DEN INRE BORGEN.

SJÄTTE BONINGEN.

ÅTTONDE KAPITLET.

HANDLAR OM HUR MEDDELAR SIG MED SJÄLEN

GENOM INTELLEKTUELL VISION, OCH GER NÅGRA

RÅD OM DETTA.

BESKRIVER VERKNINGARNA NÄR VISIONEN ÄR

ÄKTA.

INSKÄRPER DET HEMLIGA I DESSA NÅDEGÅVOR.

1.  För att ni, mina döttrar, klarare må fatta att det är som jag säger och och att själen ju längre hon hinner på vägen får denne gode Jesus till sin allt

       närmare följeslagare, är det bra at framhålla

hur omöjligt det är för oss att vandra vidare utom

          i hans sällskap, när Hans Majestät så vill.

Detta framgår tydligt av de medel och metoder Hans Majestät begagnar sig av för at sätta sig i

      förbindelse med oss och visa o ss sin kärlek, tillika med de men underbara uppenbarelser

och syner.

För att ni inte skall bli förskräckta om någon sådan nåd blir er beskärd, vill jag i all korthet säga några ord ( om Herren hjälper mig att finna dem ),

       på det att vi mycket må prisa honom, även

när det inte vi är som får del av nådegåvorna,

         för att han, så stor han än är i makt och majestät, vill meddela sig med en skapad varelse.

2.  Det händer att själen, utan en tanke på att en sådan nåd skulle kunna vederfaras henne eller

på att hon någonsin kunde ha förtjänat den plötsligt

       känner sig nära Jesus Kristus vår Herre, även om hon inte ser honom vare sig med kroppens

         eller själens ögon.

Detta kallas intellektuell vision, jag vet inte varför.

Jag har sett en ( FÖRF. SJÄLV ) som Gud förlänade denna nådegåva ( tillika med andra som jag skall tala om längre fram ) ; i början var hon mycket matt,          ty hon förstod inte vad ddet var för något,

etersomm ingeting såg.

Hon var så söker på att det var Jesus Kristus vår Herre som visade sig för henne på något sätt så

        att hon inte kundettvivla på den saken -------

jag menar på att det var en sorts vision.

Men om den kom från Gud eller inte, den frågan hyste hon ständigt stor fruktan för, även om de verkningar den förde med sig tydde på att den

         kom från Gud.

Hon hade aldrig hörttalas om intellektuella visioner eller trott att hon skulle få del av någon sådan.

Men hon insåg myket klart att det var denne samme

Herre som ofta hade talat till henne så som jag förut har beskrivit.

Ty innan hon fick den vision det nu är fråga  om visste hon aldrig vem som talade, även om hon hörde orden.

3.   Altjämt skrämd av denna vision ( ty den liknar inte bildvisionerna, som snabbt drar förbi, utan stannar kvar många dagar, ibland mer än ett år ) skyndade hon alldeles utmattad till sin biktfader.

Hon frågade henne hur hon kunde veta att det var Vår Herre, eftersom hon ingenting hade sett; hon borde tala om vad han hade för ett ansikte.

Hon svarade att det visste hon inte, hon hade inte sett något ansikte och kunde ine heller säga mer än vad hon hade sagt.

Vad hon visste var att det var han som hade talat med henne, och det var ingen bedräglig nyck.

Och hur stor hennes fruktan än hade varit, var det henne likväl många gånger omöjligt att tvivla, i synnerhet när han sade:

"Frukta inte, det är jag".

Dessa ord hade en sådan kraft att hon inte längre kunde tvivla utan blev mycket styrkt och uppmuntrad av att vara i så gott sällskap.

Hon såg klart hur stor hjälp och hon hade av vanan att vandra med Gud i minnet och noga akta sig

      för att göra något som kunde förtörna honom, ty det tycktes henne att han ständigt betraktade henne.

Var gång hon ville umgås med Hans Majestät i bön

------- och även annars ------ föreföll han vara henne så nära att han inte kunde undgå att höra henne. 

Även om hon inte uppfattade hans ord när hon ville det, hörde hon dem helt oväntat, om så var nödvändigt. 

Hon kände att han gick på hennes högra hand sida,

       men inte med de sinnen som säger oss att en person är nära intill oss, utan på ett annat och subtilare sätt som inte kan beskrivas, men som ger

       mycket större visshet och säkerhet än några sinnesintryck.

Dessa kan bedra oss, men inte det här, som för med sig så stora vinningar och inre verkningar att

        melankolin aldrig kan framkalla något sådant, inte heller kan djävulen göra så mycket gott.

Vore han med i spelet skulle själen inte vandra sin väg fram i en sådan frid, med en så oavlåtlig önskan att alltid vara Gud till viljes och ett så obönhörligt

        förakt för allt som inte leder till honom.

Sedan dess insåg hon tydligt at djävulen inte var inblandad och gick från klarhet till klarhet.

4.  Trots allt vet jag att hon många gånger vandrade

         i stor fruktan och andra gånger i största förlägenhet, eftersom hon inte fattar varför så mycket gott hade vederfarits just henne.

Hon och jag var till den grad ett att ingenting hände i hennes själ som jag var ovetande om.

Därför kan jag btraktas som ett gott vittne, och ni kan vara övertygade om att allt vad jag säger härom

        är sant.

Herens nåd för med sig den största förlägenhet och ödmjukhet.

Vore det djävulens verk skulle allt vara tvärtom.

Då är det frågan om något som tydligt  måste uppfattas som en skänk av Gud och som ingen mänsklig flit räcker till för att väcka i vår känsla,

         kan den som har blivit delaktig av detta aldrig

tänka sig det som sitt eget utan som har blivit delaktig av detta aldrig tänka sig det som sitt

          eget utan som en gåva ur Guds hand. 

