av vad vi sagt framgår tydligt att dessa visioner och sinnliga förnimmelser inte kan vara något medel till gudomlig förening, de står inte i något som helst förhållande till Gud.

Dtta var också en av orsakerna till att Kristus inte villa att Maria Magdalena och aposteln Tomas skulle vidröra honom

( Joh. 20:17, 29 ).

       Men djävulen gläder sig när han träffar på en själ som längtar efter uppenbarelser eller har benägenhet för sådant.

Då har han rikliga möjligheter att inge henne allahanda felaktiga tankar och att försvga hennes tro.

Ty en själ som längtar efter sådant kan antas ha stor grovhet och måste därtill räkna med svåra frestelser och faror.

13.  Jag har behandlat dessa yttre förnimmelser en smula utförligt, i avsikt att därigenom också belysa sådant som i det följande skall behandlas.

Ändå skulle jag ha så mycket mera att säga att det nog aldrig kunde ta slut.

Och enligt min mening är det ändå kortfattat, när jag nu här nöjer mig med dessa yttre förnimmelser, med undantag för i sällsynta fall och då de prövats av någon lärd och erfaren gudsman.     Men inte ens då får man längta efter dem.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 5 april 2014 17:33

KAPITEL TIO.
DÄR DE SKILLNADER FASTSTÄLLS SOM UTMÄRKER DE OLIKA UPPFATTNINGSSÄTTEN OCH KUNSKAPERNA HOS FÖRSTÅNDET.

1.     När vi nu särskilt skall behandla den fördel eller den skada som förståndets uppfattningssätt och kunskaper kan förorsaka själen med avseende på tron ----- vilken ju som vi sagt är det medel som förbereder den gudomliga föreningen --måste vi först bestämma vilken skillnad som finns mellan alla dessa naturliga och övernaturliga kunskaper som förståndet kan förvärva.

Först därefter kan vi med större ordning och säkerhet leda förståndet in i trons natt och mörker.

Detta skall göras så kortfattat som möjligt.

2.    Först och främst måste vi beakta att det är på två vägar som förståndet kan uppnå kunskap och vetande, en naturlig och en övernaturlig väg.

Den naturliga vägen omfattar allt det som förståndet är i stånd att begripa, antingen genom kroppens sinnen eller genom sina egna resurser.

Den övernaturliga vägen omfattar allt det som förståndet fattar ovanför sin naturliga förmåga och skickliga.

3.    Dessa övernaturliga kunskaper är antingen kroppsliga eller andliga.

De kroppsliga kunskaperna är av två slag, de som kommer till förståndet genom de yttre kroppsliga sinnena, och de som kommer genom de inre kroppsliga sinnena med allt som fantasin kan gripa, föreställa sig eller uppfinna.

4.   De andliga kunskaperna är är också av två slag, de som är tydligt fattbara och särskilda, och de som däremot är oklara, dunkla och allmänna.

Bland de tydligt fattbara och särskilda kunskaperna finns det fyra slag av särskilda kunskaper som inte meddelar till anden genom något kroppsligt sinne, nämlingen visioner,

uppenbarelser, ord och andliga känslor.

Den dunkla och mera allmänna kunskapen är bara en enda, nämligen kontemplationen, sådan som vi måste installera själen, genom att låta alla de andra kunskaperna ledsaga henne dit in.

Vi skall börja med att tala till henne om de första kunskaperna och så skall vi visa henne hur hon skall kunna befria sig från dem.

      

 


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se