Alla inlägg den 30 december 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 december 2016 07:08

DEN INRE BORGEN.


SJÄTTE BONINGEN.


SJÄTTE KAPITLET.


HÄR TALAS OM EN VERKAN AV DEN BÖN DET VAR


FRÅGA OM I FÖREGÅENDE KAPITEL, OCH HUR MAN


SKALL URSKILJA VAD SOM ÄR SANT  OCH FALSKT.


HANDLAR OM EN ANNAN NÅD SOM HERREN


SKÄNKER SJÄLEN FÖR ATT KUNNA BRUKA HENNE


TILL ATT SJUNGA HANS LOV.


1.  Så stora nådegåvor väcker hos själen ett sådant begär att helt och fullt få ånjuta dem att hon måste

       leva i en svår men också ljuv pina.


Hon har den största längtan efter att få dö och ber därför med ständigt strömmande tårar Gud att befria henne från denna landsflykt.


Allt vad hon ser tröttnar ut henne.


När hon blir ensam känner hon någon lindring, men snart vänder pinan åter ochh on kan inte vara den förutan.


Med ett ord, den lilla fjärilen kommer aldrig till en ro som består; hennes kärlek är så öm att så snart

        tillfälle givs flammar elden upp och vingarna lyfts till flykt.


I denna boningen följer därför hänryckningarna tätt efter varandra utan att låta hejda sig, inte ens inför offentligheten.


Genast blir det förföljelser och förtal; hur mycket

        hon än vill slippa fruktan undgår hon den inte, ty många är de som tvingar den på henne,

särskilt biktfäderna.


2. Och även om själen i sitt innersta delvis känner en stor trygghet ------ särskilt när hon är ensam med Gud ----- är hon å andra sidan mycket betryckt.


Hon fruktar för att vara bedragen av djävulen så att hon förtörnar den hon så högt älskar.


Förtalet gör henne föga ont, om det inte är så att biktfadern trycker ner henne för att hon inte beter sig bättre.


Här finns ingenting annat att göra än att be om alla

förböner och bönfalla Hans Majestät om att leda henne in på en annan väg, eftersom denna sägs

       vara mycket farlig.


Men då hon för sin del har funnit den vara till stor nytta ------ hon kan inte låta bli att se vart den har fört henne ----- och då hon läst och hört och av

Guds ord vet att den leder till himlen, så kan hon

       inte förmå sig till att överge den eller

önska sig någon annan, utan hon överlämnar sig i Guds händer. 


Men hennes oförmåga att önska sig en annan väg orsakar henne smärta; hon  tycker sig vägra

      att lyda sin biktfader, och enligt hennes mening

är lydnad och föresatsen att aldrig förtörna Vår Hrre

         de enda medel hon har för att slippa bli bedragen.


Om så skulle hackas i småbitar tycker hon sig inte vilja begå ens en svaghetssynd med fullt uppsåt, och det pinar henne svårligen att se hur många hon

        inte kan undvika att begå utanatt märka det.


3.  Åt dessa själar skänker Gud det allra häftigaste begär att inte förtörna honom i minsta sak, hur obetydlig den än må vara, och såvitt möjligt aldrig göra sig skyldig till någon ofullkomlighet.


Bara avdet skälet, om också inte av andra, önskar själen undfly människorna och hyser stor avund mot dem som lever eller har levat i öknarna.


Å andra sidan vill hon ställa sig mitt i världen för

att se om hon inte därmed kunde förhjälpa någon

        till att mera prisa Gud.


Och om hon är kvinna sörjer hon över de band hennes kön lägger på hennes möjligheter härvidlag, och hon avundas mycket männen, som har frihet att

     öppet höja sin röst för att förkunna hur stor

härskarornas Gud är.


4.  O stackars lill afjäril, fjättrad med så många kedjor som hindrar dig från att flyga di du vill!


Hs medlidande med henne, min Gud; gör att hon åtminstone i någon mån når sina önskningars

mål, till din heder och ära.


Komm inte ihåg hennes ringa förtjänster och låga natur.


Mäktig är du, Herre, som låter det stoppa havet

och den stora Jordanfloden dra sig tillbaka 

         för att släppa fram Israels barn.


Men du behöver inte ha medlidande med hnne; med hjälp av din kraft kan hn utstå många vedermödor.


