Alla inlägg under december 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 december 2016 06:13

TRONS MEDITATION.


I KÄLLAN.


GUDS INRE SKÖNHET.


Människan vet att de "strömmar av levande vatten"

( Joh 7:38 ), som oavlåtligt springer upp i henne inte är något enahanda, enformigt och ensligt vattendrag utan ett enda källsprång, där tre skilda vattenådror flyter upp och in i varandra.


Hon behöver inte bara stamma fram några gissningar utan kan säga JAG VET.


"Jag vet att strömmen som blir född av brunnen okuvlig och allsmäktig är befunnen .......


Ett tredje vatten fött av strömm och källa, ser jag

från dessa lika mäktiga välla".


Till sitt väsen är vattnet ett, men redan från sitt ursprung -----  om man kan använda detta ord om en källa som är utan ursprung, men själv är ursprung

          till allt annat ----- flyter det fram och springer upp i tre strömmar. 


Allt detta kan människan veta, för denna källa,

Gud, all kärleks källa ----- Treenigheten ----- har gett sig till känna för henne.


Även om den har runnit upp i det fördolda, talar den tydligt till oss och vill rycka oss med i strömvirvel.

         

Och den vill att vi skall vara.


Vår bön är alltid et svar,  ja, människan ÄR svar

och eko.


Genom att leva i enlighet med sitt sanna väsen kan hon faktiskt lära känna källan inom sig.


"I den mån vi verkligen lever, lär vi också känna den saliga Treenigheten", sade Rupert av Deutz

( död 1129 ).


Vi är skapade till Treenighetens avbild.


Det är vår urbild.


Innan vi börjar inse det, förefaller det mesta i  tillvaron dunkelt och oklart.


Men är vi väl börjar öppna ögonen för detta mysterium, ser vi allt klarare.


Sammanhanget, helheten, meningen med allt

framstår med ens tydligare.


Vi får inblick i det som är tillvarons centrum och som lyser upp allt ända ut i periferin.


Vi lär känna Gud inifrån.


"För oss har Gud uppenbarat det genom Anden,

ty det är Anden som utforskar allt, också djupen

hos Gud" ( 1 Kor 2:10 ).


Vi är delaktiga av hans inre liv och verklighet, ja, av hans natur ( 2 Petr 1:4 ).


Av idel nåd dras vi in i denna levande, livgivande

källa, allting ursprung och mål.


Hur nära vi än får komma denna källa, är den ändå outtömlig för oss.


Guds treeniga mysterium förblir ogenomträngligt  för all evighet.


Samtidigt som vi lever av och  för detta Oändliga drar det sig undan med ett slags diskret skygghet.


Gud kan aldrig fångas in helt och fullt av människan.


Hans skönhet bländar oss alltid.


Källan övergår vår fattningsförmåga.


Det är inte så mycket vi som skall fatta honom som att LÅTA OSS fattas och gripas av honom.


Men Gud har lättat på förlåten och låter oss få veta precis så mycket om hans outsägliga mysterium

       som vi behöver veta för att leva.


Treenigheten är alltid mysterium och som sådan förblir det alltid nytt.


Hur djupt vi än tränger in i honom, förblir han ändå ny och outrannsaklig.


Det är detta nyhetens ständiga behag som drar oss allt djupare in i gemenskapen med honom.


Hans mysterium blir aldrig gammalt och tråkigt.


Bönen är vårt sätt att leva i och av detta nyhetens behag och förundras över hans omätliga storhet

och skönhet.


När vi slutar att förundra oss över honom och låter oss nöjas med något mindre, det är då bönen blir  gammal och nött.


Men i sin kärna är bönen alltid frisk och ny, för bönen är att bada i denna evigt unga källa, som är själva urbönen.


Gud övergår alltid vår fattningsförmåga, sa,tidigt som vi kan förstå och veta något om honom.


Det är denna paradox som yttrar sig på alla upptänkliga sätt i vårt liv och vår bön.


Genom tron når vi verkligen fram till Gud ---- eller rättare sagt är det han som berör oss i vårt innersta

       ------- men ändå förblir han heligt oberoende

och oberörd av vårt sätt att närma oss honom.


Vi kan inte få honom i vårt grepp.


Han är för stor, för ren.


Han är som Gregorius avv Nazians säger

" den första Jungfrun, den heliga Treenigheten".


När vi nu närmar oss Guds innersta hemlighet -----

att han är både en och trefaldig ------ måste vi alltid

       göra det med vördnad, i stillhet.


Vi får gå på tåspetsarna, och i klampa in med träskor på fötterna, för Treenigheten är

      "tystnadens vän". 


Det finns ju ett sätt att tala om Guds inre treeniga liv, som utesluter att det finns oändligt mycket vi inte kan utforska.


Allt vad vi säger om Guds djup är ett ANALOGT sätt att tala om honom.


Genom tron vet vi något om Gud, men inte allt.


Det finns ett visst alltför hurtfriskt och påträngande sätt att tala om Treenigheten, som om vi visste

        precis hur Gud var konstruerad inuti.


Å andra sidan finns det också ett alltför diskret

och tystlåtet sätt, att tala om vi inte visste ett dugg om Guds inre liv.


Men det gör vi, och det är det som är det oerhörda.


Källan har uppenbarat sig.


Vi har blivit upplysta.


En från Treenigheten har kommit till oss i mänsklig

gestalt.


Han som är "strålglansen från ljuset, floden från källan" har uppenbarat sig.


Det är alltid genom en Annans ögon vi får se in i tillvarons innersta djup.


Tron innebär, att vi får del i Sonens sätt att se på

sig själv och på Fadern.


Vi får veta och se, ja, uppleva och smaka att

"Gud är kärlek" ( 1 Joh 4:8 ).


I sig själv är Gud en enda, men ändå gemenskap, annars kunde han inte VARA kärlek, på sin höjd

kärleksfull.


Kärlek är för Gud mycket mer än en egenskap, det är själva hans väsen, hans natur.


Han är enhet i gemenskap.


Hans enhet är att vara tre.


Fadern frambringar, avlar sin Son, om vi nu skall uttrycka det som övergår all avåra begrepp med mänskliga ord.


I Gud finns det en evig födelse, en kärlekens eviga fruktbarhet.


Det tillhör godhetens väsen att dela med sig av sig själv.

Fadern säger:  "Du är min älskades Son, jag har IDAG fött dig"  ( Ps 2:7, Mark 1:11 ), och Sonen svarar:  "ABBA, Fader"  ( Rom 8:15, Gal 4:6 ).


I det eviga nu-ögonblicket blir Sonen född.


Han låter sig älskas av Fadern i, detta nu, som står ovan tid och rum.


Det är också där vi --- i och genom Sonen ---- blir födda och älskade av Fadern.


Vi blir ständigt födda, eler skapade, eftersom skapelsen är något fortgående, något som alltid pågår, även om det har en början i tid och rum.


Vi är aldrig riktigt färdigskapade eller avslutade.


Vi blir ständigt älskade.


Vi är nyfödda barn under hel avårt liv.


Det är något av detta vi erfar i bönen, där vi höjs upp till det eviga nu-ögonblicket, till "Guds aktualitet".


Det är just eftersom vi i Sonen ständigt föds ur och älskas av Fadern som vi blir uppmanade till ständig bön ( jfr Luk 1:1, 1 Tess 5:17 ).


Och det är egentligen mer ett nyktert konstaterande än en from befallning.


Det är helt enkelt så: det ber ständigt i oss.


Fadern och Sonen talar där till varandra.


Fadern har talat ett Ord, de teviga Ordet som  genljuder ovan tid och rum, men också i oss som

      lever i den skapade dimensionen avtillvaron.


Kärleken mellan Fadern och Sonen är så stor och fruktbar att den Helige Ande frambringas eller utandas av all evighet.


I Gud finns det inte bara evig födelse utan också evig andning.


Fadern och Sonen binds till varandra genom Andens kärleksband.


Genom Sonen frambringar Fadern, Anden, som utgår både av Fadern och Sonen som ur en

och samma källa.


Fadern är ju källans fullhet, urkällan inom det treeniga livet.


Allt kommer från honom.


Han är enhetens grund.


Både Sonen och Anden utgår ur honom, men på olika sätt.


Den Helige Ande är Faderns Ande, men han är också Sonens Ande ( jfr Joh 20:22 ).


Också i oss andas det.


Ja, över och i allt skapat är Anden utgjuten.


Fadern och Sonen utandas sin Ande för att ge liv,

gudomligt liv.


Det är det som är vårt sanna liv.


Det tycks alltså råda liv och rörelse inom Gud:

ständig födelse, ständig utandning.


Evig år.


Evig vår.


Evig ungdom.


En dynamisk process utan början eller slut.


Känslan finns alltid.


Den är en enda, men ändå på tre olika sätt.


Till sitt väsen är Gud en enda.


Men i denna enhet finns det av all evighet en trefald.


I Gud strider inte enhet och mångfald mot varandra.


Enheten är fullständig, men inte likriktad, uniform.


I själva enheten finns det olika sätt att vara ett.


Fadern är ett med sin Son i Andens enhet.


De tre gudomliga personerna har allt gemensamt

utom sina olika inbördes relationer.


Att vara person eller HYPOSTAS ( grek. grudval ) är

-------- inom Treenigheten ----- att vara relation.


Det är alltså något annat än att vara person i vanlig bemärkelse.


Fadern är Fader bara därför att han har en Son,

som utgår av honom.


Sonen är Son bara därför att han utgår från Fadern

( jfr Joh 13:3).


Fadern ger allt åt Sonen och Sonen ger allt tillbaka till Fadern.


Deras ömsesidiga band är så starkt och oupplösligt att det är en person, en relation:

       den helige Ande.


En kärlekens eviga rörelse pågår ständigt i Gud

och den fortplantar sig också utanför honom. 


Källan är så bräddfull, att den svämmar över.


De gudomliga personerna är olika varandra, men ju mer olika varandra de är dsto större är också deras enhet.


Det som gör att de är så olika, alltså deras inbördes olika relationer, binder dem samtidigt närmare varandra. 

       

Relationerna mellan personerna är ursprungliga, så ursprungliga, att det är dessa relationer som gör att det finns tre personer i Gud.


I Gud kan man inte skilja mellan före och efteråt.


Han är en och tre, eller rättare sagt trefaldig enhet, av all evighet.


Det är denna skillnad i överensstämmelse som gör att Treenigheten i sig själv finner sin fullhet

och salighet.


Gud behöver ingenting utanför sig själv, men ändå är han överströmmande, utåtriktad godhet.


I sig själv är Gud ständig dialog mellan Fadern och Sonen i Andens enhet.


Eftersom det finns dialog i Gud, kan vi också leva i dialog med honom.


Vi behöver denna ständiga dialog för att lär akänna honom -------- och också oss själva.


Utan honom, som är vår urbild, är allt i vårt liv obegripligt. 


Den inblick vi får i Treenighetens inre liv kastar också ljus över vårt eget liv.


Hur upphöjd Gud än är över oss, uppenbarar allt det

vi vet om honom också något om oss själva.


Tre verb som ibland används i treenighetsteologin kan visa oss på denna sanning.


Det första ---- RELATERA har vi redan stött på.


Personerna inom gudomen är alltid relaterade till varandra.


Relationerna inom Gud är gemenskapsskiftande

och samdigt personkonstituerande.


Personerna är inriktade på varandra, på att EXISTERA i och genom varandra.


De går ut ur sig själva för att ge sig åt varandra

och vara till varandra.


Men samtidigt vilar de i sig själva.


Varje person är sig själv, ett "profilerat" jag.


Detta sätt att vara till på kan man kalla att SUBSISTERA, även om ordet kanske inte finns på svenska  ( och i så fall är det ju på tiden att införa

det !).


Dessa tre verb kan ge oss en om än aldrig så liten aning om Guds inre skönhet och rikedom, samtidigt

        som de visar oss på hur vi är menade att leva.


I Gud vilar personerna i sig själva, var och en är ett jag, de subsisterar, de lever i fullkomlig frihet.


Men i Gud är frihet alltid detsamma som kärlek.


Personernas jag skiljer dem inte från deras du.


Tvärtom.


De är alltid relaterade till varandra.


De existerar i varandra.


Därför kan Sonen säga:  "Jag och Fadern är ett"

( Joh 10:30 ).


Alt är gemensamt för personerna inom Treenigheten, allt utom deras inbördes olika relationer.


De lever inte avskilda eller åtskilda från varandra,

      utan förbundna med varandra och i varandra.


Det är ett ömsesidigt genomträngande och inneboende.


Återigen får vi eti ntryck av att det tycks råda liv och rörelse i Gud, men samtidigt vila och ro.


Alla till synes motstridiga ting bringar till enhet.


"I den allraheligaste Treenigheten är en lika mycket som tre tillsammans.


Två är inte mer än en.


De är alla i sitt vara oändliga.


Så är var och en i var och en och alla i var och en,

       var och en är i alla, alla är i alla och alla är ett",

säger Agustinus.


Det går nästan runt i huvudet på oss när vi hör detta.


Och det är helt i sin ordning att gripas av helig yrsel inför Guds svindlade skönhet.


Det är samma slags yrsel vi ofta k änner, när vi i Johannes-evangeliet läser hur Sonen lever i Fadern

       och Fadern Sonen och hur i dras in i deras

ömsesidiga enhet.


