Alla inlägg den 3 december 2012

Av Jan-Owe Ahlstrand - 3 december 2012 16:56

                                         ATT LEVA I ÖDMJUKHET OCH KÄRLEK.

         Låt oss alltså tänka på att denna borg, som jag har sagt, rymmer många boningar, några högst upp, andra i

         bottenvåningen, andra på sidorna, och mitt centrum ligger den förnämsta, den där de mycket hemliga

         mötena mellan Gud och själen äger rum.

         Det är nödvändigt att noga lägga märke till denna jämförelse. Kanske skall Gud betjäna sig av detta för att

         ge kunskap om de nådegåvor han behagar att skänka själarna och om åtskillnader dem emellan, så jag har

         förstått att det är möjligt (så många är de att ingen kan förstå dem alla, allra minst en som är så eländig

         som jag ). Ty det är till stor tröst att veta att sådant vara möjligt, omm Gud förlänar er ett nådebevis, och

         om han inte gör det skall ni ändå prisa hans stora godhet. Det kan inte vara till skada att tänka på de      

         denna fröjder de saliga åtnjuter i himlen, snarare är det en glädje för oss och en uppmuntran till att söka 

         vinna denna salighet. Likaså kan det inte vara till fåfäng att få se hur en så stor Gud har möjlighet att sätta

         sig i förbindelse med så illaluktande maskar här i denna vår landsflykt, och att älska en så stor godhet och

         en så oförskylld nåd.

         Jag anser det säkert att den som finner det skadligt, när det sägs att Gud har möjlighet att skänka sina

         nådegåvor till människor här i landsflykten, är i stor avsaknad av ÖDMJUKHET OCH KÄRLEK till nästan.

         ÖDMJUKHETEN arbetar alltid, som biet samlar honung i bikupan, annars skulle allt gå förlorat. Men vi må

         betänka att biet inte låter bli att ge ut sig för att hämta honung ur blommorna. Sammalunda är det med

         själen och självkännedomen. Tro mig, hon måste gå efter annan ge sig ut på flykt för att betrakta sin

         Guds storhet och majestät. Därigenom skall hon bättre upptäcka sin egen låghet och känna sig friare

         gentemot de kräldjur som innästlar sig i bottenvåningarna, där självkännedomen bedrivs.

         Att så sker är, som jag har sagt, en stor Guds barmhärtighet.

         Men, som det heter, för mycket och för litet skämmer allt, och, tro mig, med Guds dygd kommer vi

         mycket längre i dygd än om vi håller oss kvar nere på vår jord.  

         Jag vet inte om jag har gjort mig rätt förstådd, men det är en så viktig sak att vi lär känna oss själva

         att jag ville att ni aldrig slappnar av i detta, hur högt ni än stiger i himlarna. Ty så länge vi ännu finns på 

         denna jorden är ingenting viktigare än ÖDMJUKHETEN. Och därför säger jag återigen at det är mycket

         bra och mycket mycket bra att först gå in i det rum där det handlar om detta, innan man flyger vidare,

         ty detta är den rätta vägen. När vi kan gå på slät och säker mark, varför skulle vi då vilja ha vingar för

         att flyga? Må vi söka vad som gagnar oss där det finns. Det förfaller mig som om vi aldrig skulle komma att

         känna oss själva om vi inte kommer att känna Gud. Genom att skåda hans storhet inser vi vår låghet, när

         vi betraktar hans renhet ser vi vår orenlighet, när vi begrundar hans ÖDMJUKHET förstår vi hur långt

         vi är från att vara ÖDMJUKA.   

         O ödmjukhet, ödmjukhet! Jag förstår inte varifrån frestelsen kommer i detta fall och jag kan inte låta bli

         att tro att denna torka beror på en smula brist på denna dygd. Jag går här förbi de svåra inre prövningar

         varom det har sagts att de kommer av något helt annat än brist på andakt. Må vi pröva oss själva, systrar

         annars prövar oss Herren, så väl förstår sig på sådant, hur många gånger vi än vägrar att inse det.

         Må vi återvända till de  där välordnade själarna och besinna allt vad de gör för Gud, så skall vi genast inse

         hur obefogat det är att vi begär något av Hans Majestät. Ty vi vänder honom ryggen och går bedrövade

         bort liksom den unge mannen i Evangeliet, när vi har fått veta vad vi har att göra för att bli fullkomliga.

         Vad begär vi då att Hans Majestät skall göra som belöning för den kärlek vi skänker honom?

         Denna kärlek, mina döttrar, kan inte frambringas i vår inbillning utan måste bevisas genom gärningar.

         Och tro i nte att han har behev av våra gärningar; vad han kräver är vår viljas beslutsamhet.

         Betänk väl, mina döttrar, några saker som här har påpekats, om också dunkelt, därför att jag inte förmår

         uttrycka mig tydligare. Herren skall lära er att förstå att torkans tider leder till ödmjukhet och inte till

         oro, vilket är vad djävulen vill. Tro mig, där sann ödmjukhet finns, även om Gud aldrig ger någon tröst,

         där finns en frid och samstämdhet med hans vilja som är större än andras  tillfredsställelse.

         Som ni har läst skänker det Gudomliga Majestätet många gånger mera nåd åt de svagaste, som efter vad

         jag  tror inte skulle vilja byta med de starka i deras torka. Vi är mera vänner med njutningen än med

         korset. Må du, Herre, som känner sanningen, pröva oss, så att vi lär känna oss själva. 

         Dessa citat är ifrån "Boken den inre borgen" av Teresa av Avila.

               

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se