Hon är fast besluten att göra det, och hon önskar

att få genomlida dem.


Sträck ut din starka arm, Herre, så att inte livet

slösas bort på så låga ting.


Må din storhet uppenbaras i en så kvinnligt vek och varelse, pådet attvärden må förstå att ingenting kommer från henne utan att hela äran är din.


Detta är vad hon önskar ----- kosta vad det vill -----

och för att en enda själ skulle prisa dig en smula mer för hennes skull gåve hon gärna tusen liv, om hon hade så många.


Hon skulle anse dem mycket väl använda, ty hon vet sannerligen med full visshet att hon inte förtjänar att lida den minsta vedermöda för din skull, än mindre att dö för dig.


5.  Jag vet inte av vad skäl eller i vilket syfte jag säger detta till er, mina systrar, för jag förstår mig inte själv.


Vad vi utan minsta tvekan kan vara vissa om är detta är verkningarna av hänryckningarna och extaserna.


Ty sådana önskningar är inte något som förgår, utan d eblir bestående, och när tillfälle givs att sätta dem i verket visar det sig att vi intehar blivit bedragna.


Varför säger jag att de blir bestående?


Ibland känner sig själen feg, och det i de allra uslaste saker, förskräckt och så helt utan mod att hon inte tycker sig orka me dnågot.


Jag för min del menar att Herren då överlämnar henne åt hennes egen natur, till hennes eget bästa, för att hon nu måste inse att om hon har uppnått

     något så är det henne givet av Hans Majestät.


Med en klarhet som helt bryter ner henne fattar hon allt tydligare Guds barmhärtighet och storhet, som  han har behagat uppenbara i en så låg och följaktlig

        varelse.


Men för det mesta ärttillståndet sådant som jag förut har beskrivit.


6.   En sak, mina systrar, är at lägga på minnet är det gäller dessa starka begär at skåda Vår Herre.


Ibland kan de bli så påträngande att det är tvunget att inte underblåsa dem utan tvärtom undertrycka dem, det vill säga om detta är möjligt.


Ty i andra fall, varom jag skall tala längre fram,

låter det sig ingalunda ske, som ni då skal få höra.


Men här i början kan det ibland gå för sig, ty förnuftet kan foga sig efter Guds vilja och säga som

       Sankt Martin ( I OFFICIET : HERRE, OM JAG ÄNNU BEHÖVS FÖR DITTFOLK SKALL JAG INTE VÄGRA INFÖR VEDERMÖDAN; SKE DIN VILJA ), och blir tryckt för hårt kan tankarna vändas därifrån.


Då det ----- enligt min mening ----- tycks vara så att dessa begär uppträder hos dem som har kommit långt på vägen, kan djävulen lätt styra det så att vi

        tror oss höra till deras skara, varför det alltid är bäst att vandra i fruktan.


Men jag för min del håller före att djävulen inte kan skänka den stillhet och frid som åtföljer begäret att

      skåda Gud, även när det är plågsamt.


De själsrörelser han ger upphov till plågar oss på samma sätt som våra passioner för de världsliga  tingen.


Den som saknar erfarenhet av både det ena och det andra kommer inte att förstå detta utan tror sig 

       ha fått uppleva något mycket stort som av alla

krafter bör uppmuntras och understödjas.


Detta är särdeles skadligt för hälsan, eftersom plågan lätt blir beständig eller åtminstone återkommer ideligen.


7.  Lägg också märke till att sådana plågor brukar ha sin orsak i en svag konstitution, särskilt hos ömtåliga personer som gråter för varenda småsak.


Tusen g ånger om inbillar de sig att de gråter för Guds skull, vilket ingalunda är fallet.


Det kan rent av hända att tårarna flödar i strömmar ( det vill säga varenda gång de hör eller tänker

      på det minsta ord av Gud kan de inte hålla

tårarna tillbaka ), men det som hjälper till härvidlag kan snarare vara något som trycker på hjärtat än kärlek till Gud.


Det ser ut som om de aldrig skulle upphöra att gråta.


Och då de är övertygade om att tårarna av godo tänker de aldrig på att behärska dem utan söker tvärtom allt vad de orkar få dem att flöda ymnigare och ymnigare.


