KAMPEN MOT BEDRÖVELSE.               
   Vår femte kamp gäller det att dra ut den tärande bedrövelsens taggar ( TRISTITIA:  dystert allvar tristess , resignerad förstämning., depressiv sinnesstämmning). Om själen oväntat överväldigas av en sådan sinnestämning, blir den gudomliga kontemplationen omöjlig på bara ett ögonblick, hjärtats renhet fördrivs, själens krafter försvagas ända ner i roten och hjärtat snörps samman.  Bedrövelse hindrar själen från att fyllas av bönens inre glädje och medger ingen andlig läsning, som ju är ett läkemedel. Man klarar inte att möta sina medmänniskor sansat och milt och sina plikter utför man vresigt och kantigt. Bedrövelse gör oss oemottagliga för hälsosamma råd, den rubbar vår ståndaktighet och försätter människan i ett tillstånd som om hon vore utan förstånd, vansinnig och drucken. Den knäcker fullständigt vårt inre och driver oss till syndig förtvivlan. "Liksom mal förtär klädnaden och mask träet, så förtär bedrövelsen mannens hjärta"  ( Ord. 25:20-LXX ).  

Bedrövelse följer ofta av vrede eler ouppfyllda begär. Man kan ibland på fiendens anstiftan bli alldeles nere ------

och det sker plötsligt som en blixt från klar himmel. Inte ens om våra käraste vänner eller släktingar kommer på besök, känner vi någon glädje. Och det de säger låter bara dumt i våra öron, somm onödigt struntprat.  Vi anstränger oss inte ens att ge vänliga svar. Så till den grad kan alla hjärtats vrår översvämmas av bitter galla.

             Ingen tvingas till synd för att någon annan handlar fel. Det som leder till synd, bär man i sitt eget hjärta. Därför bör exempelvis ingen anse att hans sexuella begär väcktes bara för att han plötsligt fick syn på en vacker kvinna. Han bör snarare tänka som så att när han såg kvinnan, kom de sjukdom till ytan som redan fanns hos honom fördold och förborgad.

Alltings Skapare, som bätre än alla andra förstår att hla sina skapade varelser, har inte befallt oss att undvika människors sällskap, och särskilt inte deras som vi har sårat eller som enligt vår uppfattning har förorättat oss. Tvärtom vill han att vi genom saktmod vinner just dessa människor.  Ty han vet att människans hjärta inte kommer till mognad om hon lever avskild från andra, utan bara om hon har tålamodets dygd.  Om vi har tålamod, kan vi leva redligt även med dem som hatar friden; men om vi saknar tålamod, råkar vi i strid även med människor som är fullkomligare och bättre än vi själva.  Det finns en bedrövelse som tjänar som rättesnöre för livet och utrotar laster. Men jämte den finns  en bedrövelse som störtar en syndig själ i bittraste förtvivlan: den hindrade Kain från att göra bot för sitt brodermord och den tillät inte Judas att gottgöra sitt förräderi,, utan drev honom att hänga sig.

En människa, fylld av den botfärdiga och hälsosamma bedrövelse som leder till evig salighet, är:

1.  LYDIG,  2.  LYSSNANDE,   3.  ÖDMJUK,  4.  MILD,   5.  SAKTMODIG,   6.  TÅLMODIG,

ty denna bedrövelse växer ur kärleken  till Gud. Men världens bedrövelse, svårmodet, gör människan

1.  OGIN,   2.  OTÅLIG,  3.  HÅRDHJÄRTAD,   4.  FYLLD AV AGG,   5.  OCH OFRUKTBARA BEKYMMER,

6.  SYNDIGT FÖRTVIVLAD.

Det som snärjts i sådan bedrövelse, klarar inte att göra någonting. Det finns inget hälsosamt i hennes smärta , ty hennes sorg är bortom allt förnuft.  Det tar ifrån bönen all kraft och förintar den helige Andes frukter.

Vi måste avvisa all världslig bedrövelse ur våra hjärtan lika energiskt som när vi utrotar otukt, penningbegär och vrede. Sådan bedrövelse leder oss nämligen till andlig död.  Ständig meditation beskyddar oss mot andlig tomhet. Med hjälp av den kann vi också fördriva bitter bedrövelse och få andlig upprättelse genom det eviga hoppet och kontemplationen av den utlovade saligheten. Så kann vi övervinna alla sorger, vilka orsaker de än har: vrede förlust av ägodelar, tillfogad orätt eller olösliga konflikter som vill driva oss till dödlig förtvivlan.

Vi måste uthålligt  och i orubbad glädje rikta blicken mot det kommande och eviga, det hinsides. Då kan vi aldrig tryckas ner av tillfälliga händelser eller förföras till falsk trygghet av stundens lycka, ty båda är relativa och går, om vi tänker efter, snart förbi.