Och även om det ------ enligt min mening ----- finns större nådegåvor bland dem som redan har beskrivits, medför denna en särskild kunskap om

        Gud, och av detta ständiga umgänge med honom föds den allra ömmaste kärlek till Hans majestät, en önskan, till och med starkare än den

           förut ontalade, att ställa allt i hans tjänst, och den största genomskinlighet i samvetet.

Den ständiga närvaron av den står vid vår sida gör oss uppmärksamma på allt.

Ty även om vi vet att Gud är närvarande i allt vad vi gör, är vår natur sådan att vi glömmer bort att tänka på det.

Men här kan vi inte glömma bort det, när Heren står tätt intill och väcker oss.

Och även de förut nämnda nåebevisen blir alltmer vanliga, ju mer själen nästan ständigt vandrar i en levande kärlek till den hon ser eller vet stå vid hennes sida.            

5.  Klort sagt, av vad själen vinner genom detta är det uppenbart att det är en synnerligen stor och

      dyrbar nåd somhar bevisats henne.

Hon tackar Herren för denna gåva, som hon aldrig har kunnat förtjäna, och vill inte byta ut den mot någon skatt eller glädje på denna jorden.    

Om Herren behagar ta den ifrån henne råkar hon in i den största ensamhet, men alla tänkbara och möjliga ansträngningar för att återfå detta

        umgänge är till föga nytta, eftersom Herren förlänar det när så behagar honom;

       förvärvas kn det inte.

Ibland består detta umgänge av något helgon,

    och även det är till stor nytta.

6.  Nu säger ni kanske att när man ingenting ser, hur skall man då veta at det är Kristus eller ett helgon eller hans allra ärorikaste Moder.

Detta kan själen inte svara på, inte heller kan hon veta hur hon vet det, bara att hon vet det med den

        allra största visshet.

När det är Herren själv som talar förefaller det lättare.

Mera att undra över är när det är ett helgon som inte talar utan tycks vara sänt av Herren som hjälp och sällskap åt själen.

På samma sätt är det med andra andliga ting som inte låter sig beskrivas men lär oss förstå hur låg vår natur är som inte kan fatta Guds oändliga storhet.

Det enda vi förmår är att förundra oss och prisa Hans Majestät för vad han har skänkt oss.

Vi bör vara särskilt tacksamma för sådana nådegåvor, ty då de inte förlänas åt alla är de så mycket högre att skatta och kräver i gengäld så

          mycket större tjänster, eftersom Gud på så många sätthjälper oss.

Härav följer att ingen må akta sig förmer att ingen må akta sig förmer för att ha fått del av denna nåd utan tvärtom anse sig ha tjänat Gud sämre än alla

      andra här på jorden.

En på detta sätt benådad själ måste känna sig stå i större skuld än någon annan, och varje fel hon begår måste genomborra hennes inälvor, och det

      med allt skäl.

7.  Den  inverkan på själen som här har beskrivits kan lära var och en av er som Herren har behagat föra in på denna vägen att inse att det inte är fråga om bedrägeri eller nyckelfulla inbillningar.

Ty ----- som jag har sagt ----- jag håller det för omöjligt att djävulens verk kan vara så länge och medföra så stort gagn för själen och skänka den

        en sådan inre frid.

Detta är inte hans vana, och nte heller kan -----

även om han ville det ------ en som är så ond göra

      så mycket gott.

Själen skulle genast bli ett enda dimmoln av självbelåtenhet och tycka sig vara förmer än

alla andra.

Men om hon ständigt vandrar med Gud och har sina tankar fästa på honom grips djävulen av ett sådant ursinne att även om han gör sina försök upprepar

        han dem inte många gånger.

Gud är så trofast att han inte skall låta honom få för stor makt över en själ som inte åstunder något

         annat än att vara Hans Majestät till behag och bruka hela sitt liv till hans heder och ära.

Han skall strax styra om att djävulen blir besviken.

8.  Mitt grundtema är och skall alltid förbli, att om

själen vandrar så som det är sagt och ändå får avstå från dessa Guds nådegåvor, så skall Hans Majestät vända det till hennes nytta.

Om han någon gång låter djävulen våga sig på henne, lagar han så att han står där med skammen.

Därför, mina döttrar, om någon av er kommer in på den vägen ------- som jag har sagt ------ så bli inte förvånade eller förskräckta.

Det är bra at hysa fruktan och gå fram med försiktighet.

Inte heller får ynnestbevisen göra oss så självsäkra

att vi blir försumliga, vilket är ett säkert tecken

        på att de inte hörsammar från Gud och inte låter er skönja de verkningar som har beskrivits.

Det är bra om ni i början under bikten talar med en mycket lärd man ------ det är från dem vi skall hämta

       upplysning ----- eller, om så ske kan, med någon

djupt andlig person.

Men om en sådan inte finns att tillgå är det bättre

med en som är mycket lärd;  helst, om tillgång finns, med bådadera.

Säger man till er att det är bara inbillning så bry er inte om det, för inbillningen kan inte ha stor verkan

      på själen, varken ond eller god.

Anbefall er åt det gudomliga Majestätet, så skall

ni slippa att bli bedragna.

Säger man er att det är en verkligt lärd man säger han inte så, om verkningarna är de nyss beskrivna.

Skulle han ändå säga det, vet jag att Herren själv, som går vid er sida, skall trösta er och skänka er visshet; i sinom tid skall också den lärde bli upplyst så att han i sin tur kan upplysa er.