På det sättet strävar djävulen efter att försvaga dem så att de därefter varken  förmår ägna sig åt bnen eller följa klosterregeln. 


8.  Jag tycker mig höra er undra över vad ni har

att göra, när jag påstår att allt möjligt är

farligt.


Om jag menar att det kan ligga bedrägeri i något

så välsignelserikt som tårar, är det då inte jag som

      är den bedragna?


Det kan nog hända, men, tro mig, jag pratar inte utan att ha sett hur det står till med vissa personer,

       fast inte med mig ( ty jag är inte minsta ömsint utan har tvärtom ett hårt hjärta att jag ibland lider av det ).


Men är elden där inne är stark, destillerar hjärtat,

     hur hårt det än är, som om det vore en destillerkolv.

 

Och därav må ni veta varifrån tårarna kommer:

     om de bringar tröst och frid, eller oro och tumult.


Sällan är de helt av ondo.


Även om de skulle bero på bedrägeri ligger det något gott i att sakdan --- om bara ödmjukheten finns där ------ drabbar kroppen men inte själen.


I vilket fall som helst är det inget onti att vara misstänksam.


9.  Vi får aldrig tro att allt är väl beställt om vi gråter mycket.


Vad vi har att göra är att arbeta mycket på att utöva dygderna ----- det är detta saken gäller för oss.


Sdann må tårarna komma när Gud sänder dem, utan att vi anstränger oss för att få dem att flöda.


De vattnar denna torra jord och är till stor hjälp

för att en skall bära frukt.


Ju mindre vi fäster avseende vid dem, desto verksammare är de, ty deras vatten kommer

       från himlen.


När vi trötar ut oss med att gräva efter vatten finner vi inte detta vatten, och många gånger blir vi alldeles utmattade utan att ha åstadkommitsåmycket som en vattenpöl, än mindre en levande källa.


Därför, mina systrar, håller jag det för att vara bättre att vi ställer oss inför Herren i begrundan

       av hans barmhärtighet och storhet

och vår egen ringhet.


Må vi överlåta åt honom at ge oss vad han behagar,

       vatten eller torka.


Han vet bäst vad som passar oss.


På det sättet vandrar vi fram i frid, och djävulen har inte så många tilfällen att ställa försåt för oss.


10.  Mitt ibland dessa på en gång plågsamma och lustfyllda tillstånd skänker stundom Vår Herre

       själen en stor glädje i en egenartad form av bön vars väsen hon inte fullt fattar.


Det vill jag framhålla härför att ni, om denna nåd skull vederfaras er, må prisa honom desto mera

och veta att sådant händer.


Det är ----- förefaller mig ------ en mäktig förening av själsförmögenheterna, som av Vår Herre får frihet att tillika med sinnena åtnjuta denna glädje, utan att förstå vad de utnjuter eller hur de åtnjuter det.


Detta låter som rotvälska, men så går det förvisso till:

själens glädje är så överåttan stor att hon inte ensam vill njuta av denutan förkunna den för alla,

        för att den må hjälpa dem att prisa Vår Herre, vilket är målet för allt som rör sig inom henne.


O vilka fester hon ville bjuda på, om hon bara kunde, för att alla må få del av hennes glädje!


Hon tycker sig ha funnit sig själv, och liksom den förlorade sonens fader ville hon inbjuda alla

       till en stor fest, ty honn ser i ett tillstånd där hon inte kan tvivla på att hon är trygg, åtminstone

         för ögonblicket.


För min del menar jag att hon har rätt.


Ty en så djup glädje i det allra inrsta avsjälen, en sådan frid och detta att allt i hennes glädje går ut på att prisa Gud, ett kan omöjligen vara

djävulens verk.


11.  Det är svårt nog och inte så litet plågsamt att när man har erfarit en så stor glädje hålla tyst med den.


Deta är vad Sankt Franciscus bör har känt när han under ina vandringar på fälten träffade på rövare och med hög röst sade till dem att han var den store Konungens härold.


Andra heliga namn har gått ut i öknarna för att liksom Sankt Franciscus förkunna sin Guds lov.


Jag känner en som hette broder Pedro de Alcantara ------ jag tror han var en sådan helig man, att döma

        av hans liv ----- och som gjorde detsamma; de

som hörde honom höll honom ibland för att vara galen.


