Direktlänk till inlägg 31 december 2016

DEN INRE BORGEN. SJÄTTE BONINGEN. SJUNDE KAPITLET.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 31 december 2016 12:11

DEN INRE BORGEN.


SJÄTTE BONINGEN.


SJUNDE KAPITLET.


HANDLAR OM PÅ VAD SÄTT SYNDERNA PINAR DE


SJÄLAR SOM GUD HAR FÖRLÄNAT DE NÅDEGÅVOR


VAROM DET HAR TALATS.


INSKÄRPER VILKET STORT MISSTAG DE SJÄLAR


BEGÅR, HUR ANDLIGA DE ÄNMÅ VARA, SOM


FÖRSUMMAR ATT STÄNDIGT HA FÖR SIN ÅSYN


VÅR HERRES OCH FRÄLSARES JESU KRISTI


MÄNSKLIGA NATUR, HANS ALLRAHELIGASTE


LIDANDE OCH LIV, SAMT HANS ÄRORIKA MODER


OCH HELGONEN.


ÄR TILL STORT GAGN.


1.  Ni kunde tycka, mina systrar, att de själar som Herren har förbundit sig med på ett så särskilt

        sätt borde känna en sådan trygghet att de

alltid kunde njuta därav och aldrig behöva frukta för

      något eller gråta över sina synder.


( I synnerhet gäler detta dem som Gud inte har förlänat sådana nådegåvor, ty har han det gjort

        förstår de vad jag nu kommer att säga. )


Att känna sig trygg på det sättet innebär en svår villfarelse.


Ty ju mer vi får ta emot av vår Gud desto mer ökas smärtan av våra synder.


För min del håller jag fast vid att vi aldrig kommer att slippa denna smärta förrän vi kommit därhän

       att ingenting längre plågar oss.


2.  Sant är att smärtan vid skilda tillfällen kan vara

mer eller mindre svår och att den kan yttra sig

       på olika sätt, ty vad själen nu tänker på är inte den pina hon måste lida för sina synder utan på

          hur otacksam hon har varit mot den hon är skyldig så mycket och som i hög grad har förtjänat att tjänas av henne.


Ty genom allt det stora som har blivit henne beskärt fattar hon allt bättre Guds storhet.


Hon förskräcks över att ha varit så fräck, gråter över den ringa vördnad hon visat, tycker sig ha varit så dåraktig i sin dårskap att hon aldrig nog kan

       anklaga sig när hon minns hur hon har övergivit

et så högt Majestät för så låga ting.


Detta minns hon mycket bättre än de nådegåvor hon har undfått, hur stora de än är, både de vi har beskrivit och de som återstår att beskriva.


De tycks strömma över henne som en vattenrik flod, tid efter annan.


Synderna däremot är som dy, ständigt väckta till nytt liv i minnet, och detta är ett mycket tungt kors.


3.  Jag känner en person (FÖRF. SJÄLV ) som hade upphört att önska sig döden för att få skåda Gud men önskade sig den för att slippa känna den

         ständiga pinan av hur otacksam hon hade varit mot den hon var skyldig så mycket och skulle bli skyldig ännu mera.


Hn tyckte att inges ogärningar kunde mäta sig med hennes, ty hon menade att mot ingen annan hade Gud visat större tålamod och större barmhärtighet.


Vad beträffar fruktan för helvetet så finns den inte hos någon av dessa själar.


Vad de fruktar är att mista Gud.


Ofta är denna fruktan mycket svår, men den kommer inte ofta.


Allt vad de fruktar är att Gud tar sin hand ifrån dem så att de frtörnar honom och återfaller i det bedrövliga tillstånd vari de tidigare befann sig.


Sin egen pina eller ära bryr de sig inte om.


Vill de slippa att länge vistas i skärselden beror det mera på att de där är skilda från Gud än på de plågor de har att utstå.


4.  Jag aktar det inte för trygghet ----- hur gynnad en själ än må vara av Gud ------ om hon glömmer i vilket eländigt tillstånd hon tidigare har varit. 


Även om tanken därpå är mycket plågsam är den till stor nytta.


Kanske är det därför att jag har varit så fördärvad som jag tycker så och av det skälet alltid minns det.  


De som har varit goda känner inte på det sättet,

   även om det alltid finns sprickor vi lver i denna

         dödens kropp.


För denna pina finns det ingen lindring i att tänka på att Vår Herre har förlåtit och glömt våra synder.


Snarare ökar det plågan att se så stor godhet och nåd slösas på den som inte har förtjänat något annat än helvetet.


Jag tror att detta var det stora martyriet för

     Sankte Petrus och för Magdalena.


Ty då de hyste en så stark kärlek och hade mottagit så många nådebevis och så klart hade fattat Guds storhet och majestät,måste deras lidande

        ha  varit mycket svårt och fyllt av den

djupaste smärta.