9.  Om biktfadern, fastän en bönens man, inte har blivit ledd in på denna vägen, kommer han genast att förfäras och fördöma. 

Det är därför jag råder er att vända er till en som är mycket lärd och ------- om en sådan finns ----- lika djupt andlig.

Priorinnan skall ge er sitt tillstånd till detta, ty även om hon ser att själen lever ett gott liv och bör vara i säkerhet, känner hon det som sin skyldighet att låta

         denna själ meddela sig, på det att de båda två må vandra trygga.

Sedan själen har talat ut med dessa personer bör hon inte gå omkring och delge andra sina upplevelser.

Ty även om hon inte har något att frukta, väker demonen ofta så överdrivna farhågor att hon inte nöjer sig med att rådfråga en, särskilt om denne biktfader har föga erfarenhet och äär så räddhågad

        att han själv driver henne att gå omkring och rådfråga andra.

Då blir det offentligt som med skäl borde hållas

hemligt, och själen känner sig förföljd och plågad.

Det hon tror vara hemligt får hon se offentliggjort,

       och därav följer svåra vedermödor för henne; de kan också följa för vår Orden, naturligt nog i dessa tider.

Här är alltså största varsamhet av nöden, och här har priorinnorna ett mycket viktigt uppdrag.

10.  Ingen må tro att en syster som har haft dylika upplevelser är bättre än andra.

Herren leder var och en av oss efter vad han ser

att vi behöver.

Själen rustas för att bli en bättre Guds tjärarinna,

      om hon själv hjälper till.

Men ibland leder Gud de svagaste in på denna vägen, och därför bör mann här varken berömma eller fördöma utan fästa blicken på dygderna.

Den som tjänar Vår Herre med den största själuppgivelsen och ödmjukheten och samvetsrenheten är den heligaste.

Men föga visshet om dessa ting kan vi nå här på jorden, innan den sanne Domaren ger åt var och en vad han förtjänar.

Det kommer att förvåna oss att se hur mycket hans domar skiljer sig från dem vi fäller här nere.

Må han prisas och lovas i evigheters evighet, amen. 

 

   

   

    

      

   

           

AAA :::

01.  Arcangelo Tadini  1846-1912.

1.  Blessed John Piamarta  ( 1841-1913 ).

2.  Blessed Joseph Gerard  ( 1831-11914 ).

3a.  Blessed Benedict Menni ( 1841-1914 ).

3b.  Blessed Francisco Marto ( 1908-1919 ).

3c.  Bartholomew of Brega  ( 1514-1590 ). 

3c.  Blessed  Pier Giorgio Frassati ( 1901-1925).

3d.  Blessed Julie Billiart    1751-1816

4.  Clare of Asissi                   ( 1194-1253 ).

5a.  Dominicus                        ( 1170-1221 ).

5b.  Dymphna

6a.  Elisabeth of Trinity          ( 1880-1906 ).

6ab.  Emmanuel Domingo  y Sol

6b.  Francis of Assisi

7.  Gienna Beretta Molla       ( 1922-1962 ).

8.  Gabriel of our Lady of Sorrows  ( 1838-1862 ).

9.  Isabella of France             ( 1224-1270 ).

10.  Josef av Copertino          ( 1603-1663 ).

11.  Jean Baptiste de la Salle (1651-1719 ).

12a.  John of God                      (145  -1550 )?

12b.  John Macias                   ( 1585-1645 ).

12b.  Johannes Paulus I          ( 1912-1978 ).

13.  Lutgard                             ( 1182-1346 ).

14.  Luigi Guanelle                  ( 1842-1915 ).

15a.  Maria Gorette                   ( 1890-1902 ).

15b.  Maria Schinina

16.  Mariana de Jesus de Paredes  ( 1618-1645 ).

17a.  Mary Mac Killop                ( 1842-1909 ).

17b.  Mary of the Passion      ( 1839-1904 ).

18.  Marianna Cope                  ( 1838-1918 ).

19a.  Maria Schinna                 ( 1844-1910 ).

19b.  Mother Teresia of Calcutta 

19b.  Pius XII                            ( 1876-1958 ).

19c.  Peter Claver                    (1580-1654 ). 

19d.  RAPHEL KALINOWSKI   1835-1907.

19e.  PEREGRINE LAZIOSI

20.  Sankta Jeanne D´`arc       ( 1412-1431 ).

21.  Sankt petrus Canisius      ( 1521-1597 ).

22.  Sankt Frances Xavier Cabrini ( 1850-1917 ).

23.  Sankt Camillus de Lellis   ( 1550-1614 ).

24.  Sankta Rose Venerini         ( 1656-1728 ).

25a.  Sankt Anthony of Padua   ( 1195-1231 ).

25b.  Saint Andrew Avelino       (  1521-1608 ).

25c.  SAint Avellino

25d.  Saint  Dominic

26.  Sankt Charles of Borromeo ( 1538-1584 ).

27.  Sankt Ignatius of Loyala   ( 1491-1556 ).

27b.  Saint Josemaria Escriva  ( 1902-1975 ).

28a.  Sankta Catherine of Siena  (1521-1608 ). 

28b.  Sankta Gemma Galgani  1878-1903.

29a.  Sankta Lucia                       ( 283-304 ).

29b.  Sankt Valentius                  ( död 14/2 269 ).

29c.  Sankt Pelegrine               ( 1260-1345-05-01 ). 

29d.  Sankt Franciskus av Assi  ( 1181-1236   ).

