KAPITEL FEMTON.

DÄR MAN VISAR FÖR DEM SOM GÖR FRAMSTEG OCH BÖRJAR INTRÄDA I KONTEMPLATIONENS GENERELLA KUNSKAP ATT DET ÄR LÄMPLIGT FÖR DEM ATT EMELLANÅT BEGAGNA DEN EFTERTÄNKANDE MEDITATIONEN OCH DE NATURLIGA FÖRMÖGENHETERNA.

1.  Det är en fråga som kan tänkas uppstå ur vad vi har sagt, och det är följande.  De som gör framsteg, jag menar dem som Gud börjar försätta i kontemplationens övernaturliga kunskap som vi talat om, skall de till följd av detta inre alls mera begagna sig av den vanliga meditationen med dess tankar och naturliga föreställningar?

      På detta svarar vi följande.  Det är inte meningen att de som börjar få denna enkla älskande kunskap därmed inte längre kulle behöva ta sin tillflykt till meditationen och försöka med den.  Ty i början äger de ju inte denna kunskap så fullkomligt att de kan använda sig av den närhelst de vill.

Och inte heller är de ännu så långt borta från meditationens väg att de inte emellanåt är i stånd att meditera och tänka på samma sätt som tidigare, genom att använda bilder och föreställningar och på nytt dra litet nytta av detta.

Tvärtom, när de i den första början av sina framsteg ser att själen inte är uppfylld av denna vila och kunskap, enligt de kännetecken vi har gett, så bör de åter ta till eftertanken och ägnat sig vanan på ett något mera fullkomligt sätt.

Och detta är fallet när man varje gång man vill meditera märker att man sjunker in i denna vila och kunskap, så att man inte längre kan tänka efter och inte har någon lust att göra det.

Ty ända till dess att man har nått detta stadium, som är de mera erfarnas stadium, sysselsätter man sig än på det ena, än på det andra sättet.

2.    Så händer det ofta att själen ser sig vara försatt i denna fridfulla och älskande närvaro, utan att förut ha arbetat på det med hjälp av sinnes- och själsförmögenheterna, det vill säga, utan att hon varit aktivt sysselsatt med särskilda akter, tvärtom, nu mottar hon endast.

Men ofta måste hon först lugnt och behärskat med hjälp av eftertanken låta sig försättas i den kärleksfulla uppmärksamhetens tillstånd.

      Så snart själen emellertid en gång har försjunkit i den, skall hon som sagt inte längre vara verksam med sina förmögenheter.

Då kan man i sanning snarast säga att insikten och glädjen arbetar inom henne, utan att hon själv bidrar med annat än en kärleksfull uppmärksamhet mot Gud och utan att hon vill erfara eller se något annat än detta att låta sig ledas av Gud.

I detta tillstånd meddelar sig Gud på ett passivit sätt åt henne, liksom den som har ögonen öppna passivt mottar ljuset och själv inte gör annat än håller ögonen öppna för att motta det.  När man säger att hon inte handlar, så menas inte att hon inte förstår, utan bara att hon förstår något som inte har kostat henne någon egen ansträngning.

Själen bara tar emot vad som ges till henne, så som det sker vid gudomliga upplysningar, uppenbarelser och ingivelser, fastän viljan här förblir fri vid mottagandet avv denna generella och dunkla kunskapen om Gud.

3.  För att på ett både enklare och rikare sätt kunna motta deta gudomliga ljus, är det dock nödvändigt att själen inte blandar in något annat och kanske mera fattbart ljus, härrörande från andra ljuskällor eller gestalter, insikter eller föreställningar, som är resultatet av ett eller annat övervägande.

Ty ingenting av allt sådant kan vara jämförligt med detta höga och rena ljus.  Men om själen då ville ägna sig åt att förstå och tänka över några speciella ämnen, även mycket andliga, skulle hon därigenom bara hindra Andens rena, enkla och allmänna ljus från att tränga in i henne.

Det skulle vara som att skjuta fram mörka moln mellan sig själv och ljuset, och själen skule likna en människa framför vars ögon man hade satt ett föremål så nära att hon inte kunde se vare sig dagsljuset eler utsikten längre bort.

4.   Av detta framgår  tydligt att om själen renar sig och frigör sig från alla föreställningar och bilder, träder hon in i detta rena och enkla ljus och omvandlas i det, till dess att on når fullkomlighetens tillstånd.  Ty detta ljus saknas aldrig för själen, men till följd av skapade former och slöjor som betäcker och insveper själen, kan juset inte utgjuta sig i henne.  Så snart hon emellertid helt och hållet har avlägsnat desa hinder och slöjor, så som vi senare skall beskriva, och hon därmed befinner sig i fullständig utblottning och andlig fttigdom, helt enkel och ren, då omvandlas själen strax till den enkla och rena visheten, som är Gud själv.

Ty när det naturliga frsvinner ur den i kärlek fångna själen, då ingjuts det gudomliga genast i henne, på naturligt och övernaturligt sätt, därför att det inte kan finnas något tomrum i naturen.

5.   Den andliga människan skall alltså lära sig at stå fast i sin älskande uppmärksamhet gentemot Gud och att låta sitt förstånd vila om hon inte kan meditera, även om hon tycker sig vara sysslolös.  Ty det är så som Guds vila och frid efter hand och mycket snart ingjuts i själen, tillsammans med underbara och upphöjda kunskaper om Gud, och dessa är inhöljda i gudomlig kärlek.

Men hon måste noga se til att hon inte befattar sig med några intryck, bilder, meditationer eller resonemang, så att hon inte fövirrar sin själ och berövar denna den trygghet och frid hon hade.  Hon skulle då försätta sig i ett tillstånd där hon bara kände obehag och motvilja.  Och skulle hon hysa betänkligheter över att ingenting göra, må hon säga sig själv att det nog inte är så litet hon gör, när hon lugnar sin själ och leder den in i en frid och en vila som är utan möda och utan krav.  Det är just detta som vår Herre begär av oss genom Davids ord: "Lär er att vara tomma" på alla ting, inre och yttre," och ni skall se att jag är Gud" ( Ps. 46:11 ).