Kärleken mellan de tre personerna är så intensiv,

at den förflyttar dem in i varandra.


Deras jag lever mer i deras du.


Detta sätt att genomtränga och bo i varandra,

    som de gudomliga personrna har, kallas på

grekiska PERICHORESIS.


Ingen av de gudomliga personerna reserverar något för sig.


Allt är delat. meddelat, utdelat ------ också utåt.


Därför har vi alla skäl i världen att känna helig yrsel.


Det råder alltså en ömsesidig hängivelse och överlåtelse mellan Fadern och Sonen i Andens enhet.


Vi kan gå ett steg längre och tala om självutgivelse

Och varför inte gå ännu ett steg och som Jean Galot tala om personernas "ömsesidiga självförlust".


Varje person tömmer liksom ut sig själv i denn nadra och ger sig så totalt, att ingeting eget blir kvar.


Det är ju bara genom att utge sig som personen

är relation.


Får vi ännu et steg och tala om ett slags offer

inom Gud?

Vi måste återigen komma ihåg att vi har ett analogt språk.


I sig själv är Gud fullkomlig glädje och osviklig kärlek.


Men det är möjligt att tänka sig det vi kallar kärlek utan någon form av offer?


För oss människor måste det göra ont att älska.


Den som älskar får ju inte behålla något för sig själv, allra minst sig själv.


I Gud tycks det finnas något liknande.


Smärta och glädje är besläktade ting.


Vi kan inte tänka oss en tillvaro utan dessa kontraster i enhet.


Särskilt i bönen är smärta och glädje så invävda i varandra, att det knappast går att skilja dem åt.


Ja, alla de aspekter av tillvaron, som står under rubriken "överlåtelse" ------ tex födelse, död, offer

       ------- består av smärta somleder till glädje.


Något analogt finner vi tydligen också i Gud.


Sonen visar oss ju vad som finns innanför förlåten.



Och Sonen är smärtornas man.


Treenighetens inre smärta och offer ------ om uttrycket tillåts ------ är samtidigt en kärlekens livgivande fruktbarhet.

  

Inom Gud pågår en ständig födelse och en ständig utandning.


Det måste nästan göra ont, samtidigt som det ger en jublande glädje.


Treenighetens fruktbarhet pekar samtidigt på att det i Gud finns något som vi på mänskligt språk

        ------- och något annat har vi inte ---- får kalla kvinnligt.


Naturligtvs är Gud varken man eller kvinna,

menn samtidigt har allt manligt och kvinnligt sin urbild i Gud.


Vi är Guds avbild och återspeglar i någon mån hans skönhet.


Men vi får akta oss för att göra oss gudsbilder,

vare sig de nu är mer maskulina eller feminina,

      som gör honom mer lättfattlig och just därför

döljer hans ogenomträngliga mysterium.


Spänningen mellan det vi vet om Gud och det vi inte

vet gör tron och livet spännande.


Icke-vetandet är som Augustinus säger MATER ADMIRATIONIS ----- förundras och beundrans moder.


Inför Guds obegripligt stora skönhet kan vi egentligen aldrig upphöra att häpna.


Detta är ett tema som går som en röd tråd genom hela den kristna traditionen.


Teresa av Akvila säger ständigt ME ESPANTA -----

jag blir förvånad.


Liksom människan måste bli förvånad över skönheten i Guds mysterium, tycks Gud också

förundra sig över människans mysterium.


Jesus blev ju förvånad både över människors tro

( jfr Matt 8:10 ) och över deras tro ( jfr Mark 6:6 ).


Guds inre, trefaldiga skönhet strålar fram på oändligt många sätt.


Inför detta stora måste vi häpna och förundras.


Trefalden är hans sätt att vara, att leva och att älska.


I sin trefaldighet är han en, denn Ende, unik i sin enhet, men ändå total öppenhet mot allt och alla.


Vem kan förstå det?


"Skönt är det vi ser, skönare det vi vet; men långt skönare är det vi inte fattar", säger Niels Steensen

       ( 1638-1686 ). 

   


 


 









 


    





  


  

 

      


  

 







 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 december 2016 06:13

TRONS MEDITATION.


I KÄLLAN.


TREENIGHETEN.


Människan är som en törstande i öknen.


Hon söker efter den källa som kan släcka

hennes törst.


Hon dras oemotståndligt till flödet med levande vatten.


Ingenting i denna världen kan stilla hennes törst.


Allt som omger henne förmår bara ge henne tillfällig vederkvickelse.


Hon drivs alltid vidare.


Hon får aldrig nog.


Hon når aldrig sitt mål i denna världen.


Denna törst är så djupt inristad i människans hjärta,

att den liksom utgör hennes väsen.


Hon är en törstande och längtande varelse.


Hon vill alltid ha mer och mer.


Bara oändligheten kan fylla henne.


Hon är formad för att ta emot det levande vattnet från den källa, som är alltings ursprung.


Det är det enda vatten som kan stilla hennes törst.


Även den människa, som tycks gå helt upp i den omgivande världen och berusas av dess skönhet,

        bevarar innerst inne en längtan efter den Skönhet som är oändlig.


Ju mer hon tycks drunkna i världen dens strömfåra och sugas in i dess strömvirvlar, desto mindre

       stillad blir paradoxalt nog hennes törst.


Människan har inom sig en rymd, ett tomrum som är menat att ta emot flödet från den eviga, oändliga källan. 


Om hon inte upptäcker denna sin kallelse att VARA ett tomrum och en gränslös öppenhet för denna

         källa, kommer hon ohjälpligt att få erfara tomhetens livsklimat.


Men denna tomhet, vår tids förbannelse, kan vända till välsignelse, om hon upptäcker att hon är formad

        för att vara ett tomrum, där den eviga källan får springa upp, ja, att den redan finns där.


Vi är i en rymd och vi har redan Solen inom oss.


Vi är en flodbädd, där "livets vattenkällor" Upp 7:17 ) får flöda över.


Vi är som en tvättsvamp; vi är kallade att suga upp vattnet från källan och låta oss indränkas helt och hållet av dess fuktighet.


Vi är konstruerade för att ta emot detta livgivande vatten.


Vårt sanna jag förblir obegripligt för oss själva,

tills vi upptäcker VAR vi kan hämta detta vatten.


"En evig källa har i lönndom runnit; jag vet så väl var den sitt läger funnit".


I oss själva rinner denna källa upp. Den eviga källan har själv närmat sig oss ( jfr Joh. 4:14 ).


Även om källan är fördold och gömd, är den likafullt uppenbar.


Den har själv uppenbarat sig för människan.


Vi vet hos vem livets källa ( Ps. 36:10 ).


Vi vet vem som är det levande vattnet.


Vi har ju fått dricka av hans ljuvlighets ström  ( Ps.36:9 ).


Vi vet att källan har vatten till fyllest ( Ps. 65 :10 ).


Detta vatten räcker till för alla.


Det är bara vattnet frånndenna källa, som kan uppmjuka vårt hjärtats hårda åkerjord och jämna

       till vår naturs oregelbundenheter

( jfr 65:11 ).


I motsats till världens alla andra källsprång, som vi själva måste leta oss fram till, har denna källa 

        själv runnit upp i vårt inre.


Där talar den till oss.


Där släcks ------ och väcks ------ vår törst.


Källan finns alltid där.


Det är bara att öppna oss för den.


Den är bara att dricka.


"Den som dricker av det vatten jag ger honom, med ett flöde som ger evigt liv"  ( Joh 4:14 ).


Den eviga källan blir ett källsprång i människans inre redan här i tiden.


På ett fördolt men ändå uppenbart sätt springer det levande vattnet fram inom henne.


Hennes törst efter evighet, oändlighet, kärlek och gemrenskap blir släckt.


Men lika snart som den blir släckt, väcks den på nytt.


Ju mer hennes törst släcks, desto större blir den.


"Jag vet att i det flödet utan botten har ingen vadat mot en strand och nått den."  


Det är egentligen tillvarons största under att människan kan säga JAG VET.


Hon vet vem detta källflöde utan botten är.



Hon vet att Guds kärleks källa skall välla fram för evigt och att hon skall få dricka av dess levande vatten för alltid.


Människan är alltid i stånd att nå fram till källan.


Törsten tyder på att det finns vatten.


Längtan tyder på att det finns Någon som uppväcker och vill stilla den.


Vår längtan är ett eko av en oändligt mycket större längtan.


"Gud törstar efter att man skall törsta efter honom", sade Gregorius av Nazians ( 329?-390 ).


Vi famlar inte i blindo.


Vi leds fram genom det halvmörker, som ofta omger oss och råder inom oss.


Vi har en förmåga att hitta rätt, omvi vill låta oss ledas.


Livet är egentligen inte gåtfullt och skrämmande.


På ytan verkar det ofta så, men inte om vi ser till tillvarons kärna.


Visserligen är livet ofta oförståeligt.


Det är ett mysterium.


Men ett mysterium som inte är något hotande och farligt, utan något oändligt vänligt och intagande, även om det förblir ogenomträngligt.


Människan har en inbyggd förmåga att nå fram till tillvarons innersta mysterium.


Till sitt väsen är hon ett eko, en reflektion av detta mysterium.


Hon ropar inte ut i tomma intet.


Det finns Någon som ropar i henne ( jfr Rom 8:15,

Gal 4:6 ).


Hon ropar bara tillbaka och försöker svara.


Människan är som kyrkofäderna säger CAPAX DEI:

     hon har en gudskapacitet.


Hon kan förstå vad livet går ut på. 


Hon kan nå fram till kärnan, till källan, även om den samtidigt vida övergår hennes kapacitet.


Ändå kan man med Johannes av Korset hävda,

att hon har "en oändlig kapacitet"

( BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL II, 17,8 ),

        eftersom hon är skapad för att ta emot själva

Oändligheten.


Hon kan lära känna honom som är livets källa.


Hon blir delaktig av hans livgivande vatten, för hon är inte bara CAPAX DEI utan också PARTICEPS DEI,

      delaktig av Gud.


Hon är bara till genom honom.


Hon kan bara förstå sig själv genom honom.


Ett eko kommer aldrig ur tomma intet.


 


 

     


 

           


 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 december 2016 06:12

DEN INRE BORGEN.


SJÄTTE BONINGEN.


FEMTE KAPITLET.


FORTSÄTTNING AV DETSAMMA, SAMT EN


FRAMSTÄLLNING AV HUR GUD HÖJER SJÄLEN


GENOM EN ANDES FLYKT AV ANNAT SLAG ÄN DET


SOM REDAN BESKRIVITS.


FÖRKLARAR VARFÖR DET KRÄVS MOD


HÄRVIDLAG.


ÄVENSÅ SÄGS NÅGOT OM DENNÅD HERREN


FÖRLÄNAR PÅ ETT SÅ LJUVLIGT SÄTT.


ÄR TILL STOR NYTTA.


1. Det finns ett annat slag av hänryckning som jag kallar andens flykt ------ och även om allt till sitt väsen är ett skiljer det sig mycket åt i vårt innersta.


Ibland känner mann plötsligt en så häftig rörelse i själen att anden tycks hasta fram med en snabbhet som inger stor skräck, särskilt i början.


Därför säger jag att det krävs mycket med av den som Gud har tilldelat denna nådegåva, tillika med tro och tillit och ödmjuk undergivenhet så att

          Vår Herre får göra vad han vill med själen.


Tror ni att det bara blir en smula oro hos den som är vid sina sinnens fulla bruk när själen på detta sätt blir utom sig  ( och kroppen med henne, efter vad vi har läst här och där )

        utan att man vet varav det kommer, eller från vem, eller på vad sätt?


Ty i början kan man inte vara säker på denna plötsliga rörelse kommer från Gud.


2.   Finns det något medel at stå emot?


Ingalunda.


Vad värre är ------ det har jag fått lära mig av enviss person ----- motstånd är till skada, ty Gud tycks ha velat låta själen förstå att då hon så många

              gånger och med ett sådant allvar har överlämnat sig i hans händer och av fullaste vilja helt erbjudit sig åt honom, så bör hon finna sig

         i att inte längre i minsta avseende råda över sig själv; hon blir bara ryckt bort med ännu större kraft.


Och nu fattar hon att hon inte förmår mer än ett halmstrå när de dras till bärnstenen, som ni kanske har sett; hon vilar i hans händer som har en sådan

          makt, och finner det säkrast att göra en dygd av nödvändigheten.


Och eftersom det var tal om halmstrå, lika lät förmår vår store jätte föra bort anden.


3.  Det förfaller mig som om den vattenbassäng vi talade om ------ tror jag det var i fjärde boningen,

       men jag minns inte riktigt ( IV:2 ) ------ började

fyllas ------ och med vilken ljuvhet och mildhet

------- det vill säga utan någon upprördhet.


Men nu låter denne store Gud, som håller vattubäckarna i sin hand och inte tillstäder havet att flöda över sina bräddar, källorna öppnas för

       att släppa inn vattnet i bassängen

med en kraft att en sådan kraft att en våldig våg reser sig och lyfter upp vår själs lilla skepp

          högt i höjden.


Och liksom ett skepp ingenting förmår, inte heller dess kapten eller någon annan av dess styrmän, när vågorna kommer med sitt raseri och kastar det vart

       de vill, ännu mindre  kan dt inre i själen hålla den önskade kursen, och lka litet kan sinnena

          och själskrafterrna göra mer än vad som är dem föreskrivit; vad det yttre beträffar har det ingenting med saken att skaffa.