5.   Kanske tänker ni att den som har kommit i åtnjutande av så höga ting inte längre kan meditera över mysterierna i Vår Herres Jesu Kristi allraheligaste Mandom, eftersom allt här upplöser sig i kärlek.


Detta är något som jag utförligt har skrivit om på ett annat ställe ( VIDA kap. 22 ), och fastän jag har blivit motsagd och tillsagd att jag inte begriper det

      här ( de säger nämligen att det finns vägar som Vår Herre leder oss in på, och att sedan vi har gått

           de första stegen ärdet bäst att hålla sig till de gudomliga tingen och fly de kroppsliga ) 

        så vägrar jag att erkänna att det är en god väg.


Det kan hända att jag har fel eller att vi alla säger detsamma.


Menjag insåg klart att här försökte djävulen föra mig vilse, och jag har blivit vis av skadan.  


Därför ämnar jag en gång ----- jag har gjort det många gånger förut ------ tala med er om detta,

      på det att ni må gå frammed största försiktighet ( märk väl att jag varna er för att tro den som säger något annat ).


Jag skall försöka göra mig bättre förstådd än tidigare.   


Om någon, somhan harlovat, händelsevis skulle skriva om detta gjorde han väl i att gå på bredden i sin framställning, ty att ge ss som förstår så föga en

       kort sammanfattning kan leda till stor skada.


6.  Sålunda menar en del själar att de inte kan fästa sina tankar på Kristi Lidande.


Då kan de än mindre tänka på den Allraheligaste Jungfrun och Helgonens liv, vilket är till största hjälp och uppmuntran att minnas.

   

Jag kan inte fatta vad de tänker på:

      även om änglarnas andar, som är skilda från allt kroppsligt, ständigt kan vara inneslutna i kärleken,

          är detta inte möjligt för oss, som lever i

denna dödens kropp.


För oss är det nödvändigt att umgås med, tänka på och efterfölja dem som under våra egna jordiska villkor har utfört sådana storverk till Guds ära.


Värst vore att med vett och vilja dra sig undan allt

      vårt goda och vår enda hjälp, som är Vår Herres Jesu Kristi allraheligaste Mandom.


Jag kan inte tro att de gör detta, utan attde inte förstår sig själva och därmed åsamkar både sig och andra stor skada.


Åtminstone vill jag försäkra dem att de inte kommer in i de två översta boningarna; ty de har förlorat vägvisaren ----- som är den gode Jesus ------ kan de

       inte finna vägen ( det är bra nog om de tryggt

kan hålla sig kvar i de föregående ).


Denne Herre säger atthan är vägen; likaså säger Herren att han är ljuset och att ingen kan komma till Fadern utan genom honom, och att den som har

        sett mig har sett min Fader.


Man säger att dessa ord kan ges en annan mening.


Jag för min del vet ingenting om några sådana meningar; min själ har alltid funnit den vanliga tolkningen sann och farit mycket väl därav.


7.   Det finns flera själar ----- och många är de som har talat med mig om den saken ----- som när Vår Herre har bbehagat skänka dem den fulländade

          kontemplationen ständigt vill vara kvar i det tillståndet, vilket är omöjligt.   


Men de håller sig så fast vid den nåd Herren har bevisat dem att de inte som förut kan övertänka Kristi lidandets och livs mysterier.


Jag vet inte vad det beror på, men det är mycket vanligt att förståndet i dylika fall blir mindre lämpat för meditation.


Jag tror att orsaken bör sökas däri att då meditationen helt går ut på att söka Gud och då själen en gång har funnit honom och har vant sig vid

       att med viljans kraft söka honom på nytt,

så ville hon inte längre trötta ut sig med förståndsövningar.


Likaså förefaller det mig att sedan viljan nu en gång begagna sig av den andra, om så ske kan.


Detta är inget ont i detta, men det kommer att bli omöjligt ------ särskilt innan själen har nått dessa översta boningar ---- och tid går förlorad, eftersom

       det ofta är nödvändigt att ta förståndet till hjälp

för att tända viljan.


8.  Lägg märke till denna punkt, mina systrar, ty den är mycket viktig, och därför vill jag förklara den ytterligare.


Själen önskar bli helt fylld av kärlek och vill inte veta av något annat.


Men hur mycket hon än vill kan hon det inte,

ty även om viljan inte är död är den eld som brukar

      tända henne döende, och det behövs något för att blåsa liv i den så att den så att det skall hetta till. 


Skulle det vara bra för själen att förbli i en sådan torka, i hopp om att eld från himlen måtte tända detta hennes offer av sig själv till Gud, som det

        hände vår Fader Elias?


Nej, förvisso, det är inte bra att hoppas på under.


Sådana gör Herren när de är till nytta för just denna själ, som jag redan har sagt och kommer attsäga gång på gång.