O vilken god galenskap, mina systrar, om bara Gud ville ge den åt oss alla!


Vilken nåd är det inte att bli tagna avsides, där vi, om vi ger uttryck åt denna av Herren skänkta galenskap, snarare får hjälp än klander, vilket vi

       skulle ha fått om vi vore kvar i världen:

i en finns så föga av förkunnelse att det myckna

          förtalet inte är är att undra över.


12.  O vilka olyckliga tider och vilket eländigt liv vi nu lever, och hur lyckosam är inte deras lott somhar undflytt världen!


Många gånger känner jag en särdeles stor glädje

när vi är tillsammans ochjagser dessa mina systrar uppfyllda av en sådan inre fröjd att de tävlar om att

          lovprisa Herren för att han fört dem till detta

kloster, ty det är alldeles klart att dessa lovsånger

        kommer från själens innersta. 


Jag vill gärna, mina systrar, att ni ofta ägnade er däråt, för men börjar så uppmuntrar hon de andra att följa efter.


Hur skulle ni bättre kunna använda er tunga när ni

är tillsammans än till att lovsjunga Gud, så mycket

        som vi är honom skyldiga?


13.  Må det behaga Hans Majestät att ofta förläna oss denna form av bön, eftersom den är till så stor trygghet och nytta.


Av oss själva kan vi inte förvärvadenna gåva, ty den i högsta grad övernaturlig.


Det händer att den varar en hel dag, och då vandrar själen omkring som en som har druckit mycket,

        dock inte så mycket att han från sina sinnen.


Hon kan också likna enmelankoliker, som  utan att

helt ha tappat besinningen inte kan komma ut ur något som har satt sig fast i inbillningen, och

       som inte vet hur det skulle kunna avlägsnas.


Detta är mycket grova liknelser när det gäller att åskådliggöra något så dyrbart, men jag har

       inte förmått finna på några andra.


Sanningen är nämligen att denna glädje till den

grad kommer själen att glömma sig själv och allt i

        hela världen, att hon varken förstår eller förmår tala om något annat än det som denna

      glädje leder till, nämligen till att prisa Gud.


Må vi alla, mina systrar, hjälpa denna själ.


Ty vad kan vi hålla för att vara mera förnuftigt?


Vad kan ge oss större tillfredsställelse  ?


Må vi, mina döttrar, däri förena oss med alla skapade varelser, i evigheters evighet,

amen, amen.    

      

       




                


  

        

                 

     




    

 


          

   

  




 


   



Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 december 2016 07:08

TRONS MEDITATION.


I KÄLLAN.


GUDS BARMHÄRTIGHET I SKAPELSEN.


Guds skönhet är så stor, att den liksom måste smitta av sig.


Källan är så bräddfull, att den flödar över.


Kärleken mellan Fadern och Sonen i den Helige Ande är så rik och fruktbar, att den meddelar

sig utåt. 


Gud behöver ingenting utanför sig själv för att

vara kärlek.


Fadern föder av all evighet sin Son och finner sin fulla glädje i honom genom att ge sig helt åt honom.


Men i Sonens eviga födelse finns ett slags utåtgående rörelse, som också blir tydlig i Faderns och Sonens utandning av den Helige Ande.


Denna eviga, utåtgående rörelse leder fram till skapelsen.


Sonens eviga födelse kommer till uttryck i skapelsens födelse.


Det vi ser och kan ta på har en början i tid och rum.


Det har kommit till på Guds uttryckliga önskan, inte som en nödvändighet, utan somm en följd av hans

        överströmmande kärlek.


Guds inre, eviga liv av fruktbar kärlek frambringar den skapade verkligheten, som i någon mån och på skilda nivåer skall avspegla hans rikedom.


I sin barmhärtighet vill Gud dela med sig av sig själv.


Något annat har han ju inte, han som ÄR allts ursprung och mål.


Sonen är "början till Guds skapelse"

( Upp 3:14, Heb 1:2 ).


Fadern skapar världsalltet med blicken på Sonen,

     för Sonens skull.


Allt skapas i och genom honom ( jfr Joh 1:3,

1 Kor 8:6, Kol 1:16 ).


Sonens ständiga födelseögonblick i evigheten får sin följd i skapelseögonblicket i tiden.


