DEN INRE BORGEN.

SJUNDE BONINGEN.

FÖRSTA KAPITLET.

HANDLAR OM DE STORA NÅDEGOVÅR SOM GUD

FÖRLÄNAR DE SJÄLAR HAN HAR FÖRUNNAT ATT

INTRÄDA I DEN SJUNDE BONINGEN.

DET TALAS OM NÅGON SKILLNAD SOM TYCKS

FINAS MELLAN SJÄLEN OCH ANDEN, ÄVEN OM

DE ÄR SAMMA SAK.

HÄR FINNS MYCKET ATT LÄGGA MÄRKE TILL.

1.  Ni kan tycka, mina systrar, att sedan så mycket har blivit sagt om den här andliga vägen borde det

        inte finnas mer att säga.

Det är mycket dumt att tänka på.

Då Guds storhet inte har några gräser finns det heller inga för hans verk.

Vem skulle kunna tillfyllest berätta om hans nådeverk och väldigheter? 

Det kan ingen, och därför bör ni inte förvåna er över vad som har sagts och kommer att sägas, ty det

       är bara chiffertecken, en förkortning av allt som finns att berätta om Gud. 

Stor barmhärtighet har han visat oss genom att ha meddelat dessa ting till en människa så att vi kan komma till kännedom om dem.

Ju mer vi vet om hur han meddelar sig med de skapade varelserna, desto mer skall vi prisa hans storhet och bemöda oss om att inte ringakta en

        själ till vilken Herren har visat så stort behag.

Var och en av oss har en själ, men då vi inte skattar denna till Guds avbild skapade varelse så högt som hon förtjänar, kan vi heller inte fatta de hemligheter

      hon rymmer.

Må Hans majestät, om det behagar honom, leda min penna, så att jag förmår säga er något av det

     myckna som är att säga, och som Gud uppenbarar för dem han låter träda in i denna boningen.

Jag har ihärdigt bönfallit Hans Majestät om detta,

ty han känner min önskan att inga av hans nådegåvor må bli fördolda, till hans namns så

        mycket större pris och ära.

2.  Jag hyser det hoppet att han, inte för min skull utan för er, mina systrar, måtte bevisa mig denna nåd, så att ni lär er förstå hur viktigt det är att

           ingenting från er sida hindrar er Brudgum från att fira detta andliga bröllop med era själar,

ty det har, som ni snart får se, stora välsignelser med sig. 

O store Gud!

Jag tycker att en varelse så eländig som jag måste darra inför uppgiften att tala om något som är så främamnde för det jag förtjänar att veta.

Sanningen är att jag kände den största villrådighet och undrade om det inte vore bättre att avfärda

         denna boning med några få ord, ty det föreföll mig timligt att man kunde tro att jag visste sådant av egen erfarenhet. 

Det skulle jag känna som den största skam; eftersom jag vet vad jag är, vore det en förfärlig sak.

Å andra sidan uppfattar jag sådana skrpler som  frestelse och svaghet.

Vilka omdömen som än må fällas om detta, vad som är av vikt är att Gud blir en smula mer prisad och förstådd, sen må hela världen skrika hur den vill.

Detta så mycket mer som jag kanske är dör när detta kommer inför människors ögon.

Välsignad vare han som alltid lever och skall leva, amen.

3.  När vår Herre behagar visa barmhärtighet mot

en själ som lider och har lidit av längtan efter honom, och som han har utvalt till sin brud i anden,

         eder han henne före det andliga äktenskapets fullbordan in i sin boning, som är den sjunde.

Ty liksom han själv bor i himlen, måste han också i själen ha ett rum där Hans Majestät ensam vistas,

         låt oss säga en andra himmel.

Det är av största vikt för oss, mina systrar, att inte

uppfatta själen som ett mörkt rum ( i allmänhet bör

         det förefalla oss vara så, eftersom vi bara ser det vi ser och inte det andra inre ljuset )

       och finna ett stort mörker längst därinne.

Jag erkänner att det stämmer för dem som inte är i nådens tillstånd, men vad som fattas dem är inte Rättfärdighetens Sol, ty den lyser alltid för dem

        och får dem att vara till, utan förmågan att ta emot dess ljus, som jag tror mig ha sagt på tal om första boningen.

