TRONS MEDITATION.

I KÄLLAN.

GUDS INRE SKÖNHET.

Människan vet att de "strömmar av levande vatten"

( Joh 7:38 ), som oavlåtligt springer upp i henne inte är något enahanda, enformigt och ensligt vattendrag utan ett enda källsprång, där tre skilda vattenådror flyter upp och in i varandra.

Hon behöver inte bara stamma fram några gissningar utan kan säga JAG VET.

"Jag vet att strömmen som blir född av brunnen okuvlig och allsmäktig är befunnen .......

Ett tredje vatten fött av strömm och källa, ser jag

från dessa lika mäktiga välla".

Till sitt väsen är vattnet ett, men redan från sitt ursprung -----  om man kan använda detta ord om en källa som är utan ursprung, men själv är ursprung

          till allt annat ----- flyter det fram och springer upp i tre strömmar. 

Allt detta kan människan veta, för denna källa,

Gud, all kärleks källa ----- Treenigheten ----- har gett sig till känna för henne.

Även om den har runnit upp i det fördolda, talar den tydligt till oss och vill rycka oss med i strömvirvel.

         

Och den vill att vi skall vara.

Vår bön är alltid et svar,  ja, människan ÄR svar

och eko.

Genom att leva i enlighet med sitt sanna väsen kan hon faktiskt lära känna källan inom sig.

"I den mån vi verkligen lever, lär vi också känna den saliga Treenigheten", sade Rupert av Deutz

( död 1129 ).

Vi är skapade till Treenighetens avbild.

Det är vår urbild.

Innan vi börjar inse det, förefaller det mesta i  tillvaron dunkelt och oklart.

Men är vi väl börjar öppna ögonen för detta mysterium, ser vi allt klarare.

Sammanhanget, helheten, meningen med allt

framstår med ens tydligare.

Vi får inblick i det som är tillvarons centrum och som lyser upp allt ända ut i periferin.

Vi lär känna Gud inifrån.

"För oss har Gud uppenbarat det genom Anden,

ty det är Anden som utforskar allt, också djupen

hos Gud" ( 1 Kor 2:10 ).

Vi är delaktiga av hans inre liv och verklighet, ja, av hans natur ( 2 Petr 1:4 ).

Av idel nåd dras vi in i denna levande, livgivande

källa, allting ursprung och mål.

Hur nära vi än får komma denna källa, är den ändå outtömlig för oss.

Guds treeniga mysterium förblir ogenomträngligt  för all evighet.

Samtidigt som vi lever av och  för detta Oändliga drar det sig undan med ett slags diskret skygghet.

Gud kan aldrig fångas in helt och fullt av människan.

Hans skönhet bländar oss alltid.

Källan övergår vår fattningsförmåga.

Det är inte så mycket vi som skall fatta honom som att LÅTA OSS fattas och gripas av honom.

Men Gud har lättat på förlåten och låter oss få veta precis så mycket om hans outsägliga mysterium

       som vi behöver veta för att leva.

Treenigheten är alltid mysterium och som sådan förblir det alltid nytt.

Hur djupt vi än tränger in i honom, förblir han ändå ny och outrannsaklig.

Det är detta nyhetens ständiga behag som drar oss allt djupare in i gemenskapen med honom.

Hans mysterium blir aldrig gammalt och tråkigt.

Bönen är vårt sätt att leva i och av detta nyhetens behag och förundras över hans omätliga storhet

och skönhet.

När vi slutar att förundra oss över honom och låter oss nöjas med något mindre, det är då bönen blir  gammal och nött.

Men i sin kärna är bönen alltid frisk och ny, för bönen är att bada i denna evigt unga källa, som är själva urbönen.

Gud övergår alltid vår fattningsförmåga, sa,tidigt som vi kan förstå och veta något om honom.

Det är denna paradox som yttrar sig på alla upptänkliga sätt i vårt liv och vår bön.

Genom tron når vi verkligen fram till Gud ---- eller rättare sagt är det han som berör oss i vårt innersta

       ------- men ändå förblir han heligt oberoende

och oberörd av vårt sätt att närma oss honom.

Vi kan inte få honom i vårt grepp.

Han är för stor, för ren.

Han är som Gregorius avv Nazians säger

" den första Jungfrun, den heliga Treenigheten".

När vi nu närmar oss Guds innersta hemlighet -----

att han är både en och trefaldig ------ måste vi alltid

       göra det med vördnad, i stillhet.

Vi får gå på tåspetsarna, och i klampa in med träskor på fötterna, för Treenigheten är

      "tystnadens vän". 