Den Helige Ande, som utandas i en evig kärleksrörelse som böljar fram och tillbaka mellan

       Fadern och Sonen, sänds ut och svävar över vattnet på skapelsedagens morgon ( 1 Mos 1:2 ).


I skapelseögonblicket möts tid och evighet.


Det är som om Gud höll andan för att sedan medela sin inre rikedom utåt i kärlekens oförliknelika generositet, ja, i ett crescendo av gudomligt slöseri.


Och detta ögonblick, där Guds evighet och vår tid möts, tar egentligen aldrig slut.


Så länge världen består, måste skapelsen fortgå.


Skapelsen är helt beroende av Skaparens ständiga barmhärtighet.


Den föds ny och frisk i varje ögonblick.


Skapelseögonblicket ärdet närvarande, nuvarande ögonblick, där vi skapas och där vi också medvetet kan låta oss om och nyskapas.


Tillvaron får en helt ny dimension, när vi upptäcker att skapelsen är ett kontinurerligt skeende.


Vårt liv och vår bön föds i varje stund ur den eviga källan.


Ingenting är gammalt och igengrott, allt är nytt

och friskt.


Gud ser på oss i varje stund med oändlig barmhärtighet och vi blir till i varje stund.


Men det beror på oss hur vi tar emot denna gåva.


Om vi låter det ske och bejakar att Gud skapar oss

eller är blinda och döva för det stora som sker.


Gud ser allt av all evighet.


Innan han låter skapelsen komma till, förutser han den och vart en skall leda.


Detta brukar kallas hans predestinationsbeslut.


Ty har begreppet sedan Calvins dagar ( 1509-1564 ) ett något skamfilat rykte.


Men i själva verket rör det sig om Guds överströmmande kärlek, som låter det skapade uppstå och sedan vill dra in det i sin eviga strömvirvel ( jfr Ef 3:2-11 ).


Johannes av Korset skildrar i sina ROMANSER

       detta hemlighetsfull rådslag inom Treenigheten i mänskliga termer, som ändå kan förmedla något av vad Guds barmhärtighet och generositet innebär.


Fadern säger till sin Son:

 

"En brud, som skall älska dig, skulle jag vilja ge  dig, min Son, och för din skull hon förtjänar ta del 

i vår gemenskap och att äta bröd vid ett bord,

         samma bröd som jag också äter, för att hon

känna de skatter som jag äger i en sådan Son, och med dig må glädjas åt din nåd och all din rkedom".


Men riktigt ser Andrej Rubljovs ( 1370?-1430?)

berömda ikon framför sig av de tre gudomliga personerna kring bordet, dit varje människa är

         inbjuden, ja, där hon är en efterlängtan gäst.


men som varje bild vi gör oss av Guds verklighet stämmer den inte helt.


Den kan bara fånga in en mycket liten del av den oändliga härlighet, som är Guds och som han också

        vill dela med oss.


Vi behöver aldrig vara rädda att vänta oss för mycket eller att överskatta Guds barmhärtighet.


Hur mycket vi än hoppas på kan vi vara förvissade om att vi underskattar det han är och vill ge oss.


Det är utan att träda ut ur sig själv som Gud uppväcker skapelsen.


Han förblir den han är.


Det finns ingen motsättning mellan den oändliga vila, harmoni och oföränderlighet, som av all

          evighet råder inom honom, och den skapande fruktbara rörelse, som låter allt komma till i tid

och rum.  


Skönheten i Guds inre vara och den barmhärtighet som gör att han flödar över står i full samklang

med varandra.  


Guds upphöjda vila i sig själv återspeglar i hans skapande fruktbarhet.


Allt vad han är och gör utandas kärlek och harmoni.


Det är denna sin inre fullhet han vill låta bli återspeglad i allt som finns till.


Allt är skapat för att vara genomskinligt för honom.


Hans skönhet skall reklekteras i allt.


I sin barmhärtighet har han förutsett och förberett detta:

det skapade skall vara hans spegel.

'

Och därför finns det också en hisnande skönhet i skapelsen, men den måste alltid peka tillbaka på

       Skaparen, annars kanvi drunkna i den.


Men det är bara i de oskapade Skönheten som vi skall drunkna.


Att drunkna där innebär inte att vi förlorar vårt jag och vår indentitet.