4.  Sannerligen, mina systrar, bara genom att skriva detta grips jag av bestörtning över vilken väldigmakt denne store Konung och Kejsare här visar sig äga. 


Hur skall den då verka på var och en som erfar den?


För min del tror jag att om Hans Majestät på samma sätt som han avslöjar sig för dessa själar avslöjade sig för dem som vandrar genom världen till

           förtappelsen, så skulle de, om också inte av kärlek så av fruktan, inte våga förtörna honom.


Olika förpliktelser har inte de som har blivit ledda in på en så upphöjd väg att bruka alla sina krafter

        för att inte väcka denna Herres vrede!


För hans skull bönfaller jag er,mina systrar, att de

       som av Hans Majestät har förlänats dessa eller iknande nådegåvor inte må nöja sigmed att bara ta emot.


Betänk att den som står i stor skuld har mycket

att betala.


5.   Därför krävs det också mycket mod, något som är av största vikt, ty om Vår Herre inte skänker oss det kommer själen ständigt att vandra i den svåraste bedrövelse.


När hon betänker vad Hans Majestät har gjort med henne och sedan vänder sig till sig själv, inser hon hur illa hon har tjänat honom att uppfylla sina

        förpliktelser och hur det ytterst ringa som

hon har gjort är fullt av fel och sprickor och svaghet.


För att inte minnas hur ofullkomlig varje god gärning är ------ om hon nu ens har utfört någon ------

finner hon det bäst att glömma den för att endast

     bära med sig sina synder och förlita sig på Guds barmhärtighet.


Då hon inte har något att betala med får hon ersätta det med det förbarmande ochh den nåd som alltid finns för för syndarna.


6.  kanske svarar han henne som han svarade 

en person ( FÖRF. ) när hon på detta sätt var svårt plågad inför ett krucifix, vid tanken på att hon

       aldrig hade haft något att skänka Gud eller avstå från hans skull.  


Den korsfäste själv tröstade henne med att han skulle ge henne alla de plågor och prövningar som han hade utstått under sit lidande, så att hon

       kunde offra dem åt hans Fader som sina egna.


Harav kände sig denna själ ----- efter vad jag har hört av henne ----- så tröstad och så rik att hon aldrig kunde glömma det utan mindes det var gång hon

         kände sig eländig och hämtade tröst och mod ur vad hon hade fått uppleva.


Jag kunde berätta om andra saker av liknande slag,

ty eftersom jag har umgåtts me dså många heliga och med bönen förtrogna personer känner jag till åtskilliga.


Men för att ni inte skall tro att jag talar om mig själv låter jag bli.


Det jag har sagt förefaller mig vara till stor nytta, för att lära er inse hur mycket det behagar Vår Herre att vi känner oss själva och ständigt besinnar

        vår fattigdom och vårt elände , så att vi

               inte inbillar oss äga något som vi inte har

fått till skänks.


Alltså, mina systrar, för att ta emot detta och mycket annat som erbjuds själen när Herren har lyft henne så högt upp krävs det mod och ----- enligt

        min mening ------ mer på höjderna än i djupen, om själen har den rätta ödmjukheten.


Må Herre i sin nåd förläna oss den. 


7.  För att nu vända oss till andens plötsliga hänryckning så är den av en art som sannerligen tycks tyda på att anden tycks loss från kroppen.


Å andra sidan är det klart att personen i fråga inte är död; hon kan inte säga mer än att hon inte vet om hon har varit kroppen eller inte, under några ögonblick.


Allt som allt förefaller det som om hon hade varit

i en annan värld, mycket olik den vi lever i, och skådat ett annat ljus, så annorlunda än det som

        lyser här nere att om hon hela sitt liv ägnade sig åt att tänka ut dessa och liknande ting,

          så skulle det omöjligen räcka till.


Det händer att hon på ett ögonblick får lära sig

så många saker samtidigt att om hon också arbetade flera år med att passa in dem i sin inbillnings och tankevärld, så skulle hon inte

       lyckas med mer än en tusendedel.


Detta är inte en intellektuell vision utan en bildvision, sedd med själens ögon mycket klarare

       än det vi ser med kroppens, och mycket förmedlas utan ord.


Om vi sålunda ser några av helgonen lär vi känna dem som om vi länge hade umgåtts med dem.


8.  Andra gånger fogas till det man ser med själens ögon, i en intellektuell vision, ytterligare uppenbarelser, särskilt en skara änglar med deras Herre.


Utan att man ser något med kroppens eller själens ögon får man ------- i ett underbart tillstånd som jag

        inte kan beskriva ------ skåda det jag har talat

om mycket annat som det inte finns ord för. 


Den som har varit med om detta och har större skicklighet än jag kan måhända lyckas förklara det,

         även om det förefaller mig mycket svårt.


Om allt detta händer medan man är i kroppen eller inte, det kan jag inte säga.


Åtminstone kan jag inte svära på att man är i kroppen är bedrövad själen.


9.  Ofta har jag tänkt att om solen står kvar på himlen och dess strålar är så starka at de, utan att

        hon flyttar sig, ändå genast når fram hit till oss, så måste själen och anden, vilka är samma sak

        som solen och dess strålar, kunna förbli på sin plats och ändå genom den värmekraft som utgår

          från den sanna Rättfärdighetens Sol höja sig

över sig själv med någon högre del av sitt väsen.


Nå, jag vet inte vad jag säger; vad som är sant är att lika fort som kulan flyger ur hakebössan när man

        ger eld, lika snabbt höjer sig vårt inre till flykt

-------- jag vet inte något annat namn på det, ty även om det inte hörs ett ljud är det så tydligt fråga om

       en rörelse att det omöjligen kan vara en ren nyck. 


När själen, såvitt hon förstår, har kommit utanför sig själv uppenbaras stora ting för henne.


Och sedan hon har återvänt till medvetande om sig har hon vunnit så mycket att hon i jämförelse med det hon har sett aktar allt på denna jorden ringa

      och tycker det vara idel avskräde.   


Hon vandrar vidare här nere i stor pina, och hon ser ingenting av det hon förut brukade finna gott som

        inte nu förefaller henne helt värdelöst.


Herren tycks ha velat visa henne något av det land dit hon är på väg, liksom de spejare Israels folk

       hade sänt ut till det förlovade landet återvände med tecken på dess bördighet; detta för att den mödosamma vägens mödor lättare skulle uthärdas

          i vetskap om vart man är på väg för

att finna ro.


Även om något som så snabbt drar förbi inte förefaller oss vara till stor nytta, är verkningarna i själen så betydande att endast den som har erfarit

            dem kan fatta deras värde. 


10.  Härav inser man klart at det inte kan komma från djävulen.


Likaså är det omöjligt att härleda det från den egna inbillningen; inte heller kan djävulen frambringa

      sådana verkningar i själen att hon förblir i ett tillstånd av frid och stilhet och framsteg.


Särskilt tre ting av allra högsta grad är att märka:

            medvetandet om Gds storhet ----- ju mer låter oss skåda den desto klarare fattar vi den; självkännedom och ödmjukhet, när vi ser hur ett 

          så ringa väsen, i jämförelse med Skaparen av så väldiga ting, har vågat förtörna honom och ändå

         vågar lyfta blicken mot honom;

för det tredje:

att hålla alla jordiska ting för mycket ringa, om det inte är fråga om sådana som kan brukas i en så stor Guds tjänst.


11.  Dessa är de smycken som Brudgummen börjar skänka sin brud, och de är av så högt värde att hon noga aktar sig för att mista dem.


Vad hon har sett är så djupt inristat i hennes minne att jag tror det vara omöjligt för henne att glömma det förrän hon evigt får njuta denna glädje;

       att dessförinnan glömma skulle vara den största olycka för själen.


Men Brudgummen somhar skänkt henne dessa smycken är mäktig nogatt skydda henne mot att

skydda henne mot att förlora dem.


12.  För att väda åter till behovet av mod:

tycker ni verkligen att det är en så obetydlig sak?


Förvisso känns det som om själen lämnade kroppen

när sinnena försvinner utan att man förstår hur det går till.  


Då är det nödvändigt att han som ger oss allt annat dessutom skänker oss mod.


Ni säger att denna skräck blir väl betald; det säger jag också.


Vare han evigt prisad som kan skänka så mycket.


Må det behaga Hans Majestät att göra oss värdiga att tjäna honom, amen.        



 

                                      

 

     

               

 

     

Av Jan-Owe Ahlstrand - 24 december 2016 03:54

#GUDSFRUKTAN ÄR KUNSKAPENS BEGYNNELSE#.


Ords.   1:7.


1400.   Insiktlösheten vägen in i dårskapen.


1401.   Kvinnans inre längtan efter mannens

betryggande närhet.


1402.   Mannens inre längtan efter kvinnans mjukhets närhet.


1403.   Sanningen och lögnen ::: varandras fiender.


1404.   Lögnen : lögnaktigheten :: o-sannfärdigheten

::: sanningslösheten varandras vänner.


1405.   Lögnare : löftes-brytare :: bedragare

::: falskt vittne  varandras vänner.


1406.   Lögnaktig : o-pålitlig :: inte ordhållig

::: förljugen :::: sviklig varandras vänner.


1407.   Talträngde har inte något mål på jorden.


1408.   Vredes-lystne har inte något mål på jorden.


1409.   Argsinte har inte något mål på jorden.


1410.   Äre-lystne har inte något mål på jorden.


1411.   Goda : fina tacksamheten :: funnit sin harmoni och vila i tacksamhetens hjärta.


1412.   Goda : fina ödmjukheten :: funnit sin harmoni

och vila i ödmjukt hjärta.


1413.   Tålamodets finhet : sötma :: ömhet :::

stillar o-tåligt hjärta.


1414.   Saktmodets finhet : sötma :: ömhet :::

stillar vrede-lystet hjärta.


1415.   Tystnadens finhet : sötma :: ömhet :::

stillar o-tystnadens hjärta.


1416.   Ödmjukhetens och litenhetens finhet :

sötma :: ömhet ::: stillar stolhetens och övermodets hjärta.


1417.   Sanningens finhet : sötma :: ömhet

::: stillar lögnaktigt och förljuget hjärta.


1418.   Ömsintheten : kärleken :: ömheten

::: gemenskapens och vänskapens ryggrad.


1419.   Manliga ömheten : omsorgen :: värmen

::: kvinnlighetens innersta längtan.


1420.   Kvinnliga ömheten : omsorgen :: värmen

::: manlighetens innersta längtan.


1421.   Kvinnliga åtrån : trånad :: saknad

::: efter manlighetens ömhet : omsorg :: värme.


1422.   Hjärtats : ömhet :: kärleksfullhet ::

tillgivenhet ::: värme :::: godhet.


1423.   Snällheten : tacksamheten :: finheten

::: mjukheten.


1424.   Snällheten vänder inte fåfängt tillbaks.


1425.   Tacksamheten vänder inte fåfängt tillbaks.


1427.   Finheten vänder inte fåfängt tillbaks.


1428.   Mjukheten vänder inte fåfängt tillbaks.


1429.   Snällheten : godhjärtligheten :: godheten

::: vänligheten :::: godmodigheten ::::: hjälpsamheten :::::: tjänstvilligheten

       varandras vänner.


1430.   Tacksamheten : belåtenheten :: förnöjsamheten  Varandras vänner.


1431.   Finheten : finkänsligheten  goda vänner.


1432.   Mjukheten : medgörlig :: ödmjuk ::: ljuv

:::: mild ::::: älskvärd :::::: ömsint ::::::: saktmodig

:::::::: ömmande ::::::::: varsam.


1433.   Omsorgsfullheten : noggrannheten ::

omtanken ::: omtänksamheten  goda vänner.


1434.   Moderlig omtänksamhet : ömmande ::

ömsinthet ::: mjukhet tänk få äga dem.


1435.   Tålamodet : lugnets väntan :: tidens väntan.


1436.   Tålamodets tid : ger resultat.


1437.   Växa sig in i tålamodets tidsväntan.


1439.   Dröja kvar i tålamodets innersta väntan.


1440.   Tankarnas förhastade beslut : skapar oro

och förvirring.


1441.  Snurrigheten : oron :: förvirringen :::

sårar själs-livet.


1442.  Tåligheten prövar : formar hjärtats villighet ::

in i en djupare gemenskap med tålamodets inre boningar.


1443.  Ståndaktigheten vilar på troheten.


1444.  Sanningen utvecklar sin vilja i ståndaktigheten.


1445.  Uthålligheten prövar : formar hjärtats villighet :: in i en djupare gemenskap med

uthållighetens inre boningar.


1446.  Filosofen David säger : sätt en vakt vid

min mun.


1447.  Munnen och tungan redskapet : vilkens val

:: i hur man talar.  


1448.  Vreden och häftigheten slipar saktmodighetens ädelstenar.


1449.  Hjälpande : tröstande :: uppmuntrande ögon

::: ser andras livs-behov.  


1450.  Bevaka min muns tal.  


1451.  Hjärtats kärleksfullhet och snällhet.


1452.  Tankevärldens ord-förråd : påverkar tungans och hjärtats tal och tankar.


1453.  Aktivera barmhärtighetens hjärta :

betjäna andras vardagliga behov.


