Direktlänk till inlägg 28 april 2014

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL BOK 2. S.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 28 april 2014 15:21

KAPITEL NITTON.

DÄR DET VISAS OCH BEVISAS HUR DE VISIONER OCH UPPENBARELSER SOM KOMMER FRÅN GUD OCH I SIG SJÄLVA ÄR SANNA KAN NARRA OSS TILL FALSKA FÖRHOPPNINGAR.

DETTA BEVISAS MED TEXTER UR DEN HELIGA SKRIFT.

1.   Av två skäl, har vi sagt, är gudomliga visioner och tilltal inte alltid sanna och vissa för oss, även om de alltid det i sig själva.  Det första skälet är vårt bristfälliga sätt att först dem.

Det andra är deras motiv eller grundvalar, vilka kan variera.

Dessa två skäl skall vi bevisa med texter ur den Heliga Skrift.

       Vad det första skälet beträffar, är det klart att uppenbarelser inte alltid är just sådana, och inte alltid sker just så som vi uppfattade dem.

Orsaken till detta är att Gud, den oändlige och outgrundlige, ofta lägger till grund för sina profetior, tilltal och uppenbarelser helt andra begrepp än våra, och en helt annan mening är den som vi i allmänhet kan fatta.

Men just därför är dessa uppenbarelser i sig själva desto mer äkta och sanna, ju mindre de tycks oss vara det.

       För detta har vi bevis på varje sida av den Heliga Skrift. 

Där läser vi hur många avv de profetior och ord som Gud under gamla tider riktade till ett stort antal människor inte gick i uppfyllelse så som de hoppades, eftersom de fattade dem på sitt sätt  och alldeles bokstavligt. 

Detta framgår tydligt ur följande skriftställen.

2.     I Första Mosebok säger Gud till Abraham, efter att han har fört honom in i Kaanans land: "Detta land vill jag ge dig" ( 1 Mos. 15:7 ).  Detta löfte upprepades ofta, men Abraham hade redan hunnit bli gammal utan att ännu ha fått se det uppfyllas.   När då Gud en dag återigen sade samma ord, riktade Abraham till Gud följande fråga:  "Herre, hur skall jag veta att jag skall besitta det?"  ( 1 Mos. 15:8 ).

Då uppenbarade Gud för honom att han inte i egen person skulle komma att ta det i besittning, utan först hans efterkommande, fyrahundra år senare.

Nu äntligen förstod Abraham helt Guds löfte, vilket dock i sig självt var alldeles sant.  Ty när Gud av kärlek till honom gav det till hans efterkommande, var det ju detsamma som att ge det till honom själv.  Men Abraham hade alltså först misstagit sig högst väsenligt, eftersom löftet inte gällde hans egen tid.

Och om de människor som hade hört honom säga att Gud hade lovat honom landet sedan hade set honom dö, skull de ha rubbats i sin tro och ansett att profetian var falsk.

3.    Något liknande hände hans sonson Jakob, vid en tidpunkt då Josef kallade honom till Egypten på grund av den hungersnöd som plågade landet Kanaan.

När han var på väg dit uppenbarade sig Gud för honom och sade: "Jakob, frukta inte, utan dra ned till Egypten. Jag skall själv dra ned dit med dig, och jag skall också föra dig åter upp därifrån, när du drar tillbaka"  ( 1 Mos. 46:3-4 ).

         Men inte heller detta löfte gick i uppfyllelse på det sätt som det enligt vår naturliga uppfattning borde ha uppfyllts.

Ty vi vet ju att den helige gamle Jakob dog i Egypten och inte drog levande ut därifrån.  Först i hans efterkommande skulle löftet besannas, ty dem förde Gud många år senare ut därifrån och var själv ledare för dem på vägen.

Avv detta kan man förstå att den som fått kännedom om detta Guds löfte till Jakob, han skulle ha kunnat vara säker på att just så som Jakob levande och i egen person på Guds befallning och under hans beskydd hade dragit in i Egypten, skulle han också levande och i egen person vända tillbaka.