Tvärtom.


Det är där vi vinner vårt äkta jag och vår sanna indentitet.


Det är bara i en Annan vi finner detta.


Människan är på ett helt speciellt sätt delaktig av Guds skönhet, eftersom hon som Augustinus säger

        är "ett slags spår av Treenigheten".


Vid sidan av de hemlighetsfulla varelser, som likt oss är andliga, alltså änglarna, är människan den enda skapelse som medvetet kan träda i kontakt

        med sin Skapare.


"Genom Faderns händer, alltså genom Sonen och genom Anden ....... formas människan till Guds avbild och likhet", skriver Irenaeus ( 120?-195?).


Hela Treenigheten är i verksamhet för att forma oss till vår stora värdighet ----- att vara Guds avbild

------ liksom den skapat allt annat.


Människan är verkligen skapelsens krona.


Honn har sitt ursprung i Gud ( Apg 17:29 ).


En oändlig gåva har lagts i hennes händer genom det verk som "Faderns händer" ständigt gör.



Men samtidigt läggs också en oändlig uppgift i hennes händer ett ansvar utan like, ja, en kallelse som tycks övergå hennes krafter.


Honn blir med-skapare till Skaparen, hans med-arbetare.


Skapelsen läggs i hennes öppna händer.


Gud skapar allt, men en liten marginal blir liksom över, en liten sfär där vår kreativitet får fritt spelrum.


Det är i denna marginal hela historien utspelar sig.


Världshistorien likväl som vår personliga livshistoria.


Där har människan verkligen fria händer.


Friheten utgör en del av hennes likhet med Gud, men den kan också vändas och förvridas, så

       att den kommer att utgöra olikheten mellan henne och honom.


Allt beror på om människan tar emot Gud med öppna händer eller själv vill hålla i tyglarna.


I själva skapelsen finns det nerlagt en slags plan,

en ritning, en lag.


I allt finns det spår av Guds godhet.


Vi har fått våra ögon för att se detta och för att

besvara blick, som ständigt vilar på oss.


Vi har fått våra händer för att ta emot Guds gåvor och ge dem vidare.


Allt har Gud förutsett och förberett.


"Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till"   ( Ef 2:10 ).


Allt är klart".


Det ligger bara och väntar på oss.


Av all evighet har Treenigheten planerat oss och hur vi skall bära oss åt.


Detta evighetssperspektiv är faktiskt nödvändigt för att vi skall kunna leva rätt och be rätt under vårt liv i tiden.


Det gör oss INTE passiva och världsfrånvända.


Tvärtom.


Vi ser att evighetens härlighet börjar lysa redan här på jorden, och om denna härlighet blivit fördunklad vill vi locka fram den igen.


Gud har alltså givit sig till känna, uppenbarar sig för människan.


Redan i skapelsen ser hon något av hans sanna väsen.


Men han nöjer sig inte med det  utan uppenbarar sig mer och mer.


Fadern har talat av all evighet i Sonen ------ i sitt eviga Ord ----- och genom detta Ord talar han också

       i  tiden, alltså  i skapelsen.


Han låter också sitt Ord bli nertecknat, ja, han låter det till och med bli kött.


I Ordet ser vi den utåtgående rörelsen.


Fadern uttrycker sitt inre i honom och genom honom och låter honom återvända till vårt ursprung, till Fadern.


Den eviga rörelse i Treenigheten, genom vilken Sonen återvänder till Fadern i Andens fullhet,

        skulle återspeglas på det skapades plan.


Fadern skapade allt genom Sonen i den Helige Andes kraft, för att allt skulle förenas med Sonen

        och  genom den Helige Andes vind föras, ja, blåsas tillbaka till honom.


Det är denna rörelse tillbaka till ursprunget som  går som en röd tråd genom historien, såväl genom

        frälsningshistorien som genom världshistorien

( och egentligen finns det bara en enda historia ).


Fadern till varje pris hämta hem det han skapat.


Han tvingar ingen, men gör allt för att hjälpa sin

skapelse att hitta rätt.

I  Sonen som blir människa och bor bland människorna upppenbarar han sitt innersta.


I Anden som sänds ut över mänskligheten och in i människohjärtat ger han oss del av sin egen kraft och inspiration.


