ANDLIG SÅNG.  TRETTIONIONDE STROFEN.

DÄR SKALL DU VISA MIG,

DET SOM MIN SJÄL LÄNGTAR EFTER,

DÄR SKALL DU SEDAN GE MIG,

DU SOM FÖR MIG ÄR LIVET,

DET SOM DU GAV MIG HÄROMDAGEN.

FÖRKLARING.

1.  Det syfte i vilket själen önskade inträda i de

grottor vi talat om, det var, för så vitt vår levnadsställning här på jorden medger det, att nå fram till det beständiga förmålet för hennes längtan:

till fullbordandet av den absoluta och fullkomliga

kärlek som gives genom denna förbindelse.

Hon ville också att hennes ande på ett fullkomligt sätt skulle erhålla de rättigheter och den renhet,

    som finns i den ursprungliga rättfärdighetens

tillstånd.

Hon säger alltså två saker i den föreliggande strofen:

för det första, att i denna förvandling av kunskaper skulle han visa henne det som hon strävade efter

i alla sina handlingar, och de som var målet för alla

        hennes avsikter:

nämligen att han skall visa henne sättet att älska Brudgummen fullkomligt, så som han älskar sig själv, och tillika de andra ting som hon framställer

           i den följande strofen.

För det andra, att han skulle ge henne den oskuld

och den renhet som han hade tillldelat henne

i tillståndet av ursprunglig rättfärdighet eller vid dopet; han skulle sålunda fullborda hennes rening

        från alla ofullkomligheter och jaga bort

allt mörker från hennes ande, så som han då

gjorde det.    

     DÄR SKALL DU VISA MIG

     DET SOM MIN SJÄL LÄNGTAR EFTER.

2.   Själens syfte är att nå fram till jämlikhet i kärlek, som hon både naturligt och övernaturligt alltid har längtat efter:

den älskande kan inte vara tillfreds om han inte känner att han älskar lika mycket som han är älskad.

Men nu är det så, att själen på ett mycket klart

och säkert sätt ser den oändliga kärlek som

Gud hyser för henne; hon vill inte älska honom på

ett mindre upphöjt och fulländat sätt.

Därav kommer hennes önskan att verkligen förvandlas till honom, ty hon kan inte uppnå denna

jämlikhet och fullkomning av kärleken annat

än genom en total förvandling av hennes egen vilja till Guds vilja; dessa två viljor förenas då på ett

      sådant sätt att de är ett, och sålunda föreligger 

jämlikhet i kärlek.

Ty när själens vilja har förvandlats till Guds vilja,

så är därefter alltsammans Guds vilja; själens vilja

är därför ingalunda förstörd, utan den har blivit till Guds vilja.

Sålunda älskar själen alltså Gud med Guds vilja, som också är hennes egen vilja; på det sättet älskar hon honom, lika mycket som hon älskas av honom,

       eftersom hon älskar honom med Guds egen vilja, i samma kärlek med vilken han älskar henne,

           och denna kärlek är den Helige Ande,

som verkligen har givits åt själen, så som Aposteln säger:

Guds nåd är utgjuten i våra hjärtan genom

den Helige Ande, vilken har blivit oss given".

( Rom. 5:5 ). 

Sålunda älskar hon alltså Gud i den Helige Ande

och tillsammans med den Helige Ande;

likväl är den Helige Ande inte något instrument

för hennes kärlek,  utan hon älskar i förening med honom till  följd av förvandling som hon har blivit upphöjd till och som vi strax skall tala om.

Det är han som ersätter vad som fattas hos henne,

därför att hon har förvandlats av kärlek till honom.

3.  Men låt oss noga lägga märke till detta,

själen säger inte:

DÄR SKALL DU GE MIG; utan: DÄR SKALL DU VISA MIG.

Naturligtvis är det sant att Gud ger henne sin kärlek, men för att tala på ett mera noggrant sätt, hon säger att han visar henne sin kärlek;

         vilket vill säga att han visar henne hur hon skall älska honom så som han älskar sig själv.

Ty Gud, som älskar oss först, visar oss hur vi skall älska på ett rent och fullkomligt sätt, så som

han älskar oss.

Men i denna förvandling där Gud ger sig åt själen visar han henne en total, generös och ren kärlek;

        han ger sig åt henne hel och hållen med en outsäglig ömhet, och han förvandlar henne

till sig själv; han ger henne alltså, som vi har sagt,

           sin kärlek, för att hon skall kunna bruka den

för att älska honom; det är detta som hon,

egenligt talat, kallar att visa henne hur man  

        älskar; Gud sätter så att säga instrumentet i hans händer; han visar henne hur hon skall använda det ( och han hjälper henne efter hand genom

       att vara verksam tillsammans med henne);

och det är därför som hon här älskar Gud lika mycket som hon älskas av honom.

Jag vill inte säga att hon älskar Gud lika mycket

som han älskar sig själv, ty detta är omöjligt,

men lika mycket som hon älskas av honom.

"Hon skall känna Gud såsom hon själv har blivit känd", säger den helige Paulus  ( 1 Kor. 13:12 ),

och då skall hon också få älska honom såsom hon

       älskas av honom, ty denna kärlek är

gemensam för dem båda.  

Fäöjaktligen lär hon sig då inte bara att älska,

utan hon har rentav blivit en mästare i kärlek,

eftersom hon är förenad med Mästaren själv över

all kärlek; och sålunda är hon fullständigt

        tillfredsställd; inte förrän hon nått fram till denna kärlek, kunde hon vara det.'

Hon älskar alltså Gud på ett fulländat sätt 

och med samma kärlek varmed han älskar

sig själv.

Detta är ett tillstånd som man inte helt och hållet kan förvärva här på jorden; men åtminstone

när själen uppnår fullkomlighetens tillstånd som vi talar om, det andliga Äktenskapet, då är detta

     på sätt och vis möjligt.   

4.  Efter denna grad av fulländad kärlek följer omedelbart liksom ett tillstånd av härlighet,

där själen upplever ett inre jubel, substantiellt

och helt gudomligt.

Det tycks i själva verket, och det är riktigt,

som om själens hela substans liksom översvämmas av härlighet; hon upphöjer Gud och upplever liksom

en njutning, en inre ljuvlighet som kommer henne

      att lovsjunga honom, att frambära sin vördnad och oändliga uppskattning, och att lovsjunga honom i ett jubel som är levande och brinnnade 

av kärlek.

Men detta kan inte komma till stånd förrän Gud i just detta tillstånd av förvandling har givit själen

en stor renhet, liknande den i oskuldens tillstånd

       eller i dopets renhet.

Alltså tillägger själen här att den renheten kommer att ges åt henne av Brudgummen i denna kärleksförvandling, och hon säger:

           DÄR SKALL DU SEDAN GE MIG,

          DU SOM FÖR MIG ÄR LIVET,

        DET SOM DU GAV MIG HÄROMDAGEN.

5.  Detta "häromdagen" som själen talar om är antingen tillståndet av den ursprungliga rättfärdigheten ------ ty på den dagen gav Gud åt Adam nåd och oskuld ----- eller dopets dag,

        då själen mottog en fullständig oskuld

och renhet.

Som själen förklarar i dessa verser skall hon

få detta i själva kärleksföreningen; detta är hennes tanke i den sista versen:

DET SOM DU GAV MIG HÄROMDAGEN, ty som vi redan har sagt, så är det till denna oskuld och renhet som själen når fram i detta tillstånd av fullkomlighet.  

    

   

           

 

  

ANDLIG SÅNG. TRETTIOSJÄTTE STROFEN.

LÅT SS NJUTA AV VARANDRA, O MIN ÄLSKADE,

OCH LÅT OSS SES I DIN SKÖNHET,

PÅ BERGET OCH PÅ KULLEN,

VARIFRÅN DET KLARA VATTNET RINNER,

LÅT OSS TRÄNGA VIDARE UT PÅ DJUPET.

FÖRKLARING.

1.  Den fullkomliga kärleksföreningen mellan själen och Gud har alltså fullbordats.

Själen vill hänge sig åt kärleken och utveckla sig

i allt som hör kärleken till.

Det är alltså hon som talar i den föreliggande strofen.

Hon vänder sig till Brudgummen och ber honom

om tre nådebevis som är förbehållna kärleken.

Det första, att få njuta av kärleken och att få smaka dess ljuvhet, såsom hon säger i denna vers:

   LÅT OSS NJUTA AV VARANDRA, O MIN ÄLSKADE.

Det andra, att få bli lik den Älskade, såsom hon fastställer det är hon säger:

OCH LÅT OSS SES I DIN SKÖNHET.