Men Hans Majestät kräver attvi skall anse oss så fördärvade att vi på intet sätt förtjänar dem; istället bör vi så gott vi kan hjälpa oss själva.


Och för min del menar jag att det är detta vi måste göra allt intill vår död ------ hur sublima våra böner än må vara.


9.  Sant är att för den som Herren har flyttat in i den sjunde boningen är det mycket sällan ----- om ens någonsin ------- nödvändigt att ha sådan omsorger,

        av skäl som jag skall lägga fram när vi hinner dit, om jag kommer ihåg det. 


Där är själen aldrig skild från närvaron av Vår Herre

Krisus, utan på ett underbart sätt är hon alltid delaktig av hans gudomliga och mänskliga natur

        i förening med varandra. 


När alltså den eld jag har talat om inte är tänd i viljan och vi inte känner oss i närvaro av Gud,    

       är det nödvändigt att söka honom.


Det är vad Hans Majestät vill att vi skall göra -----

som bruden i Höga Visan ----- och vi bör fånga de skapade varelserna vem som har skapat dem ------

        som Sankt Augustinus säger, jagtror i hans Meditationes eller Confessiones ( I DE SENARE, ELLER ORDAGRANNARE I SOLILOQUIA ).


Må vi inte vara som dumma oxar och förspilla tiden med att vänta på det som redan är oss givet.


Ty i början kan det gå ett år eller till och med flera innan Herren skänker oss något liknande.


Hans Majestät vet varför.


Det tillkommer inte oss att önska eller vilja veta något om detta.  


Vi känner vägenn som vi har att gå för att uppfylla Guds bud och råd.


Må vi vandra fram på den med stor omsorg, ständigt tänkande på hans liv och död och på hur mycket

        vi är honom skyldiga.


Vad övrigt är följer när det behagar Herren.


10.  Nu kan de svara att de inte kan stanna vid detta.


Och enligt vad jag har sagt harde på sätt och vis.

Ni vet att ett är att tänka med förståndet, ett annat att sannfärdigt återge minnet av vad förståndet har tänkt.


Ni säger kanske att ni inte förstår mig, och det kan sannerligen vara så att jag själv inte förstår att uttrycka mig begripligt.


Men jag skall försöka så gott jag kan.


Vad jag kallar meditation är att med förståndet grundligt övertänka sådant som detta:

     vi börjar med att besinna den nåd Gud har visat oss genom att skänka oss sin enfödde Son,

         men vistanar inte där utan går vidare till

hela hans ärorika livs mysterier; eller vi börjar med

         bönen i Örtagården och låter inte tanken stanna förrän den har komit fram till Korset;

         eller vi tar ut enstaka episod i Passionshistorien, till exmpel Kristi fängslande, och tränger in i detta mysterium genom att meditera

         över vad som är att tänka och känna inför sådant som Judas förräderi, apostlarnas flykt och allt det övriga.


Detta är ett utomordentligt och mycket förtjänstfullt

sätt att bedja.


11.  Det är detta jag syftar på när jag talar om att

de kanske har rätt, dessa själar som Gud har behagta lyfta upp till d eövernaturliga tingen och den fulländade kontemplationen.


Som jag har sagt vet jag inte varför, men vanligen kan de det inte ( DVS. ÄGNA SIG ÅT OVANNÄMNDA MEDITATIONER ).


Dock må ingen ( med skäl, menar jag ) sga sig vara ur stånd att uppehålla sig vid dessa mysterier

      eller ofta ha dem för ögonen ------ särskilt när den katolska Kyrkan firar dem.


Inte heller är det möjligt att en själ som har fått ta emot så mycket av Gud skullekunna förlora ur minnet alla dessa tecken på kärlek, ty d eär levande gnistor som mer och mer tänder själen till att älska Vår Herre.


Hon förstår sig inte själv, men hon förstår dessa mysterier på ett mera fulländat sätt, ty förståndet framställer dem för henne och inpräglar dem i

       hennesminne så att endast åsynen av Herren liggande framstupa i Örtagården, höljd av

          fasansvärd svett, är nog inte bara för en timma utan för många dagar.


Med en enda blick fattar vi vem han är och hur tacksamma vi har varit mot den som har utstått

      så svår pina.


Genast skärps viljan --- om också inte känslomässigt --- till att önska i någon mån tjäna den som har visat så stor barmhärtighet, och lida

       en smula för den som har lidit så mycket för oss, tillika med annat liknande som tar minnet ochförståndet i besittning.


Jag tror detta är orsaken till att man inte längre står ut med att begrunda Passionshistoren och tycker sig inte ens kunna tänka på den.


12.  Om denna förmåga  till medtation saknas är det bra att söka återvinna dn.


Ty jag kan inte fatta hur den allra högsta kontemplativa bön skulle kunna hindra den, och jag håller det ingalunda för något gott att inte ofta öva sig i sådana meditationer.