Ingenting kan hålla Gud tillbaka.


Treenigheten vill i sin barmhärtighert dela med sig skönhet och låta den reflekteras i allt som finns till. 


Därför kan Katharina av Siena och säga  till Gud:

      "Du är förälskad i din skapelses skönhet. 



   




   





     


    


 

   








    


  




   



 



Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 december 2016 07:07

#VISHETEN OCH KLOKHETEN : STYRKER


VARANDRA :: UPPMUNTRAR VARANDRA#.


1500.   Ödmjukheten : enkelheten :: litenheten :::

själv-utgivande.


1501.   Ömheten : ömsintheten :: kärleksfullheten

::: själv-utgivande.


1502.   Godheten : vänligheten :: mildheten :::

själv-utgivande.


1503.   Ärligheten : öppenhjärtligheten ::

själv-utgivande.


1504.  Livet i mildas hjärtats fullhet.


1505.  Livet i ärliga hjärtats fullhet.


1506.  Livet i vänliga hjärtats fullhet.


1507.  Livet i goda hjärtats fullhet.


1508.  Livet i ödmjuka hjärtats fullhet.


1509.  Livet i ömma hjärtats fullhet.


1510.  Livet i saktmodiga hjärtats fullhet.  


1511.  Ödmjuka tacksamheten ::: förändrar

människans livsstil och livsföring.


1512.   Egoisten ::: träl och slav under sin egen egoism.


1513.   Stolte ::: slav och träl under sin egen stolthet.


1514.   Övermodige ::: träl och slav under sin egen

övermodighet.


1515.   Saktmodige ::: äger inre tacksamheten

 i sin saktmodighet.


1516.   Ödmjuke ::: äger inre ödmjukhet. 


1517.   Ärlige ::: äger inre ärlighet.


1518.   Saktmodig tunga : besvarar ej vredens

och häftighetens tunga.


1519.   Flitiga händer : behovets hjälpare.


1520.   Kärleksfull : kärleksrik :: hjärtevarm :::

hjärtlig :::: barmhärtig ::::: öm :::::: ömsint.


1521.   Barmhärtighetens hjärta.


1522.   Barmhärtighetens fullhet.


1523.   Barmhärtighetens rikedomar.


1524.   Ömma ::: ömsinta hjärta.


1525.   Kärleksfull ::: kärleksrik ::::: rik på

goda gåvor.


1526.   Barmhärtigheten : godhjärtad :: kärleksfull :::

förlåtande :::: ha överseende :::::: tålmodig :::::::

nådig :::::::: medlidsam ::::::::: ömsint ::::::::::

hjälpsam.


1527.   Barmhärtigheten : har överseende :: visar förbarmande ::: visar medlidande :::: mildhet :::::

ömsinthet :::::: hjärtlig hjälpsamhet.


1528.   Visad förbarmande : visad medlidande ::

visad medömkan vad mänskligheten behöver.


1529.   Förbarma sig över : visa medlidande ::

medömkan med ::: visa barmhärtighet mot ::::

ömma för ::::: ömka sig för.


1530.   Klokhet : förnuft :: vishet ::: mognad ::::

omtanke ::::: omtänksamhet.


1531.   Insikt : vishet :: lärdom ::: förnuft

:::: livs-filisofi.


1532.   Visdomsord : ord på vägen :: ordspråk.


1533.  Tålamod och barmhärtighet :::

mänsklighetens ryggrad.


1534.   Lära känna tåligheten : tjäna tåligheten.


1535.   Lära känna barmhärtigheten : tjäna barmhärtigheten.


1536.   Lära känna lärdomen : tjäna lärdomens fullhet.


1537.   Växa in i tålmodighetens fullhet.


1538.   Växa in i barmhärtighetens fullhet.


1539.   Växa in i saktmodets fullhet.


1540.   Lära känna ödmjukheten : betjänas av ödmjukheten.


1541.   Växa in i ödmjukhetens fullhet.


1542.   Saktmodiges saktmod ::: beskyddar :

försvarar honom inför vreden och häftigheten.


1543.   Ödmjukes ödmjukhet ::: beskyddar : försvarar honom inför stoltheten.


1544.   Tåliges tålighet ::: beskyddar : försvarar honom inför o-tåligheten.


1545.   Ömhetens varma sol-strålar.