1454.  Vreden och häftigheten : inga saktmodiga

tjänare.


1455.  Saktmodigheten : inte vredens och

häftighetens tjänare.


1456.  Seendets och lyssnandets intryck :

förvaras i tanke-världens ordförråd.


1457.  Ansikts-utstrålningen återspeglar själens tankar.


1458.  Det hon talar om finns i hennes hjärtats tankar.


1459.  Ögat som ser : örat som hör :: valet :::

viljan väljer vad örat och ögat lånas ut till.


1460.  Smaka skönheten och ljuvligheten :::

värdesätter och uppskattar livet.


1461.  Fåfänglig självbelåtenhet : självgodhet

goda vänner.


1462.  Kärleksfulla händer : öppna händer.


1463.  Sanningens inbjudan : berörs människors hjärtan.


1464.  Arbetande : flitiga händer :: tänker inte på sig själv.


1465.  Flitiga händer : tjänst-villiga händer.


1466.  Flitiga händer : omsorgfulla :: kärleksfulla.


1467.  Flitiga händer : gör det lilla extra.


1468.  Flitiga händer : skadar ingen.


1469.  Flitiga händer : vaksamma : skötsamma.


1470.  Troheten i flitiga händers utgivande.

Värmer och berör människors hjärtan.


1471.  Ödmjuka hjärtan : känner behov av andras uppmuntran.


1472.  Vara mål-medveten : beslutsam ::

gör livet innehållsrikt.


1473.  Bemöta mänskligheten med ömhet

och värme. 


1473.  Godhetens trädgård ::: bär godhetens frukt.


1474.  Ömhetens : ömsinthetens trädgård ::

bär ömhetens och ömsinthetens frukter.


1475.  Saktmodighetens trädgård : bär saktmodiga frukter.


1476.  Vredens och häftighetens trädgård ::: bär

fåfängans frukter.


1477.  Hjärtats beröring av saktmodet :: förändrar hennes livsstil och livsföring.


1478.  Hjärtats beröring av ödmjukheten :: förändrar hennes lisstil och livsföring.


1479.  Hjärtats berörning vara älskad : uppskattad

:: värdefull ::: förändrar hennes livsstil och livsföring.


1480.  Hjärtats beröring vara ärlig och öppenhjärtlig

::: förändrar hennes livsstil och livsföring.


1481.  Ödmjukheten : enkelheten :: litenheten :::

går ut ur sig själva för att ge sig åt varandra och vara till för varandra.


1482.  Ömheten : ömsintheten :: kärleksfullheten :::

går ut ur sig själva för att ge sig åt varandra och vara till för varandra.


1483.  Ärligheten : öppenhjärtligheten :: går ut ur sig själva för att ge sig åt varandra och vara till för varandra.


1484.  Godheten : vänligheten ::: mildheten :::

går ut ur sig själva för att ge sig åt varandra och vara till för varandra.


1485.  Ödmjukheten : enkelheten :: litenheten :::

styrker varandra och i vilar i varandra. 


1486.  Ömheten : ömsintheten :: kärleksfullheten ::: styrker varandra och vilar

      i varandra.  


1487.  Ärligheten : öppenhjärtligheten :: styrker varandra och vilar i varandra.


1488.  Godheten : vänligheten :: mildheten :::

styrker varandra och vilar i varandra.


1489.  Ödmjukheten : enkelheten :: litenheten :::

känner varandra :::: skadar inte varandra.


1490.   Ärligheten : öppenhjärtligheten :: känner varandra ::: skadar inte varandra.

 

1491.   Ömheten : ömsintheten :: kärleksfullheten :::

känner varandra :::: skadar inte varandra.


1492.   Godheten : vänligheten :: mildheten :::

känner varandra :::: skadar inte varandra.


1493.  Två stöder : hjälper :: tröstar varandra.


1494.  Ödmjukheten : enkelheten :: litenheten :::

lever livet i enhets-tänkandet.


1495.   Ärligheten : öppenhjärtligheten :: lever

livet i enhets-tänkandet.


1496.   Ömheten : ömsintheten :: käreksfullheten :::

lever livet i enhets-tänkandet.


1497.   Godheten : vänligheten :: mildheten :::

lever livet i enhets-tänkandet. 


1498.   Visheten : klokheten :: lever livet

i enhets-tänkandet.


1499.   Visheten : klokheten :: styrker varandra :::

vilar i varandras trygghet. 

 




 

     



 


 

  


Av Jan-Owe Ahlstrand - 18 december 2016 05:59

DEN INRE BORGEN.


SJÄTTE BONINGEN.


FJÄRDE KAPITLET.


HANDLAR OM HUR GUD UPPHÄVER SJÄLENS


FUNKTIONER HÄNRYCKNING ELLER EXTAS


ELLER HÄNFÖRELSE, VILKET ALLT FÖREFALLER


MIG VARA SAMMA SAK, OCH OM HUR NÖDVÄNDIGT


DET ÄR ATT HA STORT MOD FÖR ATT KUNNA TA


EMOT SÅ STORA NÅDEGÅVOR FRÅN


HANS MAJESTÄT.


1.  Mitt i allt vad jagg har beskrivit av vedermödor med mera sådant, hur skall den stackars fjärilen finna ro?


Hela hennes önskan är att mer och mer få njuta av Brudgummen.


Och Hans Majestät, som väl känner vår svaghet, brukar dessa medel och många andra för att ge oss mod att förena oss med en så stor Herre och välja

honom till Brudgum.


2.  Ni skrattar nog åt vad jag säger och tycker att det är dumheter.


Ty vem som helst av er menar att ingen kvinna

är så ringa att hon behöver mod för att gifta sig

med kungen.


Och så stor jag nog att det är när det gälle ren jordisk konung.


Men gäller det den himmelske säger jag er att det krävs mera mod än ni tänker er.


Ty vår natur är alltför blyg och nedslagen för en så stor sak, och om Gud inte gåve oss kraft till att nå

        vårt högsta goda håller jag det för att vara

omöjligt.


Och här ser ni vad Hans majestät gör för att fullborda denna trolovning.


Enligt min mening måste det ske genom att han skänker hänryckningar och därmed stänger ute sinnesintrycken.


Ty om själen fortfarade vore fången i dem och funne sig vara så nära detta höga Majestät, skulle det

       ------ måhända ----- inte blihenne möjligt at stanna kvar i livet.


Jag menar då äkta hänryckningar och inte de kvinnliga svagheter och svimningar som vi har

      då och då och som alla förefaller oss vara extaser och hänförelser.


Och, som jag tror mig redan har sagt, det finns

       människor med så svag kroppskonstitution att en eda vilans bön hotar att bli deras död.


Jag vill nu nämna några olika slag av hänryckning

somjag har lärt känna ---- genom samtal med många andligt erfarna personer ------ även om jag inte skulle lyckas bättre än när jag på ett annat ställe skrev om dessa ting.


Av flera skäl förefaller det inte obefogat att upprepa vad jag har sagt, om inte för annat så för att här sammanföra det som hör till de olika boningarna. 


3.  Ett slags hänryckning är när själen ----- även om hon inte är försänkt i bön ----- blir berörd av något ord som hon minns efter får höra av Gud.


Det ser ut som om Hans Majestät, gripen av medlidande när han ser själen lida så länge av begär efter honom, hade låtit den där gnistan

            vi har talat om växa i hennes innersta tills hon helt och hållet fattar eld som en fågel Fenix.

  

Hon är född på nytt och ------ det kan vi fromt tro -----

hennes synder är henne förlåtna (det vill säga om

        hon har det rätta sinnelaget och har nyttjat de medel som Kyrkan lärt henne ).


När hon sålunda har blivit renad förenar han sig med henne på ett sätt som ingen kan förstå utom dessa båda.


Och inte heller själen själv förstår det så väl att hon

efteråt kan beskriva det, fastän hon inte har mist sitt inre sinne.


Ty det är inte som när någon råkar i svimning eller paroxysmer, så att ingenting av vare sig det inre eller yttre kan uppfattas.


4. Det jag menar med detta tillstånd är att själen aldrig har varit så vaken för det som hör Gud till

        och aldrig har upplysts av ett så stort ljus och en sådan kunskap om Hans Majestät.


Detta förefaller omöjligt, när själskrafterna till den grad har sjunkit undan ------ man kan säga att de döda, och sinnena desslikes ----- hur skall en sådan hemlighet kunna förstås?


Jag vet det inte, kanske inte heller någon annan skapad varelse, utan endast Skaparen själv.


Detsamma gäller om många andra ting som sker i detta tillstånd, jag menar i dessa två boningar.


Ty denna och den följande låter mycket väl förena sig, eftersom det inte finns någon stängd dörr mellan den ena och den andra.


Men då det förekommer sådant i den följande boningen som inte har blivit  uppenbarat för dem

      som ännu inte har nått dit, finner jag det lämpligt att dela upp dem.


5.  När själen befinner sig i detta hänryckta tillstånd håller Herren det för gott att uppenbara vissa hemligheter, såsom himmelska ting och bildvisioner.


Dem kan hon efteråt beskriva, ty de blir så grndligt inpräglade i minnet att hon aldrig glömmer dem.


Men det är fråga om intellektuella visioner låter de sig inte på lika sätt förklaras.


Ty vid sådana tillfällen måste flera bli så upphöjda att den som lever här på jorden inte förmår återge dem i tal.


Men sedan sinnesförmögenheterna återvänt kan det finnas mycket att säga om dessa intellektuella visioner.


Nu kan det hända att några av er inte vet vad en vision är, allraminst en intellektuell vision.


Det skall jag tala om för er i sinom tid, eftersom min överordnade har gett mig i uppdrag att göra det.


Även om det förefaller fräckt och förmätet kan det möjligen vara till nytta för en eller annan själ.


6.  Kanske äger ni:


om man efteråt inte minns de höga nådegåvor som Herren där borta på andra sidann har skänkt själen, till vad gagn är det då?


O mina döttrar, nyttan är så stor att dess pris aldrig kan bli för högt.


Ty även om dessa ting aldrig kan beskrivas är de

så djupt inpräntade i själens innersta att de aldrig kan glömmas.


Men om ingen föreställning finns kvar och själskrafterna ingenting fattar, hur skall då något

kunna besvaras i minnet?


Inte heller det jag vet.


Me jag vet att några sanningar om Guds storhet är så fast inristade i själen att även om tron inte sade henne vem han är och att hon är skyldig att ha honom som sådan, liksom Jakob gjorde när

han såg stegen.


Andra hemligheter, som han inte kunde beskriva, bör ha uppenbarats för honom. 


Ty enbart genom att se en stege där änglar vandrar upp och ner lär han, om han haft ett högre inre ljus,

         knappast ha kunnat fatta så stora mysterier.


7.  Jag är inte säker på att det jag har sagt är riktigt, ty nog har jag hört berättelsen men vet inte om jag rätt kommer ihåg den.


Inte heller Moses at berätta allt vad han hade sett i törnbusken, utan bara det som Gud ville vad han skulle säga.


Men om Gud inte hade uppenbarat hemligheter för han själ så att han med säkerhet trodde att det

        var Gud som talade, skulle han inteha utsatt

sig för så många och så svåra vedermödor.


Det var när han hörde så stora ting inifrån den där buskens törnen som han fick mod att göra vad han gjorde för Israels folk.


Sammalunda, mina systrar, behöver vi i nte söka efter förnuftsskäl för att fatta Guds hemligheter,

       utan liksom vi tror på hans allmakt bör vi också tro att en jordmask med så ringa makt,

         som är oss beskärd, saknar förmåga att fullt

fatta hans storhet.


Må vi mycket prisa honom för att han har hjälpt oss att fatta något av dem.


8.  Gärna skulle jag vilja lyckas med att framställa en liknelse för att få er att hitta på något av det jag

        säger, fast jag tror inte att jag kan hitta på någon som passar.


Men låt oss säga så här.


Ni träder in i ett rum tillhörligt en konung eller en hög herre ------ jag tror att det kallas camarin

       ( "DAMRUM", KAMMARE ELLER LOGA DÄR HOVDAMER ELLER ------ I SENARE TID ----- SKÅDESPELSKOR KLÄR SIG OCH SMINKAR SIG )

        ------ fullt av en oändlig massa saker av gas och lergods i en sådan ordning att man ser alltihop

        man träder in.


Jag har en gång blivit införd i ett sådant rum hos hertiginnan av Alba ----- jag var på genomresa och blev ålagd och att besöka denna höga dam på

        hennes enträgna begäran ----- och när jag trädde in greps jag av häpnad och undran över vad all denna bråkiga massa saker kunde ha för nytta

           med sig.


Snart begrep jag att Herren bör prisas för att han låtit mig se så många olika ting.

       Och nu finner jag det vara en synnerligen nåd,

till gagn för just det jag vill säga er.


Fastän jag vardär en bra stund fanns det så mycket att se att jag strax efteråt hade glömt allt, till den grad att det inte ett enda av de många föremålen

        fanns kvar i mitt sinne, liksom om jag aldrig hade sett dem.


Inte heller kunde jag säga vad fason det var på dem,

men helheten av det jag hade sett kom jag ihåg.


På samma sätt är det när själen har blivit ett med Gud och kommit in i den himmelrkets boning som vi

        bör ha innerst inne i våra själar ( ty det är klart att om Gud finns i dem måste han bo i någon av dessa boningar ).


