Direktlänk till inlägg 18 april 2014

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL BOK 2 P.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 18 april 2014 22:36

KAPITEL SEXTON.

DÄR DET TALAS OM SÅDANA BILDFÖRNIMMELSER SOM PÅ ETT ÖVERNATURLIGT SÄTT BILDAS I FANTASIN. DET VISAS ATT DESSA INTE KAN TJÄNA SOM DIREKT MEDEL FÖR SJÄLENS FÖRENING MED GUD.

1.     Efter att hittills ha behandlat de förnimmelser som själen på naturligt sätt kan motta inom sig själv och i vilka inbillningskraften och fantasin tillsammans med hennes eget resonemang kan framträda i handling, är det nu lämpligt att behandla sådana övernaturliga förnimmelser som man kallar bildvisioner.  Då dessa visioner emellertid innefattas under benämningen bilder, former och gestalter, så räknas också de till fantasin, såväl som de naturliga visionerna.

2.   Men nu är det väl att märka att under betecknngen bildvisioner vill vi förstå allt sådant som på övernaturligt sätt kan framställas för fantasin under namn av bilder, former eller synliga tecken.   Ty alla de förnimmelser och former som kommer genom de fem kroppliga sinnena och på naturlig väg, inpräglas i själen, de kan också på övernaturlig väg komma in i henne, och de förmedlas till henne utan hjälp av något yttre sinne.

       Det sinne som heter inbillningskraften tjänstgör nämligen, tillsammans med minnet, som ett slags arkiv eller reservoar för förståndet, där alla fattbara former och bilder tas emot.   Som en spegel gömmer detta arkiv bilderna inom sig, efter att ha tagit emot dem antingen genom de fem sinnenas förmedling eller också, som vi sade, på övernaturlig väg.   Och så ställer det fram dem för förståndet, och förståndet betraktar dem och bedömer dem.

Men dess makt sträcker sig ännu längre, det kan också sammanställa och forma nya bilder liknande dem som det redan känner.

3.    Liksom emellertid de fem yttre sinnena på naturligt sätt erbjuder och framställer bilder och former av olika föremål för de inre sinnena, på samma sätt kan Gud, som vi sagt, på övernaturligt sätt och utan hjälp av de yttre sinnena framställa samma bilder och samma former, och ännu mycket vackrare och fullkomligare.

Men det kan djävulen också. Med hjälp av sådana bilder framställer Gud ofta mångahanda ting för själen. 

Han lär henne därmed stor vishet, vilket vi kan se överallt i den Heliga Skrift.  Jesaja till exempel såg Gud i hans härlighet under formen av ett moln som uppfyllde templet och av serafer som betäckte ansikten och fötter med sina vingar ( Jes. 6:4 ),  Jeremia åter såg symbolen med den vakande grenen  ( Jer 1:11 ), och Daniel hade en mängd visioner

( Dan 7:10 ), och så vidare.

         Djävulen å sin sida försöker att bedra själen med skenbart goda bilder. Det ser vi exempel på i Konungaboken, där han bedrog Achavs profeter. Han framställde för deras inbillningskraft horn av järn, med vilka han sade att Achav skulle förgöra arameerna, men detta var en lögn

( 1 Kon. 22:11 ). På liknande sätt förhöll det sig med de visioner som Pilatus hustru hade, enligt vilka denne inte borde döma Kristus ( Matt. 27:19 ).

      Det finns många andra ställen i den Heliga Skrift, där man ser hur dessa bildvisioner mycket oftare träder in i denna inbillningskraftens spegel hos de erfarna själarna, än yttre och kroppliga visioner.

        Bildvisionerna skiljer sig inte vad form och framställning beträffar från de visioner som förmedlas av sinnena, men om vi däremot tänker på vilken verkan de åstadkommer och vilken fullkomlighet de uppvisar, råder det en stor skillnad.

Bildvisionerna är subtilare, och de åstadkommer en tydlig djupverkan i själen, eftersom de på samma gång som de är övernaturliga också tillhör en djupare inre nivå än de övernaturliga visioner som kommer genom de yttre sinnena.

Detta betyder emellertid inte att vissa av dessa yttre kroppliga visioner inte skulle kunna åstadkomma en större

verkan.  Ty det är dock till sist Gud själv det kommer an på, vilken verkan hans meddelanden får.

Men vi talar om vad dessa visioner är i sig själva, för så vitt de är mera andliga.

4.    Det är i detta inbillningens och fantasins sinne som djävulen har för vana att lägga ut sina snaror, som är av både naturligt och övernaturligt slag.  Inbillningen och fantasin är som en inkörsport till själen, dit förståndet kan komma och hämta eller eller lasta av vad det behagar, liksom i ett lager.

Dit kommer också Gud och likaså djävulen för att avlämna de allra vackraste övernaturliga bilder och visa upp dem för för förståndet.

Gud har emellertid också andra medel för att undervisa själen, eftersom han bor i henne och kan frambringa samma resultat med andra medel eller omedelbart, utan några medel.

5.   Men jag vill här inte uppehålla mig med att beskriva de tecken med vilka man känner igen vilka visioner som kommer från Gud och vilka som inte gör det, och vilka som äger rum på ett sätt och vilka på ett annat, det är inte detta jag just nu syftar till.  Jag vill bara visa att förståndet noga måste se till att de goda visionerna som kommer från Gud inte får bli till någon svårighet eller något hinder för själens förening med den gudomlig Visheten, liksom också att de onda visionerna inte får inge några falska förhoppningar.

6.  Därför förklarar jag, att alla de förnimmelser och bildvisioner, ja vilka man känner igen vilka visioner som kommer från Gud och vilka föreställningar som helst, som infinner sig under någon särskild form, gestalt eller speciell insikt, antingen de är falska och kommer från djävulen eller och kommer från Gud, inte får bli till någon svårighet eller någon lockelse för förståndet.

Själen bör inte heller försöka att skaffa sig dem eller hålla kvar dem, för att kunna vara frigjord, utblottad, ren och enkel, utan något visst sätt eller någon viss stil, så som det fordras för den gudomliga föreningen.

7.    Orsaken är denna.  Alla de former vi har talat om uppenbarar sig, som vi har sett, alltid under gestalten av någonting bestämt och på ett begränsat sätt.

Den gudomliga Visheten däremot, som förståndet skall förenas med, har varken särskild form eller särskilt sätt, den är gränslös och inte instängd inom gränserna för någon distinkt och speciell insikt, eftersom den är helt och hållet ren och enkel.  Men om man nu vill förena två mosatser, som den mänskliga själen och den gudomliga Visheten, måste det med nödvändighet föreligga någon viss likhet mellan dem.

Det är därför själen å sin sida måste vara ren och enkel, inte begränsad och inte bunden till någon speciell kunskap, inte heller inskränkt genom de gränser som former, arter och bilder har. Gud är ju upphöjd över form och bild, över speciell kunskap.  Alltså måste också själen, om hon skall bli ett med Gud, vara upphöjd över varje form och varje speciell  kunskap.

8.   Att det inte finns någon form för Gud och ingenting som är likt honom, det låter oss den Helige Ande förstå i Femte Mosebokens ord: "Ni hörde ljudet av hans ord, men hans gestalt såg ni inte" ( 5 Mos. 4:12 ).  Men skriften tillägger att där finns bara mörker, moln och dunkelhet, det vill säga den dimmiga och dunkla kunskap vi har talat om, i vilken själen förenas med Gud.  Längre fram står det : "Ni såg inte någon bild som liknade Gud, den dag då Herren talade till er mitt i elden på berget Horeb" ( 5 Mos. 4:15 ).

9.  Men att själen inte med hjälp av några former och gestalter kan nå upp till Guds höjd som är möjlig här på jorden, det betygar den Helige Ande i Fjärde Moseboken.

Där förebbrår nämligen Gud Aron och Mirjam att de har talat illa om Mose, sin broder, och Gud vill visa dem till vilket högt stadium av förening och vänskap han har upphöjt Mose.

I det sammanhanget säger han: "Om det bland er finns någon Herrens profet, ger jag mig tillkänna för honom i någon syn eller uppenbarelse, eller också talar jag med honom i drömmen.  Men så gör jag inte med min tjänare Mose, i hela mitt hus är han betrodd, muntligen talar jag med honom.

Inte i liknelser, gåtor och bilder får han skåda Herren, utan öppet"  ( 4 Mos. 12:6-8 ).

        Denna text låter oss klart förstå att i det höga tillstånd av kärleksförening som det här talas om, meddelar sig Gud inte med själen under täckmanteln av någon bildvision, gestalt eller avbild, ty sådana får inte förekomma här.

Utan han meddelar sig endast `från mun till mun´, vilket innebär att Guds enkla och rena väsen, som i kärleken är liksom hans mun, meddelar sig med själens enkla och rena väsen, som i kärlek till Gud är liksom hennes mun.

10.   Vill själen alltså uppnå en sådan fullkomlig förening med Gud, måste hon först av allt se till att hon inte på något sätt fäster sig vid bildvisioner, former, föreställningar eller speciella insikter.   Ty sådana kan inte tjäna henne som närliggande och lämpligt medel att uppnå ett dylikt mål, de skulle snarast vara till hinders.  Och därför bör själen lösgöra sig från dem och undfly dem. Och hon ändå någon enstaka gång skulle kunna tillåta dem och uppskatta dem, skulle det i så fall vara på grund av de goda verkningar som de äkta visionerna framkallar i själen.

Men inte ens då behöver man tillåta dem, utan det är alltid fördelaktigt att avvisa dem.

      Ty det goda som dessa bildvisioner kan ge upphov till, liksom  också de yttre kroppliga visioner vi har talat om, det ät att meddela själen något nytt vetande eller också litet mera kärlek och glädje.  Men för att de skall ha en sådan verkan är det inte nödvändigt att själen är villig att ta emot dem, vilket vi redan har framhållit.

Visionerna skapar denna verkan i samma ögonblick som de framträder inför inbillningsförmågan, de ingjuter samtidigt vetande, kärlek eller glädje i själen eller det som det är Guds vilja att de skall göra.

       Och detta sker inte bara som en biverkan, utan i första hand.  På samma gång som de uppträder, uppstår deras verkan passivt i själen, och själen skulle inte kunna förhindra det även om hon ville, lika litet som hon förut kunde tillvinna sig dem även om hon ansträngde sig med att förbereda sig på dem.   Låt betrakta fönsterglaset.

Detta kan inte heller hindra att solstrålen faller på det.

Det mottar solstrålen passivt, utan att självt bidra på något sätt, annat än genom att det erbjuder den erfoderliga klarheten.  Så är det också med själen.

Även om hon vill kan hon inte annat än motta inflytanden och meddelanden från dessa visioner, allt motstånd från själens sida vore lönlöst.  Ty de övernaturligt ingjutna visionerna tränger sig på även den negativa viljan, trots att denna gör motstånd i ödmjuk och kärleksfull resignation.

De möter inget hinder annat än då där finns orenhet och ofullkomlighet, på samma sätt som fläckarna på fönsterglaset hindrar detta från att motta solens klara sken.

11.   Det följer tydligt att om en själ frigör sin vilja och sina känslor från de fläckar som orsakats av förnimmelser, bildet och gestalter i vilka de nämnda andliga meddelandena är inneslutna, berövar hon ingalunda sig själv dessa meddelanden och goda gåvor.

Tvärtom förbereder hon sig bättre att ta emot dem i ännu rikare fullhet, ännu högre klarhet, andlig frihet och enkelhet, men först sedan hon helt lämnat åsido alla dessa förnimmelser, vilka endast är slöjor och häljen som täcker det andliga goda där bakom.   Om själen däremot vill söka sin lust och glädje i dessa former och förnimmelser, så upptar de sinnet och anden på ett sådant sätt att hon inte längre i enkelhet och frihet kan ta emot det andliga.

Förståndet fäster vid ytan, och då har det uppenbarligen inte sin fulla frihet att motta meddelandena.

       Om själen följaktligen vill tillåta dessa ting och fäster sig vid dem, innebär det at hon skapar ett hinder för sig själv och nöjer sig med det mindre viktiga i dessa visioner, nämligen allt det som hon kan fatta och förstå, till exempel formen, bilden eller någon annan särskild förnimmelse.

Men det som är huvudsaken i visionerna, det andliga som ingjuts i henne, det förmår hon då varken fatta eller förstå, och inte heller vet hon hur det är beskaffat eller hur det kallas, ty allt detta är av helt och hållet andlig karaktär. 

Det enda hon förstår, det är de bisaker som är anpassade efter hennes sätt att se, nämligen de sinnligt förnimbara formerna, men de är det obetydligaste av allt. 

Därför framhåller jag särskilt att det är passivt och utan att själv bidra till förståelsen, rentav utan att alls begagna sitt förstånd, som själen får motta dessa visioner, vilka hon varken skulle kunna förstå eller ens föreställa sig.