Det finns ju ett sätt att tala om Guds inre treeniga liv, som utesluter att det finns oändligt mycket vi inte kan utforska.

Allt vad vi säger om Guds djup är ett ANALOGT sätt att tala om honom.

Genom tron vet vi något om Gud, men inte allt.

Det finns ett visst alltför hurtfriskt och påträngande sätt att tala om Treenigheten, som om vi visste

        precis hur Gud var konstruerad inuti.

Å andra sidan finns det också ett alltför diskret

och tystlåtet sätt, att tala om vi inte visste ett dugg om Guds inre liv.

Men det gör vi, och det är det som är det oerhörda.

Källan har uppenbarat sig.

Vi har blivit upplysta.

En från Treenigheten har kommit till oss i mänsklig

gestalt.

Han som är "strålglansen från ljuset, floden från källan" har uppenbarat sig.

Det är alltid genom en Annans ögon vi får se in i tillvarons innersta djup.

Tron innebär, att vi får del i Sonens sätt att se på

sig själv och på Fadern.

Vi får veta och se, ja, uppleva och smaka att

"Gud är kärlek" ( 1 Joh 4:8 ).

I sig själv är Gud en enda, men ändå gemenskap, annars kunde han inte VARA kärlek, på sin höjd

kärleksfull.

Kärlek är för Gud mycket mer än en egenskap, det är själva hans väsen, hans natur.

Han är enhet i gemenskap.

Hans enhet är att vara tre.

Fadern frambringar, avlar sin Son, om vi nu skall uttrycka det som övergår all avåra begrepp med mänskliga ord.

I Gud finns det en evig födelse, en kärlekens eviga fruktbarhet.

Det tillhör godhetens väsen att dela med sig av sig själv.

Fadern säger:  "Du är min älskades Son, jag har IDAG fött dig"  ( Ps 2:7, Mark 1:11 ), och Sonen svarar:  "ABBA, Fader"  ( Rom 8:15, Gal 4:6 ).

I det eviga nu-ögonblicket blir Sonen född.

Han låter sig älskas av Fadern i, detta nu, som står ovan tid och rum.

Det är också där vi --- i och genom Sonen ---- blir födda och älskade av Fadern.

Vi blir ständigt födda, eler skapade, eftersom skapelsen är något fortgående, något som alltid pågår, även om det har en början i tid och rum.

Vi är aldrig riktigt färdigskapade eller avslutade.

Vi blir ständigt älskade.

Vi är nyfödda barn under hel avårt liv.

Det är något av detta vi erfar i bönen, där vi höjs upp till det eviga nu-ögonblicket, till "Guds aktualitet".

Det är just eftersom vi i Sonen ständigt föds ur och älskas av Fadern som vi blir uppmanade till ständig bön ( jfr Luk 1:1, 1 Tess 5:17 ).

Och det är egentligen mer ett nyktert konstaterande än en from befallning.

Det är helt enkelt så: det ber ständigt i oss.

Fadern och Sonen talar där till varandra.

Fadern har talat ett Ord, de teviga Ordet som  genljuder ovan tid och rum, men också i oss som

      lever i den skapade dimensionen avtillvaron.

Kärleken mellan Fadern och Sonen är så stor och fruktbar att den Helige Ande frambringas eller utandas av all evighet.

I Gud finns det inte bara evig födelse utan också evig andning.

Fadern och Sonen binds till varandra genom Andens kärleksband.

Genom Sonen frambringar Fadern, Anden, som utgår både av Fadern och Sonen som ur en

och samma källa.

Fadern är ju källans fullhet, urkällan inom det treeniga livet.

Allt kommer från honom.

Han är enhetens grund.

Både Sonen och Anden utgår ur honom, men på olika sätt.

Den Helige Ande är Faderns Ande, men han är också Sonens Ande ( jfr Joh 20:22 ).

Också i oss andas det.

Ja, över och i allt skapat är Anden utgjuten.

Fadern och Sonen utandas sin Ande för att ge liv,

gudomligt liv.

Det är det som är vårt sanna liv.

Det tycks alltså råda liv och rörelse inom Gud:

ständig födelse, ständig utandning.

Evig år.

Evig vår.

Evig ungdom.

En dynamisk process utan början eller slut.

Känslan finns alltid.

Den är en enda, men ändå på tre olika sätt.

Till sitt väsen är Gud en enda.

Men i denna enhet finns det av all evighet en trefald.

I Gud strider inte enhet och mångfald mot varandra.

Enheten är fullständig, men inte likriktad, uniform.

I själva enheten finns det olika sätt att vara ett.

Fadern är ett med sin Son i Andens enhet.

De tre gudomliga personerna har allt gemensamt

utom sina olika inbördes relationer.

Att vara person eller HYPOSTAS ( grek. grudval ) är

-------- inom Treenigheten ----- att vara relation.

Det är alltså något annat än att vara person i vanlig bemärkelse.

Fadern är Fader bara därför att han har en Son,

som utgår av honom.

Sonen är Son bara därför att han utgår från Fadern

( jfr Joh 13:3).

Fadern ger allt åt Sonen och Sonen ger allt tillbaka till Fadern.

Deras ömsesidiga band är så starkt och oupplösligt att det är en person, en relation:

       den helige Ande.

En kärlekens eviga rörelse pågår ständigt i Gud

och den fortplantar sig också utanför honom. 

Källan är så bräddfull, att den svämmar över.

De gudomliga personerna är olika varandra, men ju mer olika varandra de är dsto större är också deras enhet.

Det som gör att de är så olika, alltså deras inbördes olika relationer, binder dem samtidigt närmare varandra. 

       

Relationerna mellan personerna är ursprungliga, så ursprungliga, att det är dessa relationer som gör att det finns tre personer i Gud.

I Gud kan man inte skilja mellan före och efteråt.

Han är en och tre, eller rättare sagt trefaldig enhet, av all evighet.

Det är denna skillnad i överensstämmelse som gör att Treenigheten i sig själv finner sin fullhet

och salighet.

Gud behöver ingenting utanför sig själv, men ändå är han överströmmande, utåtriktad godhet.

I sig själv är Gud ständig dialog mellan Fadern och Sonen i Andens enhet.

Eftersom det finns dialog i Gud, kan vi också leva i dialog med honom.

Vi behöver denna ständiga dialog för att lär akänna honom -------- och också oss själva.

Utan honom, som är vår urbild, är allt i vårt liv obegripligt. 

Den inblick vi får i Treenighetens inre liv kastar också ljus över vårt eget liv.

Hur upphöjd Gud än är över oss, uppenbarar allt det

vi vet om honom också något om oss själva.

Tre verb som ibland används i treenighetsteologin kan visa oss på denna sanning.

Det första ---- RELATERA har vi redan stött på.

Personerna inom gudomen är alltid relaterade till varandra.

Relationerna inom Gud är gemenskapsskiftande

och samdigt personkonstituerande.

Personerna är inriktade på varandra, på att EXISTERA i och genom varandra.

De går ut ur sig själva för att ge sig åt varandra

och vara till varandra.

Men samtidigt vilar de i sig själva.

Varje person är sig själv, ett "profilerat" jag.

Detta sätt att vara till på kan man kalla att SUBSISTERA, även om ordet kanske inte finns på svenska  ( och i så fall är det ju på tiden att införa

det !).

Dessa tre verb kan ge oss en om än aldrig så liten aning om Guds inre skönhet och rikedom, samtidigt

        som de visar oss på hur vi är menade att leva.

I Gud vilar personerna i sig själva, var och en är ett jag, de subsisterar, de lever i fullkomlig frihet.

Men i Gud är frihet alltid detsamma som kärlek.

Personernas jag skiljer dem inte från deras du.

Tvärtom.

De är alltid relaterade till varandra.

De existerar i varandra.

Därför kan Sonen säga:  "Jag och Fadern är ett"

( Joh 10:30 ).

Alt är gemensamt för personerna inom Treenigheten, allt utom deras inbördes olika relationer.

De lever inte avskilda eller åtskilda från varandra,

      utan förbundna med varandra och i varandra.

Det är ett ömsesidigt genomträngande och inneboende.

Återigen får vi eti ntryck av att det tycks råda liv och rörelse i Gud, men samtidigt vila och ro.

Alla till synes motstridiga ting bringar till enhet.

"I den allraheligaste Treenigheten är en lika mycket som tre tillsammans.

Två är inte mer än en.

De är alla i sitt vara oändliga.

Så är var och en i var och en och alla i var och en,

       var och en är i alla, alla är i alla och alla är ett",

säger Agustinus.

Det går nästan runt i huvudet på oss när vi hör detta.

Och det är helt i sin ordning att gripas av helig yrsel inför Guds svindlade skönhet.

Det är samma slags yrsel vi ofta k änner, när vi i Johannes-evangeliet läser hur Sonen lever i Fadern

       och Fadern Sonen och hur i dras in i deras

ömsesidiga enhet.

Kärleken mellan de tre personerna är så intensiv,

at den förflyttar dem in i varandra.

Deras jag lever mer i deras du.