Det tredje, att lära känna den Älskades skatter

och grundligt få undersöka hans hemligheter;

och det är detta som hon uttrycker när hon säger:

LÅT OSS TRÄNGA VIDARE UT PÅ DJUPET.

Vi skall förklara denna versrad.

   LÅT OSS NJUTA AV VARANDRA, O MIN ÄLSKADE.

2.  Det vill säga, i deras ömsesidiga utbyte av kärlekens ljuvligheter; jag talar inte bara om dem som vi normalt äger till följd av vår förening, utan dessutom om dem återkastas i en öm och levande kärleks handlingar, det må nu vara i det inre,

         när viljan skapar kärlekshandlingar, eller i det yttre, när man utför verk som rör den Älskades ära.

Som vi har sagt, kärleken har den egenheten att där varest den har sitt säte, där sökerr den alltid att njuta av sina glädjeämnen och sin ljuvlighet,

eller att utveckla sin inre och sin yttre kärlek.

Själen handlar så för att bli alltmer lik sin Älskade.

    Därför säger hon också genast:

     OCH LÅT OSS SES I DIN SKÖNHET.

3.  Här är förklaringen: Låt oss genom att använda

det ömsesidiga utbyte av kärlek som vi talar om nå fram till att få ses i din skönhet; med andra ord,

        jag önskar att vi skall likna varandra i skönhet,

och att din skönhet skall vara sådan att när vi betraktar varandra, så skall jag tyckas lik dig din

           skönhet och betrakta dig själv i din skönhet.

Detta kommer att äga rum när du har förvandlat mig till din skönhet.

Då kommer jag att se dig i din skönhet, och du kommer att se mig i din skönhet; du kommer

att se dig i mig i din skönhet, och jag kommer att se mig i dig i din skönhet; och sålunda kommer jag att se ut som du i din skönhet, och kommer att se ut

         som jag i din skönhet; min skönhet skall

vara din skönhet, och din skall vara min;

i din skönhet skall jag vara du och du skall vara

            jag i din skönhet, därför att själva din skönhet.

Sådant är det barnaskap som Guds barn har fått, vilka i sanning säger till Gud det som Sonen själv hos den helige Johannes förklarar för den Evige Fadern:

"Fader, allt mitt är ditt, och allt ditt är mitt"

( Joh. 17:10 ).

Han säger det på grund av sitt väsen, såsom Faderns naturlige Son, och vi säger det genom delaktighet såsom adopterade barn.

Sonen har sagt dessa ord inte bara för sig själv

som är huvudet, utan dessutom för Kyrkan

som är hans mystiska kropp.

           PÅ BERGET OCH PÅ KULLEN.

4.  Det vill säga, låt bege oss till det vetande som teologerna kallar morgonens vetande, eller kunskap

om Gud i hans Ord, här framställd som berget,

         ty Ordet är den högsta väsentliga Visdomen hos Gud.

Låt oss bege oss till aftonens vetande, eller Guds visdom i hans skapade varelser, i hans verk och hans försyns underbara skickelser.

När själen alltså ber:

LÅT OSS SES I DIN SKÖNHET PÅ BERGET, så vill hon vara lik skönheten hos den gudomliga Visheten,

somju är Guds Son, och iklädas detta; när hon säger:

LÅT OSS GÅ TILL KULLEN, så ber hon samtidigt att man skall avslöja för henne den vishet och de

mysterier hos Gud som strålar i hans skapade

varelser och i hans verk; ty detta är också en skönhet som hon längtar efter att få upplysning om.

Hon kan inte se sig själv i Guds skönhet och inte likna honom så länge som hon inte har blivit förvandlad till Guds Vishet, där varest man skådar och äger det som är ovanifrån.

Och därför längtar själen efter att komma upp på berget och på kullen.

       VARIFRÅN DET KLARA VATTNET RINNER.

5.  Detta vill säga, varifrån hon mottar Guds kunskap och vishet, som man här kallar ett klart vatten för förståndet; denna kunskap är ren och frigjord från alla accidenser eller inbillningar;

       det är dessutom mycket ljust och man ser

inte okunnighetens skuggor i det.

Själen har alltid detta begär efter att förstå de gudomliga sanningarna klart och i hela deras renhet.

Ju mera glödande hennes kärlek är, desto mera levande är också hennes önskan att grundligt lära känna dessa sanningar.

Och det är därför som hon ber om ett tredje nådebevis i dessa ord:

       LÅT OSS TRÄNGA VIDARE UT PÅ DJUPET.

6.  Låt tränga vidare in i kunskapen om dina underbara verk och djupa domar.

Deras mängd är så stor och så skiftande, att man kan kalla den ett djup.

Man finner däri en underbar vishet som är rik på mysterier, att vi inte bara kan tala om ett djup,

utan också en massiv helhet av underverk,

      enligt detta ord av David:

"Guds berg är ett tjockt berg, ett massivt berg"

( Ps. 68:16 ).

Sådant är djupet i Guds vishet och vetande

och sådant är dess oändlighet, att trots allt det

som själen kan känna till av det, kan hon alltid

tränga vidare in i det, ty Guds vishet är utan

        gräns och hans rikedomar är ofattbara.

Och det är därför som den helige Paulus utropar:

O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap

hos Gud!  

Huru outgrundliga är icke hans domar, och huru

outgrundliga hans vägar!"  ( Rom. 11:33 ).

7.  Nu har själen emellertid en önskan att träda in i detta djup i denna ofattbarhet hos Guds domar

och vägar; hon förgås av längtan att tränga vidare in i kunskapen därom; ty den upplysning som hon där kan hämta skapar i henne ovärderliga 

         glädjeämnen som övergår varje annan känsla.

Och David säger, när han talar om deras ljuvlighet:

"Herrens rätter är sanning, allasammans rättfärdiga, de är dyrbarare än guld, ja, än den

finaste ädelsten; de är sötare än honung

och honungskakor, och därför älskar och håller din tjänare dem"  (Ps. 19:10, 11, 12 ).

Det är därför som själen har en brinnande längtan att fördjupa sig i dessa domar för att lära känna demännu närmare, och om det vore nödvändigt för att uppnå detta, skulle hon med största glädje acceptera all världens ångest och svårigheter,

        hon skulle rentav gå alla svårigheter och lidanden till mötes, om de vore ett medel att nå fram till detta efterlängtade mål.

8.  Denna versrad betyder vidare det djup av prövningar och vedermödor som själen önskar träda in i när hon säger:

LÅT OSS TRÄNGA VIDARE T PÅ DJUPET,

det vill säga det djup av ångest och lidanden som låter henne sjunka ned i djupet av Guds vishet,

         källan till all glädje; ju renare lidadandet är, desto mera framkallar det också en ren kunskap,

            och följaktligen en glädje som är lika ren

och upphöjd om den är djup i själens innersta.

Och det är därför som hon nöjer sig med vilket lidande som helst, och hon säger:

LÅT OSS TRÄNGA VIDARE UT PÅ DJUPET.

När Job upptändes av längtan efter att få lida,

sade han: 

"Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

O att det täcktes honom som skapade mig att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära

mitt liv!

Må  jag få den trösten, att han icke sparar mig någon smärta och icke ger mig någon vederkvickelse"  ( Job. 6:8-11 ).

9.  O, om man nämligen kunde sluta upp med att

tro att det vore möjligt att nå fram till djupet av

Guds vishet och rikedomar utan att tränga igenom djupet av alla lianden, på alla sätt; då skulle själen

          finna all glädje och all sin längtan däri.

Den själ som verkligen längtar efer vihet längtar också verkligen efter att tränga in i Korsets djup,

som är livets väg; men få tränger in däri.

Alla vill de tränga in i vishetens djup, i Guds rikedom och glädje, men  få längtar efter att tränga

in i djupet av alla lidanden och smärtor som

Guds Son har genomgått; man under säga,

      att många skule vilja redan vara framme vid

målet utan att ha tagit den väg och det medel

som leder dit.

   

       

 

         

     

  

       

   

 

ANDLIG SÅNG.   TRETTIOSJUNDE STROFEN.

OCH SLUTLIGEN SKALL VI GÅ

UPP TILL DE HÖGSTA GROTTORNA I BERGET

SOM ÄR MYCKET DOLDA,

DET ÄR DIT IN SOM VI SKALL GÅ

OCH DÄR SKALL VI SMAKA GRANARÄPPLENAS

MUST.

FÖRKLARING.

1.  Ett av de huvudsakliga motiv som kommer själen att längta efter att få tränga in i detta Guds vishets djup och att förstå varför han i sina outgrundliga

        domar tillåter lidandet, det är som vi har sagt

att själen därigenom kan lyckas förena sitt förstånd med Guds, och tränga in kunskapen om de djupa

           mysterierna i Ordets människoblivande,

som är den högsta visheten, fylld av

ljuvlighet från henne.

Men man uppnår en klar kunskap därom endast på det villkoret att man allra först inträder i den gudomliga vishetens djup som vi har talat om,

        och att man har fått erfara prövningarna.

Därför säger Bruden i denna strof:

          efter att ha trängt djupare i denna vishet

och i dessa prövningar, skall hon med Brudgummen

gå och lära känna Gudsmänniskans höga mysterier,

       vilka är de som är mest fyllda av vishet

och dolda i Gud, och de skall båda träda in i dem,

             och själen skall drunkna i dem och uppslukas av dem; slutligen skall de båda finna

      sin glädje och njutning i den ljuvlighet som härflyter ur kunskapen om dessa mysterier

            och om de dygder och egenskaper som man upptäcker i Gud, såsom rättvisan,

      förbarmandet, visheten .............

          OCH SLUTLIGEN SKALL VI GÅ

 

          UPP TILL DE HÖGSTA GROTTORNA I BERGET.

2.   Den sten som hon har talat om, det är Kristus,

enligt detta ord av den helige Paulus till korinterna:

         "Den klippan var Kristus"  ( 1 Kor. 10:4 ).

De högsta grottorna är de sublima mysterierna,

       upphöjda och djupa i Guds vishet som finns

i Kristus: 

den hypotatiska föreningen av den mänskliga naturen med Guds Ord, överensstämmelsen som

      finns mellan denna förening och människornas förening i Gud, harmonin mellan Guds rättfärdighet

         och hans förbarmande i människosläktets

frälsning, uppenbarandet av hans domar, som på grund av deras höghet och deras djup med full rätt

       kallas höga grotter; höga genom upphöjdheten

hos mysterierna; grottor på grund av djupet

            i deras vishet; på samma sätt som

grottorna är djupa och innehåller mången krökning,

    så är också varje Kristi mysterium mycket

djupt i vishet, och innehåller otaliga krökningar,

        det vill säga hans hemliga rådslut över

förutbestämmelsen och förut vetandet rörande

            människors barn.

Därför tillägger Bruden också:

             SOM ÄR MYCKET DOLDA.

3.  De är till den grad dolda, att trots alla de mysterier och under som de heliga kyrkolärarna

har upptäckt och som de heliga själarna har kunnat förstå här på jorden, så återstår ännu största delen

      att skriva ner och rentav att fatta, ja, så många

djup finns det att utröna i Kristus.

Han är som en rik gruva fylld av en mängd krökningar med rikedomar utan tal; hur mycket man

         än öser ut den, så kommer man aldrig till

något slut; man än öser ur den, varje krökning innesluter här och där nya malmgångar med nya rikedomar.

Detta kom den helige Paulus att säga om Kristus:

        "Kristus finns visdomens och kunskapens skatter fördolda"  ( Kol. 2:3 ).

Men själen kan inte tränga fram dit och nå dem,

om hon inte, som vi har sagt, först går in och inträder i djupet av yttre och inre lidande;

det behövs vidare att hon av Gud fått mottaga

en mängd nådebevis i sitt förstånd och sina sinnen,

        och att hon under lång tid har ägnat sig åt

andliga övningar; dessa nådebevis är egentligen av en lägre ordning och förberedelser för att kunna

            nå fram till de höga grottor som kunskapen om Kristi mysterier är, den allra högsta vishet

som man kan uppnå här på jorden.

Och därför var det som Gud, när Moses bad honom

att visa sin härlighet, svarade honom att han inte kunde skåda den i detta livet, men att han skulle 

         visa honom allt gott, det betyder att han skulle

få se allt därav som man kan se här på jorden.

Han lät honom så gå in i en klyfta i berget som är Kristus, som vi har sagt, och han visade honom

sin rygg, det vill säga att han gav honom kunskap

om mysterierna i sina verk, och främst

          mysterierna i sin Sons mandomsanammelse

( jfr. 2 Mos. 33:19-23 ).

4.  Det är alltså i dessa klyftor som själen önskar träda långt in, för att uppsugas av dem, hänryckas

        och grundligt förvandlas i den kärlek som kunskapen om dessa mysterier ger henne,

och att gömma sig i den Älskades famn.

Denne inbjuder henne i Höga Visan att gå in i klyftorna och säger till henne:

     "Stå upp, min älskade, du min sköna, och kom till

klippväggens gömsle"  ( Höga V. 2:13-14 ).