Och även om själen befinner sig i extas är det inte säkert att Herren alltid villatt hon skall skåda dessa hemligheter, eftersom hon är så förskjunken

         i vad hon åtnjuter at denna stora lycka räcker för henne.


Menn ibland behagar det honom att låta henne komma upp ur denna förskjunkenhet, och då ser hon genast vad som har funnits i detta rum.


Så snart hon återvänt till sig själv erinrar hon sig de stora ting som hon har sett.


Men hon kan inte beskriva något av dem, och hennes natur räcker inte till för att omfatta mer

      av det övernaturliga än vad Gud vill avslöja

för henne.

     

9.  Det ser alltså ut som om jag ville erkänna att det är fråga om en bildvision.


Något sådant vill jag alls inte säga, och därom handlar det inte helle, utan om en intellektuell vision.


Men jag har ingen lärdom och är alltför dum för att alls kunna beskriva något.


Om jag när jag hittills har talat om detta slag av bönh ar sagt något bra så är det inte jag som har sagt det. 


För min del anser jag att om själen ibland ingenting förstår av de hemligheter som Gud avslöjar i hennes hänryckningar, så är det inte hänryckningar utan

        någon sorts naturlig svaghet som kan drabba personer med svag konstitution ----- som ofta är fallet hos kvinnor.


Med någon kraft i anden kan själen underkuva naturen och på det sättet stanna kvar i sin försjunkenhet, som jag tror mig ha sagt på tal om vilans bön.


Sådant har ingenting att göra med hänryckningar.


Ty ni kan vara övertygade om att när Gud har bortrövat hel asjälen och gjort henne till sin egendom och nu till sin brud, så kommer han att 

        visa henne någonn del av det rike hon har vunnit genom att bi detta.


Och hur ringa del det än må vara är det mycket nog för att tillhöra en så stor Gud, som inte skall tillåta

        vare sig själskrafterna eller sinnena att bli till

hinder utan genast skall låta stänga dörrarna till 

      alla dessa boningar, så att endast dörren till

det rum där han bor skall vara öppen för oss.


Välsignad vare en sådan barmhärtighet!


Och med skäl vare de förbannade som inte söker

begagna sig av detta och går miste om en sådan Herre.


10.  O mina systrar! Hur platt intet är det vi avstår från, hur platt intet är allt vad vi gör och kan göra för en Gud som vill ingå förbund med jordmask.


Och om vi hoppas att i detta livet få njuta av detta goda, vad är det vi håller på med?


Vad är det vi sysslar med?  


Vaf förslår för att vi ett ögonblick skall låta bli att söka efter denne Herre, som Bruden gjorde

        genom gator och torg?


O vilket dumt skämt är inte allt i denna världen om det inte hjälper oss och leder  oss fram till detta,

        hur mycket vi än kan inbilla oss om dessa världsliga nöjen och rikedomar och njutningar!


Hur är inte allt äckel och avskräde i jämförelse med de skatter som är att njuta av utan slut!


Och allt är ett intet i jämförelse med att ha till vår


herre den Herre som råder över alla skatter i himmelen och på jorden.


11. O mänskliga föblindelse!



Hur länge, hur länge, skall det dröja innan detta skymmande damm tas bort från våra ögon?


Även om det bland oss inte förefaller finnas så mycket som gör oss blinda för allt, ser jag en hel del

        dammkorn och kiselgrus som, om det får växa, räcker till för att göra oss stor skada.


Låt oss alltså, mina systrar, dra nytta av dessa svagheter, för Guds kärleks skull, så att vi lär 

        känna vårt elände och får en klarare syn, liksom vår Brudgum botade den blinde med

       att lägga jord på hans ögon.


Må vi inse hur ofullkomliga vi är och allt enträgnare bedja honom att vända vårt elände oss till godo, så att vi i allt må vara Hans Majestät till behag.


12.  Utan att jag lade märke till det jag har gjort en lång utviktning.


Förlåt mig, mina systrar, och var förvissade om att jag, när jag nu kommer fram till uds stora härligheter ----- till att tala om dem, menar jag ------

       inte kan låta bli att sörja över det jag ser att vi går miste om genom vår egen skuld.


Ty fastän det är sant att det finns ting som Herren ger åt vem han vill, skulle han ge dem åt oss alla

        om vi älskade Hans Majestät lika mycket

som han älskar oss.


Han har ingen annan åstundan än att ha någon att ge dem åt, och därav minskas inte hans rikedomar.


13.  För att vända åter till det jag har att säga, så befaller Brudgummen att boningarnas dörrar skall stängas, likaså portarna till borgen och andan så att

          hon, även om de övriga sinnena några gånger dröjer kvar en smula längre, omöjligen kan tala.


Andra gånger försvinner allt ögonblickligen;

händerna och hela kroppen blir så kalla att själen

       tycks ha flytt, och ibland förefaller det som andedräkten hade upphört.


Deta varar bara en kort stund ----- åt gången, menar jag ------- och när denna djupa förskjunkenhet lättar en smula tycks kroppen återvända till sig själv

      och dra andan, för att sedan än en gång sjunka

ner i döden och därmed ge själen så mycket liv.


Allt som allt, en så stor extas varar inte längre. 


14.  Men även efteråt händer det att viljan är så bedövad och förståndet ------ efterverkningar som

           varar en eller flera dagar ----- att själen inte tycks vara i stånd att fatta något annat än det som väcker viljan att älska.


För detta är hon mycket vaken, men sovande när

det gäller att trotsigt gripa tag i någonting skapat.


15.  O! När själen helt vänder åter till sig själv, hur mycket skäms hon inte och hur stor blir inte den överväldigande önskan hon känner att på alla

         sätt bli använd av Gud så som han vill!


Om de föregående bönerna har haft de verkningar vi redan har talat om, vilka skall de då bli av en sådan nåd som denna?


Hon skulle vilja ha tusen liv för att använda dem i Guds tjänst, och hon ville att alla ting på jorden hade tungor till att lovprisa honom.


Hon har de häftigaste begär efter botövningar.


Och hon bryr sig inte mycket om hurudana de är,

ty kärlekens makt gör att de föga betyder.


Hon inser att matyrerna inte fäste stor vikt vid de plågor de utstod ----- ty med den hjälp Vår Herre ger är det lätt ----- och därför klagar dessa själar inför

         Hans Majestät över att han inte ger dem något tillfälle att lida.


16.  När denna nåd blir dem bevisad i hemlighet håller de den för att vara mycket stor.


Men sker i andra människors åsyn känner de det som en sådan katastrof och skymf att själen inte längre har någon glädje av vad den erfarit utan

         plågas och och bekymrar sig över vad de som har varit utan åsyna vittnen tänker därom.


Då hon känner världens ondska inser hon att det kanske inte blir tagit för vad det är utan att det,

           i stället för att bli en anledning att prisa Gud, måhända blir en anledning till förhastade domar.


På något sätt förefaller mig denna pina och skam vara ett tecken på bristande ödmjukhet.


Själen har sig inte längre i sin hand.


Ty om denna person ville se sig klandrad

( FÖRF., SOM HAR BESKRIVIT DEN I LIBRO LA VIDA ) fick höra av Vår Herre själv:


Lid inte av detta, ty antingen kommer de att prisa mig eller klandra dig; i vilket fall som helst är det du som vinner.


Jag märkte efteråt att denna person kände sig mycket tröstad och stärkt i sitt mod av dessa ord,

        och därför har jag skrivit ner dem här, ifall

någon annan skulle råka ut för samma prövning.


Det ser ut som om Vår Herre ville att alla skulle förstå att en sådan själ nu har blivit hans,

       så att ingen får röra henne.

Var och en må gärna angripa hennes kropp eller ära eller egendom, ty detta blir til ära för Hans Majestät.


Men gäller angreppet själen blir det nej.


Ty om hon inte har den mest brottsliga djärvhet

att skilja sig från sin Brudgum kommer han att

        försvara henne mot hela världen och till

och med mot hela helvetet.


17.  Jag vet inte om jag har kunnat ge någon föreställning om vad hänryckning är; som jag har

       sagt är det omöjligt att helt lyckas med detta.


Dock tror jag inte att det jag sagt har varit på något sätt bortkastat, eftersom det är bra veta vad det är fråga om och verkningarna av de falska

         hänryckningarna är något helt annorlunda.


Närjag säger falska menar jag inte att de som har sådana hänryckningar vill bedra andra utan att de bedrar sig själva.


De tecken och verkningar inte står i samklang med en så stor nåd, blir denna själv missaktad och inte utan skäl misstrodd när Herren senare förlänar

den åt någon.


Vare han välsignad i evigheters evighet, amen,

    amen.


        

         

       


 


     

 




 

     


    


 

 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 18 december 2016 05:58

#ÄLSKA SIN MED-MÄNNISKA : SOM SIG SJÄLV ::


VÄGEN IN I FULLKOMLIGHETEN#.


1300.  Få lägga saktmodighetens väl-doftande blommor i ett människo-hjärta.


1301.   Livet i saktmodighetens trädgård :

leva livet i saktmodighetens rikedomar.


1302.  Ödmjukheten : litenheten :: enkelheten

känner medlidande i människans fel och brister.


1303.  Ödmjukheten : enkelheten :: litenheten visar

sin kärlek och ömhet i människors

o-fullkomligheter.


1304a.  Följer inte min egen vilja ::: utan ödmjukhetens.


1304b.  Följer inte min egen vilja ::: utan

saktmodighetens.


1304c.  Följer inte min egen vilja ::: utan

mildhetens.


1304d.  Följer inte min egen vilja ::: utan

insiktens.  


1305.   Ödmjukheten erbjuder mig frihet från högmodets och stolthetens träldom. 


1306.   Följer inte min egen vilja ::: utan saktmodets.


1307.   Saktmodigheten erbjuder mig frihet från vreden och häftigheten.


1308.   Människans värdighet ::: uppskattas inte av högmodet och stoltheten.


1309.   Högmodet och stoltheten ::: känner egen stolthet skada människan.


1310.   Tålamodets-lydnad ::: tiden : väntan ::

lära känna tålamodet.


1311.   Känns inte intressant ::: lära känna vreden och häftigheten.


1312.   Känns inte intressant ::: lära känna pratsam och pratsjuka tunga.


1313.   Känner inget intresse för illdåd och illgärningar.


1314.   Känner hjärtats kärlek och medlidande :::

i illdådens och illgärningarnas o-skyldiga offer.


1315.   Vreden och häftigheten ::: söker sig till övermodets jordmån.


1316.    Filosofiska  tankar :::: livets verklighet.


1317.    Nyfikenheten ::: vill veta allt.


1318.    Övermodet ::: vill ej gå lydnadens väg.


1319.    Ödmjukheten ::: villig gå lydnadens väg.


1320.    Vandra i ödmjukhetens fotspår ::: lära känna ödmjukheten.


1321.    Vandra i saktmodighetens fotspår :::

lära känna saktmodigheten.


1322.    Livet i saktmodigheten fostrar från

vredens och häftighetens liv.


1323.    Livet i kärleken fostrar från hatets liv.


1324.    Livet i tålmodigheten fostrar från

o-tålighetens liv.


1325.   Kärlekens fostran ::: återspeglar kärleksfyllda hjärtan.


1326.   Saktmodighetens fostran ::: återspeglar saktmodiga hjärtan.


1327.   Vreden och häftigheten : fruktlös i saktmodiga hjärtan.


1328.   Visad kärlek : förändrar människoliv.


1329.   Visad trovärdighet : förändrar människoliv.


1330.   Visad ärlighet : förändrar människoliv.


1331.   Stoltheten och övermodet : fruktlös i

ödmjuka hjärtan.


1332.   Visade tröstande händer : förändrar människo-livet.


1333.   Livet i behärskad tunga : förändrar människoliv.


1334.   Livet i sanningens fotspår : förändrar människo-livet.


1335.   Stolthetens och högmodets liv :::

sårar människo-hjärtan.


1336.   Ödmjukhetens : enkelhetens :: litenhetens

liv förändrar människo-livet.


1337.  Belöna inte vrede med vrede ::: bemöt den

med saktmod. 


1338.  Belöna inte övermodet med övermodet :::

bemöt den med ödmjukheten.


1339.  Belöna inte splittringen med splittringen :::

bemöt den med enheten.


1340.  Enhetens närvaro ::: vapnet mot splittringen.


1341.  O-tåligheten och vreden ::: vapnet mot

tåligheten och saktmodet.


1342.  Trygghets-känslan ::: värdesätter

människo-livet. 


1343.  Gnällandet : knotandet :: klagandet :::

värdesätter inte livet.


1344.  Hjärtats inre längtan efter ödmjukheten.


1345.  Hjärtats inre längtan efter saktmodigheten.


1346.  Själv-goda och själv-upptagna tungor :::

inget att lyssna på.


1347.  Människors hjärtan längtar efter bli berörd

av saktmodighetens hjärta.


1348.  Rent hjärta fritt från bitterhet och besvikelser.


1349.  Stoltheten och övermodet ::: värdesätter inte människolivet.


1350.  Ödmjukt hjärta ::: hjälpsamt hjärta : tröstande hjärta :: uppuntrande hjärta.


1351.  Beslutsamhet ::: målmedvetenhet :

går framåt :: o-lydig modlöshet ::: uppgivenheten

:::: Deppigheten : värdesätter inte livet.


1352.  Fina ord ::: in i tacksamt hjärta.


1353.  Ödmjukt hjärta ::: öppnar dörren.


1354.  Övermodiga ord ::: maktlösa i ödmjukt hjärta.


1355.  Vredens och häftighetens ord ::: maktlösa

i saktmodigt hjärta.


1356.  Tröstande ord : uppmuntrande ord ::

tacksamma ord ::: värmer tacksamt hjärta.


1357.  Visad med-mänsklig omsorg och ömhet.


1358.  Glömma sin egoism ::: öppnar hjärtas omsorg och ömhet.


1359.  O-rörligt och lugnt hjärta ::: skapar harmoni.


1360.  Lära känna en människa ::: lära känna hennes personlighet.


1361.  Rädslan förslavar och trälbinder frimodigheten.


1362.  Rädslan ::: frimodighetens fiende.


1363.  Rädslan skapar oro och förvirring i tankevärlden.


1364.  Frimodigheten skapar harmoni : vilan :: lugnet ::: ron i tankevärlden.


1365.  Lyssna på snällheten ::: livet i snällheten.


1366.  Lyssna på ödmjukheten ::: livet i ödmjukheten.


1367.  Lyssna på ärligheten ::: livet i ärligheten.


1368.  Lyssnandet ::: redskapet för oron : rädslan

:: förvirringen in i tankevärlden.


1369.  Seendet ::: redskapet för oron : rädslan ::

förvirringen in i tankevärlden. 


1370.  Inte intresserad ::: underhålla gnällandet : knotande :: klagandet i tankevärlden :::

i tungans tal.    


1371.  Ödmjuk tankevärld : ödmjukt hjärta ::

ödmjuk tunga.


1372.  Saktmodig tankevärld : saktmodigt hjärta

:: saktmodig tunga.


1373.  Skrytsam tankevärld : skrytsamt hjärta

:: skrytsam tunga.


1374.  Ödmjuk personlig : ömjukt hjärta ::

ödmjuk tunga.  


1375.  Övermodig personlighet : övermodigt hjärta ::

övermodig tunga.


1376.  Oroliga : stressande tankar :: trötta :::

slitna tankar :::: känner behov av lugnet och stillheten.


1377.  Laglöshetens offer : människors-liv ::

offrar sina liv till dårskapets ära.


1378.  Välja lyssna på rätt erbjudande.


1379.  Välja goda erbjudanden : livets harmoni

och vila.


1380.   Finns olika röst-erbjudande ::: lyssna till.


1381.   Frågan vad ger störst belöning.


1382.   Goda karaktäriska erbjudande  :::

värdesätter livet.


1383.   Dåliga karaktäriska erbjudande :::

tids-tjuvar och energitjuvar.


1384.   Vårt liv innehåller tid ::: för att aktivisera tiden ::: finns det erbjudanden.


1385.   Människans äregirighet ::: inspireras av hennes egoism.


1386.   Människans ärelystenhet ::: inspireras av hennes egoism.


1387.   Enhetens tankar : enighetens hjärta ::

enhetens tunga ::: vapnet mot oron och splittringens

närvaro.


1388.   Ödmjukhetens och kärlekens sötma :::

själens sötma.


1389.   Trögheten och likgiltigheten ::: själens fiende.


1390.   Saktmodighetens sötma : söthet ::

söta smak ::: söta doft :::: ljuvlighet.


1391.   Ljuvlighetens sötma ::: förändrar livsstilen

och livsföringen.


1392.   Ljuv : behaglig :: mild ::: vacker :::: fager.


1393.   Saktmodighetens sötma : ljuvlighet ::

skönhet.


1394.   Saktmodighetens ords sötma : ljuvlighet.


1395.   Villighetens ords sötma : ljuvliga

& sköna.


1396.   Tjänstvillighetens ords sötma ::: ljuvliga

och sköna.


1397.   Trovärdighetens Ord och ärlighetens Ord sötma ::: ljuvliga & sköna. 


1398.   Sanningens Ordoch kärlekens Ord sötma

::: ljuvliga Och sköna.


1399.   Hjärtats ärlighet och öppenhjärtlighetens Ord sötma ::: ljuvliga och sköna.  


 

 




Av Jan-Owe Ahlstrand - 18 december 2016 05:58

DEN INRE BORGEN.


SJÄTTE BONINGEN.


TREDJE KAPITLET.


HANDLAR OM SAMMA SAK, OCH OM PÅ VAD SÄTT


GUD TALAR TILL SJÄLEN NÄR HAN SÅ BEHAGAR.


ANGER HUR HON DÅ BÖR BETE SIG FÖR ATT


INTE LÅTA SIG LEDAS AV SINA EGNA TYCKEN.


NÄMNER NÅGRA TECKEN VARPÅ MAN KAN KÄNNA


IGEN OMM AN BEDRAR SIG ELLER INTE.


ÄR TILL STOR NYTTA.


1.  Gud har ett annat sätt att väcka själen, och även om det i viss mån kan tyckas vara en större nåd än det jag förut har tala tom, kan det också vara farligare.


Därför skall jag dröja ett slag vid detta, som består i ord som själen hör, i olika former.


Några tycks komma utrifrån, andra från själens innersta, andra från dess högsta höjder, andra till

den grad från det yttre att de kan höras med

       öronen i det at de uppfattas som regelrätta röster.


Några gånger ----- till och med många gånger ------

kan det vara fantasifoster, särskilt hos personer som är hemfallna åt slapp inbillning och melankoli,

         jag menar svår melankoli.


2.   Personer av dessa båda slag bör man ------- 

enligt min mening ------ inte mycket bry sig om, även om de säger sig ha sett eller hört eller förnummit

        märkliga ting.


Inte heller bör man oroa dem genom att säga att sådant kommer från djävulen, utan bör lyssna till

     dem som man lyssnar till sjuka människor.


Priorinnan eller biktfadern ----- åt vilka de brukar anförtro sig ------ bör förmana dem att inte fästa avseende vid sådant där som inte är av någon betydelse för att tjäna Gud utan tvärtom

        för många har varit ett djävulens bländverk,

även om det inte är så för dem ------ detta för att inte

          ytterligare öka det betryck som deras humör har lagt på dem.


Ty om man säger till dem att det beror på melankoli blir det därmed inte slut på saken; de kommer

       att svära påpå vad de sett och hört, därför

att det förefaller dem vara så.


3.  Det är i sanning nödvändigt att söka få dem att avstå från denna form av bön och såvitt möjligt låta bli att fästa avseende vid sådant.


Ty djävulen brukar använda sig av själar som är sjuka på det sättet ----- atingen till deras egen skada eller till andras ----- och vare sig de är sjuka eller friska finns det alltid skäl till fruktan innan man

       vet vilken ande det rör sig om. 


Jag anser att det är bäst att göra rent hus med sådant redan från början; ty om det kommer från Gud har själen större hjälp på sin väg genom

         att gåvorna växer med prövningarna.


Men även om så är, får själen inte pressas eller oroas för mycket, ty hon orkar sannerligen inte med mera.


4.   För att återvända till vad jag sade om de ord som själen hör kan de, i de olika former jag antydde, komma från Gud eller från djävulen eller från ens egen inbillning.


Jag skall nu, om jag med Herrens hjälp förmår det, beskriva de tecken som skiljer dem åt och när

       dessa samtal är farliga.


Ty det finns många själar bland bönens folk som hör dessa ord, och jag vill ine, mina systrar, att ni skall

    tro er göra något galet antingen ni tror på dem

eller inte; detta gäller när orden endast är riktade 

         till er själva, för att skänka er glädje eller varna er för era fel; då betyder det föga från vem orden kommer eller om de bara ärer egen

inbillning.


För en sak vill jag varna er:

även om de kommer från Gud skall ni för den sakens skull inte tro er vara bättre.


Han talade förvisso mycet med fariseerna, och allt

gott beror på vad nytta ni drar av dessa samtal.


Ingenting som inte helt överensstämmer med Skriften bör ni fästa mer avseende vid än om ni

       hörde det av djävulen själv.


Även om orden bara kommer från er egen slappa

inbillning, så är det nödvändigt att uppfatta

        dem som en frestelse i trossaker och därför

alltid stå dem emot, så att de försvinner;

        oh försvinner gör de, ty de har föga kraft i sig själva.


5.  För at komma tillbaka till början, om rösterna kommer från själens innersta eller högsta eller utifrån, det har ingenting att göra med om de kommer från Gud.


De säkraste tecknen man har att rätta sig efter är

-------- förefaller det mig ------ följande.


Det första och sannaste är den makt och myndighet de bär inom sig, i ord och gärning.


Jag skall uttrycka mig tydligare.


En själ är  utsatt för all den bedrövelse och inre oro, den förståndets tomhet och torka vi har talat om.


Ett enda ord som bara säger "var inte orolig" räcker för att göra henne lugn.


Ingenting mer, ett stort ljus lyser för henne, försvunnen är den svåra pina som hon tycker att hela världen och alla lärda män i förening aldrig

          skulle ha kunnat avlägsna med sina goda skäl, hur mycket de än bemödade sig om att befria henne från hennes plåga.


Hon kan ha lidit av att hennes biktfader eller några andra har sagt henne att hon är besatt av djävulens ande och blivit uppfylld av fasa.


Ett enda ord som bara säger:

"Det är jag, var inte förfärad" tar bort allt ont och tröstar henne fullständigt, så att ingenting tycks

         kunna få henne att tro något annat.


Kanske plågas hon svårt av några besvärliga förhandlingar; hon får höra att det lugnar sig och att allt går bra; tryggheten återvänder, plågan försvinner; så går det till i många adra fall.


6.  Det andra tecknet är att ett stort lugn råder i själen, en fridfull och andaktsfull inre samling som gör henne redo att prisa Gud.


O Herre, om ett sådant ord, sänt oss med en av dina tjänare ( ty det sägs att ---- åtminstone i denna boning --- det är inte Herren själv som yttrar det, utan någon ängel ), har en så stor kraft, hur skall

         det då inte vara i en själ som i kärlek är

förenad med dig liksom de med henne!


7. Det tredje tecknet är att dessa ord inte går ur minnet på mycket lång tid ---- och några aldrig ----- 

         medan sådana som vi hör här nere snabbt gör det; jag menar sådana som vi hör av människor; dessa må vara hur allvarliga och lärda som helst, 

           vad de säger blir inte lika ingraverat i minnet, och rör det sig om tillkommande ting hyser vi alls

        inte samma tilltro till dem som till rösterna från ovan, som ger oss den största visshet; till den

      grad att även om det ofta förefaller alldeles omöjligt, och vi inte kan låta bli att tvivla på att

      sådant kan ske eller inte kan ske, och förståndet då och då kommer i gungning, så finns

      i själen själv en visshet som inte kan rubbas.    


Om också allt tycks gå tvärtemot vad hon har hört, och åren går, upphör hon aldrig att tänka att

       Gud kan finna på andra medel som människorna inte förstår men som till sist skall göra sin verkan,

          och också gör det.


Inte desto mindre kan själen ----- som jag har sagt

-------- inte undgå att lida när hon ser de många avvägarna.


Lång tid har gått sedan hon hörde rösterna, och den

verkan och visshet de förde med sig från Gud hör

nu till det förgångna. 


I stället kommer tvivlen, tankarna på att det kanske var djävulen, eller kanske inbillningen, fastän själen när rösterna hördes inte hyste några tvivel utan gärna skulle ha dött för att bevisa deras sanning.


Men, som jag har sagt, alla dessa tankefoster bör djävulen frambringa i själen för att plåga och skrämma henne, i synnerhet om hon genom

     att höra sådana röster kan bli till stort gagn

för andra själar och åstadkommer goda verk till

        Guds ära och tjänst, under stora svårigheter.


Varför skulle då inte djävulen ingripa?


Åtminstone kan han försvaga tron, och det vållar inte ringa skada om man inte tror Gud vara mäktig nog att göra sådant som överger vårt förstånd.


8.  Trots dessa strider och trots vad som har sagts till just denna person, att det är idel dumheter -------

jag tänker på biktfäderna med vilka man talar

         om sådant ------- och trots de många motgångarna som ger vid handen att detta är något som aldrig kan gå i uppfyllelse, så blir det kvar

       en gnista av den mest levande övertygelse

om att detta skall ske, även om alla andra förhoppningar hardött.


Jag vet inte varifrån denna gnista kommer, men den utstrålar en visshet som aldrig kan slockna.


Till sist går ----- som jaghar sagt ----- Herrens ord i uppfyllelse och gör själen så tillfredsställd och glad att hon inget annat begär än att ständigt prisa

        Hans Majestät, mycket mera för att hans

löften har gått i uppfyllelse än för själva saken,

       hur högt hon än skattar den.


9.  Jag vet inte vaddet beror på, men själen håller så hårt på att dessa ord skall visa sig vara sanna att hon, tror jag, skulle finna det mindre kännbart

            om hon själv bleve ertappad med att ljuga, som om hon kunde säga något annat än vad hon hört.   


Otaliga gånger tänkte en viss person (FÖRF. )

på profeten Jonas, när han fruktade att Nineve inte skulle bli förstört.


Med ett ord, när det gäller Guds ande är det alla skäl att hysa denna tilltro och önska att inget av vad han har sagt må hållas för falskt, eftersom

        han ju är den högsta sanningen.