Ty det var ju med samma ord och på samma sätt som Gud lovat honom både sin hjälp och att han skulle få återvända från Egypten.  Därför skulle ju vem som helst ha känt sig besviken och förvånad över att bevittna att Jakob dog i Egypten och att hans hopp sålunda inte gick i uppfyllelse.

Fastän Guds ord i sig själva är helt sanna, skulle man alltså på detta sätt kunna ta grundligt miste på deras innebörd.

4.    Likså läser vi i Domarboken  ( 20:11 ff ) att alla Israels stammar hade förenat sig för att bekämpa Benjamins stam och straffa den för ett visst illdåd som den h ade begått.

Eftersom Gud hade gett dem en ledare som skulle föra detta krig, betraktade israeliterna segern som säker.

Men de blev slagna och förlorade tjugotvåtusen av de sina.

Nu blev de mycket överraskade och tillbringade hela den dagen med att gråta inför Herren.

De förstod ju inte varför de hade blivit slagna efter att ha blivit tillförsäkrade seger.

     De frågade Gud om de skulle återuppta kampen, och de fick svaret att de på nytt skulle gå i strid mot Benjamins stam. Eftersom de denna gång var fullkomligt säkra om segern kämpade de med största mod, men återigen blev de besegrade och förlorade adertontusen man.

I den ytterliga förvirring som de nu befann sig i, visste de inte längre vad de skulle göra.  De såg att Gud befallde dem att kämpa, men ständigt blev de på nytt nedkämpade.

Och ändå överträffade de vida sina motståndare i antal och styrka, ty soldaterna av Benjamins stam var bara tjugofemtusen sjuhundra till antalet, under det att de själva var fyrahundratusen.

       De misstog sig alltså i fråga om tolkningen av Guds ord, vilket likväl inte alls var bedrägligt.   Ty Gud hade ju inte sagt att de skulle segra, utan bara att de skulle strida, och genom dessa nederlag ville han straffa dem för en viss sorglöshet och förmätenhet och sålunda förödmjuka dem.

Men när han slutligen svarade dem att de skulle segra, segrade de verkligen också genom sitt mod och sina ansträngningar.

5.   Det är på detta och på många andra sätt som människor misstar sig i fråga om innehållet av uppenbarelser och ord från Gud.  De tar dem alltför bokstavligt och ser bara till ytan. Men som vi redan antytt är det emellertid så att Guds huvudsakliga syfte med dessa meddelanden är att ge människorna den anda som är innesluten i orden, och det är denna anda som är så svår att förstå.   Ty denna anda är mycket innehållsrikare än ordalydelsen, den är något alldeles

säreget och når vida ut över ordalydelsens gränser.

       Om någon därför bara håller sig till en uppenbarelses ordalydelse, eller till dess form eller sinnligt förnimbara bild,

måste han ofelbart råka i stor villfarelse och därefter finna sig vara alldeles förvirrad och bedragen.

Och detta därför at han har låtit sig ledas av sinnena och inte gett plats åt anden genom sinnenas utblottning.

Ty, som den helige Paulus säger: "Bokstaven dödar, men anden gör levande"  ( 2 Kor. 3:6 ).

Man måste därifrån i detta fall avstå från den bokstavliga betydelsen,det vill säga det sinnligt förnimbara, och i stället vandra i trons mörker, det vill säga i anden, som sinnena inte förmår uppfatta.  

6.    Ett stort antal av Israels barn förstod endast ordalydelsen av profeternas uttalanden och profetior.

När de sedan säg att dessa inte förverkligades på det sätt som de hade hoppats, brydde de sig inte vidare om dem och trodde inte längre på dem.  De uppstod till och med bland dem ett folkligt talesätt, som så småningom övergick i ett ordspråk, med vilket man hånade profetiorna.

Jesaja beklagar sig över detta i följande ord: "Vem är det då som Gud vill lära sin vishet?  Vem skall han få att förstå sin profetia och sitt ord?   Det bör väl vara dem som är avvanda från modersmjölken och tagna från modersbröstet.

Ty alla säger ---- med avseende på profetiorna ----:  Lova och lova om igen, hoppas och hoppas om igen, hoppas och hoppas om igen, litet här, litet där.   Ja väl, genom stammande läppar och på ett annat språk skall han tala till detta folk"  ( Jes. 28:9-11 ).