29e.  Sainte Marguerite-Marie  ( 1647-1690 )

29f.   Saint Ignatius loyala

30.  Ursicinus of Saint-Ursanne ( Gog c. 625 ).   

31.  Roque Gonzalez de Santa Cruz 1575-1628

NEKAD VISHET OCH KLOKHET ::: FÖRSLÖSAD TID.

1600.  Lyssna på ärelystenheten ::: människans undergång.

1601.  Saktmodigheten ::: bevarar hjärtat saktmodigt.

1602.  Ödmjukheten ::: bevarar hjärtat ödmjukt.

1603.  Vreden och häftigheten ::: idel tomhet.

1604.  O-behärskad tunga ::: idel tomhet.

1605.  Lata händer ::: gör ingen nytta.

1606.  Törstig längtan efter ödmjukhetens rikedomar.

1607.  Törstig längtan efter saktmodighetens rikedomar.

1608.  Argsinte o-vännen splittrar vänskapen.

1609.  Känner inget intresse för vreden : vredesutbrottet. 

1610.  Missmodet : uppgivenheten :: erbjuder

sitt kontrollbehov.

1611.  Vara missmodets : uppgivenhetens trälar

och slavar  vad ger det Livet.

1611a.  Ärelystne : o-vännen splittrar vänskapen.

1611b.  Makt-lystne o-vännen splittrar vänskapen.

1611c.  Makt-fullkomlige o-vännen splittrar

     vänskapen.

1612.   O-behärskad tunga o-vännen

för tystnadens tunga.

1613.   Aktiv skade-görelse ger inget till Livet.

1614.   Finns fara för andra-hands information

liten lögn kan bli en stor lögn.

1615.  Snurrigheten tids-tjuven : energi-tjuven.

1616.  Arrogantiskt beteende : övermodets

erbjudande.

1617.  Vi väljer själva ::: vårt beteende.

1618.  Sinnliga dimmoln av vrede : häftighet

deras falska skade-erbjudanden.

1619.  Vreden och häftigheten : besvikna när

deras erbjudande ej besvaras.

1620.  Sinnliga dimmoln av skrytsamhet

hennes falska skade-erbjudanden. 

1621.  Sinnliga dimmoln av stolthet och övermod

deras falska skade-erbjudanden.

1622.  Besvara stressade tungor  med tystnaden.

1623.  Besvara hånfulla ord med tystnaden.

1624.  Besvara skrytsamma ord med tystnaden.

1625.  I tacksamhet besvaras med-människors erbjudanden.

1626.  Tiden har sin tid.

1627.  I övermodet : stoltheten saknas med-känsla  medömkan.

1628.  I saktmodet : saknas vreden häftigheten.

1629.  O-måttliga stressen  våldtar sig på tiden.

1630.  Hjärtats kärlek värdesätts av alla människor.

1631.  Givmildheten och förnöjsamheten

värdesätter livet. 

1632.   Laglösheten förvirrar nationer.

1633.   Laglöshetens trälar och slavar utför

sin egen vilja.

1634.   Laglösheten  undervärderar människors värde.

1635.   Laglösheten stiftar sina egna lagar.

1636.   Förvirringen och oron saknar själens trygghet.

1637.   Massmediala har många erbjudanden

vilka besvarar jag?

1638.   Massmediala kontrollerar min tankevärld.

1639.   Människan har sitt eget val.

1640.   Snurrighetens drängar o-frihetens trälar.

1641.   Snurrighetens träldom : slaveri

trädbinder tankar och hjärtan.

1642.   Fladdrande ord : innehålls-lösa ord.

1643.   Agnars ord  lätta ord för vinden.

1644.   Agnars lätt-vägda ord  fåfängliga ord.

1645.   Agnars lätt-vägda ord  för vindens styrka.

1646.   Tacksamma ord tung-vägda ord.

1647.   O-tacksamma ord agnars lätt-vägda ord.

1648.   Vara tacksamhetens tjänare & tjänarinnor

bättre än vara otacksamhetens.

1649.   Ödmjukhetens tjänare Och tjänarinnor

bättre än vara högmodets.

1650a.   Saktmodighetens tjänare & tjänarinnor

bättre än vara ilskenhetens.

1650b.  Snällhetens tjänare & tjänarinnor

bättre än var elakhetens.

1650c.  Barmhärtighetens tjänare Och tjänarinnor 

1651.   Fattige : hemlöse :: svage ::: de små

söker hjälpande : tröstande uppmuntrande händer.

1652.   Sorgsne söker hjälpande : tröstande

uppmuntrande ord och händer.

1653.   Ödmjukhetens lärdom : förändrar hjärtan

:: tungans ord  tankevärlden.

1654.   Ömhetens : ömsinthetens lärdom

förändrar hjärtan tungans ord tankevärlden.

1655.   Saktmodighetens slipning slipar bort vreden : häftighetens inflytande i hennes tankevärld

hjärta tungans ordval.

1656.   Ödmjukhetens slipning slipar bort övermodet : stolthetens inflytande i hennes tankevärld hjärta tungans ordval.

1657.   Saktmodighetens diamant  finslipade

värde  dyrbarare än vredens : häftighetens

      inflytande.

1658.   Ödmjukhetens diamant  finslipade värde

dyrbare än övermodets : stolthetens inflytande.

1659.  Milda och barmhärtiga ögon återspeglar hjärtats mildhet : barmhärtighet.

1660.  Ödmjuka ögon återspeglar hjärtats ödmjukhet : litenhet enkelhet.

1661.  Saktmodighetens ögon återspeglar

saktmodigt hjärta.

1662.  Ödmjukheten accepterar sin nästas olika

genetiska livsstil och livsföring.