12.    Själen bör med andra ord alltid vända sig bort från alla förnimmelser som hon tydligt kan se och förstå.

Dessa  ges henne genom sinnena utan att de likväl lägger en säker grund för tron.  Däremot skall hon rikta blicken mot sådant som man inte kan se och som inte har något att göra med sinnena, utan som är andligt, som alltså inte tillhör det sinnligt förnimbaras område.  Med ett ord, det är genom tron som hon skall höja sig till förening med Gud, ty tron är som vi sagt det rätta medlet därtill.   På så sätt blir då också dessa visioner till nytta för själen, för så vitt hon bara förstår att ta tron till rättesnöre, att bortse från vad de har av sinnligt i sig och från vad de erbjuder av enskild kunskap, och att i stället väl tillgodogöra sig det syfte i vilket Gud ger dem åt själen.  Hon bör tillbakavisa dem, ty som vi sade i samband med kroppsliga visioner, Gud ger dem inte för att själen skall eftersträva dem eller fästa sig vid dem.

13.   Här kunde nu följande fråga anmäla sig.

Om det är sant att Gud ger själen övernaturliga visioner, för att sant att Gud inte ger själen övernaturliga visioner för att själen bara skall ta emot dem, fästa sig vid dem eller räkna med dem, varför ger han henne dem då?  Hon kan ju därvid råka in i många villfarelser och faror, eller åtminstone är hon utsatt för de olägenheter vi talat om, som hindrar hennes framåtskridande.   Och framför allt, kan inte Gud lika väl på ett andligt sätt ge henne ungefär allt det som han här ger henne genom sinnena, med hjälp av de nämnda visionerna och de sinnliga förnimbara formerna?

14.   Detta skall vi svara på, ty det rör sig enligt min åsikt om en mycket viktig och nödvändig fråga, både för de andliga människorna själva och för deras ledare.

Vi får nämligen därmed också en förklaring till det syfte och det mål som Gud har föresatt sig.   Och det är för att många människor inte känner till detta, som de inte är i stånd att leda vare sig andra eller sig själv in på den rätta vägen till föreningen.

De inbillar sig i stället att på grund av det blotta faktum att man vet att dessa visioner är sanna och kommer frånn Gud, måste man tillåta dem i lugn och ro.  De ser inte att själen därmed också får en känsla av äganderätt till dem och samtidigt en viss bundenhet till dem, och att hon därför råkar in i förvecklingar liksom när det gäller världsliga ting, för så vitt hon inte förstår att även i detta avseende göra sig fri.  Därför tror de att det är  rätt att acceptera somliga visioner och förkasta andra, och de försätter både sig själva och andra i stora svårigheter och faror genom att de till slut inte längre kan skilja på det äkta och de falska visionerna.

Gud pålägger  dem inte all denna möda, inte heller föreskriver han dem att utsätta enkla och rena själar för sådana faror och svåra omdömesfrågor.

De har en ren och klar lära, tron, och det är i den som de skall göra sina framsteg.

15.    Därför är det nödvändigt att blunda för allt som kommer från sinnena, såväl som för vad som ser ut som klara och enskilda kunskaper.  Den helige Petrus var asolut säker på att ha haft en vision av Kristi härlighet vid förklaringen på berget Tabor, men efter att ha berättat om den i sitt andra kanoniska brev  ( 2 Petr. 1:16-18  ville han inte att man kulle ta honom till huvudvittne för sin övertygelse, utan han hänvisar till tron och säger:  "Vi har ett säkrare vittnesbörd än denna vision på Tabor, och det är profeternas ord, som vittnar om Kristus, till vilka ni gör väl i att hålla er, liksom till ljus som lyser på ett mörkt ställe"  ( 2 Petr. 1:19 ).

       Om vi närmare betraktar denna liknelse, finner vi den just den lära som vi här vill framlägga.  Ty när det heter att vi måste se upp till den tro som profeterna förkunnar liksom til ett "ljus som lyser på ett mörkt ställe", så menas med detta att vi skall förbli i mörkret och sluta våra ögon för varje annat ljus. Och i detta mörker skall endast tron, som ju också är mörkt, vara det ljus på vilket vi skall förlita oss.

Ty om vi vill förlita oss på andra klara ljus eller bestämda kunskaper , då förlitar vi oss inte längre på trons dunkelhet, och tron ger oss, för att tala med Petrus, inte längre något ljus på ett mörkt ställe. Med detta mörka ställe menas här förståndet, på vilket trons ljus vilar liksom på en ljusstake.

Och förståndet måste förbli i mörker, ända till dess att i det kommande livet den dag bryter in, då vi får klart skåda Gud, eller också i detta livet den förvandlingens och gudsföreningens dag, mot vilken själen är stadd på vandring.

      

             

   


 
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards