ANDLIG SÅNG.  TRETTIONIONDE STROFEN.

DÄR SKALL DU VISA MIG,

DET SOM MIN SJÄL LÄNGTAR EFTER,

DÄR SKALL DU SEDAN GE MIG,

DU SOM FÖR MIG ÄR LIVET,

DET SOM DU GAV MIG HÄROMDAGEN.

FÖRKLARING.

1.  Det syfte i vilket själen önskade inträda i de

grottor vi talat om, det var, för så vitt vår levnadsställning här på jorden medger det, att nå fram till det beständiga förmålet för hennes längtan:

till fullbordandet av den absoluta och fullkomliga

kärlek som gives genom denna förbindelse.

Hon ville också att hennes ande på ett fullkomligt sätt skulle erhålla de rättigheter och den renhet,

    som finns i den ursprungliga rättfärdighetens

tillstånd.

Hon säger alltså två saker i den föreliggande strofen:

för det första, att i denna förvandling av kunskaper skulle han visa henne det som hon strävade efter

i alla sina handlingar, och de som var målet för alla

        hennes avsikter:

nämligen att han skall visa henne sättet att älska Brudgummen fullkomligt, så som han älskar sig själv, och tillika de andra ting som hon framställer

           i den följande strofen.

För det andra, att han skulle ge henne den oskuld

och den renhet som han hade tillldelat henne

i tillståndet av ursprunglig rättfärdighet eller vid dopet; han skulle sålunda fullborda hennes rening

        från alla ofullkomligheter och jaga bort

allt mörker från hennes ande, så som han då

gjorde det.    

     DÄR SKALL DU VISA MIG

     DET SOM MIN SJÄL LÄNGTAR EFTER.

2.   Själens syfte är att nå fram till jämlikhet i kärlek, som hon både naturligt och övernaturligt alltid har längtat efter:

den älskande kan inte vara tillfreds om han inte känner att han älskar lika mycket som han är älskad.

Men nu är det så, att själen på ett mycket klart

och säkert sätt ser den oändliga kärlek som

Gud hyser för henne; hon vill inte älska honom på

ett mindre upphöjt och fulländat sätt.

Därav kommer hennes önskan att verkligen förvandlas till honom, ty hon kan inte uppnå denna

jämlikhet och fullkomning av kärleken annat

än genom en total förvandling av hennes egen vilja till Guds vilja; dessa två viljor förenas då på ett

      sådant sätt att de är ett, och sålunda föreligger 

jämlikhet i kärlek.

Ty när själens vilja har förvandlats till Guds vilja,

så är därefter alltsammans Guds vilja; själens vilja

är därför ingalunda förstörd, utan den har blivit till Guds vilja.

Sålunda älskar själen alltså Gud med Guds vilja, som också är hennes egen vilja; på det sättet älskar hon honom, lika mycket som hon älskas av honom,

       eftersom hon älskar honom med Guds egen vilja, i samma kärlek med vilken han älskar henne,

           och denna kärlek är den Helige Ande,

som verkligen har givits åt själen, så som Aposteln säger:

Guds nåd är utgjuten i våra hjärtan genom

den Helige Ande, vilken har blivit oss given".

( Rom. 5:5 ). 

Sålunda älskar hon alltså Gud i den Helige Ande

och tillsammans med den Helige Ande;

likväl är den Helige Ande inte något instrument

för hennes kärlek,  utan hon älskar i förening med honom till  följd av förvandling som hon har blivit upphöjd till och som vi strax skall tala om.

Det är han som ersätter vad som fattas hos henne,

därför att hon har förvandlats av kärlek till honom.

3.  Men låt oss noga lägga märke till detta,

själen säger inte:

DÄR SKALL DU GE MIG; utan: DÄR SKALL DU VISA MIG.

Naturligtvis är det sant att Gud ger henne sin kärlek, men för att tala på ett mera noggrant sätt, hon säger att han visar henne sin kärlek;

         vilket vill säga att han visar henne hur hon skall älska honom så som han älskar sig själv.

Ty Gud, som älskar oss först, visar oss hur vi skall älska på ett rent och fullkomligt sätt, så som

han älskar oss.

Men i denna förvandling där Gud ger sig åt själen visar han henne en total, generös och ren kärlek;

        han ger sig åt henne hel och hållen med en outsäglig ömhet, och han förvandlar henne

till sig själv; han ger henne alltså, som vi har sagt,

           sin kärlek, för att hon skall kunna bruka den

för att älska honom; det är detta som hon,

egenligt talat, kallar att visa henne hur man  

        älskar; Gud sätter så att säga instrumentet i hans händer; han visar henne hur hon skall använda det ( och han hjälper henne efter hand genom

       att vara verksam tillsammans med henne);

och det är därför som hon här älskar Gud lika mycket som hon älskas av honom.

Jag vill inte säga att hon älskar Gud lika mycket

som han älskar sig själv, ty detta är omöjligt,

men lika mycket som hon älskas av honom.

"Hon skall känna Gud såsom hon själv har blivit känd", säger den helige Paulus  ( 1 Kor. 13:12 ),

och då skall hon också få älska honom såsom hon

       älskas av honom, ty denna kärlek är

gemensam för dem båda.  

Fäöjaktligen lär hon sig då inte bara att älska,

utan hon har rentav blivit en mästare i kärlek,

eftersom hon är förenad med Mästaren själv över

all kärlek; och sålunda är hon fullständigt

        tillfredsställd; inte förrän hon nått fram till denna kärlek, kunde hon vara det.'

Hon älskar alltså Gud på ett fulländat sätt 

och med samma kärlek varmed han älskar

sig själv.

Detta är ett tillstånd som man inte helt och hållet kan förvärva här på jorden; men åtminstone

när själen uppnår fullkomlighetens tillstånd som vi talar om, det andliga Äktenskapet, då är detta

     på sätt och vis möjligt.   

4.  Efter denna grad av fulländad kärlek följer omedelbart liksom ett tillstånd av härlighet,

där själen upplever ett inre jubel, substantiellt

och helt gudomligt.

Det tycks i själva verket, och det är riktigt,

som om själens hela substans liksom översvämmas av härlighet; hon upphöjer Gud och upplever liksom

en njutning, en inre ljuvlighet som kommer henne

      att lovsjunga honom, att frambära sin vördnad och oändliga uppskattning, och att lovsjunga honom i ett jubel som är levande och brinnnade 

av kärlek.

Men detta kan inte komma till stånd förrän Gud i just detta tillstånd av förvandling har givit själen

en stor renhet, liknande den i oskuldens tillstånd

       eller i dopets renhet.

Alltså tillägger själen här att den renheten kommer att ges åt henne av Brudgummen i denna kärleksförvandling, och hon säger:

           DÄR SKALL DU SEDAN GE MIG,

          DU SOM FÖR MIG ÄR LIVET,

        DET SOM DU GAV MIG HÄROMDAGEN.

5.  Detta "häromdagen" som själen talar om är antingen tillståndet av den ursprungliga rättfärdigheten ------ ty på den dagen gav Gud åt Adam nåd och oskuld ----- eller dopets dag,

        då själen mottog en fullständig oskuld

och renhet.

Som själen förklarar i dessa verser skall hon

få detta i själva kärleksföreningen; detta är hennes tanke i den sista versen:

DET SOM DU GAV MIG HÄROMDAGEN, ty som vi redan har sagt, så är det till denna oskuld och renhet som själen når fram i detta tillstånd av fullkomlighet.