Det finns en person som fick se dessa olyckliga

själar liksom instängda i ett mörkt fängelse,

       bundna till händer och fötter så att de inte kan

göra något gott för att skaffa sig förtjänster;

både blinda och döva är de.

Vi har alla skäl att hysa medömkan med dem, betänka att vi för någon tid sedan var likadana och att Herren kan visa barmhärtighet också mot dem.

          

4. Må vi, mina systrar, alldeles särskilt vinlägga oss om att be för dem och aldrig vara försumliga i detta.

Förböner för dem som befinner sig i dödssynd är den största allmosa, mycket förmer än om vi såge en kristen, bunden till händerna med en stark

        kedja och fastgjord vid en påle där han skulle dö av hunger, inte därför att det fattades honom 

         mat, ty bredvid sig hade han de läckraste rätter, utan därför att han inte förmådde föra dem till sin mun; i sin stora utmattning vet han att han

      nu måste uppge andan, inte i den naturliga döden utan i den eviga; vore det inte en stor

grymhet att stå där och se på utan att söka föra

         maten till hans mun så att han finge äta?

Eller om ni genom era böner kunde få hans bojor

att falla?  

Det här förstår ni nu.

Vid Guds kärlek besvär jag er att alltid komma ihåg sådan själar i era böner.

5.  Men nu skall vi inte tala om dess, utom om dem som genom Guds barmhärtighet har gjort bot för sina synder och är i nådens tillstånd.

Vi kan inte betrakta denna vår själ som någon instängd och begränsad vrå utan som en inre värld, där det finns rum för så många och så sköna boningar som ni har sett.

Och så måste det rimligtvis vara, eftersom de inne

i själen finns en boning för Gud.

När Hans Majestät behagar visa själen denna nåd att kalla henne till det gudomliga bröllopet, för han

       först in henne i sin boning.

Och Hans Majestät vill at det nu inte skall vara som andra gånger när han försatt henne i de där hänryckningarna ( jag tror nog att han förenar sig med henne då också, i den bön som jag har kallat

föreningens );

själen tycker sig inte vara kallad att träda in i sin medelpunkt, som nu i denna boning,

utan i ett yttre och ytligare skikt.

Men detta betyder föga.

Herren förenar henne med sig.

Men han gjorde henne blind och stum ------ liksom

     han gjorde med Sankt Paulus vid hans omvändelse ---- och kom henne att förlora allt sinne för hur och på vad sätt hon åtnjöt den nåd sm

      kom henne till del.

Hennes stora glädje var då att komma nära Gud.

Men när han förenade sig med henne fattade hon ingenting, ty alla hennes själsförmögenheter hade

      gått förlorade.

6.  Helt annorlunda är det nu.

Nu vill vår gode Gud att fjällen skall falla från våra ögon, så att vi må se och förstå något av den nåd

           han bevisar oss ----- även om det sker på ett underligt sätt.

Själen förs in i denna boning för att skåda en intellektuell vision, på något sätt en framställning

        av den Allraheligaste Treenigheten.

Denna visar sig, alla tre Personerna. i form av en flamma som först tränger in i anden liksom ett moln av den mest genomskinliga klarhet.

Dessa Personer är åtskilda, och genom den underbara kunskap som blir henne förlänad fattar själen att alla tre Personer sannerligen är ett

          väsen, en makt, en vishet och en enda Gud.

Det vi håller oss till i tron, det blir på så sätt för själen något som hon ------- kunde man säga -------

       inser genom att ha sett det, dock inte med kroppens och inte heller med själens ögon,

    eftersom det inte är en bildvision.

Sålunda meddelar sig alla tre Personerna med henne, talar till henne och låter henne förstå de ord

       i Evangliet där Herren säger att han och Fadern och den Helige Ande skall komma och bo i den

          själ som älskar honom och håller hans otd.

7.  O Gud hjälpe mig, vilken skillnad är det inte mellan att höra dessa ord och tro på

   ( GRACIAN FÖRESLÅR I STÄLLET: FATTA ) dem,

och fullt inse hur sanna de är!