Därför blir glädjen stor när på tusen omvägar och under de svåraste prövningar ordet ses gå i upfyllelse.


Även om denna person har att utstå stora vedermödor för den sakens skull, vill hon hellre lida ännu större än avstå från att se det gå i fullbordan

         som hon med säkerhet håller för att vara sagt av Herren.


Alla har kanske inte denna svaghet, om det nu är en svaghet; för min del kan jag inte fördöma den

som något ont.


10.  Kommer dessa röster från inbillningen får man inga sådana tecken, varken vissheten eller friden

        eller den inre glädjen.


Det kan emellertid hända, och jag känner några vilka det verkligen har hänt ----- då de har varit djupt förskjunkna i vilans bön och andens sömn -----

       att de, antingen på grund av svaghet i kropps- konstitutionen eller inbillning eller av någon annan

          anledning, i sin stora andakt råkar i sådan

härnryckning att de mister varje känning med det yttre.  


Alla deras sinnen är så försänkta i sömn att de är som en som drömmer ----- och kanske är det rent av så, att de sover ----- till den grad at de tycker sig ha

          hört rösterna och även sett synerna i en sorts dröm; de tror att allt detta kommer från Gud,

och ändå är verkingarna när allt kommer omkring drömmens.

      

Likaså händer det att de, när de av fullaste hjärta har bett Vår Herre om något, tycker sig höra honom säga just det de vill höra; sådant sker ofta.


Men den som har stor erfarenhet av vad Gud säger låter sig ------ enligt min mening ------ inte bedras av sin inbillning på det sättet.


11.  Det som kommer från djävulen är mera att frukta.


Men om det åtföljs av av de teckenjag redan har talat om kan man vara ganska säker på att det kommer från Gud, dock inte till den grad att

        om det gäller en viktig sak eller något verk som rör en tredje person, så får man aldrig göra

      något eller tänka på att göra något utan att rådfråga en lärd och insiktsfull biktfader som står

         i Guds tjänst. även om det förefaller en allt klarare och klarare att orden kommer från Gud.


Ty detta är vad Hans Majestät kräver, och genom att göra så bryter vi inte mot hans bud;

han har sagt oss att vi skall hålla biktfadern för

        att vara satt i hans ställe, så att det inte kan  

betvivlas att orden är hans.


Detta är till god hjälp i svåra angelägenheter, och Vår Herre kan inge biktfadern tro på att det är hans ande som talar, om det så behagar honom;

        om icke,  har vi inga förpliktelser.


Att göra något annat än vad jag har sagt och följa sina egna ingivelser anser jag mycket farligt,

        anser jag mycket farligt, och förmanar jag å Vår Herres vägnar er, mina systrar,

att något sådant aldrig må hända er.


12.  Herren har också ett annat sätt att tala till själen, vilket jag för min del håller för att vara

        mycket säkert från hans sida; det är ett slags intellektuell syn, vars art jag längre fram skall beskriva.


Så djupt inne i själen framträder den och så tydligt

tycks Herrens egna ord höras i själens öron, och det i sådan hemlighet, att själva detta sätt att

        förnimma och de verkningar som just denna

syn har ger full visshet  om att djävulen inte kan ha

        ha någon del i den.


De stora verkningar den medför är nog för att vi skall tro detta.


Åtminstone kan man vara förvissad om att den inte kommer från inbillningen, och det kan man -------

       om man är uppmärksam ----- sluta sig till

av följande skäl.


För det första, det är stor skillnad på tydligheten

i det som som talas.


De äkta orden är så tydliga att den som hör dem märker om en enda stavelse fattas eller om uttryckssättet är de ena eller det andra, även om

       meningen är helt ochhållet ensamma.


Kommer det däremot från inbillningen är talat inte lika tydligt och orden inte lika distinkta utan snarare som om manhade hört dem i halvslummer.


13.  För det andra, många gånger händer det att man inte har tänkt på vad man får höra, det vill säga

det kommer i otid, ibland när man är mitt i ett samtal.


Ofta nog svarar det mot något som hastigt passerat genom tanken eller som vi har tänkt tidigare.


Men många gånger är det fråga om saker som vi aldrig har tänkt eller trott kunna hända,och därför har inbillningen inte kunnat frambringa dem för att

      bedra själen med gyckelbilder av sådant som hon aldrig har önskat eller åtrått eller tagit notis om.


14.  För det tredje, därför att de äkta orden riktar sig till en som hör, under det attde somkommar från

      inbillningen liknar det man själv sätter ihop för att undan för undan få höra det man vill höra.


15.  För det fjärde, därför att orden är mycket olika:

ett enda kan innefatta så många ting att vårt förstånd inte i en hast kan samla ihop dem.


16.  För det femte, därför att det ofta, på ett sätt som jag inte kan beskriva, i förening med dessa

       ord mycket mera låter sig höras, utan ytterligare ord.


Om detta sätt att höra skall jag tala mera på ett annat ställe; det är något ytterst subtilt som leder oss til att högt lova Vår Herre.


Det finns de som råkar i starkt tvivel rörande dessa röster och olikheter dem emellan, jag vet särskilt

        en ( FÖRF. ) som detta har hänt, och andra har inte lyckats reda ut saken.


Jag vet att den jag just nämnde med stor uppmärksamhet har begrundat denna fråga ------

       ty många gånger har Herren förlänat henne sådana nådebevis ----- och det tvivel som från

       början mest har plågat henne var om inte alltihop var frukten av en nyckfull inbillning.


Fortare gick det att avslöja om det kom från djävulen, även om hans knep är många och han väl

       vet att eferapa ljusets ande.


Men det ligger ---- synes det mig ------ i orden;

han uttalar dem mycket klart, så att inget tvivel 

        kan råda om vad de betyder, lika litet som om de hade kommit från sanningens ande.


Men det står inte i hans makt att åstadkomma denne andes verkningar, sådana de här har beskrivits; det blir varken frid i själen eller ljus,

       utan oro och oväsen.


Dock blir den skada han gör ringa eller ingen, om själen är ödmjuk och gör som jag har sagt, det vill

       säga låter bli att beröras av vad hon har hört och inte handlar därefter. 


17.  Om nådebevisen och kärleksgåvorna kommer från Herren bör själen noga övertänka om hon för den sakens skull håller sig för att vara bättre. 


Och om hon, när kärleksorden blir allt varmare,

inte känner sig alltmer skamsen och förvirrad,

så må hon vet att det inte är Guds ande som talar.


Ty det är alldeles visst och säkert att om så vore, då skulle själen akta sig själv allt ringare ju större nåd som bevisades henne.


Hon skulle alltmer minas sina synder och alltmer glömma de framsteg hon gjort.


Hon skulle alltmer inrikta sin vilja och sitt minne på att endast söka Guds ära och aldrig tänka på egen fördel.


Hon skulle hysa allt större fruktan för att vrida iljan år fel håll, och bli allt fastare förvissad om att vad hon har förtjänat är inte dessa nådegåvor utan endast helvetet.


Blir det sådana verkningar av de nådebevis hon fått

i bönen har själen ingenting att frukta utan kan förtrösta på Herrens barmhärtighet.


Han är trofast och skall inte tillåta djävulen att skada henne, även om det är rådligt att alltjämt vandra i fruktan.


18.  Det kan hända att de som Herren inte har lett in på denna väg anser att de själar som befinner sig på denna väg skulle kunna låta bli att lyssna på de ord de får höra.


Kommer orden inifrån vänder de sin uppmärksamhet åt annat håll för att slippa höra  och därmed undgå de faror som hotar.  


Till detta svarar jag at det är omöjligt.


Jag talar nu inte om det som kommer från vår nyckfulla inbillning; botemedlet är då att inte bry sig

       så mycket om saken utan lämna sina fantasifoster därhän.


Men någon sådan utväg finns inte när det är anden själv som talar och hejdar alla andra tankar så att vi måste lyssna på vad hansäger.


På sätt och vis tycker jag ---- och jag tror attdet är så ----- att det skulle vara lättare för en som hör

          mycket bra att inte höra vad en annan ropar med mycket hög röst, ty man kan låta bli att lyssna och rikta tankar och sinne på något annat.


Men det vi nu talar om tillåter inte sådan undanflykter. 


Vi har inga öron som kan tillslutas eller tankar som kan hindra oss från att höra vad som säga, inte på något sätt.


Han som, jag tro detvar på Josuas begäran, förmådde solen att stå stilla, har förvisso makt att stilla själskrafterna och allt i vårt inre, så att själen

        till fullo inser att en större Herre än hon härskar över den där borgen, och detta inger henne stor andakt och ödmjukhet. 


Därför har hon inga medel att undgå honom.


Det gudomliga Majestätet förläne oss att rikta våra blickar endast på honom, endast på att behaga

        honom och glömma oss själva, som jag har sagt, amen.


Give han att jag lyckats göra begripligt det jag sökt förklara och att det bleve till någon nytta för dem det vederbör.  

   


 





  

  


       


   

       


     





Av Jan-Owe Ahlstrand - 7 december 2016 04:21

HANDLAR OM HUR HERREN BÖRJAR FÖRLÄNA


DEN INRE BORGEN.  SJÄTTE BONINGEN.


FÖRSTA KAPITLET.


STÖRRE NÅDEGÅVOR OCH SAMTIDIGT SÄNDER


STÖRRE PRÖVNINGAR.

BESKRIVER NÅGRA AV DESSA OCH HUR DE BÖR


BÄRAS AV DEM SOM REDAN HAR KOMMIT IN I


DENNA BONING.


TILL GAGN FÖR DEM SOM DRABBAS AV INRE


LIDANDEN.


1.  Med den Helige Andes hjälp går vi nu över till att tala om den sätte boningen.


Där har själen redan fått sitt sår av Brudgummens kärlek och söker ännu mer tillfälle att vara ensam

           och så mycket dess yttre stånd tillåter överge allt som kan vara till hinder för enna ensamhet.


Denna syn är så ingraverad i själen att allt hennes begär går ut på att åtnjuta den på nytt.


Jag har sagt att i denna form av bön ser man ingenting, inget som man kan säga sig ha sett,

       inte ens i inbillningen.

Jag säger syn för liknelsens skull.


Nu är själen fast besluten att inte ta någon annan brudgum.


Men Brudgummen bryr sig inte om hennes starka begär att se trolovningen fullbordad.


Han vill att hon skall önska det ännu mera och att

denna den största av alla välgärningar skall kosta henne något.


Och fastän allt detta är mycket ringa i jämförelse med en så övermåttan stor vinning,

        så säger jag er, mina döttrar, att här behövs

säkra bevis och tecken på vad hon har vunnit

      för att hon skall kunna uthärda prövningarna.


O Gud hjälpe mig, vilka inre och yttre vedermödor måste hon inte lida innan hon kommer in i den sjunde boningen!


2.  Förvisso, många gånger när jag tänker på det är jag rädd för att vi, om vi visste om det på förhand, skulle ha mycket svårt att förmå vår naturliga svaghet att lida dessa plågor och beslutsamt

          uthärda dem, hur välsignelsebringande de än framställdes för oss.


Annat är det när själen väl har nått fram till sjunde boningen. 


Där har hon ingenting atfrukta utan går gärna längst ner till roten i lidandet för Guds skull.


Orsaken till detta är att hon här nästan alltid är så nära förenad med Gud att hon därav får sin styrka.    


Jag tror det är bra att jag berättar om några av dessa prövningar som jag med säkerhet vet skall komma över er.


Kanske blir inte alla dessa själar ledda på den vägen, men jag tvivlar mycket på att de själar ledda på den vägen, men jag tvivlar mycket på att de

       själar som tid eter annan njuter av de

i sanning himmelska tingen får leva fria från denna

       jordens vedermödor, på det ena sättet eller på det andra.


3.  Fastän jag inte hade ämnat tala om detta har det fallit mig in att någon själ som har råkat ur för

        sådant kunde hämta stor tröst av att veta hur det står till med dem som Gud har skänkt dylika nådegåvor; det kan sannerligen tyckas dem

        att allt är förlorat.


Jag skall inte gå i  ordning allteftersom de följer


på varandra, utan alltertersom de faller mig i minnet.

Och då vill jag börj amed de obetydligaste.


Det skrikandet från personer somm an umgås med eller inte umgås med; man hade aldrig i livet

       trtt at de kom ihåg en.


Vad hon gör sig helig, vad hon går till för överdrifter för att bera världen och för att fördärva det för

       andra som är bättre kristna utan sådana där

ceremonier.


Och ändå är att märka att hon inte alls har något i den vägen för sig, utan bara söker uppfylla sitt

       stånds plikter.


De som hon betraktar som sina vänner hållersig borta från henne, och det är just de som slänger åt henne de fetaste munsbitarna och som hon mestfår känn av.


Den där själen går det illa för, hon har riktigt kommit på villovägar, det är djävulens bländverk, hon måste likna än den ena och än den andra som har gått förlorad, hon blir orsak till at dygden

       går under, hon bedrar sina biktfäder -----

om man går till dem för att tala om det och ge dem exempel på sådana somahr gått förlorade på det sättet.


Det finns tusen slag av den sortens hån och spydigheter.


4.   Jag känner en person ( FÖRF. SJÄLV ) som var mycket rädd för att inte längre kunna få tag på någon att bikta sig för.   


Så långt gick det, men då det är en mycket vidlyftig sak skall jag inte uppehålla mig vid den.