      Med dessa ord låter Jesaja oss klart förstå att Israels barn gjorde sig lustiga över hans profetior och av hån svarade honom med detta ordspråk: "Hoppas och hoppas om igen!"

Därmed ville de säga att profetiorna ju ändå aldrig gick i

uppfyllelse.  De hände i själva verket fastvid bokstaven, som liknar modersmjölken, och vid sina egna sinnen, som liknar det modersbröst varifrån de har tagits bort och som står i motsatsförhållande till andens upphöjda insikter.

Därför säger profeten: "Vem skall Gud lära sina profetiors vishet?  Vem skall han få att förstå sin lära, om inte dem som ar avvanda från bokstavens modersmjölk och tagna från sina egna sinnens modersbröst?"  Ty de andra förstår inte profetiorna, de fäster sig bara vid ytans och bokstavens mjölk och vid sina sinnens bröst.

De säger just. "Lova och lova om igen, hoppas och hoppas om igen", och så vidare.  Ty Gud måste tala till dem med sin mun och på ett språk som inte är deras eget.

7.    Vi bör sålunda i detta sammanhang inte se till vårt personliga uttryckssätt och vårt eget språk.

Ví vet inte att Guds ord har en andlig betydelse, som är helt skild från vårt sätt att förstå och som erbjuder svårigheter?

Och detta är så sant att själve Jeremia, så profet han var, insåg att betydelsen av Guds ord var helt olik den betydelse som människorna gav dem att han trodde att han själv också hade misstagit sig.  Därför tar han folket i försvar och säger: "Ve, ve, ve, Herre Gud!  Har du inte bedragit detta folk och staden Jerusalem, när du sade;   Ni skall få ha fred? 

Och se, nu tränger svärdet ända in i själen"  ( Jer. 4:10 ).

      Men den fred som Gud hade lovat dem var den fred som skulle upprättas mellan Gud och människan och som den kommande Messias skulle förmedla, under det att de trodde att det rörde sig om jordisk fred.  När så krig och plågor drabbade dem, ansåg de att Gud hade bedragit dem, eftersom det som skdde var raka motsatsen till vad de hade hoppats. Och då sade de genom Jeremias mun: "Vi hoppades på fred, men inget gott kom"  ( Jer. 8:15 ).

Det var alltså omöjligt att de inte måste anse sig bedragna, eftersom endast och allenast hade rättat sig efter den bokstavliga betydelsen.

     Och för övrigt , vem skulle inte förvillas och missta sig om han tydde den profetia bokstavligt som David utsäger om Krisus i hela psalm 72, särskilt på följande ställe:

"Härska skall han från hav till hav, och från floden ända till jordens ända"  ( v.8)?  Eller när han längre fram säger: "Han skall befria den fattige från den mäktige, och den eländige som ingen hjälpare har" ( v.12 )? Och dock fick man senare bevittna hur hur Kristus föddes i förnedring, levde i fattigdom, dog i elände.  Och att han under sin livstid inte bara inte härskade på jorden, utan att han dessutom var underkastad lågsinnade människor, ända till dess han slutligen dog under Pontius Pilatus makt.

Och än vidare, han inte bara inte räddadee sina lärljungar ur de mäktigas hand på jorden, utan han tillät till och med att de förföljdes och dödades för hans namns skull.

8.    Dessa profetior måste nämligen just i sin andliga betydelse tillämpas på Kristus, men i denna betydelse motsvarar de helt och hållet sanningen.  Kristus är inte bara jordens Herre utan också himlens, eftersom han är Gud.

Vad de fattiga beträffar som skulle följa honom, skulle han komma att friköpa dem och befria dem från djävulens hand och makt, han som är denne mäktige mot vilken de ingen hjälpare hade. Och inte nog med det, han skulle också göra dem till himmelrikets arvingar.

       När Gud alltså här talar om Kristus och hans efterföljare,

avser han därmed ett evigt rike och en evig frihet, och detta är det viktigaste.  Judarna däremot uppfattade profetiorna på sitt eget sätt och i en mindre viktig betydelse som Gud inte lägger så stor vikt vid, nämligen häskarmakt och frihet i det här livet.  I Guds ögon är detta emellertid ingen verklig häskarmakt och ingen verklig frihet.

