Alla inlägg den 24 december 2012

Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 december 2012 18:34

                                                 KAMPEN MOT VREDEN.

Vår fjärde kamp gäller det att grundligt avlägsna vredens dödliga gift ur själen. Om vreden får sitt tillhåll i hjärtat, vistas hjärtat i mörker. Då kan vi inte bedöma och handla klolt och måttligt, och man förlorar förmågan till kontemplation. Vi kan inte heller ger kloka råd. Vi varken lever rättfärdigt  eller är angelägna om att göra det och för sanningens andliga ljus är vi oemottagliga. Det står i psalmen: "Mina ögon är skumma av vrede"

( Psalm. 6:8-LXX ). Även om alla människor skulle mena att vi är visa, är vi fjärran från vishet. Deter heter i Predikaren: " --- vreden bor i dårars bröst" ( Pred. 7:10 ).

Den strävar efter fullkomlig kärlek och vill visa att han är beredd till andlig kamp, måste hålla vrede och bitterhet ifrån sig. Det Paulus säger, måste han låta gälla: "Gör er av med all elakhet, vrede och häftighet, med skymford och förolämpningar och all annan ondska."  ( Ef. 4:31).  När han skriver "Gör er av med all vrede", gör han inte undantag  för någon vrde mot någon människa överhuvudtaget, inte heller omm vreden för oss skulle framstå som nödvändig och nyttig.

När till exempel en broder har felat, skyndar man, om det behövs,, till hans hjälp. Men om nu någon är ivrig att vilja ge någon annan ett läkemedel därför att denne senare har en lättare febersjukdom, får han inte bli indignerad eller ond över sin brders fel och i förbindelse dra över sig själv en sjukdom. Den som vill hela sin broders fel, måste själv vara fri frånn varje sjukdom. Annars träffas han av evangliets ord: "Läkare, bota dig själv!"  ( Luk. 4:23 ). Visserligen ser han flisan i sin broders öga, men bjälken i sitt eget märker han inte

 ( Matt. 7:3 ). Hur skulle en människa med en hel bjälke av indignation och vrede i ögat, kunna ta bort flisan ur sin broders öga?   

All upprördhet och vrede, vilken orsaken än är, förblindar hjärtats öga, ty vreden skjuter in en "bjälke" i ett klarseende öga så att det inte ser rättfärdighetens sol. Om vredens bjälke i ögat är av guld --- alltså en så kallad "helig vrede" som bottnar i att nästan handlar mot både Guds vilja och sitt eget bästa --- eller avbly --- det vill säga en "ohelig vrede" --- betyder ingenting.  Om man inte kan se med sina egna ögon, har metallens värde ingen betydelse.

Det finns bara en enda legitim vrde och det är vreden över denn egna synden. Bara i ett enda fall är vreden till nytta för oss, och det är om vi med vrede avvisar vårt hjärtas utsvävningar. Om vi skär tänder och bävar av fruktan för änglarnas och Guds närvaro när vi tänker på sådant som är dolt i hjärtats innersta, och som vi skulle skämmas över att göra eller säga inför människor, då är vrden nyttig. Men Guds öga genomskådar allt. Ingen av samvetets hemligheter kan döljas inför honom.

Aposteln säger: "Låt inte solen gå ner över er vrede. Ge inte djävulen något tillfälle" ( Ef. 4:26-27 ).

Gud förklarar genom profeterna vad "solen" betyder: " Men för er, ni som fruktar mitt namn, skall rättfärdighetens sol gå upp, med läkedom under sina vingar"  ( Mal. 4:2 )  och på ett annat ställe heter det att solen ska gå ner för syndarna mitt på ljusa dagen ( Amos. 8:9 ).

Här syftas i överförd bemärkelse ( SECUNDUM SENSUM TROPICUM ) på människoanden, det vill säga på  "NOUS", förnuft, vars uppgift det är att ge ljus åt hjärtat och dess tankar, och därför kallas det med rätta "solen".

Därför får det inte slockna på grund av vrede. Ty om solen går ner, blir alla hjärtats känslor ersatta av mörker och förvirring tillsammans med dess upphovsman. Om vi är omgivna av vrede, vet vi lika lite som i nattens mörker, hur vi rätteligen bör handla. Med den innebörden fortlever apostelns ord i fädernas traditioner.