 

Dessa klyftor är de grottor vi talar om och om vilka bruden sedan säger:

        DET ÄR DIT IN SOM VI SKALL GÅ. 

5.  Vi skall alltså gå in i kunskapen om de gudomliga mysteríerna.

Hon säger inte: Jag skall ensam gå dit in, utan:

Vi skall gå in, det vill säga den Älskade och jag,

för att visa att det inte är hon som utför denna handling, utan hennes Brudgum med henne.

För övrigt, eftersom Gud och själen är förenade till

ett i detta tillstånd av andligt äktenskap, som vi

talar om, så gör själen ingenting ensam utan Gud.

Och därför, när hon säger:

DET ÄR DIT IN SOM VI SKALL GÅ, så vill hon uttrycka detta:

Där kommer vi att förvandlas i en förvandling av nya kunskaper, av nya verk och kärlekssamvaro.

Natrligtvis har själen när hon uttrycker sig så redan blivit förvandlad, genom att hon befinner sig i det

andliga äktenskapets tillstånd som vi har talat om

      ( fastän hon som sagt inte växer till i ägandet

av denna vishet ); likväl upphör hon därför inte

          att få nya ingivelser och förvandlingar i nya gudomliga kunkaper och klarheter; nej än mera,

       hon får mycket ofta inre upplysningar om nya mysterier, genom det förhållande som hela tiden finns mellan Gud och henne; han meddelar

            henne dem i sitt innersta djup, och hon träder in i honom liksom på nytt alltefter

kunskapen om dessa mysterier som hon upptäcker

       i honom.

Tack vare denna kunskap upptänds hon på nytt av den innerligaste och mest upphöjda kärlek,

hon förvandlas till honom alltefter dessa nya kunskaper; vad beträffar den ljuvlighet och den

         glädje som hon på nytt får uppleva däri,

så är de helt outsägliga; och det är detta som hon

uttrycker i följande versrad:  

OCH DÄR SKALL VI SMAKA GRANATÄPPLENAS

MUST. 

6.  Granatäpplena symboliserar Kristi gudomliga

mysterier, Guds djupa domar, såväl som de höga egenskaper och kännetecken som kunskapen

om dessa domar låter henne ana i honom:

liksom granatäpplena innehåller en mängd små kärnor, som alla fåt sitt upphov och sin näring i detta cirkelformade hölje, så innehåller varje Guds

       egenskap, kännetecken, mysterium eller som

i sig själv en stor mängd kärnor, d.v.s verkningar

          eller underbara skickelser från Guds sida,

och de befinner sig och får sin näring i det sfäriska

eller cirkelformade höljet av den egenskap

       eller det mysterium varur sådana verkningar uppstår. 

Låt oss här lägga märke till den runda eller sfäriska

formen på granatäpplet, och låt oss först att varje granatäpple symboliserar en hög egenskap

      eller ett kännetecken på Gud;

denna egenskap eller detta kännetecken på Gud,

det är Gud själv, han som betecknas med den

runda eller sfäriska formen, därför att han

         inte har någon början eller slut.

7.  Granatäpplens must som själen smakar,

säger hon, är den glädje hon njuter

      ( så mycket som hon kan det i detta tillstånd ),

genom den kunskap hon har, såväl som det jubel

         i Guds kärlek som då strömmar in i henne.

På samma sätt som det ur många kärnor från granatäpplen bara kommer ram en enda must,

så kommer det ur kunskapen om alla dessa gudomliga under och höga ting fram, ja,

         sprutar fram, bara en enda njutning eller

kärleksglädje:

själen skyndar sig att med den ömmaste kärlek

      räcka den till Gud, så som hon i Höga Visan

hade lovat Brudgummen det, om han gav henne dessa höga kunskaper:  

"Där skall du undervisa mig, och kryddat vin skall jag giva dig att dricka, och must från mina

granatäpplen"  ( Höga V. 8:2 ).

Att hon kallar dessa granatäpplen eller höga kunskaper för sina, fastän de tillhör Gud,

        det är därför att det är Gud som har givit dem  

åt henne; hon betraktar dem som sin egendom,

     och hon erbjuder dem i sin tur åt honom.

Det är detta som hon säger med följande ord:

VI SKALL SMAKA GRANATÄPPLENAS MUST.

Brudgummen smakar på den, sedan ger han den åt henne, och hon ger den i sin tur åt honom att smaka

på, så att båda två tillsammans njuter därav.