Det värsta är att det inte fort går över utan räcker livet  ut, så att de ena varnar de andra för att ha något att göra med dylika personer.


Ni invänder att det finns också sådana som talar väl om en.


O mina döttrar, hur få är inte de som tror på det goda som sägs i jämförelse med de många som fördömer!


Vad mera är, lovorden är en värre plåga än speorden, ty själen inser klart att om hon har något gott i sig så är det hnne givet av Gud och på intet

       sätt hennes eget; kort förut hade hon sett själv i stor fattigdom och nedskjunken i svåra synder.


Därför är lovorden en outhärdlig plåga för henne -----

åtminstone i början, sedan blir det inte så svårt ------

       och detta av följande skäl.


För det första, därför att erfarenheten harlärt henne inse att man är lika rask i att tala väl som illa om henne, och att det ena alltså inte betyder

          mer än det andra.


För det andra, därför att Herren har skänkt henne större ljus och insikt om att ingenting gott kommer från henne utan är henne givit av Hans Majestät; 

        hon ser sig då liksom i tredje person, glömsk av att hon har någon del i det hela, och vänder sig 

     till Gud för att prisa honom.


För det tredje, om hon märker att några själar drar

nytta av att se de nådegåvor som Gud har förlänat henne, tror hon det vara Hans Majestät till behag

        att hon hålles för att vara god fastän hon inte

är det, eftersom detta är till godo för de andra själarna.


För det fjärde, då hon sätter Guds heder och ära högt över sin egen, frestas hon inte nu längre,

       som i början, till fruktan för att dessa lovord skall leda henne i fördärvet, så som hon har sett 

         det ske med andra själar.


Men lika ringa aktar hon att bli vanhedrad,

om Gud i gengäld blir prisad bara en enda gång

       därigenom.


Och sedan må det som sker ske.


5.  Dessa och andra skäl mildrar den svåra pina som sådana där lovord förorsakar, även om något därav nästan alltid finns kvar, utom då det inte gör intryck alls, vare sig större eller mindre.


Men att utan skäl offentligen gå och gälla för att vara god är utan jämförelse en värre plåga än at råka ut för speord.


Och när man har kommit därhän att man inte bryr sig mycket om det ena bryr man sig ännu mindre om det andra. 

  

Snarare njuter man av det som av en mycket ljuv musik.


Detta är en stor sanning, och av klander blir själen snarare starkare än svagare, ty erfarenheten

      lär henne hur mycket detstår att vinna på den

vägen.


Hon anser inte att de som förföljer henne förorättar Gud, snarare att Hans Majestät tillåter dem att göra de för att hon skall dra stor vinning därav.


Då hon klart inser detta fattar hon en särskilt öm kärlek till dem och håller för sina bästa vänner därför att de är henne till större gagn än sådana som talar väl om henne.


6.   Likaså brukar Herren sända oss svåra sjukdomar.


Det är en mycket värre prövning, särskilt när smärtorna är skarpa.


Om de är riktigt svåra förefaller de mig åtminstone

till en del vara de värsta prövningar som kan drabba

       oss här på jorden ----- jag menar av yttre slag

------ hur många de än annars är.


Jag upprepar att det gäller mycket skarpa smärtor.


De verkar upplösande både invärtes och utvärtes,

så att själen i sitt trångmål inte vet till sig utan

        hellre vill utstå vilket matyrium som helst än dessa plågor.


i sin yttersta skärpa varar de dock inte så länge

( ty sist och slutligen sänder Gud inte värre prövningar än att de kan uthärdas, och från

       början skänker Hans Majestät oss tålamod ),

men vanligen kommer andra svåra lidanden 

         och sjukdomar av olika slag.


7.  Jag känner enn person ( FÖRF. SJÄLV ) som redan Herren hade börjat skänka henne den nåd jag förut talat om ------ för fyrtio år sedan ------ i sanning

         inte kan säga sig ha levat en enda dag utan smärtor och andra slag av lidanden; jag menar här brist på kroppslig hälsa, bortsett från andra

         svåra vedermödor.


Sanningen är hon hade betett sig mycket illa, och allt vad hon råkade ut för betydde föga i jämförelse

          med det helvete hon hade förtjänat.


Andra som inte hade förtörnat Vår Herre så mycket blev ledda på en annan väg.


Men jag vill alltid välja lidandets väg, om inte för annat så för att efterlikna vår Herre Jesus Kristus,

        även om detta inte skulle medföra någon annan särskild vinning, vilket det alltid i högsta grad gör.


O, om vi kunde beskriva de inre prövningarna,

då skulle de yttre förefalla små, men det är omöjligt att göra begripligt vad dessa inre prvningar innebär.


8.   Låt oss börja med den pina man känner när man har att göra med en biktfader som är så sansad

        och föga erfaren att det inte finns något som han håller för säkert.


Han är rädd för allt, han tvivlar på allt när han får se något utöver det vanliga, särskilt hos en själ där detta synes förenat med någon ofullkomlighet

        ( de som Gud har förlänat sådana nådegåvor borde, tycker han, vara änglar, vilket är omöjligt så länge de vistas i denna kropp ).


Strax fördömer han alltihop och tillskriver det djävulen eller melankolin.


Der förundrar mig inte, eftersom världen är uppfylld av sådant.


Därav finns just nu på mycket i världen, och djävulen åstadkommer så mycket ont på denna vägen att biktfäderna har så mycket större skäl

      att känna fruktan och noga betänka sig.


Men dne stackars själen som vandrar i samma fruktan och går till sin biktfader som till sin domare och så blir fördömd av honom, hon kan

       inte låta bli att drabbas av den största pina

och skräck.


Bara den som har råkat ut för något liknande kan förstå hennes plåga.'


Til detta kommer ytterligare en plåga för de själar som lider under dessa svåra hemsökelser:

     de tror, särskilt om deras fördärv har varit mycket stort, att det är för deras synder skull som Gud har låtit dem bli vilseförda.


Även om Hans Majestät har skänkt dem sin nåd och de känner sig förvissade om att detta inte kommer från någon annan ande än Guds, är detta något som

        snabbt går fförbi, utan det att deras synder alltid står inför dem.


De ser vad som fattas dem ------ skäl till denna insikt fattas aldrig ----- och därav följer genast den svåra pinan.


När biktfadern styrker själen blir hon lugn, även om det onda kommer igen; men om han ingjuter ännu

        större fruktan blir tillståndet outhärdligt,

särskilt om det åtföljs av en inre torka, så att man tycker sig aldrig ha ägnat Gud en tanke och aldrig

       kommer att göra det.


Det blir som om Hans Majestät talade långt fjärrifrån utan att hans röst kunde nå fram.


9.   Allt detta är ingenting, om det inte vore så att därtill kommer föreställningen att man inte har

        velat ge biktfäderna de rätta upplysningarna utan lett dem vilse.


Även om man menar att det inte finns den minsta själsrörelse som man inte har sagt dem tjänar det inget till, ty förståndet är så förmörkat att det inte

         förmår se sanningen.


I stället tror det på allt vad inbillningen, som nu har blivit dess härskarinna, ftramställer för det,

         och på som nu har blivit dess härskarinna,

framställer för det, och på de galenskaper som

        djävulen söker inge själen, när Vår Herre låter det ske för att pröva henne, till den grad at hon rent av tror sig förkastad av Gud.


Ty det finns mycket som bekämpar och pressar hennes innersta på ett så smärtsamt och outhärdligt sätt att jag inte vet vad man skall

       jämföra det med om inte med plågorna i helvetet, eftersom det inte finns någon tröst

          för denna storm.


Vill hon ta  upp saken med sin biktfader ser det ut som om demonerna komme till hans hjälp för att han skall kunna tortera henne ännu mer.


Sålunda var det en biktfader som hade att gra med en själ efter det att hon hade genomgått sådana

       lidanden  ( hon tycks ha varit mycket

farligt pressad av många plågor i förening ); han

         sade till henne at hon borde underrätta honom när honn råkade ut för det det härnäst.


Men hon blev alltid så mycket sämre att han begrepp att det inte längre stod i mänsklig makt att göra något.


Det gick så långt att om denna person öppnade en bok på kastilianska, så fattade hon, fastän hon kunde läsa mycket bra, lika litet av dess innehåll

         som om hon inte hade lärt sig en enda bokstav; så oförmögen att förstå något var hon.


10.  Med  ett ord, det finns inget botemedel mot denna storm annat än att vänta på Guds barmhärtighet.


Plötsligt, med ett enda ord eller en alldeles oförutsedd  händelse, lyfter hann bort allt, och det så snabbt att denna själ tycker sig aldrig ha varit

      höljd av moln, så solbelyst och fylld av tröst som

hon nu mer än någonsin är.


Lik en som kommer från en farofylld strid och har vunnit seger vill hon prisa Vår Herre som har kämpat för henne och segrat.


Ty hon inser mycket klart att hon själv inte har kämat, att alla de vapen hon skall ha försvarat sig med tycksha varit i fiendens händer.


Härav kommer hon till en klar insikt om sitt elände och om det ytterst ringa vi förmår av oss själva om Herren överger oss.


11.  Det förefaller mig som om det inte krävdes ytterligare begrundan för att inse detta, ty den

      erfarenhet vi har fått av att genomgå dessa kval har visat oss vår oduglighet och lärt oss fatta

          vår intighet och vilket eländigt ting vi är.


Ty nåden ------ även om den inte helt fattas, eftersom vi trots all pina förtörnar Gud och för allt i världen inte vill göra det ----- är så djupt dold att själen

         inte tycker sig ha den minsta gnista av kärlek till Gud eller någonsin ha haft det.


Om hon har gjort något gott eller Hans Majestät har bevisat henne någon nåd, så förefaller allt detta henne vara en dröm eller en nyckelfull inbillning.


Synderna är hon däremot viss om att ha begått.


12.   O Jesus, att bara se en själ till den grad värnlös och ------ som jag har sagt ------ ur stånd att

       bli tröstad av något här på jorden!   


Men därför, mina systrar, skall ni inte tro, om ni råkar i en så svår belägenhet, att de rika och de som har sin frihet äger bättre botemedel vid sådana tillfällen.


Nej, nej, för min del tycker jag att det vore som att beskriva för livdömda hur behagligt det kan vara i denna världen:

det skulle inte ge dem någon lindring utan tvärtomm öka deras plåga.


Trösten måste komma från ovan, och tingen här på jorden är av intet värde.


Vad den store Guden vill är att vi skall erkänna honom som vår konung och erkänna vår egen eländighet.


Detta är av stor vikt för det följande.


13.  Vad skall den stackars själen göra om detta

tillstånd varar flera dagar?


Om hon ber ärdet som om hon inte bad ------ för att få tröst, menar jag ----- eftrrsom detinte når hennes innersta.


Inte heller förstår hon själv vad hon ber, även om det sker med ord, och vad den inre bönen beträffar är den under dessa omständigheter på intet sätt

       möjlig, ty därtillsaknar hon alla krafter.


Ensamheten är snarast til skada för henne, samtidigt som det blir ytterligare en plåga för henne

       att umgås eller tala med någon.


Alltså kommer hon, hur mycket hon än anstränger sig, att uppträda med en retlighet och i ett till det

        yttre dåligt skick som mycket tydligt kommer till synes.


Är det troligt at hon kan tala om hur det står till med henne?


Det är sådant som inte kan sägas, därför att är så pressande andliga plågor att det inte finns namn

för dem.


Det bästa botmedlet ( jag menar inte för att bli kvitt dem, vilket inte kan ske, utan för att kunna uthärda dem ) är att ägna sig åt barmhärtighetserk

         och yttre arbete och lita till Guds nåd, som aldrig fattas dem som hoppas påhonom.


Vare han välsignad i evighet, amen.


14.  Andra prövningar som demonerna sänder oss, av yttre art, bör inte vara så vanliga, och därför behöver vi ite tala om dem.


Till större delen är de inte heller lika plågosamma.


Ty vad de åstadkommer förmår de inte i samma grad ----- förefaller det mig ----- sätta själsförmögenheterna ur kraft och bringa själen ur fattningen.


Med ett ord, förnuftet inser att de inte kan göra mer än vad Herren tillåter, och så länge det inte har gått

      förlorat är alla dessa prövningar avv ringa vikt i jämförelse med dem jag förut har beskrivit.


15.  Andra inre plågor som är att hänföra till denna boning skall behandlas i samband med olika former av bön och Herrens nådegåvor.


Även om några av dem är svårare att uthärda än de förut omtalade, vilket framgår av den verkan de har på kroppen, förtjänar de inte att kallas hemsökelser

       och det finns inget skäl för att vi betraktar dem som sådana; de är tvärtom så stora nådegåvor

           från Herren att själen mitt under dem inser

att de är mycket större ynnestbevis än hon förtjänar


Denna svåra plåga kommer före inträdet i den sjunde boningen, tillika med andra lika hårda.


Om några skall jag tala, men att göra det om alla

är omöjligt, inte heller kan jag förklara hur de är beskaffade, ty de är av en annan och mycket

högre art.


Om jag inte har förmått att säga mer än jag gjort

om dem som är av betydligt lägre rang, kan jag så mycket mindre förklara de följande.


Herren förläne mig sin nåd därtill, för hans Sons

förtjänst, amen.      


    

           


   

          

  

    


    


         


 

  

        


       

     

      




 


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< December 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se