För var dag som går förundrar sig denna själ

mer och mer över att de aldrig tycks lämna henne.

Tvärtom inser hon allt klarare ----- som jag redan har sagt ------ att de finns i själens innersta, i det allra allra innersta.

Det är något mycket djupt ----- hon kan inte säga vad det är, ty hon besitter ingen lärdom ------ men hon känner att inom sig har hon detta gudomliga sällskap.

8.  Nu kunde ni mena att en själ som har kommit dithän inte längre är sig själv utan leverr i en sådan

       hänförelse att hon ingenting fattar.

Men det gör hon mycket bättre än förut, i allt därdet gäller att tjäna Gud.

När hon är fri från sådana sysslor vänder hon åter till det ljuva sällskapet.

Om själen inte sviker Gud skall han aldrig svika henne ------ menar jag ------ när det gäller att göra henne fullt medveten omm  hans närvaro.

Hon har fast tilltro till att Gud aldrig skall lämna henne ----- eftersom han har förlänat henne denna nåd ---- så att hon går den förlustig.

Så kan hon tänka, även om hon framgår med större försiktighet än någonsin för att inte på minsta sätt misshaga honom.

9.   Denna närvaro ger sig inte tillkänna lika fullständigt, jag menar lika klart, som den

         uppenbarade sig för första gången och några av de följande då Herren behagade förläna henne denna nådegåva.

Om så vore skulle det vara omöjligt att fatta något annat eller ens leva bland människorna.

Men även om ljuset inte lyser klart, är själen alltid medveten om att gemenskapen består.

      Vi kan säga att det är som om man vore i ett mycket ljus rum tillsammans med andra, och så

          stängs fönsterluckorna så att det blir mörkt.

När ljuset försvinner ser man inte de andra förrän det kommer åter, men man vet at de finns där.

Det kan frågas om själen, när ljuset återvänder och hon vill se, också verkligen kann det.

Det står i hennes hand, utan det beror på om Vår Herre vill öppna förståndets fönsterluckor.

Stor är den barmhärtighet han visar henne genom att aldrig överge henne utan förläna henne allt

förstånd till att förstå.

10.  Det ser ut som om det gudomliga Majestät nu ville bereda själen för något ännu högre genom denna underbara gemenskap.

Alldeles klart är att den är henne til stor hjälp i hela hennes strävan att nå fulländning och bli fri från den

      fruktan som, enligt vad jag redan sagt, ofta följer med de föregående nådegåvor hon hon fått åtnjuta.

Så var det med den person vi nämnde (FÖRF. ).

Hon fann sig i alla avseenden förbättrad, och hon tyckte ----- trots vedermödor och trångmål -----

at hennes själ i sitt väsentliga aldrig rubbades från det där säkra fästet.

Sålunda föreföll själen på något sätt vara delad; under sina svåra prövningar som snart följde på Guds nådegåvor beklagade hon sig över sin själ

           ------- liksom Martha beklagade sig över Maria

------- och sade ibland att denna själ bara ägnade sig åt oavlåtliga njutningar där borta i sin stilla ro,

         medan hon själv av sina många vedermödor

och bestyr hindrades från att hålla henne sällskap.

11.   Detta kan ni, mina döttrar, tycka vara tokerier,

men i själva verket förhåller det sig just så.

Även om själen naturligtvis alltid är en enhet, är det jag säger inga galenskaper utan något helt alldagligt.

  

Jag säger alltså att de inre tingen låter sig skådas  på det sättet att man klart inser at det finns någon sorts mycket uppenbar skillnad mellan själen och anden, fastän de båda snarast bör vara ett.

Man förstår at det är en skillnad, så subtil att det många förefaller vara så att den ena och den andra verkar på olika sätt, alltefter vad Herren behagar skänka.

Likaså förefaller det mig att själen är något annat än själsförmögenheterna, och att allt detta inte

      är ett och detsamma.

Det finns så många och så subtila ting i vårt innersta at det vore förmätet av mig att söka förklara det.  

Vi kommer att få se det, om Herren skänker oss nåden att av barmhärtighet lyfta oss upp till den höjd där vi kan fatta dessa hemligheter.