KAPITEL SJUTTON.

DÄR DET VISAS I VILKET SYFTE OCH AV VILKA ORSAKER GUD TILLDELAR SJÄLEN ANDIGA SKATTER MED HJÄLP AV SINNENA.

DEN FRÅGA VI BEHANDLAT FÅR SITT SVAR.

1.   Det finns mycket att säga om i vilket syfte och av vilka orsaker Gud ger själen dessa visioner. Han vill lyfta själen ur hennes ringhet och föra henne ända upp till den förening med honom om vilken alla andliga skrifter handlar.

Också i föreliggande avhandling är det detta ämne som vi avser att belysa.  Men i detta kapitel skall vi uteslutande ägna oss åt vad som behövs för att kunna besvara den fåga som kan formuleras så här:  När det nu är så att det i dessa övernaturliga visioner finns så många faror och hinder för själens framåtskridande, hur kan då Gud ge och erbjuda sådana visioner?  Han som är Visheten själv, han vars önskan det är att bevara själarna från varje anledning till fall och från varje fara?

2.   För att besvara denna fråga måste vi först uppställa tre grundprinciper.

      Det första hämtar vi ur Paulus brev till romarna.

Han säger där:  "Vi som existerar har inrättats av Gud"

( Rom. 13:1 ).

      Den andra är tagen ur Vishetens bok, där den Helige Ande säger oss:  "Guds Vishet ordnar allt med mildhet"

( Vish. 8:1 , även om hon når från "den ena ändan till den andra", det vill säga från den ena ytterligheten till den andra.

      Den tredje grundprincipen är hämtad ur teologernas lära och den lyder så:  "Gud sätter alla ting i rörelse enligt deras egenart".

3.  Enligt dessa grundprinciper står det klart för oss att för att sätta själen i rörelse och höja henne ur den outgrundliga ytterligheten av hennes ringhet, ända upp till den outgrundliga ytterligheten av den höghet som uppnås i föreningen med Gud, måste Gud handla med ordning och mildhet, och i enlighet med just denna själs egenart.

Men nu finns det ju för själen bara ett sätt eller medel att skaffa sig kunskaper, och det är den väg som går över föreställningar och bilder hämtade från de skapade tingen.

Hon förstår och fattar med sina sinnen.

Och därför är det som Gud, när han med mildhet vill höja själen till den högsta insikten, måste börja med att gripa själen ända nere i sinnenas ytterliga ringhet, och sedan gradvis höja henne alltefter hennes egenart, ända till den andra ytterligheten som är den andliga visheten, den som  inte längre hör till sinnenas område.

Därför leder Gud henne uppåt till Andens högsta höjder genom att börja med undervisa henne med antingen naturliga eller övernaturliga föreställningar, bilder och sinnligt förnimbara medel alltefter hennes fattningsförmåga, och genom tankar och meditationer. 

4.   Detta är orsaken till att Gud ger själen visioner, föreställningar, bilder och andra sinnligt fattbara andliga insikter.   Men detta betyder inte att Gud inte skulle vilja ge henne den andliga visheten genast från det första ögonblicket, om det bara vore möjligt att på vanligt sätt och i en enda akt förena två sådana motsatser som mänskligt och gudomligt, sinne och ande.

Men det kan inte ske utan att många förberedande akter först är nödvändiga, och dessa åter måste överensstämma och harmoniera med varandra, genom att bilda stöd för och förberedelse till ytterligare andra.

Vad som i det sammanhanget sker, skiljer sig inte från vad som normalt sker vid den naturliga aktiviteten, där somliga krafter tjänar andra, och dessa tjänar ytterligare andra krafter.    Det är på samma sätt som Gud fullkomnar mäniskan, i enlighet med den mänskliga naturen.

Han börjar med det som är lägst och helt yttre, och höjer henne ända till det högsta och innersta stadiet.

      Först leder han sålunda kroppens sinnen till fullkomlighet genom att han lär henne att göra rätt bruk av de naturliga ting som är fullkomliga och yttre, såsom att lyssna till en predikan, delta i en mässa, betrakta heliga ting.

Vidare lär han henne att försaka gommens njutningar och att ta på sig botövningar och därigenom hålla känslosinnet i sträng tukt.  

     När så sinnena är någorlunda förberedda, fullkomnar han dem ytterligare genom att ge dem några övernaturliga nådebevis och glädjeämnen, genom vilka han alltmer befäster dem i det goda.  Även övernaturliga meddelanden ger han dem, som visioner av helgon, heliga ting i kroppslig gestalt, underbara dofter och ord, liksom också ljuvliga upplevelser för känslosinnet.

Genom allt detta blir den sinnliga människan mycket starkt befäst i dygden och gör sig fri från sin lust efter onda ting.

        Också de inre kroppliga sinnen, som vi här talar om, nämligen inbillningsörmågan och fantasin, för han fram till fulkomning och vänjer dem vid det goda genom fromma betraktelser, meditationer och tankar. Allt detta samverkar till att undervisa själen.

