INRE BORGEN.

  

SJÄTTE BONINGEN. 

ELFTE KAPITELET.

HANDLAR OM DE BEGÄR ATT FRÖJDAS I GUD

SOM HAN INGJUTER I SJÄLEN, OCH SOM ÄR

STARKA OCH HÄFTIGA ATT HON LÖPER FARA

ATT MISTA LIVET; OCH OM DET GAGN SOM

ÅTFÖLJER DENNA AV HERREN FÖRLÄNADE

NÅD.

1.  Ha alla dessa nådegåvor som Brudgummen har förlänat själen räckt till för att tillfredsställa

       denna lilla duva eller fjäril ( tro inte att jag har glömt dem ) så att hon har kunnat slå sig till ro

     på den plats där hon skall dö?

Förviso inte, ty dessförinnan blir det bara värre.

Även om hon många år har åtnjutit dessa nådegåvor, suckar och  gråter hon oavlåtligt, ty på varje nådegåva följer en ännu större smärta.

      

Orsaken är att ju mer hon kommer till insikt om sin Guds storhet och omh ur fjärran och främmnade hon själv är för honom, desto starkare växer sig begäret.

Ju mer kärleken växer, desto klarare visar det sig

hur mycket denne store Gud och Herre förtjänar att bli älskad.

Under årens lopp tillväxer detta begär undan för undan så att det för med sig stor pina, vilket jag

       nu skall söka beskriva.

Jag säger år, i enlighet med vad som hände den person jag här talar om ( FÖRF ).

Men jag vet mycket väl att Gud inte är beroende av några tidsgränser, och att han på ett ögonblick

      kan lyfta upp en själ till högsta höjd som här kan beskrivas.

Hans Majestät har makt att göra allt vad han vill,

       ochhan har sin glädje i att göra mycket för oss.

2.  Vad vi redan har talat om är den ångest, de tårar och suckar och häftiga anfall vi råkar ut för

       ( de tycks helt och hållet ha sitt ursprung i vår kärlek med dess starka känslor, men i jämförelse

         med det andra som nu följer är allt detta ett

ingenting, ty det förefaller likna en pyrande eld som man väl kan stå ut med även om den gör ont ).

När denna själ nu går vidare och börjar brinna invärtes i sig själv, händer det många gånger att en mycket flyktig tanke eller ett ord som hon gör,

        att döden dröjer för länge ------- det kommer utifrån, men hon vet inte hur eller varifrån ------

      får henne att känna en stöt, som om hon hade

träffats av en brinnande pil.

Jag menar inte att det verkligen är en pil, men vaddet än må vara är det klart att det inte kan ha sitt ursprung i vår egen natur.

 

Lika litet är det en stöt, fastän jag kallar det stöt.

Det sårar skarpt, men smärtan är ----- synes det mig -------- inte den som hör denna jorden till, utan den hör hemma i själens innersta djup.

Därifrån strålar den ut, och hur snabbt den än drar förbi förvandlar den hela vår jordiska natur till stoft, så att vi i det ögonblick är den punkt då

            själsförmögenheterna är till den grad bundna att de inte har någon annan frihet än att förnimma denna smärtas tillväxt.  

3.  Jag vill inte att det jag säger skall te sig överdrivet;  jag inser sannerligen att jag kommer till korta när jag söker uttrycka mig, ty jag kan det inte.

Sinnena och själsförmögenheterna rycks bort helt och hållet utom ---- som jag redan har sagt ------ de krafter som får oss att känna det där lidandet.

Förståndet är så livaktigt att det klart inser varför

            denna själ känner Guds frånvaro, och Hans Majestät hjälper just nu till genom att skänka en så levande kunskap om sig själv ut i smärtan ökas till

        den grad att den som drabbas därav brister ut i höga skrik. 

Även om det är en tålig människa, väl van vid att uthärda svåra plågor,kan hon i detta fallet inte bete

      sig bättre, ty denna känsla sitter inne i kroppen

------- som jag redan har sagt ----- utan i det innersta av själen.

Härav fick denna person kunskap om hur mycket starkare själens känslor är än kroppens, och på det sättet kunde hon också föreställa sig lidandet i

        skärselden, vilket inte blir mindre av att själen är löst från jorden utan tvärtom större än allt vi får utstå här nere.

4.  Jag har sett en personi det tillståndet som jag sannerligen trodde skulle dö, och det var inte så

       underligt, eftersom detta förvisso innebär stor dödsfara.

Fastän det varar bara en kort stund lämnar det kroppen alldeles sönderbråkad, och pulsen blir

     då så svag att själen nu tycks vara redo att överlåta sig åt Gud, varken mer eller mindre.

Den naturliga kroppsvärmen avtar, under det att den inre glöden bränner så starkt attom den bara

        ökades en smula så skulle Gud uppfylla alla själens begär.

Det är inte så att kroppen känner någon större eller mindre plåga ( även om den ---- som jag har sagt ------

är sönderbråkad, så att den under två eller tre

          dagar inte ens har kraft att skriva något utan att det gör mycket ont, och alltid förefaller mig vara kraftlösare än förut ).

Skälet till att det inte känns någon smärta bör vara att känslan är så mycket starkare längst inne i själen,så stark att hon inte bryr sig om det som hör kroppen till.

Det är på samma sätt som när vi känner en mycket

     skarp smärta på ett ställe och då inte lägger märke till vad som gör ont på andra ställen

      ( det är något som jag väl har prövat på ).

Här känns ingen smärta, varken större eller mindre,  och jag tror inte man skulle känna någon om man så hackades i småbitar.

5.  Nu säger ni kanske att detta är en bristfällighet:

varför inte helt rätta sigefter Guds vilja närman helt har överlämnat sig åt honom.

Ända fram till denna stund har själen kunnat handla så, och hon har också gjort det hela sitt liv.

Men nu kan hon det inte längre, ty hennes förstånd

har kommit därhän att hon inte mera råder över sig själv.

Hon kan inte tänka på något annat än orsaken till att hon l ider.

Då det som är hennes goda är frånvarande, varför skulle hon vilja leva?

Hon harkommit in i enunderlig ensamhet.

Ingen av hela jordens skapade varelser håller henne sällskap ----- och jag tror inte heller att någon av de himmelska gör det, eftrsom ingen går upp mot den

      ende hon älskar ------ utan allt gör hennes pina värre.

Hon ser sig själv som hängande i luften, oförmögen att finna en viloplats på jorden och utan kraft att stiga upptill himlen.

Törsten bränner henne, men hon kan inte komma till vatten.

Det är en törst som inte står att uthärda, men den är av en sådan art att den inte kan stillas, och själen vill inte heller att den skall stillas, av något

     annat vatten än det Vår Herre erbjöd den samaritiska kvinnan; och sådant vatten står inte til buds.

6.  O Gud hjälpe mig, Herre, hur hård är du inte mot dem som älskar dig!

Men allt detta betyder föga i jämförelse med vad du skänker demefteråt.

Det är rätt och billigt att mycket kostar mycket;

    det gäller ju att rena själen för att ge henne tillträde till den sjunde boningen ------ liksom de som

      skall träda in i himlen renas i skärselden -----

och då är detta ringa lidande som en droppe i havet.

Änmer ärdet så med dessa plågor och prövningar ( enligt vad jag tror kan av alla här på jorden inga vara större, och den person som talar om har

       genomgått många, både kroppsliga och andliga,

men alla tycks henne vara ett intet i jämförelse med dessa ).

Själen märker att detta lidande är så mycket värt att hon klart inser hur ovärdig hon är att bära det.

Det finns ingenting som kan ge lindring, men nhon vil ändå mycket gärna lida och skule vilja göra det hela sitt liv om det vore Gud till behag,

        fastän detta skulle vara att dö inte en gång,

utanatt alltid och oupphörligt vara döende, vilket sannerligen inte är litet.

7.  Må vi nu, mina systrar, betrakta dem som i är i helvetet.

De står inte i den gemenskap med Gud och har ingen del i den tillfredsställelse och glädje som han

ingjuter i själen.

Inte heller ser de ngot gagnerikt i  lidandet utan lider bara ständigt mer och mer ------ jag menar att de tillfälliga plågorna mer och mer ökar -------

     vartill kommer att själens lidanden är så mycket värre än kroppens, och att de som dessa får utstå

        är så mycket större i jämförelse med dem vi  just har beskrivit.

Och de vet att så skall det alltid förbli.

Hur skall det gå med dessa olyckliga själar?

Och vad kan vi göra, eller lida, under ett så kort liv som inte är att räkna för intet om det befriar oss

      från så fruktansvärda och eviga plågor?

Jag säger er att den som inte har genomgått detta omöjligen kan bringas till insikt om vad själens lidanden är, eller hur mycket de skiljer sig från kroppens.

Herren själv kräver att vi skall förstå det, för att vi så mycket bättre må inse vad vi är honom skyldiga därför att han har försatt i detta tillstånd, där vi

      tack vare hans barmhärtighet kan hoppas på

att han skall göra oss fria och förlåta oss våra synder. 

8.  Låt oss nu återvända till det vi talade om närvi lämnade denna själ i den största pina, som dock inte varar längre; när den är som längst tre eller fyra timmar ------ förfaller det mig -------

       ty om den varade längre skulle den, om inte genom ett mirakel, vara möjlig att uthärda för den naturliga svagheten.

Vid ett tillfälle varade det hela bara en kvarts timme och lämnade den drabbade liksom sönderhackad i småbitar             ( SYFTAR PÅ EN EXTAS SOM FÖRF. HADE I SALAMANCA 1571 OCH SOM HON HAR BSKRIVIT PÅ ANDRA STÄLLEN I SINA SKRIFTER ).

Sanningen är att han denna gång helt förlorade medvetandet, så häftigt kom anfallet

         ( hon var sysselsatt med samtal, det var sista dagen av Uppståndelsens Påsk, och hon hade under hela påsken känt en sådan torka att hon liksom inte fattade vilken högtid det var ).

Det enda hon hörde var ett ord om att livet aldrig tar slut ( I EN SÅNG SJUNGEN AV EN NUNNA ).

Att tro sig vara i stånd atstå emot sådant är inte bättre än om en människa bleve kastad i elden och

       sökte förmå lågorna att avstå från hetta och låta bli att bränna henne.

Sin plåga kan honinte dölja, utan de närvarande förstår mycket väl att hon svävar i stor fara,

     även om de inte kan bli vitne till vad som sker i hennes innersta.

Sanningen är att de kan hålla henne sällskap, men

     som skuggor, i likhet med vad allt annat här på jorden förefaller henne vara.

9.  Ni bör ----- om ni någon gång skulle komma i detta tillstånd ------ veta att det är möjligt att det kan bero på vår naturliga svaghet.

Det händer ibland när själen är i det tillstånd vi har beskrivit att hon längtar så hon kan dö efter att dö

      ( SP. SE MUERE POR MORIR, ALLUSION PÅ FÖRF:S DIKT MUERO PORGUE NO MUERO );

Hon är så hårt pressad att nästan inget fattas för att skall lämna kroppen, men i själva verket

     är hon rädd och vill ha lindring i sin plåga för att slippa dö genast.

Denna fruktan beror förstås på naturlig svaghet, men å andra sidan upphör inte hennes längtan att dö, och det kan inte heller finnas något medel att ta bort hennes plåga förrän Herren själv tar bort den.

Det gör han för det allra mesta genom någon stor hänryckning eller vision, där den sanne Hugsvalaren tröstar och styrker henne, så att hon vill leva så 

       länge det är hans vilja.

10.  Detta är något mycket plågsamt; men på själen

har det de största verkningar, så att hon förlorar sin fruktan för de vedermödor som kan följa; ty dessa

           tycks henne vara ett ingenting i jämförelse med de svåra smärtor hon harprövat på.

De har varit henne till så stort gagn att hon gärna skulle vilja utstå dem många gånger om.

Men detta är på intet sätt möjligt, det finns inget medel som återför oss till dem förrän Herren så vill,

             lika litet som det finns något medel att göra motstånd mot dem eller undvika dem när de kommer.

Själen har mycket större förakt för världen nu än förut, ty hon inser att ingenting om hör den till var av minsta värde för henne i hennes plågor.

Och hon har gjort sig mycket mera fri från allt skapat, ty hon förstår nu att endast Skaparen är den som kan trösta och änglas för att förtörna honom,

       ty hon vet att han har förmågan att plåga lika väl som att trösta. 

11.  Två ting tycks mig möta på denna andliga väg som innebär dödlig fara.

Den ena är plågan, som sannerligen är en fara,

och en icke ringa fara. 

Den andra är den mycket överdrivna glädjen och njutningen, som kan gå så extrem ytterlighet at det ser ut som om själen svimmade bort, tills föga

      fattades för att hon skulle lämna kroppen.

Det vore i sanning en icke ringa lycka för henne.

Nu ser ni, mina systrar, hur rätt jag hade när jag sade att det krävs mod, och hur rätt Herren har när han ----- på en bön om sådana nådegåvor ---- svarar som svarade Sebedei söner:

       om ni kan dricka den kalken.

12.  Jag tror, mina systrar, att vi alla skulle svara ja, och av goda skäl.

Ty Hans Majestät ger styrka åt dem han ser behöva den, och han skyddar och försvarar dessa själar

        vid alla tillfällen.

Blir de förföljda och förtalade går han i borgen för dem, liksom han gjorde för Magdalena, om också inte med ord, så med gärningar.

Och till sist, till sist, innan de dör betalar han dem allt på en gång, som ni snart skall få se.

Vare han välsignad i evighet och högt lovad av alla skapade varelser, amen.