    På så sätt de bedra sig av den uppenbara grovheten hos bokstaven och förstod verken dess anda eller dess sanning.

Därför kom det sig att de tog livet av sin Herre och Gud, som också den helige Paulus säger i följande ord:  "Ty Jerusalems invånare och dess rådsherrar, som inte visste vem han var och inte förstod betydelsen av de profetior genom sin dom över honom" ( Apg. 13:27 ).

9.    Denna svårighet at förstå Guds ord på rätt sätt gick så långt att hans egna lärljungar, som dock umgicks med honom, helt missförstod honom.  Vi har ett exempel på detta i de två lärljungar som efter hans död sorgsna och modfällda begav sig till byn Emmaus under det att de sade: " Men vi hoppades att han var den som skulle frälsa Israel"

( Luk. 24:21 ).  Också de föreställde sig en världslig frälsning och en världslig härskarmakt.

Då uppenbarade sig Kristus, vår frälsare, för dem, och han förebrådde dem deras dårskap och deas hjärtans hårdhet i fråga om att tro på de händelser som profeterna hade förutsagt  ( Luk. 24:25 ).

      Och till och med id tiden för hans himmelsfärd var ännu några av hans lärljungar ovetande och frågade honom:

"Herre, är det nu som du skall återupprätta riket åt Israel?"

( Apg. 1:6 ).

       Den Helige Ande uppenbarar alltså mycket som han ger en helt annan betydelse åt än människorna gör.

Det var detta som hände när han lät Kajafas säga om Kristus:

"Det är bättre att en man dör än att hela folket går under"

( Joh. 11:50 ).  Men dessa ord sade inte Kajafas av sig själv. 

Och han gav dem en helt annan betydelse än vad den Helige Ande gjorde.

10.     Av detta inser vi klart att vi aldrig helt får förlita oss på utsagor och uppenbarelser, även om de kommer från Gud.

Ofta och mycket lätt misstar vi oss just i sättet att tyda dem.

Ty i själva verket innehåller de allesammans outgrundliga, andliga djup.   Att vilja begränsa dem till vad vi förstår och vad våra sinnen kan fatt av dem, det är detsamma som att vilja gripa luften och dess dammpartiklar med handen:

luften glider undan och vi griper om ingenting.

11.    Därför måste en andlig lärare se till att att hans lärljunges ande inte utartar till att verkligen lägga viktvid de övernaturliga förnimmelserna.  Dessa är ju egentligen endast såsom dammpartiklar för anden, och lärljungen skulle bara undfå damm och ingenting andligt.   Nej, läraren bör vända hans intresse bort från alla visioner och övernaturliga ord och i stället leda honom fram till frihet och till konsten att

vandra i trons mörker.  Först då kommer han av få del avv andens frihet och fullhet och därmed också av visheten och den rätta insikten i Guds utsagor.

      En människa som inte är andligt omöjligen döma i gudomliga ting eller fatta dem med sitt förstånd.

Och om hon bedömer dem efter sitt eget sinne, är hon inte andlig.  Även om hon får dem genom sina sinnen, förstår hon dem inte.

      Denn helige Paulus har sagt: "Men en naturlig

människa tar inte emot vad som hör Guds Ande till.

Det är henne en dårskap och hon kan inte förstå det, ty det måste bedömas på ett andligt sätt"  ( 1 Kor. 2:14 ).

Med den "naturliga människan" menas här den som bara betjänar sig av sina sinnens vittnesbörd; med den "andliga" menas däremot den som inte fäster sig vid sinnena eller låter sig ledas av dem.  Därför är det en förmätenhet att vilja umgås med Gud genom övernaturliga meddelanden och att därvid lämna sinnena full frihet.

12.    För att bättre förstå detta skall vi anföra några exempel.

       Låt oss anta att ett helgon befinner sig i trångmål därför att han är förföljd av sina fiender och att Gud säger till honom : "Jag skall befria dig från alla dina fiender".

Denna profetia kan vara fullständigt sann i och för sig, och trots detta övervinns han av sina fiender och dör i deras våld.