1546.   Ödmjukhetens varma solstrålar.


1547.   Enkelhetens varma solstrålar.


1548.   Litenhetens varma solstrålar.


1549.   Uthållighetens varma solstrålar. 


1550.   Vreden saknar saktmodets varma solstrålar.


1551.   Häftigheten saknar saktmodets :::

varma solstrålar.


1552.   Fästa sitt seende på saktmodets skönhet och ljuvlighet.


1553.   Fästa sitt seende på ödmjukhetens :::

skönhet och ljuvlighet.


1554a.   Fästa sitt lyssnande på lärdomens :::

skönhet och ljuvlighet.


1554b.  Fästa sitt lyssnande på insiktens skönhet och ljuvlighet.


1555.   Fästa sitt lyssnande på visdomens ord.


1556.   Förlorad tid av livet :: tagit tid med energi :

tidstjuvar.


1557.   Förlorad tid kommer aldrig tillbaks.


1558.   O-förlorad tid ::: o-belönad tid.


1559.   Innehållsrik tid ::: belönad tid.


1560.   Olika personliga beteende :::

bemötas med ett leende.


1561.   Vänligt beteende ::: förändrar tankar

och hjärtan.


1562.   Vänliga och uppmuntrande ord :::

betyder så mycket.


1563.   Uppmuntrande fina ord : hjärtats glädje.


1564.   Hjärtats trygghet ::: livets glädje.


1565.   Ödmjukheten : litenheten :: förtjänar mänsklighetens gensvar.


1566.   Saktmodet förtjänar mänsklighetens gensvar.


1567.   Övermodet och stolheten förtjänar ej männsklighetens gensvar.


1568.   Vreden : häftigheten förtjänar ej mänsklighetens gensvar.


1569.   Vreden : häftigheten :: belönings-lös.


1570.   Högmodet : stoltheten :: belönings-lös.


1571.   Livssynen : livs-inställningen : hur man ser på livet.

      I livets olika skeende : finns det en själv-rannsakning.


1572.   Belöningslösheten skadar mänskligheten.


1573.   Ödmjukhetens djupheter : besvaras av dem som :: uttömda av sin egen egoism.


1574.   Uttömmandet av egoismen : belönas av ödmjukhetens värme och ömhet.


1575.   Gårdagens lärdom : inte tung att bära.


1576.   Uttömmandet av vreden och häftigheten :

öppnar hennes hjärta för saktmodigheten.


1577.   Insiktsfull tunga : talar insiktens ord.


1578.   Uttömd egoism : öppen i sitt hjärta för

ödmjukhetens rikedomar.


1579.   Uttömd vrede och häftighet : öppen i sitt hjärta för saktmodighetens rikedomar.


1580.   Känna med-ömkan : med-lidande ::


1581.   Manligheten ska inte behandla kvinnligheten som en handels-vara.


1582.   Kvinnligheten ska inte behandla manligheten som en handels-vara.


1583.   Utöva ödmjukheten : övermodets :: stolhetens fiende.


1584.   Utöva saktmodigheten : vredens :: häftighetens fiender.


1585.   Lydige lyssnar på ödmjukhetens inbjudan.


1586.   Ur den saktmodiges mun strömmar saktmodiga ord. 


1587.   Ur den fullkomliges mun strömmar fullkomliga ord.


1588.   Ödmjukheten : litenheten :: enkelheten  räddningen från övermodet och stoltheten.


1589.   Häftige har inte något mål på jorden.


1590.   Vreden har inget mål på jorden.


1591.   Strids-lystne har inget mål på jorden.


1592.   Uttömmande o-behärskad tunga :

öppnar hennes tunga för behärskad tunga.


1593.   O-behärskad tunga : bär fåfänglig frukt.


1594.   Behärskad tunga : bär bestående frukt.


1595.   Bli bemött av mänsklighetens o-behärskade tungor : sårår människosjälar.


1596.   Bli bemött av grälsjukheten : trätgirigheten

:: splittrar vänskapen.


1597.   Neka saktmodigheten ::: förslösad tid.


1598.   Neka ödmjukheten : enkelheten :: litenheten

::: förslösad tid.


1599.   Neka behärskad tunga ::: förslösas tid. 


  



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< December 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards