Direktlänk till inlägg 30 december 2016

TRONS MEDITATION. I KÄLLAN. GUDS BARMHÄRTIGHET I SKAPELSEN.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 december 2016 07:08

TRONS MEDITATION.


I KÄLLAN.


GUDS BARMHÄRTIGHET I SKAPELSEN.


Guds skönhet är så stor, att den liksom måste smitta av sig.


Källan är så bräddfull, att den flödar över.


Kärleken mellan Fadern och Sonen i den Helige Ande är så rik och fruktbar, att den meddelar

sig utåt. 


Gud behöver ingenting utanför sig själv för att

vara kärlek.


Fadern föder av all evighet sin Son och finner sin fulla glädje i honom genom att ge sig helt åt honom.


Men i Sonens eviga födelse finns ett slags utåtgående rörelse, som också blir tydlig i Faderns och Sonens utandning av den Helige Ande.


Denna eviga, utåtgående rörelse leder fram till skapelsen.


Sonens eviga födelse kommer till uttryck i skapelsens födelse.


Det vi ser och kan ta på har en början i tid och rum.


Det har kommit till på Guds uttryckliga önskan, inte som en nödvändighet, utan somm en följd av hans

        överströmmande kärlek.


Guds inre, eviga liv av fruktbar kärlek frambringar den skapade verkligheten, som i någon mån och på skilda nivåer skall avspegla hans rikedom.


I sin barmhärtighet vill Gud dela med sig av sig själv.


Något annat har han ju inte, han som ÄR allts ursprung och mål.


Sonen är "början till Guds skapelse"

( Upp 3:14, Heb 1:2 ).


Fadern skapar världsalltet med blicken på Sonen,

     för Sonens skull.


Allt skapas i och genom honom ( jfr Joh 1:3,

1 Kor 8:6, Kol 1:16 ).


Sonens ständiga födelseögonblick i evigheten får sin följd i skapelseögonblicket i tiden.


Den Helige Ande, som utandas i en evig kärleksrörelse som böljar fram och tillbaka mellan

       Fadern och Sonen, sänds ut och svävar över vattnet på skapelsedagens morgon ( 1 Mos 1:2 ).


I skapelseögonblicket möts tid och evighet.


Det är som om Gud höll andan för att sedan medela sin inre rikedom utåt i kärlekens oförliknelika generositet, ja, i ett crescendo av gudomligt slöseri.


Och detta ögonblick, där Guds evighet och vår tid möts, tar egentligen aldrig slut.


Så länge världen består, måste skapelsen fortgå.


Skapelsen är helt beroende av Skaparens ständiga barmhärtighet.


Den föds ny och frisk i varje ögonblick.


Skapelseögonblicket ärdet närvarande, nuvarande ögonblick, där vi skapas och där vi också medvetet kan låta oss om och nyskapas.


Tillvaron får en helt ny dimension, när vi upptäcker att skapelsen är ett kontinurerligt skeende.


Vårt liv och vår bön föds i varje stund ur den eviga källan.


Ingenting är gammalt och igengrott, allt är nytt

och friskt.


Gud ser på oss i varje stund med oändlig barmhärtighet och vi blir till i varje stund.


Men det beror på oss hur vi tar emot denna gåva.


Om vi låter det ske och bejakar att Gud skapar oss

eller är blinda och döva för det stora som sker.


Gud ser allt av all evighet.


Innan han låter skapelsen komma till, förutser han den och vart en skall leda.


Detta brukar kallas hans predestinationsbeslut.


Ty har begreppet sedan Calvins dagar ( 1509-1564 ) ett något skamfilat rykte.


Men i själva verket rör det sig om Guds överströmmande kärlek, som låter det skapade uppstå och sedan vill dra in det i sin eviga strömvirvel ( jfr Ef 3:2-11 ).


Johannes av Korset skildrar i sina ROMANSER

       detta hemlighetsfull rådslag inom Treenigheten i mänskliga termer, som ändå kan förmedla något av vad Guds barmhärtighet och generositet innebär.


Fadern säger till sin Son:

 

"En brud, som skall älska dig, skulle jag vilja ge  dig, min Son, och för din skull hon förtjänar ta del 

i vår gemenskap och att äta bröd vid ett bord,

         samma bröd som jag också äter, för att hon

känna de skatter som jag äger i en sådan Son, och med dig må glädjas åt din nåd och all din rkedom".


Men riktigt ser Andrej Rubljovs ( 1370?-1430?)

berömda ikon framför sig av de tre gudomliga personerna kring bordet, dit varje människa är

         inbjuden, ja, där hon är en efterlängtan gäst.


men som varje bild vi gör oss av Guds verklighet stämmer den inte helt.


Den kan bara fånga in en mycket liten del av den oändliga härlighet, som är Guds och som han också

        vill dela med oss.


Vi behöver aldrig vara rädda att vänta oss för mycket eller att överskatta Guds barmhärtighet.


Hur mycket vi än hoppas på kan vi vara förvissade om att vi underskattar det han är och vill ge oss.


Det är utan att träda ut ur sig själv som Gud uppväcker skapelsen.


Han förblir den han är.


Det finns ingen motsättning mellan den oändliga vila, harmoni och oföränderlighet, som av all

          evighet råder inom honom, och den skapande fruktbara rörelse, som låter allt komma till i tid

och rum.  


Skönheten i Guds inre vara och den barmhärtighet som gör att han flödar över står i full samklang

med varandra.  


Guds upphöjda vila i sig själv återspeglar i hans skapande fruktbarhet.


Allt vad han är och gör utandas kärlek och harmoni.


Det är denna sin inre fullhet han vill låta bli återspeglad i allt som finns till.


Allt är skapat för att vara genomskinligt för honom.


Hans skönhet skall reklekteras i allt.


I sin barmhärtighet har han förutsett och förberett detta:

det skapade skall vara hans spegel.

'

Och därför finns det också en hisnande skönhet i skapelsen, men den måste alltid peka tillbaka på

       Skaparen, annars kanvi drunkna i den.


Men det är bara i de oskapade Skönheten som vi skall drunkna.


Att drunkna där innebär inte att vi förlorar vårt jag och vår indentitet.


Tvärtom.


Det är där vi vinner vårt äkta jag och vår sanna indentitet.


Det är bara i en Annan vi finner detta.


Människan är på ett helt speciellt sätt delaktig av Guds skönhet, eftersom hon som Augustinus säger

        är "ett slags spår av Treenigheten".


Vid sidan av de hemlighetsfulla varelser, som likt oss är andliga, alltså änglarna, är människan den enda skapelse som medvetet kan träda i kontakt

        med sin Skapare.


"Genom Faderns händer, alltså genom Sonen och genom Anden ....... formas människan till Guds avbild och likhet", skriver Irenaeus ( 120?-195?).


Hela Treenigheten är i verksamhet för att forma oss till vår stora värdighet ----- att vara Guds avbild

------ liksom den skapat allt annat.


Människan är verkligen skapelsens krona.


Honn har sitt ursprung i Gud ( Apg 17:29 ).


En oändlig gåva har lagts i hennes händer genom det verk som "Faderns händer" ständigt gör.



Men samtidigt läggs också en oändlig uppgift i hennes händer ett ansvar utan like, ja, en kallelse som tycks övergå hennes krafter.


Honn blir med-skapare till Skaparen, hans med-arbetare.


Skapelsen läggs i hennes öppna händer.


Gud skapar allt, men en liten marginal blir liksom över, en liten sfär där vår kreativitet får fritt spelrum.


Det är i denna marginal hela historien utspelar sig.


Världshistorien likväl som vår personliga livshistoria.


Där har människan verkligen fria händer.


Friheten utgör en del av hennes likhet med Gud, men den kan också vändas och förvridas, så

       att den kommer att utgöra olikheten mellan henne och honom.


Allt beror på om människan tar emot Gud med öppna händer eller själv vill hålla i tyglarna.


I själva skapelsen finns det nerlagt en slags plan,

en ritning, en lag.


I allt finns det spår av Guds godhet.


Vi har fått våra ögon för att se detta och för att

besvara blick, som ständigt vilar på oss.


Vi har fått våra händer för att ta emot Guds gåvor och ge dem vidare.


Allt har Gud förutsett och förberett.


"Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till"   ( Ef 2:10 ).


Allt är klart".


Det ligger bara och väntar på oss.


Av all evighet har Treenigheten planerat oss och hur vi skall bära oss åt.


Detta evighetssperspektiv är faktiskt nödvändigt för att vi skall kunna leva rätt och be rätt under vårt liv i tiden.


Det gör oss INTE passiva och världsfrånvända.


Tvärtom.


Vi ser att evighetens härlighet börjar lysa redan här på jorden, och om denna härlighet blivit fördunklad vill vi locka fram den igen.


Gud har alltså givit sig till känna, uppenbarar sig för människan.


Redan i skapelsen ser hon något av hans sanna väsen.


Men han nöjer sig inte med det  utan uppenbarar sig mer och mer.


Fadern har talat av all evighet i Sonen ------ i sitt eviga Ord ----- och genom detta Ord talar han också

       i  tiden, alltså  i skapelsen.


Han låter också sitt Ord bli nertecknat, ja, han låter det till och med bli kött.


I Ordet ser vi den utåtgående rörelsen.


Fadern uttrycker sitt inre i honom och genom honom och låter honom återvända till vårt ursprung, till Fadern.


Den eviga rörelse i Treenigheten, genom vilken Sonen återvänder till Fadern i Andens fullhet,

        skulle återspeglas på det skapades plan.


Fadern skapade allt genom Sonen i den Helige Andes kraft, för att allt skulle förenas med Sonen

        och  genom den Helige Andes vind föras, ja, blåsas tillbaka till honom.


Det är denna rörelse tillbaka till ursprunget som  går som en röd tråd genom historien, såväl genom

        frälsningshistorien som genom världshistorien

( och egentligen finns det bara en enda historia ).


Fadern till varje pris hämta hem det han skapat.


Han tvingar ingen, men gör allt för att hjälpa sin

skapelse att hitta rätt.

I  Sonen som blir människa och bor bland människorna upppenbarar han sitt innersta.


I Anden som sänds ut över mänskligheten och in i människohjärtat ger han oss del av sin egen kraft och inspiration.


Ingenting kan hålla Gud tillbaka.


Treenigheten vill i sin barmhärtighert dela med sig skönhet och låta den reflekteras i allt som finns till. 


Därför kan Katharina av Siena och säga  till Gud:

      "Du är förälskad i din skapelses skönhet. 



   




   





     


    


 

   








    


  




   



 



 
Det här inlägget går inte att kommentera.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< December 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se