Vad ska jag säga --- utan att samtidigt rodna över mig själv  ---- om sådana som är så oförsonliga, att de inte ens låter solens nedgång sätta en gräns för sinn vrede?  Långt efter solnedgången slår de vakt omm den, dag efter dag. De fortsätter att bära på sitt agg mot vissa personer. Visserligen försäkrar de med munnen att de inte är det minsta upprörda, men i verkligheten bär de fortfarande på den djupaste vrede.

Man märker det av att de överhuvudtaget inte tilltalar dessa människor eller i varje fall inte kan samtala med dem på ett normalt och vänligt sätt. Själva anser de inte att de därmed handlar fel, men det anser de bara därför att de har avstått från att hämnas. Men inte svalnar vreden av det! Eftersom de inte öppet törs eller kan visa hur hämndlystna e är eller omsätta sin hämndlystnad i handling, låter de vredens gift verka i hemlighet i  hjärtat till deras eget fördärv. Det äter sig in i dem i tysthet , och eftersom själen är kraftlös, befrias de inte från sin förbittring, och de behöver flera dagar för att lugna ner sig.

Om man har gift i sitt hjärta, kan man inte be.

Bröder som vi har sårat och förorättat, brukar vi förakta eller se nedlåtande på, och om vi intalar oss själva att vi är oskyldiga till att de känner sig förorättade. Men våra själars läkare som som vet allt som är fördolt, vill att vi rycker undan alla tillfällen till vrede ur våra hjärtan, och det radikalt. Han bjuder oss att förlåta  våra bröder och att, om de har förorättat oss, försona oss med dem samt glömma hela saken. Och om vi märker att någon, med rätt eller orätt, har något emot oss, ska vi dessutom vänta med att bedja. Vi ska först räcka fram vår hand till försoning.

Om vi bevarar bitterhet och ovilja mot en annan människa, blir det som om själen svällde av vrede.

Låt oss inte tro att vi kan övervinna högmod och otålighet genom att fly till ensamheten där ingen stör oss. Vi brukar gärna vilja ursäkta vår avvisande hållning mot våra bröder och mena att det är de som har skulden och inte vi och vår otålighet.  Men om vi på det sättet letar hos andra efter orsaken till vår egen förvillelse, kommer vi aldrig att vinna tålamod och fullkomlig kärlek.

Låt oss aldrig tro att vi är beroende av andras goda vilja för vår inre frid. Den saken har bara med oss själva att göra,, för över andras vilja råder vi intedet minsta. Om vi inte råkar i vrede, beror det inte på andras fullkomlighet, utan bara på vår egen dygd. Och vår dygd äxer inte ur andras tålamod, utan bara ur egen långmodighet.

Ensamheten --- "öknen" för de "eremiter" som har avskilt sig från andra människor --- är rätt plats bara för dem som redan är fullkomliga, renade från lasterna och luttrade av livet i brödernas gemenskap.

Ensamheten är alltså till för dem som inte flyr till den av klenmod, utan söker den för att de längtar efter den höga, gudomliga kontemplation som bara en fullkomlig människa kan nå i ensamheten.

Om vi tar med oss ännu oläkta skador ut i öknen, kommer e snart att visa sig som laster som bara var överskylda men inte övervunna. Hos dem som luttras öppnar ensamheten dörren till de renaste kontemplationen och de får inblick i de högsta andliga mysterierna, men hos dem som inte är luttrade, "konserveras" lasterna av ensamheten och de växer och blir ännu mer svårartade.

Så länge en människa inte behöver ha kontakter med andra, kan hon lätt få för sig att hon är tålig och ödmjuk. Men så snart hon möter motstånd, kommer hela hennes gamla jag tillbaka på nytt. De dolda lasterna tränger till ytan och nu när stalldörren öppnas igen efter en lång tid, störtar de sig fram somm nya löshästar.

Gödda av sin sysslolöshet, visar de sig ännu vildare och hetsigare än förut. Så förlorar vi till och med skuggan av det tålamod vi hade inbillat oss att vi ägde. Det hade bara invaggat oss i falsk säkerhet, men nu förlorar vi allt därför att vi inte var på vår vakt.

