Alla inlägg den 11 december 2012

Av Jan-Owe Ahlstrand - 11 december 2012 21:05

                                                 DEN ANDLIGA KYSKHETEN.

                                         ABBA CHAEREMON OM KYSKHETEN.

Ingen kan nå denna kärlekens fullhet om han  inte lever kyskt. Kärlek och kyskhet är som en dubbel segerpalm,

som två lyckliga systrar, så nära förenade att man inte kan äga den ena utan att också äga en andra.

Nu undrar ni om det verkligen går att helt utsläcka det sexuella begärets eld, den eld vi upplever rent 

kroppsligt somm något medfött. Låt oss noga undersöka en gång till vad aposteln menade: "Döda nu era lemmar

som hör jorden till " ( Kol. 3:5, 1917 ). Vi behöver förklara vad det är "lemmar" som ska dödas. Det är självklart

att "lemmar" inte betyder att händerna, fötterna eller de sexuella organen skall huggas av. Nej, aposteln vill

att vi ska bryta ner hela vår "syndakropp", synden i  dess helhet --- och en kropp består ju verkligen av enskilda

lemmar --- och att vi av längtan efter helighet ska göra det så snart som möjligt. I Romarbrevet säger han:

"Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi

inte längre är slavar under synden".  ( Rom. 6:6 ). "Korsfästelsen" eller "nerbrytandet" medför "att vi inte

längre är slavar under synden". Paulus längtar själv att befrias när han klagande utbrister: "Jag arma människa,

ve, skall befria mig från denna dödens kropp". ( Rom 7:24).

"Syndens kropp" består av "lasternas lemmar". Dit hör synd i gärningar, ord och tankar. Dessa "lemmar" är

"i världen", de kan betecknas som jordiska, vilket är helt konsekvent. De som lever i lasten kan ju knappast

säga: "Vårt hemland är himlen". ( Fil. 3:20 ).

       Nu ger Paulus dessa "lemmar" deras rätta namn: otukt, orenhet, lidelser, onda lustar och själviskhet

som är avguderi ( Kol. 3:5 ).

       Först nämner han sådan otukt ( fornicatio ) som sker i samlag. Sedan nämner han orenhet ( immunditia ).

Då handlar det inte om sexuellt umgänge, utan om att överrumplas av sexuellt begär därför att man lever

sorglöst och andligen obekymrat. Det kan ske i både klarvaket och sömndrucket tillstånd. Syndens tredje lem

är lidelserna ( libido ). De växer ur själens innersta och och kan behärska en människa utan att hon känner

kropplig lidelse. Ordet libido kommer ur libet som betyder att någon handlar helt godtyckligt, precis som det

faller henne in.

        Efter de större synderna behandlar aposteln de mindre. På fjärde plats nämner han "onda lustar"

( concupiscentia mala, ont begär ). De övergår i sådan orenhet som vi redan har nämnt, men inte bara i den, utan i en allmänt begärande inställning. Det är den fördärvade viljans sjukdom. Om denna säger Herren i

evangeliet: "Den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap" Matt. 5:28 ).

Om en person med lösaktigt sinne lockas av något förföriskt, är det mycket svårare för honom att tygla sitt

handlande. Det är tydligt att kropplig avhållsamhet inte räcker för att man ska vara helt ren. En inre

integritet är nödvändig.

När aposteln har räknat upp allt detta, fogar han slutligen girigheten ( avaritia ) till "syndakroppens lemmar".

Med det vill han utan tvivel visa att man inte bara måste avstå från begär efter andras egendom, utan också vara

generös med det man äger och anse det som värdelöst. Det var det sinnelaget som rådde bland de kristna i den

äldsta kyrkan. I Apostlagärningarna läser vi: "Alla de många som kommer till tro var ett hjärta och en själ, och

ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt  ..... De som ägde jord eller hus

sålde sinn egendom och kom med köpesumman och lade ned vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var

och en eter hans behov". ( Apg. 4:32, 34-35 ).

För att ingen ska tro att f ullkomlighet bara är till för ett fåtal, säger aposteln att avaritia ( snålhet, begärelse,

penningbegär ) är avguderi. Den som inte bistår den fattige med det han behöver, utan sätter sina egna

pengar framför Kristi bud och vakar över dem lika hårdnackat som de otroende, han är  i verkligheten en

avgudadyrkare. För honom betyder det världsliga och matriella mera än Guds kärlek. 

När vi nu ser att många av kärlek till Kristus har gjort sig av med allt de äger, kan vi också vara förvissade om att

de inte bara avstår från sina pengar, utan också har kvävt hjärtats längtan efter pengar.

Får vi då inte tänka oss att otuktens glöd kan släckas på motsvarande sätt? Jo, aposteln likställer aldrig det möjliga med det omöjliga. Han vet att båda sakerna är möjliga och därför befaller han att båda ska dödas på samma sätt.

Vi för ett strängt och avhållsamt liv, vi hungrar, törstar och vakar om nätterna, vi arbetar oförtröttligt och läser

ivrigt i Skriften, och ändå vinner vi ingen varaktig kyskhet genom all vår möda, den saken är säker. Låt oss lära av erfarenheten: den inte integritet det gäller är Guds fria nådegåva. Men vilken frukt skördar vi när

oförtröttligt härdar ut i dessa övningar? Jo, när köttsliga anfäktelser och övermäktiga laster ansätter oss, möter oss Gud med barmhärtighet och befriar oss.

Det kyska liv vi  längtar efter, förblir en oförtjänt nådegåva av Gud; vi får aldrig fötrösta på vår egen duglighet. Men vi måste längta efter ett kyskt liv, och vår längtan måste vara lika brinnande som en snåljåps längtan efter

pengar, en ärelysten människas längtan efter ryktbarhet eller en outhärdligt förälskad längtan efter en vacker kvinna som han vill göra allt för att vinna.

Då kan det hända att man av en så glödande kärlek till kyskheten till och med avstår från begärliga maträtter, att man glömmer att dricka vad man behöver och att man helt eller delvis avstår från sin naturliga sömn ---

trots att sömnbrist kan hota vår integritet. Med g lädje får vi varje morgon ta emot kyskhetens gåva. Och vi vet att vi har vunnit den bara med Guds beskydd, inte genom vår egen iver eller vaka. Likaså bör man veta att man bara förblir kysk så länge Herren av barmhärtighet skänker kyskhet.

        Varför är det nödvändigt att veta detta? Därför att man bara genom denna kunskap är skyddad mot det högmod som litar på den egna kraften. En kysk människa låter sig inte luras till förverkligad säkerhet av ett

långvarigt vapenstillestånd. Hon vet alltför väl att hon genast skulle falla på nytt vid minsta blotta. Förutsättningen för ett kyskt liv är ett förkrossat hjärta och ödmjukt hjärta.

Kampen mot "köttliga" böjelser ( själviskhet, främlingskap för Gud )är hälsosam för oss. Man brukar anse att den kampen är både motbjudande o onyttig, men så är det inte. För varför blir de människor som av naturen inte

känner något sexuellt begär, lättjefulla och försoffade när det gäller dygden? Är det inte för att de känner sig säkra på att ingen fara hotar och att de inte tror sig riskera att förlora sin kyskhet? Med det vill jag inte alls förneka att det ibland dem kan finnas de som är ivriga i återhållsamhet. Jag menar bara att om de valt att kämpa för att bli fullkomliga, måste de först övervinna lättjan. Hur skulle någon kunna stå ut med hunger, törst, vaka fattigdom och kroppliga ansträngningar i tålamod och dessutom med glädje om han inte älskade fullkomlighetens djupt. "För en hungrande själ smakar även det bittra sött" ( Ord. 27:7 ).

           Begäret efter de synliga tingen kan aldrig övervinnas om vi inte ger  utrymme åt hälsosamma böjelser istället för att för åt skadliga drifter. Själens vitalitet kan inte bistå utan att vi känner längtan eller fruktan, glädje eller sorg, men dessa känslor måste vändas till det goda. Låt oss därför utan dröjsmål fördriva de onda begärelserna ut hjärtat och ersätta dem med begär efter det goda. Det kan vi alltid ägna oss åt att mätta våra goda begär, vi har något att förbli i och vi undviker lättare de slipprigheter som världens lusta vill dra oss in i.

Om vi övar oss andligen varje dag, får vi uppleva de vi sjunger om i psalmen: "Jag har alltid Herren inför mig, när han står vid min sida vacklar jag inte" ( Ps. 16.8 ). Kraften och meningen i den versen får man dock bara uppleva om man når kroppens och själens renhet, den mogna kärlekens fullhet.

Och om man når dit, förstår man att de i varje stund är Herren som skyddar mot återfall i tidigare ovanor. Då inser människan att Gud alltid står på hennes högra sida och beskyddar hennes heliga gärningar. Allt väldsligt blir för henne långt mindre värt än de högsta dygderna och därför riktar hon uppmärksamt all sin möda och omsorg på den inre växten och ett kyskt liv. Med sådana övningar kan man säga att man finslipar sin ande för att den i ädelt skick ska kunna lyftas ännu högre och för att både kropp och själ ska helgas.

Liksom ödmjukheten och tålamod lyfter själen, gagnar de också den kroppliga renheten. Ju mer radikalt man fördriver vreden, desto mer håller man fast vid kyskheten. Bara den som kontrollerar sitt humör, klarar att behärska köttets uppror. Det bekräftar Frälsaren i saligprisningarna: "Saliga de ödmjuka, de skall besitta landet"

( Matt. 5:5 ). Med det går inte att " besitta landet", det vill säga kroppens uppror kan inte kuvas, omm  inte anden dessförinnan har fått fäste i mildhet och ödmjukhet. Om man inte lär sig hantera mildhetens vape, kan man aldrigundertrycka lidelsernas brand i köttet. "Med de ödmjuka får besita landet ...... och bo där för alltid" ( Psalm. 37:11, 29 ). Samme profet lär oss i den följande versen hur man gör för att förvärva landet: "Hoppas på Herren och följ hans väg! Han skall upphöja dig, du skall upphöja dig, du skall äga landet"

( Psalm. 37:34 ).  Därmed står det klart att ingen råder över detta land om han inte stilla, milt och tålmodigt förblir på Herrens kärva vägar och håller hans bud. Men han gör så, drar Herren med sin hand upp honom ur de egoistiska lidelsernas träsk. De "ödmjuka skall besitta landet", ja, inte bara besitta. De sak även "njuta en stor frid" ( Psalm. 37:11 ).

Men ingen har frid om begärens kamp ännu rasar i hans inre. Då skapar demonernas brutala angrepp ständig oro.

De sårar människan med otuktens glödande pilar och och hon förlorar makten över  sitt eget land tills Herren 

"gör slut på krigen över hela jorden, han bryter bågen och bräcker spjutet, sköldarna bränner han upp i eld"

( Psalm. 46:10 ), just samma eld som Herren kom till jorden för tt tända ( jfr. Luk. 12:49 ). Herren måste förinta demonernas bågar och de vapen de använder både dag och natt för att beskjuta oss med de lidelser somm sätter hjärtat i brand.

Den, hos vilken Herren släcker en sådan glöd, renas och befrias och slutar att vara rädd för sig själv, det vill säga sitt kött. Han får glädja sig åt sin kropps förvandling till det renaste tabernaklet. Då ärver han landet för sin mildhets skull och får dessutom äga fullkomlig frid.

Detta visar klart att hjärtats mest verksamma medicin är tålamod. Salomo säger: "En tålmodig man är hjärtats läkare" ( Ord. 14:30 ). En sådan man blir aldrig vred, bedrövad, uppgiven, ärelysten eller högmodig: han är fri från begär och laster. "En långmodig kung lever i välstånd" säger Salomo ( Ord. 25:15 ).

Den som alltid är stilla och mild, grips inte av upprörd vrede och han drabbas varken av hopplös leda eller bedrövelse. Han låter sig inte förvändas av tom fåfänga eller förkvävas av svällande högmod, ty det heter

"De som älskar din lag är fullkomligt trygga, inget kan få dem att falla" ( Psalm. 119:165 ). "Tålamod är bättre än tapperhet och den som behärskar sin vrede är bättre än den som erövrar en stad" ( Ord. 16:32 ).

Men innan vi har vunnit denna säkra och varaktiga fred, kommer vi att frestas av otaliga anfäktelser och många gånger få sucka, gråta och säga: "Jag är krokig och böjd, dagen lång går går jag sörjande. Det brinner av smärta

kring livet, ingenting är helt i min kropp" ( Psalm. 38:7-8 ). "Ingenting är helt på min kropp för din vredes skull, ingenting är friskt i mig för mina synders skull " ( Psalm. 38:4 ).

Vi kommer att få klaga och gråta trots att vi sedan  länge hade trott att vi övervunnit alla lidelser och begär och behärskade dem. Plötsligt märker vi att den gamla taggen börjar stinga på nytt och det beror på självförhävelse.

Att det för det mesta sker i drömmen, antyder att det är så. Om man då redan har glatt sig över sinn inre och sin yttre renhet i tro att den är helt naturlig, börjar mann snart berömma sig själv och säga: "När det gick mig väl tänkte jag: jag skall alltid stå trygg" ( Psalm. 30:7 ). Men den som säger så, överlämnas åt sig själv av Herren, det vill säga Herren lämnar honom ensam med den renhet han förtröstade på. Men då snubblar han på sin väg.

När han märker det, måste han genast fly till honom som är upphovet till all renhet och bekänna sina svagheter: "Herre, i din nåd ställde du mig på fasta berget. Men du dolde ditt ansikte och jag blev förskräckt"

( Psalm. 30:8 ). Därför måste man finna sig i att förlora balansen många gånger innan man når en fullkomlig renhet. Det är den skolan man måste gå i ända tills Gud av nåd befäster renheten. Men då kan vi säga: "Länge

väntade jag på Herren, och han böjde sig ner till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop,

ur slam och dy. Han ställde mig på fast mark, mina steg gjorde han trygga" ( Psalm. 40:2-3 ).

 Kyskheten har flera steg ända upp till den osårbara renheten. Jag har inte själv nått så långt i dygd att jag förstår och kan beskriva den. Ändå vill jag försöka säga något om den --- mann utan att på minsta sätt föregripa dem som verkligen är kyska. Egentligen skulle bara de ha rätt att säga något här. Det är ju bara de fullkomliga

som kan undervisa om det som är fullkomligt.

Jag vill skilja mellan sex steg upp mot toppen av kyskhetens höga berg. Då nämner jag inte alla mellansteg, eftersom det skiljer dem åt ändå är så obetydligt att ingen uppfattar det. Ingen kan fatta eller förklara hur man genom dagliga framsteg kann vinna en så fullkomlig kyskhet. Men liksom vår jordiska kropp dag för dag växer till, om än omärkligt, tills den har vuxit färdigt, växer själen på ett motsvarande sätt till sin fulla kraft och kyska mognad.

     Kyskhetens första steg består i att man aldrig i vaket tillstånd faller offer för sexuella begär.

           ( Cassianus talar här om munken. Vi har förstått det på ett allmängiltigt sätt eftersom var och en -----

gift eller ogift  ---- utsätts för anfäktelser som inte motsvarar den osjälviska kärleken).

      Det andra steget består i att man inte låter sig snärjas i begärliga tankar.

      Det tredje steget består i att man vid åsynen av det motsatta könet inte låter sig lockas till lättsinne

och sexuellt begär.

       Det fjärde steget består i att man i vaket tillstånd inte längre beröras av någon sexuell lockelse.

       Det femte steget består i att man med bevarad renhat kan se på allt som har med sexualitet att göra, med ett lungt och rent hjärta utann att göra något skärskilt av det.

        Kyskhetens sjätte steg består i att man inte heller under sömnen blir en lekboll för kärlekskranka drömmar. Visserligen tror vi inte att en sådan förvirring är en synd, men den visar ändå i riktning mot ett underliggande begär . Vi vet också att att sådana fantasier i drömmen kanha olika orsaker. Det mann vänjer sig vid att tänka på och göra i vaket tillstånd, kan man också frestas av under sömnen och då framgår det vilka bilder och erfarenheter människan bär inom sig.    

Vad som är möjligt och inte när det gäller kyskhet kan den bara veta som har lång erfarenhet av vad som skiljer kött och ande, erfarenheter där man har vägletts av Guds ord och ett rent hjärta. Vad skiljelinjen är människan både observatör och skiljedomare. Hon  kan samvetsgrant och noga skilja mellan som hör till den mänskliga naturen och därmed är oundvikligt, och vad hon har tillägnat sig genom dåliga vanor och  ungdomligt lättsinne. När hon då bedömer vad som är "naturligt" eller "följerav naturen", får hon inte lyssna till vulgäruppfattningar eller gängse fördomar från oerfarna människor. Hennes tillförlitliga består av hennes egen personliga erfarenhet och på den vågen kan hon med kritisk blick väga och bedöma vad som är rent och vad som inte är det. Därför låter hon sig inte luras av demm som självförvållat lever okyskt och vill förklara allting med fraser som "naturnödvändighet". De försvarar sin egen brist på avhållsamhet med att det är "kroppligt behov" och de går så långt att de ger naturen eller snarare skaparen skulden för sina personliga misslyckanden. Omm sådana människor heter det i Salomons ordspråk: "Ovisa seder fördärvar människans väg, men i sitt hjärta anklagar hon Gud".   ( 19:3 -- LXX ).

Den som inte tror oss, vill jag råda att för några månader leva efter våra seder. Omm han med tillbörlig måttfullhet prövar vad våra traditioner lär, kommer han att bekräfta att det är det som vi säger.

Han inte alla gjort en liknande erfarenhet? Det är fåfängt att diskutera meningen och målet med en konst eller

enn vetskap om den andra parten inte i teori och praktik redan har utfört vad som hör dit, både noga och grundligt. Antag till exempel at jag påstår att man kan utvinna en viss sorts honung ur vete och att man kan framställa denn finaste  olja ur linfrö. Invänder då inte den somm är okunnig om detta, att allt jag säger strider mot naturen, kommer han inte att skratta ut mig som en uppenbar lögnare? Om jag då skulle hämta flera vittnen som bekräftar att de själva både har smakat, sett och tillverkat det jag talat om och om jag dessutom skulle förklara hur dessa ting kan förvandlas till olja eller honung, och den andre trots det hårdnackat står fast vid sin

uppfattning att det är omöjligt, är då inte hans grundlösa tvärsäkerhet mer anmärkningsvärd än mitt påstående, i all synnerhet som detta bekräftas av flera vittnen och säkra bevis och framförallt av erfarenheten?

Det finns verkligen människor som har förvärvat hjärtats renhet under oupphörlig kamp. De lever kyskt både omm natten och om dagen, när de vilar sig och när de ber, när de är ensamma eller tillsammans med andra, när de drar sig tillbaka  och när de visar sig offentligt. När någonn fått smaka  och glädja sig över kyskhetens milda ljus, kann han säga med profeten: "Omm jag säger: mörker må täcka mig,, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus" ( Psalm. 139:11-12 ). Samme profet berättar hur han förvärvade detta som överstiger mänsklig natur: "Du skapade mina inälvor"

Psalm. 139:13 ), vilket betyder: Jag har inte själv förvärvat min renhet genom egna gärningar och ansträngningar, utan det är du som har utsläckt begärens brinnande glöd i min kropp.