1663.  Vara förslavad under deppigheten : missmodet  uppgivenheten ::: inte hälsosamma

     belönings-lösa.

1664.  Sakna frimodigheten förlorar frimodighetens

       belöning.

1665.  Brist på glädjefyllt hjärta ::: förlorar glädjens

      belöning.

1666.  Rädslan göra misstag ::: frimodighetens förlorare.

1667a.  O-frimodigheten ::: lyssnar på rädslans

     lögner.

1667b.  Lyssna på rädslans lögner förstör

frimodigheten.

1667c.  Rädslans  lögner hatar frimodigheten.

1668.  Rädslans lögner trälbinder hjärtan

tungors tal & tankar.

1669a.  Rädslan träldom förslavar människors

        handlingsförmåga.

1669b.  Rädslan vad o-nyttig den är.

1669c.  Rädslan var o-önskad den är.

1670a.  Frimodigheten ::: frigör människans

       handlingsförmåga.

1670b.  Frimdigheten vad nyttig den är.

1670c.  Frimodigheten tillgänglig för Alla.

1671.  Rädslans ord  sprider rädsla.

1672.  Modlöshetens ord  sprider modlöshet.

1673.  Frimodighetens ord  sprider frimodighet.

1674.  Hopplöshetens ord  sprider hopplöshet.

1675.  Uppgivenhetens ord  sprider uppgivenhet.

1676.  Kärleksfulla ord  sprider kärlekens ljuva och sköna atmosfär.

1677.  Ödmjukhetens ord sprider ödmjukhetens ljuvlighet och skönhet.

1678.  Saktmodighetens ord  sprider saktmodighetens ljuvlighet och skönhet.

1679.  Rädslan saknar  frimodighetens ljuvlighet och skönhet.

1680.  Hatfulla ord  saknar kärlekens ljuvlighet och skönhet.

1681.  Övermodet : stoltheten saknar ödmjukhetens ljuvlighet och skönhet.

1682.  Ödmjukhetens själv-utgivande händer :: saknas av stoltheten : övermodet.

1683.  Saktmodighetens själv-utgivande händer ::: saknas av vreden : häftigheten.

1684.  Kärlekens själv-utgivande händer : saknas

av hatet  kärlekens fiender.

1685.  Svårt få tröst : hjälp :: uppmuntran från

sorgset hjärta.

1686.  Svårt få tröst : hjälp :: uppmuntran från

högmodigt :::: övermodigt hjärta.

1687.  Svårt få tröst : hjälp :: uppmuntran från

vreden och häftigheten.

1688.  Svårt få tröst : hjälp :: uppmuntran från

bittert hjärta.

1689.  Rädslans gissel : plågoris :: sargar :: förblöder mäniskors-hjärtan.

1690.  Människans rädsla : hennes plågoris  gissel.

1691.  Det som inte är sant  visar sig i lögner.

1692.  Lögnen inbjuder sig i människors hjärtan

Och tankevärld.

1693.  Lögnens redskap : seendet  hörandet

tungans tal  missbrukat känsloliv.

1694.  Lögnen lever på falskheten : lögnaktigheten

sanningslösheten o-sanningen verklighets-

        förfalskningen fantasi-tankar.

1695.  Lögnaktiga ord : förljugna ord  o-pålitliga ord  fåfängliga ord.

1696.  Lögnare : löftes-förbrytare bedagare falska

      vittnen.

1697.  Talar lögn tala fel-aktiga ord fantasifulla ord  o-sanna ord.

1698.  Människans fria val  välja lögnens eller sanningens livs-vägar.

1699.  Människans frihet göra fria val  välja de ord  

       hon vill tala.

DEN INRE BORGEN.

SJÄTTE BONINGEN.

SJUNDE KAPITLET.

HANDLAR OM PÅ VAD SÄTT SYNDERNA PINAR DE

SJÄLAR SOM GUD HAR FÖRLÄNAT DE NÅDEGÅVOR

VAROM DET HAR TALATS.

INSKÄRPER VILKET STORT MISSTAG DE SJÄLAR

BEGÅR, HUR ANDLIGA DE ÄNMÅ VARA, SOM

FÖRSUMMAR ATT STÄNDIGT HA FÖR SIN ÅSYN

VÅR HERRES OCH FRÄLSARES JESU KRISTI

MÄNSKLIGA NATUR, HANS ALLRAHELIGASTE

LIDANDE OCH LIV, SAMT HANS ÄRORIKA MODER

OCH HELGONEN.

ÄR TILL STORT GAGN.

1.  Ni kunde tycka, mina systrar, att de själar som Herren har förbundit sig med på ett så särskilt

        sätt borde känna en sådan trygghet att de

alltid kunde njuta därav och aldrig behöva frukta för

      något eller gråta över sina synder.

( I synnerhet gäler detta dem som Gud inte har förlänat sådana nådegåvor, ty har han det gjort

        förstår de vad jag nu kommer att säga. )

Att känna sig trygg på det sättet innebär en svår villfarelse.

Ty ju mer vi får ta emot av vår Gud desto mer ökas smärtan av våra synder.

För min del håller jag fast vid att vi aldrig kommer att slippa denna smärta förrän vi kommit därhän

       att ingenting längre plågar oss.

2.  Sant är att smärtan vid skilda tillfällen kan vara

mer eller mindre svår och att den kan yttra sig

       på olika sätt, ty vad själen nu tänker på är inte den pina hon måste lida för sina synder utan på

          hur otacksam hon har varit mot den hon är skyldig så mycket och som i hög grad har förtjänat att tjänas av henne.

Ty genom allt det stora som har blivit henne beskärt fattar hon allt bättre Guds storhet.

Hon förskräcks över att ha varit så fräck, gråter över den ringa vördnad hon visat, tycker sig ha varit så dåraktig i sin dårskap att hon aldrig nog kan

       anklaga sig när hon minns hur hon har övergivit

et så högt Majestät för så låga ting.

Detta minns hon mycket bättre än de nådegåvor hon har undfått, hur stora de än är, både de vi har beskrivit och de som återstår att beskriva.

De tycks strömma över henne som en vattenrik flod, tid efter annan.

Synderna däremot är som dy, ständigt väckta till nytt liv i minnet, och detta är ett mycket tungt kors.

3.  Jag känner en person (FÖRF. SJÄLV ) som hade upphört att önska sig döden för att få skåda Gud men önskade sig den för att slippa känna den

         ständiga pinan av hur otacksam hon hade varit mot den hon var skyldig så mycket och skulle bli skyldig ännu mera.

Hn tyckte att inges ogärningar kunde mäta sig med hennes, ty hon menade att mot ingen annan hade Gud visat större tålamod och större barmhärtighet.

Vad beträffar fruktan för helvetet så finns den inte hos någon av dessa själar.

Vad de fruktar är att mista Gud.

Ofta är denna fruktan mycket svår, men den kommer inte ofta.

Allt vad de fruktar är att Gud tar sin hand ifrån dem så att de frtörnar honom och återfaller i det bedrövliga tillstånd vari de tidigare befann sig.

Sin egen pina eller ära bryr de sig inte om.

Vill de slippa att länge vistas i skärselden beror det mera på att de där är skilda från Gud än på de plågor de har att utstå.

4.  Jag aktar det inte för trygghet ----- hur gynnad en själ än må vara av Gud ------ om hon glömmer i vilket eländigt tillstånd hon tidigare har varit. 

Även om tanken därpå är mycket plågsam är den till stor nytta.

Kanske är det därför att jag har varit så fördärvad som jag tycker så och av det skälet alltid minns det.  

De som har varit goda känner inte på det sättet,

   även om det alltid finns sprickor vi lver i denna

         dödens kropp.

För denna pina finns det ingen lindring i att tänka på att Vår Herre har förlåtit och glömt våra synder.

Snarare ökar det plågan att se så stor godhet och nåd slösas på den som inte har förtjänat något annat än helvetet.

Jag tror att detta var det stora martyriet för

     Sankte Petrus och för Magdalena.

Ty då de hyste en så stark kärlek och hade mottagit så många nådebevis och så klart hade fattat Guds storhet och majestät,måste deras lidande

        ha  varit mycket svårt och fyllt av den

djupaste smärta.

5.   Kanske tänker ni att den som har kommit i åtnjutande av så höga ting inte längre kan meditera över mysterierna i Vår Herres Jesu Kristi allraheligaste Mandom, eftersom allt här upplöser sig i kärlek.

Detta är något som jag utförligt har skrivit om på ett annat ställe ( VIDA kap. 22 ), och fastän jag har blivit motsagd och tillsagd att jag inte begriper det

      här ( de säger nämligen att det finns vägar som Vår Herre leder oss in på, och att sedan vi har gått

           de första stegen ärdet bäst att hålla sig till de gudomliga tingen och fly de kroppsliga ) 

        så vägrar jag att erkänna att det är en god väg.

Det kan hända att jag har fel eller att vi alla säger detsamma.

Menjag insåg klart att här försökte djävulen föra mig vilse, och jag har blivit vis av skadan.  

Därför ämnar jag en gång ----- jag har gjort det många gånger förut ------ tala med er om detta,

      på det att ni må gå frammed största försiktighet ( märk väl att jag varna er för att tro den som säger något annat ).

Jag skall försöka göra mig bättre förstådd än tidigare.   

Om någon, somhan harlovat, händelsevis skulle skriva om detta gjorde han väl i att gå på bredden i sin framställning, ty att ge ss som förstår så föga en

       kort sammanfattning kan leda till stor skada.

6.  Sålunda menar en del själar att de inte kan fästa sina tankar på Kristi Lidande.

Då kan de än mindre tänka på den Allraheligaste Jungfrun och Helgonens liv, vilket är till största hjälp och uppmuntran att minnas.

   

Jag kan inte fatta vad de tänker på:

      även om änglarnas andar, som är skilda från allt kroppsligt, ständigt kan vara inneslutna i kärleken,

          är detta inte möjligt för oss, som lever i

denna dödens kropp.

För oss är det nödvändigt att umgås med, tänka på och efterfölja dem som under våra egna jordiska villkor har utfört sådana storverk till Guds ära.

Värst vore att med vett och vilja dra sig undan allt

      vårt goda och vår enda hjälp, som är Vår Herres Jesu Kristi allraheligaste Mandom.

Jag kan inte tro att de gör detta, utan attde inte förstår sig själva och därmed åsamkar både sig och andra stor skada.

Åtminstone vill jag försäkra dem att de inte kommer in i de två översta boningarna; ty de har förlorat vägvisaren ----- som är den gode Jesus ------ kan de

       inte finna vägen ( det är bra nog om de tryggt

kan hålla sig kvar i de föregående ).

Denne Herre säger atthan är vägen; likaså säger Herren att han är ljuset och att ingen kan komma till Fadern utan genom honom, och att den som har

        sett mig har sett min Fader.

Man säger att dessa ord kan ges en annan mening.

Jag för min del vet ingenting om några sådana meningar; min själ har alltid funnit den vanliga tolkningen sann och farit mycket väl därav.

7.   Det finns flera själar ----- och många är de som har talat med mig om den saken ----- som när Vår Herre har bbehagat skänka dem den fulländade

          kontemplationen ständigt vill vara kvar i det tillståndet, vilket är omöjligt.   

Men de håller sig så fast vid den nåd Herren har bevisat dem att de inte som förut kan övertänka Kristi lidandets och livs mysterier.

Jag vet inte vad det beror på, men det är mycket vanligt att förståndet i dylika fall blir mindre lämpat för meditation.

Jag tror att orsaken bör sökas däri att då meditationen helt går ut på att söka Gud och då själen en gång har funnit honom och har vant sig vid

       att med viljans kraft söka honom på nytt,

så ville hon inte längre trötta ut sig med förståndsövningar.

Likaså förefaller det mig att sedan viljan nu en gång begagna sig av den andra, om så ske kan.

Detta är inget ont i detta, men det kommer att bli omöjligt ------ särskilt innan själen har nått dessa översta boningar ---- och tid går förlorad, eftersom

       det ofta är nödvändigt att ta förståndet till hjälp

för att tända viljan.

8.  Lägg märke till denna punkt, mina systrar, ty den är mycket viktig, och därför vill jag förklara den ytterligare.

Själen önskar bli helt fylld av kärlek och vill inte veta av något annat.

Men hur mycket hon än vill kan hon det inte,

ty även om viljan inte är död är den eld som brukar

      tända henne döende, och det behövs något för att blåsa liv i den så att den så att det skall hetta till. 

Skulle det vara bra för själen att förbli i en sådan torka, i hopp om att eld från himlen måtte tända detta hennes offer av sig själv till Gud, som det

        hände vår Fader Elias?

Nej, förvisso, det är inte bra att hoppas på under.

Sådana gör Herren när de är till nytta för just denna själ, som jag redan har sagt och kommer attsäga gång på gång.

Men Hans Majestät kräver attvi skall anse oss så fördärvade att vi på intet sätt förtjänar dem; istället bör vi så gott vi kan hjälpa oss själva.

Och för min del menar jag att det är detta vi måste göra allt intill vår död ------ hur sublima våra böner än må vara.

9.  Sant är att för den som Herren har flyttat in i den sjunde boningen är det mycket sällan ----- om ens någonsin ------- nödvändigt att ha sådan omsorger,

        av skäl som jag skall lägga fram när vi hinner dit, om jag kommer ihåg det. 

Där är själen aldrig skild från närvaron av Vår Herre

Krisus, utan på ett underbart sätt är hon alltid delaktig av hans gudomliga och mänskliga natur

        i förening med varandra. 

När alltså den eld jag har talat om inte är tänd i viljan och vi inte känner oss i närvaro av Gud,    

       är det nödvändigt att söka honom.

Det är vad Hans Majestät vill att vi skall göra -----

som bruden i Höga Visan ----- och vi bör fånga de skapade varelserna vem som har skapat dem ------

        som Sankt Augustinus säger, jagtror i hans Meditationes eller Confessiones ( I DE SENARE, ELLER ORDAGRANNARE I SOLILOQUIA ).

Må vi inte vara som dumma oxar och förspilla tiden med att vänta på det som redan är oss givet.

Ty i början kan det gå ett år eller till och med flera innan Herren skänker oss något liknande.

Hans Majestät vet varför.

Det tillkommer inte oss att önska eller vilja veta något om detta.  

Vi känner vägenn som vi har att gå för att uppfylla Guds bud och råd.

Må vi vandra fram på den med stor omsorg, ständigt tänkande på hans liv och död och på hur mycket

        vi är honom skyldiga.

Vad övrigt är följer när det behagar Herren.

10.  Nu kan de svara att de inte kan stanna vid detta.

Och enligt vad jag har sagt harde på sätt och vis.

Ni vet att ett är att tänka med förståndet, ett annat att sannfärdigt återge minnet av vad förståndet har tänkt.

Ni säger kanske att ni inte förstår mig, och det kan sannerligen vara så att jag själv inte förstår att uttrycka mig begripligt.

Men jag skall försöka så gott jag kan.

Vad jag kallar meditation är att med förståndet grundligt övertänka sådant som detta:

     vi börjar med att besinna den nåd Gud har visat oss genom att skänka oss sin enfödde Son,

         men vistanar inte där utan går vidare till

hela hans ärorika livs mysterier; eller vi börjar med

         bönen i Örtagården och låter inte tanken stanna förrän den har komit fram till Korset;

         eller vi tar ut enstaka episod i Passionshistorien, till exmpel Kristi fängslande, och tränger in i detta mysterium genom att meditera

         över vad som är att tänka och känna inför sådant som Judas förräderi, apostlarnas flykt och allt det övriga.

Detta är ett utomordentligt och mycket förtjänstfullt

sätt att bedja.

11.  Det är detta jag syftar på när jag talar om att

de kanske har rätt, dessa själar som Gud har behagta lyfta upp till d eövernaturliga tingen och den fulländade kontemplationen.

Som jag har sagt vet jag inte varför, men vanligen kan de det inte ( DVS. ÄGNA SIG ÅT OVANNÄMNDA MEDITATIONER ).

Dock må ingen ( med skäl, menar jag ) sga sig vara ur stånd att uppehålla sig vid dessa mysterier

      eller ofta ha dem för ögonen ------ särskilt när den katolska Kyrkan firar dem.

Inte heller är det möjligt att en själ som har fått ta emot så mycket av Gud skullekunna förlora ur minnet alla dessa tecken på kärlek, ty d eär levande gnistor som mer och mer tänder själen till att älska Vår Herre.