Och så skulle den som hade fattat profetian på ett världsligt sätt ha tagit fel, ty Gud kan ha avsett den sanna och huvudsakliga befrielsen och segern, det vill säga frälsningen.

Ty med den åtnjuter själen befrielse och seger över alla sina fiender på ett mera verkligt och upphöjt sätt än om hon hade

befriats från dem här på jorden.

En sådan profetia vore alltså mycket mera verklig och mera välsignelsebringande än vad en människa någonsin skulle ha kunnat tänka ut, om hon bara hade tillämpat den på det jordiska livet.  Gud talar alltid just sitt eget språk och har därmed alltid den egentliga och högre betydelsen för ögonen, under det att människan kan uppfatta det efter sin egenart och i en mindre viktig betydelse, och så får se sig vilseledd.

       Det är dessa vi ser i den profetia som David uttalade om Kristus: "Du skall regera folken med järnspira, och som lerkärl skall du krossa dem"  ( Ps. 2:9 ).

Gud talar här om sin egentliga och fullkomliga häskarmakt, som är den eviga, och hur den också förverkligades.

Men han talar inte om den mindre viktiga häskarmakten, det vill säga den världsliga, som i Kristus inte förverkligades någonsin under hela hans jordiska liv.  

13.   Låt oss ta ett annat exempel. Vi tänker oss en själ som

är upptänd av längtan efter att få lida matyrdöden.  Gud kanske säger till henne: "Ja, du skall bli matyr", och han uppfyller henne med stor inre tröst och med tillförsikt att så skal ske.  Men så kan det hända att hon inte dör som matyr, och ändå är profetian fullkomligt sann.

Men varför uppfylldes den inte på det sätt som själen väntade sig?   Eftersom den skall bli sann i sin huvudsakliga och väsentliga betydelse.  Gud gav henne det väsentliga av kärleken och matyrskapets belöning.  På det sättet gav han i verkligheten själen den nåd som hon formellt hade önskat och som han hade lovat henne.  Själens formella önskan var ju egentligen inte att lida just detta slags död, utan att ge Gud ära genom ett matyrium och att bevisa honom sin kärlek, så som det sker i en martyrdöd.

TY detta slags död har i sig självt inget värde om den inte beledsagas av kärlek till Gud.  Och Gud har andra medel att på ett mycket fullkomligare sätt förläna henne den kärlek, den generositet och förtjänstfullhet som ligger i ett martyrium.  Om alltså en sådan själ nu inte skulle dö matyrdöden, att hon ändå helt tillfredsställd och lycklig, ty Gud har gett henne vad hon önskade.

      Sådana och liknande önskningar som framspringer ur en levande kärlek går alltid i uppfyllelse, även om det inte sker just på det vis som människorna ber om eller föreställer sig, utan på andra och bättre sätt som är ännu ärorikare för Gud än vad de någonsin hade kunnat tänka ut eller begära.

Därför säger oockså David följande: "Herren hör de ödmjukas önskan" ( Ps. 10:17 ). 

DEn gudomliga Visheten säger i Ordspråksboken: "Han skall ge de rättärdiga deras önskningars uppfyllelse" ( 10:24 ).

Vi vet att ett stort antal helgon har önskat attfå utföra många ting för Gud, och ändå har deras önskningar inte förverkligats i detta livet.  Menn tron lär oss att om en sådan önskan är rättfärdig och äkta, skall den fullständigt ppfyllas i det tillkommande livet.

Förehåller det sig alltså verkligen så, då är och förblir det också sant att Gud i detta livet har lovat människorna att deras "önskningar skall uppfyllas", även om det inte sker på det sätt som de hade föreställt sig.

14.    Det är på detta oh många andra sätt som Guds ord och uppenbarelser kan vara säkra och sanna, fastän vi människor misstar oss därför att vi inte är visa nog att fatta den djupa huvudbetydelsen i dm som Gud själv har i tankarna.

Därför är det bäst och säkrast att förmå själarna att klokt undfly sådana övernaturliga meddelanden och att i stället vänja dem vid att söka renheten i den andliga utblottningen och i trons mörker. Ty där går vägen till förening med Gud.     


     

            

              


 

   


  

 
Det här inlägget går inte att kommentera.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se