        När så själen genom en dylik naturlig skolning är väl förberedd, då brukar Gud ofta ge henne upplysning genom övernaturliga visioner ---- vi har  här kallat dem bildvisioner ----- och därvid förandligar han henne ännu mera.

Ty genom dem gör själen stora framsteg, vilket vi förut har talat om.   På båda dessa vägar förfinas själen och omformas alltmer, men det sker så småningom.

          Så är det alltså Gud går tillväga för att så småningom höja själen.  Han låter henne passera från det ena stadiet till det andra, ända upp til det högsta och innersta stadiet.

Men det är inte alltid ndvändigt att denna progressiva ordning från stadium till stadium fullföljs med hela den noggrannhet vi här har skildrat. 

Ty ibland använder sig Gud av vissa medel en inte av andra, eller också går han från det mera andliga till det mindre andliga, och ibland händer det att han ger alla sina nådegåvor på en gång.  Han  handlar så som han ser att det är bäst för själen, eller så som han själv önskar utdela sin nåd.  Men den vanliga vägen är den som vi har skildrat.

5.    Det är alltså på detta sätt som Gud handlar när han vill

undervisa en själ och föra henne in i andligt liv.

Han börjar med att meddela henne det andliga i mera yttre, handgripliga och efter sinnena apassade ting, så som det bäst motsvarar själens litenhet och ringa motaglighet.

Det är genom förmedling av dessa sinnligt förnimbara, i sig goda ting, som han lockar själen att sysselsätta sig med enskilda handlingar, så att hon vid varje tillfälle skall få motta ny andlig upplysning.  På detta sätt uppnår hon så småningom en viss färdighet i andliga ting, och han tränger alltmera fram till det som är det väsentliga i andligt liv och som inte har någonting alls gemensamt med vad som är sinnligt förnimbart.

Men, som vi har sagt, dit kan hon bara nå så småningom, och bara i enlighet med sitt eget sätt, nämligen med hjälp av sinnena, till vilka hon alltid är bunden.

       Ju närmare själen kommer ett riktigt andligt liv i sitt förhållande till Gud, desto mera gör hon sig ochså fri från de vägar som sinnena visar henne, alltså från resonerande meditation och från inbillningskraftens meditation.

Avv detta följer nödvändigtvis att så snart hon väl en gång har kämpat sig fram till ett fullkomligt andligt umgänge med Gud, kommer hon också att i allt som rör Gud vara fullkomligt frigjord från sådant som hör till sinnenas område.

Så ser vi att ju mer någonting närmar sig en ytterlighet, desto mer avlägsnar det sig från den andra ytterligheten och blir främmande för den. Och om det är fullkomligt fästat vid den ena ytterligheten, är det samtidigt fullständigt skilt från det andra.

Därför det ordspråk som är allmänt godtaget i det andliga livet:  "Har du en gång smakat andens glädje, är varje köttlig lust fadd."   etta vill säga:  alla köttets vägar, alltså all sinnlig verksamhet i andliga ting, skapar då inte längre vare sig nytta eller glädje.

       Och det står ju klart.   Ty om en ynnest är andlig, befinner den sig inte längre på sinnenas område, men om ynnesten är av ett sådant slag att den kan fattas med sinnena, är den inte längre rent andlig.

Ju mer den kan fattas med sinnena och de naturliga själsförmögenheterna, desto mindre andliga och övernaturliga är den, så som vi har sagt.

6.  En fullkomlig, andlig människa fäster därför inte någon vikt vid sinnena och tar inte längre emot någonting genom deras förmedling, hon använder sig inte längre av dem och har inte något behov av dem som huvudsakligt medel i sitt umgänge med Gud, så som hon använde dem tidigare, innan hon ännu hade vuxit till i anden.

        Det är detta som den helige Paulus säger till korintherna: "När jag var barn, talade jag som ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar.

Men sedan jag blev man, har jag lagt bort det som vad barnsligt var".  ( 1 Kor. 13:11 ).

        Som vi redan sagt hör de ting som gör intryck på sinnena och de kunskaper som anden kan utvinna ur dem till barnets handlande.  Om själen alltid höll fast vid detta och aldrig gjorde sig fri därifrån, skulle hon därför alltid förbli som ett barn, ha kunskap om Gud som ett barn och tänka om Gud som ett barn.  Och eftersom hon alltjämt höll fast vid det sinnligt förnimbara, det vill säga det barnsliga, skulle hon aldrig tränga in i det andligas väsen, alltså aldrig uppnå den fullkomliga mannaåldern.

Och det är därför som den själ som vill växa inte heller bör vlja tilåta de nämnda uppenbarelserna, inte ens om de  kommer från Gud, på samma sätt som också det lilla barnet måste avstå från modersbröstet för att vänja gommen vid fastare och kraftigare föda.