Hon förstår sig inte själv, men hon förstår dessa mysterier på ett mera fulländat sätt, ty förståndet framställer dem för henne och inpräglar dem i

       hennesminne så att endast åsynen av Herren liggande framstupa i Örtagården, höljd av

          fasansvärd svett, är nog inte bara för en timma utan för många dagar.

Med en enda blick fattar vi vem han är och hur tacksamma vi har varit mot den som har utstått

      så svår pina.

Genast skärps viljan --- om också inte känslomässigt --- till att önska i någon mån tjäna den som har visat så stor barmhärtighet, och lida

       en smula för den som har lidit så mycket för oss, tillika med annat liknande som tar minnet ochförståndet i besittning.

Jag tror detta är orsaken till att man inte längre står ut med att begrunda Passionshistoren och tycker sig inte ens kunna tänka på den.

12.  Om denna förmåga  till medtation saknas är det bra att söka återvinna dn.

Ty jag kan inte fatta hur den allra högsta kontemplativa bön skulle kunna hindra den, och jag håller det ingalunda för något gott att inte ofta öva sig i sådana meditationer.

Om Herren vill avbryta dessa övningar, så mycket gärna för mig, ty även om själen inte vill det  

      måste hon låta det ske.

Jag håller det för alldeles säkert att detta sätt att framskrida inte är ur vägen utan till stor hjälp för allt som är gott.

Den själ som hårt har arbetat med de förståndsövningar jag beskrev i början anser jag för min del ur stånd till sådant sedan hon har nåTt högre upp.   

Men det kan hända att hon förmår det, ty ud leder själarna på många olika vägar.

Inga må fördömas för att de inte går den vägen, och inga må förklaras oskickliga att njuta av så stora nådegåvor som är inneslutna i vårt högsta godas,

          Jesu Kristi mysterier. 

Ingen ---- hur andlig han må vara ------ skall få mig att tro att det kan gå väl dem förutan.

13.   Det finns själar som början och även i mellanstadiet har nått fram till vilans bön och där

       har förnummit de njutningar och fröjder som Herren skänker.

De finner det vara något mycket stort att alltid få njuta av detta.

Må de tro mig och inte vara så hänförda ----- som jag

har sagt på ett annat ställe ( VIDA ) ----- ty livet är långt oh fullt av många vedermödor.

Vi tvungna att betrakta vårt mönster Kristus, hur han uthärdade dem, och hans apostlar och helgon,

       för att nå fulländnng.

Den gode Jesus är ett altför gott sällskap för att vi skulle avstå från det eller från hans Allraheligaste moders.

Han sätter stort värde på att vi sörjer över hans pina, även vi därför ibland måste avstå från våra egna nöjen och njutningar.

Så mycket, mer mina döttrar, som bönens fröjder inte så vanliga att det inte är tid för allt möjligt annat.

Om någon sade mig at de ständigt varade skulle

finna det misstänkt, jag menar om det jag talat om ( MEDITATIONERNA ) aldrig skulle kunna

äga rum.

Beflita er alltså om detta ock sök komma ur villfarelsen och akta er av alla krafter för sådana hänförelser.

Om dett ainte räcker till så tala om det för priorinnan så att hon kan ge er ett uppdrag som är nog besvärligt för att avvärja faran; åtminstone

        för hjärnan och huvudet är den mycket stor om den blir långvarig.  

14.   Jag tror mig tillräckligt ha klargjort att inga

-------- hur andliga de än är ------ bör til den grad undfly de kroppsliga tingen att de anser tankarna på Kristi

             allraheligaste Människonatur rent av vara till skada. 

Man anför vad Herren sade till sina lärljungar, att det var nyttigt för dem att han gick bort. 

Men detta kan ag inte gå med på.

Förvisso sade han nte så till sin Allraheligaste moder, ty hon var fast i tron och visste at han var på en gång Gud och människa.

Och fastän hon älskade honom mer än de andra hade hon nått en sådan fullkomning att tanken på

    hans mänskliga natur snarare var henne till hjälp.

Apostlarna bör ännu inte ha nått den fasthet i tron

      som de sedan fick och som vi har skäl att ha nu

för tiden.

Jag säger, mina döttrar, att jag håller den väg jag beskrivit för att vara en farlig väg, och slår vi in på den kan djävulen komma så långt med oss att vi

           förlorar andakten inför det Allraheligaste Sakramentet.

15.  Den villfarelse jag själv råkade in i förefaller mig inte ha gått så långt, utan bestod i att jag inte

       hade samma lust som för att tänka på

Vår Herre Jesus Kristus; i stället ville jag vandra i den där hänryckningen, i väntan på den där trösten.

Men jag insåg klart att detta skulle gå illa, ty då de ljuva tillstånden inte kunde hålla i sig ständigt fladdrade tanken hit och dit, och själen --------

       tyckte jag ------ liknade en fågel som flaxade omkring och inte visste ar den skulle så sig ner.

Mycken tid slösades bort utan tillväxt i dygder

eller framsteg i bönen.

Jag förstod inte skälet och skule ----- förefaller det mig ------ inte ha förstått det, efersom jag tyckte mig stå på mycket skär grund, om jag inte hade blivit

        upplyst om saken av en Guds tjänarinna

( NUNNA ) som jag talade med om denna min

form av bön.

Sedan dess insåg jag klart hur vilse jag hade gått,

      och jag upphör aldrig att gräma mig över att det var en tid då jag inte fattade att inget stod att

         inget stod att vinna på en så stor förlust.

Och även om det vore möjligt önskar jag mig inga goda gåvor utom dem jag får av honom från vilken allt gott kommer.

Vare han prisad i evighet, amen.