För den som strävar efter fullkomlighet, räcker det inte med att avhålla sig från vrede mot människor.  Vi minns själva hur vi, på den tiden vi levde i öknen, kunde bli upprörda  över att pennan antingen var för tjock eller för tunn, för att kniven var slö, eller för att elddonet behövde alldeles för lång tid att ge ifrån sig en gnista  när vi var ivriga att få läsa. Vi hittade inget annat sätt att lufta vårt missnöje och avreagera oss, än att i vredesutbrott fördöma våra känslolösa redskap ---- eller rentav djävulen själv. Om fullkomligheten kräver "både hand och fot", är det till föga nytta att man inte har några människor att rikta sinn vrede mot.            Om vi vill ta emot den högsta lönen, om vilken Herren säger:  "Saliga de renhjärtade, de skall se Gud" ( Matt. 5:8 ), får vi inte nöja oss med att hålla vreden borta från våra gärningar, utan vi måste rycka upp den med roten ur själens innersta. Evangeliet befaller oss att upp våra laster med rötterna och inte bara skära bort deras frukter.  Om vi tar avstånd från vrede och hat, kan till exempel aldrig mord förekomma. Det heter: "Den som hatar sin broder, är en mördare"  ( 1 Joh. 3:15 ). Han är enn mördare, redan därför att han i hjärtat önskar den andres undergång. En Kristi kämpe som vill lyda reglerna, måste rycka upp vreden radikalt, och det betyder: med roten.            Mot vredens sjukdom kan vi medicinera på fyra sätt: ----------------- 1.  Genom att göra alldeles klart för oss själva och alltid minnas att vi under inga som helst omständigheter, varken rättfäfärdiga eller orättfärdiga , får ge utrymme för vrede. ---------------- 2.  Genom att göra alldeles klart för oss själva att om vi låter vreden husera, kommer vår renhet att grumlas så att hjärtat inte längre kan vara den helige Andes tempel.  3. Genom att veta om att vi aldrig får be i vredgat tillstånd. Och för det räcker det med att vi dagligen betraktar vår egen förestående död.  4. Genom att vi inser att varken kyskhet, världsförnekelse, offer av allt vi äger, förakt för rikedom eller mödosam fasta och vaka får det ringaste värde för oss om han som är alla människors domare hotar oss med evigt straff för att vi lät oss snärjas i hat och vrede.                                                
                                                  

 
        

 



 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 december 2012 08:51

                                                    KAMPEN MOT PENNINGBEGÄRET.

Vår tredje kamp för vi mot FILAGYRIE, "kärleken till pengar".  Med det menas förutom penningbegär, allt slags girighet. Där kämpar vi inte mot någon inneboende strävan i vår natur, utan mot en utomstående fiende. Detta krig blossar bra upp om vi lever på ett förslappat och fördärvligt sätt. Hos en munk uppstår detta krig om hans kärlek till Gud är ljum och han avsägersig världen bara halvhjärtat.

Lockelserna till de andra lasterna ligger i vår natur. De är medfödda och finns redan innan vi lärt oss skilja mellan gott och ont, de är sammanvuxna med vårt kött. Men när de börjar få en människa i sitt grepp, kan honn ändå besegra dem om hon i nte ger upp.

"Penningkärlekens" sjukdom däremot, penningbegäret eller girigheten, överfaller oss först senare och utifrån. Därför är det också mycket lättare att skydda sig mot den och undgå den. Men om man en gång har varit försumlig och släppt den inpå sig, blir den ännu farligare än de andra sjukdomarna och mycket svårare att bli fri ifrån.  Girigheten blir då "roten till allt ont" ( 1 Tim. 6:10 ), ett tändmedel för alla andra laster.

Enkla sexuella böjelser kan vi lägga märke till redan hos barn och spädbarn, fastän de ännu inte har det minsta av "ond lust" i sig. Och har vi kanske inte lagt märke till att redan unga pojkar kan bli vilda av vrede? Även om de inte bär på hämndtankar, kan vreden locka fram sådana. Det säger jag inte för att ge naturen skulden för detta tillstånd.  Jag vill bara visa, dels att vi bär på dessa tendenser till vår egen nytta, dels att vi bli trängda av dem genom synd, försumlighet och ond vilja.              