7.    Men, säger ni nu, får själen alltså lov att längta efter de där uppenbarelserna så länge hon ännu befinner sig på barnets stadium?  Och skall hon avstå från detta först när hon har nått högre mognad, liksom spädbarnet behöver modersbröstet för att livnära sig till dess att det blir större och därför kan lämna det?

       På detta vill jag svara: Om det rör sig om meditation och naturlig eftertanke, i vilket själen från början söker Gud, är det riktigt att hon i detta stadium för sin självbevarelses skull inte bör lämna det sinnliga förnimbaras modersbröst, inte förrän hon har kommit så långt att hon är i stånd att lämna det.  Och det sker när Gud leder in henne i ett djupare andligt förhållande till honom, nämligen i kontemplationen, så som vi har sagt i det elfte kapitlet av denna bok.   ( Johannes måste har gjort en förväxling. 

Han syftar nog på kapitlet 13, där han talar om de tre tecknen.

       Men när det rör sig om bildvisioner eller andra övernaturliga förnimmelser, som utan medgivande av den mänskliga viljan kan komma sinnena till del, säger jag altjämt och under alla förhållanden, antingen man nu står på fullkomlighetens stadium eller på något mindre upphöjt stadium, att själen inte bör vilja ta emot dem, inte ens om de kommer från Gud, och detta av två orsaker.

       Först och främst därför att dessa visioner på ett passivt sätt åstadkommer sin verkan utan att själen kan hindra det, även omm hon kan hindra själva visionen och ofta också gör detta, och följaktligen skapas då den andra verkan som visionen skulle ha hos henne på ett annat och kraftfullare, väsentligare sätt i själen. 

Ty det vill jag upprepa, själen kann inte hindra det goda som Gud vill ge henne annat än genom någon ofullkomlighet eller böjelse.

        Fö det andra befriar själen därigenom sig själv från den far och den möda som ligger i att bedöma ilka visioner som är goda och vilka som är dåliga, och att veta om det är en ljusets ängel eller en mörkrets ängel som visar sig.

Sådant innebär ingen nytta, utan bortkastad tid.

Det skapar förvirring i själen och utsätter henne för risken att begå en mängd ofullkomligheter och att gå framåt, när hon istället borde inrikta sig på vad som verkligen hör till saken, och frigöra sig från alla dessa detaljerade förnimmelser och speciella kunskaper, så som vi redan har sagt om kroppliga visioner och om dessa som vi nu talar om och som vi ytterligare kommer att förklara.

8.     På denna sanning kan vi fullt och visst förlita oss: om vår Herre när han leder själen inte tog hänsyn till hennes egenart, så som vi säger, skulle han verkligen inte delge henne sin Andens fullhet genom så trånga kanaler som former, gestalter och speciella insikter, med hjälp av vilka han enbart ger henne småsmulor som näring.

       Därför säger ocksåDavid: "Han har sänt sin vishet endast som smulor".  ( Ps. 147:17 ).

Därför är det verkligen bedrövligt att själen, som ingentligen har en oändlig kapacitet, måste mota sin näring genom sinnena i så små mängder, och detta på grund av hennes andliga litenhet och hennes sinnliga inskränkhet.

        Också den helige kände stor sorg över denna ringa förmåga och denna oduglighet at ta emot de andliga gåvorna.

Detta uttrycker han i brevet till korintherna: "Och jag kunde inte tala till er, mina bröder, som till andliga människor, utan bara som till köttliga människor.  Som till dem som ännu är barn i Kristus gav jag er mjölk att dricka och inte fast föda, ty ni kunde inte ta emot andens språk, ja, ni kan det fortfarande inte, eftersom ni fortfarande är köttsliga"  

(  1 Kor. 3:1-2 ).

9.    Av detta bör vi alltså förstå att själen inte  får fästa sig vid det yttre, vid bilder och former som på ett övernaturligt sätt framställas för henne.  Särskilt gäller detta sådant som kommer till henne genom de yttre sinnena, såsom samtal och ord för örat; helgonvisioner och underbar ljusglans för ögat; dofter för luktsinnet; sötma för gommen och andra behagligheter för känslosinnet, allt njutningar som oftast  härrör från anden och som är mycket vanliga hos andliga människor. Men hon skall inte häller fästa sig vid någon vision från de inre sinnena, som till exempel bildvisioner.

Det är bättre att hon helt och hållet tar avstånd från allt sådant.

        Hon bör inte fästa sig vid någonting annat än den goda anda som frambringar dem och försöka bevara denna genom att vara oegennyttigt verksam i allt som rör Guds tjänst, utan att bekymra sig om dessa föreställningar och utan att söka någon som helst sinnlig njutning.

       På så sätt tillgodogör man sig av dessa ting endast det som Gud själv avser och vill, nämligen en gudfruktig anda.

Ty det är hans enda syfte.  Däremot lämnar man åsido det som han inte skulle ge, om man som sagt var i stånd att ta emot den andliga verkan utan hjälp av dessa sinnesförnimmelser.