KAMPEN MOT PENNINGBEGÄRET.

Vår tredje kamp för vi mot FILAGYRIE, "kärleken till pengar".  Med det menas förutom penningbegär, allt slags girighet. Där kämpar vi inte mot någon inneboende strävan i vår natur, utan mot en utomstående fiende. Detta krig blossar bra upp om vi lever på ett förslappat och fördärvligt sätt. Hos en munk uppstår detta krig om hans kärlek till Gud är ljum och han avsägersig världen bara halvhjärtat.

Lockelserna till de andra lasterna ligger i vår natur. De är medfödda och finns redan innan vi lärt oss skilja mellan gott och ont, de är sammanvuxna med vårt kött. Men när de börjar få en människa i sitt grepp, kan honn ändå besegra dem om hon i nte ger upp.

"Penningkärlekens" sjukdom däremot, penningbegäret eller girigheten, överfaller oss först senare och utifrån. Därför är det också mycket lättare att skydda sig mot den och undgå den. Men om man en gång har varit försumlig och släppt den inpå sig, blir den ännu farligare än de andra sjukdomarna och mycket svårare att bli fri ifrån.  Girigheten blir då "roten till allt ont" ( 1 Tim. 6:10 ), ett tändmedel för alla andra laster.

Enkla sexuella böjelser kan vi lägga märke till redan hos barn och spädbarn, fastän de ännu inte har det minsta av "ond lust" i sig. Och har vi kanske inte lagt märke till att redan unga pojkar kan bli vilda av vrede? Även om de inte bär på hämndtankar, kan vreden locka fram sådana. Det säger jag inte för att ge naturen skulden för detta tillstånd.  Jag vill bara visa, dels att vi bär på dessa tendenser till vår egen nytta, dels att vi bli trängda av dem genom synd, försumlighet och ond vilja.              

Om vi då konstaterar att Skaparen själv har lagt ner dessa böjelser i oss, kan vi ändå inte ge honom skulden för att vi missbrukar dem, låter dem urarta och ställer dem i skadliga syftens tjänst. Men det gör vi om vi exempelvis sörjer över att ekonomiska vinster går oss ur händerna, men inte sörjer över våra egna brister och fel och vill bättra oss. Likaså om vi låter vreden flamma mot våra bröder ---- vilket Gud förbjuder --- men inte vredgas på oss själva, till vår egen nytta.

Trots detta finns laster som uppstår utan någon medfödd lockelser i vår natur. Deras rötter ligger i en fördärvad , ond viljeriktning, i sådant som missunnsamhet, avund och girighet.  Därför ligger dessa laster inte i människans natur sådan Gud skapade den, utan de når oss utifrån. Men lika enkelt som det är att skydda sig för dem och ta avstånd från dem, lika svår blir olyckan om man låter hjärtat gripas av dem. Då hindras hjärtat från att använda läkemedel för att bli frisk igen.

Måtte därför ingen tro att girighet är en ringa sak eller att den inte är värd denn största uppmärksamhet. Här kan skadliga lidelser nästla sig in ------ skadliga därför att de missbrukas. Så blir girighet roten till allt ont, ett outrotligt tändmedel för gudlöshet, som aposteln säger: "kärleken till pengar är roten till allt ont" 

( 1 Tim. 6:10 ).      

Om girighet i form av penningbegär en gång har fått greppet om en lat och förslappad människa, önskar hon sig till att börja med bara en mindre summa pengar. Men girigheten fortsätter med att utmåla några skenbart förnuftiga skäl till att man bör ha lite pengar undanstoppade, bara så att man kan förekomma nödsituationer. Munken ------ om det är en munk ---- klagar över att han inte kan lita på att maten i klostret verkligen räcker för att uppehålla livet på en frisk och stark människa. Vad klostret erbjuder är för oansenlligt, och om man skulle bli, sjuk räcker det inte alls. Äger man då inte inte själv så att man kan ge kroppen vad den behöver, får man dö i sitt elände. Av sådana tankar låter sig munken snärjas. Men ju större summa han lyckas samla ---- och sådant kan han på alla möjliga sätt ----- desto mer glupsk på pengar blir han. Hans vilda begär ökar med samma fart som penninghögen växer. Till slut utmålar han för sig själv att hann säkert har lång tid kvar att leva, och vidare att han på ålderdomen kan råkas drabbas av olika, långvariga sjukdomar. Om han då inte hade varit förutseende när han var ung och samlat på sig en större summa pengar, skulle han duka under för dessa sjukdomar.

Så tillintetgörs en olycklig, av ormen omslingrad och nedtryckt själ, samtidigt som den med allt ovärdigare medel vill öka sin hopsamlade egendom. Munken ägnar sig enbart och av hela sin kraft åt at planera hur han skulle kunna "göra pengar". Om hoppet hålls vid liv av ännu ett myntförvärv, kastar han tro och förtröstan överbord. Då drar han sig inte för varken lögn, mened, stöld, trolöshet, vrede eller våld. Somliga sätter sitt hopp till buken, men den girige,ja, pengar blir hans gud. Penningbegär leder till avgudadyrkan. ( Jfr. Kol. 3:5 ).

Om själen väl har förslappats , ökar rädslan för fattigdom och människan slutar att förtrösta. Men för den som fruktar och misströstar, gäller detta ord i Deuteronomium, när det förstås på ett andligt sätt: "Om någon är rädd och saknar mod, skall han vända hem igen, så att inte hans bröder blir lika modlösa som han"

( 5 Mos. 20:8 ). Ingen kan nämligen kämpa Herrens kamp med delat hjärta.

"Ni kan inte tjäna både Gud och mammon"  ( Matt. 6:24 ).

Man måste ta sig i akt, inte bara för att äga pengar, utan också för själva begäret efter pengar. Det måste fördömas och fördrivas ur hjärtat. Det gäller att inte bara undvika själva penningbegäret och dess effekt, utan också affekten, det vill säga böjelsen till det!  Den måste man rycka upp med roten: det är nämligen ingen som nytta med att inte ha några pengar, om man trots det gärna skulle vilja ha dem.