Om vi då konstaterar att Skaparen själv har lagt ner dessa böjelser i oss, kan vi ändå inte ge honom skulden för att vi missbrukar dem, låter dem urarta och ställer dem i skadliga syftens tjänst. Men det gör vi om vi exempelvis sörjer över att ekonomiska vinster går oss ur händerna, men inte sörjer över våra egna brister och fel och vill bättra oss. Likaså om vi låter vreden flamma mot våra bröder ---- vilket Gud förbjuder --- men inte vredgas på oss själva, till vår egen nytta.

Trots detta finns laster som uppstår utan någon medfödd lockelser i vår natur. Deras rötter ligger i en fördärvad , ond viljeriktning, i sådant som missunnsamhet, avund och girighet.  Därför ligger dessa laster inte i människans natur sådan Gud skapade den, utan de når oss utifrån. Men lika enkelt som det är att skydda sig för dem och ta avstånd från dem, lika svår blir olyckan om man låter hjärtat gripas av dem. Då hindras hjärtat från att använda läkemedel för att bli frisk igen.

Måtte därför ingen tro att girighet är en ringa sak eller att den inte är värd denn största uppmärksamhet. Här kan skadliga lidelser nästla sig in ------ skadliga därför att de missbrukas. Så blir girighet roten till allt ont, ett outrotligt tändmedel för gudlöshet, som aposteln säger: "kärleken till pengar är roten till allt ont" 

( 1 Tim. 6:10 ).      

Om girighet i form av penningbegär en gång har fått greppet om en lat och förslappad människa, önskar hon sig till att börja med bara en mindre summa pengar. Men girigheten fortsätter med att utmåla några skenbart förnuftiga skäl till att man bör ha lite pengar undanstoppade, bara så att man kan förekomma nödsituationer. Munken ------ om det är en munk ---- klagar över att han inte kan lita på att maten i klostret verkligen räcker för att uppehålla livet på en frisk och stark människa. Vad klostret erbjuder är för oansenlligt, och om man skulle bli, sjuk räcker det inte alls. Äger man då inte inte själv så att man kan ge kroppen vad den behöver, får man dö i sitt elände. Av sådana tankar låter sig munken snärjas. Men ju större summa han lyckas samla ---- och sådant kan han på alla möjliga sätt ----- desto mer glupsk på pengar blir han. Hans vilda begär ökar med samma fart som penninghögen växer. Till slut utmålar han för sig själv att hann säkert har lång tid kvar att leva, och vidare att han på ålderdomen kan råkas drabbas av olika, långvariga sjukdomar. Om han då inte hade varit förutseende när han var ung och samlat på sig en större summa pengar, skulle han duka under för dessa sjukdomar.

Så tillintetgörs en olycklig, av ormen omslingrad och nedtryckt själ, samtidigt som den med allt ovärdigare medel vill öka sin hopsamlade egendom. Munken ägnar sig enbart och av hela sin kraft åt at planera hur han skulle kunna "göra pengar". Om hoppet hålls vid liv av ännu ett myntförvärv, kastar han tro och förtröstan överbord. Då drar han sig inte för varken lögn, mened, stöld, trolöshet, vrede eller våld. Somliga sätter sitt hopp till buken, men den girige,ja, pengar blir hans gud. Penningbegär leder till avgudadyrkan. ( Jfr. Kol. 3:5 ).

Om själen väl har förslappats , ökar rädslan för fattigdom och människan slutar att förtrösta. Men för den som fruktar och misströstar, gäller detta ord i Deuteronomium, när det förstås på ett andligt sätt: "Om någon är rädd och saknar mod, skall han vända hem igen, så att inte hans bröder blir lika modlösa som han"

( 5 Mos. 20:8 ). Ingen kan nämligen kämpa Herrens kamp med delat hjärta.

"Ni kan inte tjäna både Gud och mammon"  ( Matt. 6:24 ).

Man måste ta sig i akt, inte bara för att äga pengar, utan också för själva begäret efter pengar. Det måste fördömas och fördrivas ur hjärtat. Det gäller att inte bara undvika själva penningbegäret och dess effekt, utan också affekten, det vill säga böjelsen till det!  Den måste man rycka upp med roten: det är nämligen ingen som nytta med att inte ha några pengar, om man trots det gärna skulle vilja ha dem. 

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se