Om Herren vill avbryta dessa övningar, så mycket gärna för mig, ty även om själen inte vill det  

      måste hon låta det ske.


Jag håller det för alldeles säkert att detta sätt att framskrida inte är ur vägen utan till stor hjälp för allt som är gott.


Den själ som hårt har arbetat med de förståndsövningar jag beskrev i början anser jag för min del ur stånd till sådant sedan hon har nåTt högre upp.   


Men det kan hända att hon förmår det, ty ud leder själarna på många olika vägar.


Inga må fördömas för att de inte går den vägen, och inga må förklaras oskickliga att njuta av så stora nådegåvor som är inneslutna i vårt högsta godas,

          Jesu Kristi mysterier. 


Ingen ---- hur andlig han må vara ------ skall få mig att tro att det kan gå väl dem förutan.


13.   Det finns själar som början och även i mellanstadiet har nått fram till vilans bön och där

       har förnummit de njutningar och fröjder som Herren skänker.


De finner det vara något mycket stort att alltid få njuta av detta.


Må de tro mig och inte vara så hänförda ----- som jag

har sagt på ett annat ställe ( VIDA ) ----- ty livet är långt oh fullt av många vedermödor.


Vi tvungna att betrakta vårt mönster Kristus, hur han uthärdade dem, och hans apostlar och helgon,

       för att nå fulländnng.


Den gode Jesus är ett altför gott sällskap för att vi skulle avstå från det eller från hans Allraheligaste moders.


Han sätter stort värde på att vi sörjer över hans pina, även vi därför ibland måste avstå från våra egna nöjen och njutningar.


Så mycket, mer mina döttrar, som bönens fröjder inte så vanliga att det inte är tid för allt möjligt annat.


Om någon sade mig at de ständigt varade skulle

finna det misstänkt, jag menar om det jag talat om ( MEDITATIONERNA ) aldrig skulle kunna

äga rum.


Beflita er alltså om detta ock sök komma ur villfarelsen och akta er av alla krafter för sådana hänförelser.


Om dett ainte räcker till så tala om det för priorinnan så att hon kan ge er ett uppdrag som är nog besvärligt för att avvärja faran; åtminstone

        för hjärnan och huvudet är den mycket stor om den blir långvarig.  


14.   Jag tror mig tillräckligt ha klargjort att inga

-------- hur andliga de än är ------ bör til den grad undfly de kroppsliga tingen att de anser tankarna på Kristi

             allraheligaste Människonatur rent av vara till skada. 


Man anför vad Herren sade till sina lärljungar, att det var nyttigt för dem att han gick bort. 


Men detta kan ag inte gå med på.


Förvisso sade han nte så till sin Allraheligaste moder, ty hon var fast i tron och visste at han var på en gång Gud och människa.


Och fastän hon älskade honom mer än de andra hade hon nått en sådan fullkomning att tanken på

    hans mänskliga natur snarare var henne till hjälp.


Apostlarna bör ännu inte ha nått den fasthet i tron

      som de sedan fick och som vi har skäl att ha nu

för tiden.


Jag säger, mina döttrar, att jag håller den väg jag beskrivit för att vara en farlig väg, och slår vi in på den kan djävulen komma så långt med oss att vi

           förlorar andakten inför det Allraheligaste Sakramentet.


15.  Den villfarelse jag själv råkade in i förefaller mig inte ha gått så långt, utan bestod i att jag inte

       hade samma lust som för att tänka på

Vår Herre Jesus Kristus; i stället ville jag vandra i den där hänryckningen, i väntan på den där trösten.


Men jag insåg klart att detta skulle gå illa, ty då de ljuva tillstånden inte kunde hålla i sig ständigt fladdrade tanken hit och dit, och själen --------

       tyckte jag ------ liknade en fågel som flaxade omkring och inte visste ar den skulle så sig ner.


Mycken tid slösades bort utan tillväxt i dygder

eller framsteg i bönen.


Jag förstod inte skälet och skule ----- förefaller det mig ------ inte ha förstått det, efersom jag tyckte mig stå på mycket skär grund, om jag inte hade blivit

        upplyst om saken av en Guds tjänarinna

( NUNNA ) som jag talade med om denna min

form av bön.


Sedan dess insåg jag klart hur vilse jag hade gått,

      och jag upphör aldrig att gräma mig över att det var en tid då jag inte fattade att inget stod att

         inget stod att vinna på en så stor förlust.


Och även om det vore möjligt önskar jag mig inga goda gåvor utom dem jag får av honom från vilken allt gott kommer.


Vare han prisad i evighet, amen.



    

       

         

        




             


 


  

 


      

 
Det här inlägget går inte att kommentera.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< December 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se