Det räcker inte med askes för att bevara sin kyskhet. Det kan bara bevaras med hjälp av kyskhetens egen kärlek och glädje. Medan kampen mot begäret ännu pågår, ska man inte tala om kyskhet utan om avhållsamhet. Den somm lär sig älska kyskheten i  sitt inre, också känslomässigt, han har fått nåd från Gud.Det man undertrycker med stor möda ger ingen varaktig och beständig ro efter kampen, men den seger som har sina rötter i dygden efterlämnar säker frid.

Kyskhet är alltså det fullkomliga. den är inte mödosam, vilket vägen till kyskhet är, denn väg som kräver avhållsamhet. Kyskheten präglas av hjärtats ro. Kyskheten behöver inte längre kämpa mot känslor som har fångats av begären. Mot sådana känslor har en kysk människa den nyttersta avsky, vilket inte kan vara något annat än helighet.

Det tillståndet vinner man när "kötet" slutar att vara upproriskt mot anden och till och med börjar instämma i andensönskningar och dygder. Då slutar köttet och anden fred och blir så förenade at de, som psalmisten säger, är "ett såsom bröder", och efter Herrens löfte får de bo tillsammans i salighet: "Allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske Fader" ( Matt. 18:19 ).

Likdant som det skedde med Jakob som steg för steg fick gick uppför, sker det med denn kyske. När Jakob

hade kämpat för avhållsamhet och utrotandet av laster, reste han sig förlamad i höften och fick som utmärkelse den härliga titeln "Israel". Samma ordning fann också den salige David när han på Andens ingivelse sade: "Gud är känd i Juda". Det betyder att Gud gör sig känd för den själ som ännu måste bekänna sina synder -- ty --- "Juda" betyder bekännelse. Men "i Israel" betyder: i den som skådar Gud, eller som somliga förklarar det: Gud , efter som somliga förklarar det: Gud är känd inte bara hos denn rättfärdige, utan "hans namn är stort Israel" 

( Psalm. 76:2 ).

Sedan vill Herren locka oss ännu högre upp. Han vill visa oss själva platsen för sin glädje, och då säger han:

"I friden är hans boning" ( Psalm. 76:3 ). Det betyder: Herren bor inte där kampen rasar eller där man kämpar mot lasterna, utan där kyskheten föder sin frid och orubbliga ro. Den som utsläcker köttets lidelser och sedan finner denna fridens plats inom sig, kommer att stiga ännu högre upp i det torn där man skådar Gud. Bildligt talat kan man säga att han stiger upp på Sions andliga berg; det betyder att han själv blir enn boning åt Gud.

Ty Herren bor inte mitt i den våldsamma kampen för avhållsamhet, utan i dygdernas torn. Där slår han inte bara tillbaka fiendens mäktiga begär och motstår deras beskjutning; där bryter han sönder dem för evigt. Ni ser alltså att Heren bor i kyskhetens frid och att man genom dygderna får skåda honom i kontemplationen.

De som Herren visar sina trogna är stort och underbart. Bara den som har erfarit det vet vad det är och detta ger Herren sina trogna medan de fortfarande vistas i fördärvets kärl. Vilka under utför han inte dag efter dag för sina heliga! Man bara den själ som lycklig nog att få uppleva det, märker det. Det ät hjärtats egen hemlighet.

Det gna samvetet är ju ensamt vittne till Guds välgärningar. Den som får erfara det kan inte tala om det, och om han på nytt måste stiga ner från en så glödande upplevelse till något materiellt och jordiskt, kan han inte fånga det ens i tankarna.

Skulle inte en människa som förr var slav under bukens omåttliga frosseri och det fördärvliga behovet av läckerheter, beundra Guds verk när hon märker att han blivit omvänd till ett liv utan behov? Vem kämpar inte över Guds verk när hon märker att begärens eld nu har slocknat, hon somm trodde att elden tillhörde människans natur och var outsläcklig? Vem ryser inte inför Guds makt när hon ser hur människor som förr var brutala och hårda, nu underkastar sig. Förr retades de av andra till besinngslös vrede. Nu har omvänt sig och är saktmodiga . De låter sig inte längre retas och förolämpas, utann är till och med glada och storsinta omm någon smädar dem.    

Skulle man då inte beundra Guds verk och säga i djup gripenhet och häpnad: "Jag vet att Herren är stor"

( Psalm. 135:5 )? Vad är det den människan ser hos sig själv och andra?

Av en roffare blev en människa som delar med sig.

Slösaren lärde sig av avstå.

Den högmodige blev ödmjuk.

Den allför förnäme och verklige blev anspråkslös och lärde sig att med glädje utstå nöd och prövningar.

Sådana är Guds verkliga under, de som profeten -- och alla somm liknar honom --- känner igen i själen som det verkligt utomordentliga när han i stor häpnad betraktar Guds gärningar. Dessa "tecken" utför Herren här på jorden. När profeten betraktar dem kallar han på folken för att de också ska se och häpna: "Komm och skåda Herren gärningar, som slår världen med skräck. Han gör slut på krigen över hela jorden, haan bryter bågen och bräcker spjutet, sköldarna bränner han upp i eld" ( Psalm. 46:9-10 ).

Kan man tänka sig ett större under än att den girigaste tullindrivare på ett ögonblick blir apostel eller att den grymmaste  av alla förföljare blir evangeliets mest ödmjuke förkunnare och att de med sitt eget blod betygar den tro de  förr förfölde? Detta om något är förvandlingar! Ja, det är Guds egns gärningar och Sonen betygar att han varje dag utför dem tillsammans med sin Fader ( Joh. 5:17 ). Om detta talar också profeten Amos: "Han som skapat allting, är också den somm förvandlar det. Dödsskuggan vänder han till morgonrodnad" / Amos. 5:8 ).

Detta är förvandlingen genom denn högstes högra hand. ( Psalm. 77(76):11.

Profeten ber när han betraktar Guds helande verk: "... håll vid makt, o Gud, det du gjort för oss"

( Psalm. 69 ( 68 (:29 ).

Nu lämnar jag Guds hemliga och fördolda ledning, hur den helige får uppleva den i sitt inrepå nytt och på nytt,

hur Anden ingjuter himmelsk glädje, hur en nedtryckt själ på nytt vinner oväntad klarhet. Jag talar inte mer om hjärtats hemliga extas eller om dess väldiga, outsägligt trösterika glädje som så många gånger har väckt oss när vi har somnat i tröghet och förmått oss att i stället be med glödande iver. Aposteln säger om den glädjen: "Vad inget öga sett och öra hört och vad ingern människa har anat" ( 1 Kor. 2:9 ). Med det menar han att en avtrubbad människa, snärjd av lidelser i ett lasbart liv, inte uppfattar det allra minsta av allt som Gud skänker oss.  

Ju renare en människa, desto mer upphöjd är hennes kontemplation. Hennes förundran för Gud blir så väldig att hon förstummas. PÅ samma sätt som en oerfaren människa ingenting förstår avv den glädje, kan inte den erfarne förklara den med ord. Det är som att försöka förklara honungens sötma för någon som aldrig har smakat

något sött. Sötma måste smakas och upplevas invärtes utan hjälp av ord. Om mann når dygdens höjd, förundras man stilla över den nåd Gud visar sina trogna och då utropar man i hjärtlig hänförelse: "Förunderligt är allt vad du gör, min själ vet det väl" ( Psalm. 139:14 ). Guds underbara verk består i att han lär en människa av kött och blod att behärska sitt kötts själviska drifter. Prövningar och omständheter växlar, men allting förändras, förblir hon själv oföränderlig.  En gammal man i Alexandria, rotad i dygden, blev en dag omringad av en hel hop otroende. De smädade honom, trängde sig på honom och utsatte honom för många kränkningar. Slutligen ropade de hånfullt: "Vilka under har då denne Kristus utfört som du dyrkar?" Han svarade "Han har utfört det undret att jag varken blir upprörd eller kränkt av alla era oförrätter och inte ens av ännu grövre".  Germanus: Det du berättar om kyskheten, får oss att häpna.  I våra ögon är den mera himmelsk och ängalik än jordisk och mänsklig. Vi känner oss mera förvirrade och förskräckta än utmanade att försöka vinna den.   Säg oss konkret vad vi måste göra för att uppnå kyskhet och hur lång tid det tar.    Får vi bara veta att vi verkligen kan vinna den och att vi göra det på en viss tid, hoppas vi att få modet tillbaka.   Trots allt är vi bara människor av köt och blod och mycket av det du säger begriper vi inte.   Men visa oss den tillförlitliga vägen till kyskhet och vilka metoder som krävs.      Abba Chaeremon: När man vet hur olika människor är och hur stor skillnad det finns mellan dem i vilja och kraft, skulle det vara förhastat att säga att man kan bli kysk inom en viss, bestämd tid.      Om det bara gäller att lära sig någon viss konstskicklighet eller ett visst läroämne, skulle det även då vara svårt att i förväg räkna ut hur låmng lärotid som krävs.    Om man lär sig en sak snabbt eller sakta, beror på själsstyrka och den enskildes begåvning. När kan vi änså säga vad man konkret behöver göra och till och med ange tidsramen inom vilken det åtminstone är möjligt för en människa att bli kysk i sitt sinne.         Det är inte möjligt att uppnå kyskhet på bara sex månader, men då måste man:      Avhålla sig från lättjefulla struntprat,....  döda all sin vrede,---------  likaså alla bekymmer och all oro för det jordiska, --------  låta sig nöja med bara ett minimum av mat, .....  begränsa sömnen till tre timmar ..... somliga anser fyra.        Viktigt är att mann aldrig tror sig förtjäna kyskhet för att man är avhållsam och asketisk.    Man kan bara leva kyskt med hjälp av Guds barmhärtighet.   Om man inte tror det, är all mänsklig möda fåfäng.  Det är för övrigt ett tydligt tecken på att människan har kommit nära renheten, när hon förstår att hon inte kan vinna den genom sin egen möda och kraft.    Psamisten säger: "Om inte Herren bygger huset är byggarnas möda förgäves"  ( Psalm. 127:1 ).     Den insikten kommer man till mann slutar tro att kyskhet är en föld av mänsklig iver och istället hoppas vinna den genom Guds barmhärtighet.    Och när man vet att människan ingenting förmår med sin egen kraft, utan bara Guds, kan man aldrig gå rigoröst och strängt tillväga mot andra, utan bara hysa medkänsla.          Insikten om detta gör nybörjaren nödställd. Omm renheten visar honom sitt allra minsta leende, slingrar sig genast ett visst högmod in.   Det sker omärkligt.  Det är dolt, det kommer djupt inifrån och det smickrar.       Och skulle han till äventyrs tro att det är hans egen ivriga askes som har hjäpt honom till renhet, behöver han bli utblottad och något lite berövad Guds beskydd.      Då lär han sig genom egna erfarenheter att renheten inte vinns av egen kraft och möda. Det jag nu har sagt om kyskheten, är inte grundat på ord utan på erfarenhet.    Förmodligen anser lata och försumliga människor att alltsammans är omöjligt.   Men jag är lika förvissad om att andliga människor som lever i kärlek, förstår att det är beprövad sanning.      Skillnaden människor i emellan är lika stor som avståndet mellan det som den enes och den andres hjärta längtar efter, eller lika stor som avståndet mellan himmel och helvete eller Kristus och Belial; enligt Frälsarens ord:              "Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare  att vara " ( Joh. 12:26 ).      "Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara" ( Matt. 6:21 ).

         DETTA CITAT HÄMTAT FRÅN BOKEN "DET UTVIDGADE HJÄRTAT"  Skriven utav Johannes Cassianus.


 

                  

    

 

            

          














Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se