Detta sätt att genomtränga och bo i varandra,

    som de gudomliga personrna har, kallas på

grekiska PERICHORESIS.

Ingen av de gudomliga personerna reserverar något för sig.

Allt är delat. meddelat, utdelat ------ också utåt.

Därför har vi alla skäl i världen att känna helig yrsel.

Det råder alltså en ömsesidig hängivelse och överlåtelse mellan Fadern och Sonen i Andens enhet.

Vi kan gå ett steg längre och tala om självutgivelse

Och varför inte gå ännu ett steg och som Jean Galot tala om personernas "ömsesidiga självförlust".

Varje person tömmer liksom ut sig själv i denn nadra och ger sig så totalt, att ingeting eget blir kvar.

Det är ju bara genom att utge sig som personen

är relation.

Får vi ännu et steg och tala om ett slags offer

inom Gud?

Vi måste återigen komma ihåg att vi har ett analogt språk.

I sig själv är Gud fullkomlig glädje och osviklig kärlek.

Men det är möjligt att tänka sig det vi kallar kärlek utan någon form av offer?

För oss människor måste det göra ont att älska.

Den som älskar får ju inte behålla något för sig själv, allra minst sig själv.

I Gud tycks det finnas något liknande.

Smärta och glädje är besläktade ting.

Vi kan inte tänka oss en tillvaro utan dessa kontraster i enhet.

Särskilt i bönen är smärta och glädje så invävda i varandra, att det knappast går att skilja dem åt.

Ja, alla de aspekter av tillvaron, som står under rubriken "överlåtelse" ------ tex födelse, död, offer

       ------- består av smärta somleder till glädje.

Något analogt finner vi tydligen också i Gud.

Sonen visar oss ju vad som finns innanför förlåten.

Och Sonen är smärtornas man.

Treenighetens inre smärta och offer ------ om uttrycket tillåts ------ är samtidigt en kärlekens livgivande fruktbarhet.

  

Inom Gud pågår en ständig födelse och en ständig utandning.

Det måste nästan göra ont, samtidigt som det ger en jublande glädje.

Treenighetens fruktbarhet pekar samtidigt på att det i Gud finns något som vi på mänskligt språk

        ------- och något annat har vi inte ---- får kalla kvinnligt.

Naturligtvs är Gud varken man eller kvinna,

menn samtidigt har allt manligt och kvinnligt sin urbild i Gud.

Vi är Guds avbild och återspeglar i någon mån hans skönhet.

Men vi får akta oss för att göra oss gudsbilder,

vare sig de nu är mer maskulina eller feminina,

      som gör honom mer lättfattlig och just därför

döljer hans ogenomträngliga mysterium.

Spänningen mellan det vi vet om Gud och det vi inte

vet gör tron och livet spännande.

Icke-vetandet är som Augustinus säger MATER ADMIRATIONIS ----- förundras och beundrans moder.

Inför Guds obegripligt stora skönhet kan vi egentligen aldrig upphöra att häpna.

Detta är ett tema som går som en röd tråd genom hela den kristna traditionen.

Teresa av Akvila säger ständigt ME ESPANTA -----

jag blir förvånad.

Liksom människan måste bli förvånad över skönheten i Guds mysterium, tycks Gud också

förundra sig över människans mysterium.

Jesus blev ju förvånad både över människors tro

( jfr Matt 8:10 ) och över deras tro ( jfr Mark 6:6 ).

Guds inre, trefaldiga skönhet strålar fram på oändligt många sätt.

Inför detta stora måste vi häpna och förundras.

Trefalden är hans sätt att vara, att leva och att älska.

I sin trefaldighet är han en, denn Ende, unik i sin enhet, men ändå total öppenhet mot allt och alla.

Vem kan förstå det?

"Skönt är det vi ser, skönare det vi vet; men långt skönare är det vi inte fattar", säger Niels Steensen

       ( 1638-1686 ). 

   

 

 

 

    

  

  

 

      

  

 

 

TRONS MEDITATION.

I KÄLLAN.

TREENIGHETEN.

Människan är som en törstande i öknen.

Hon söker efter den källa som kan släcka

hennes törst.

Hon dras oemotståndligt till flödet med levande vatten.

Ingenting i denna världen kan stilla hennes törst.

Allt som omger henne förmår bara ge henne tillfällig vederkvickelse.

Hon drivs alltid vidare.

Hon får aldrig nog.

Hon når aldrig sitt mål i denna världen.

Denna törst är så djupt inristad i människans hjärta,

att den liksom utgör hennes väsen.

Hon är en törstande och längtande varelse.

Hon vill alltid ha mer och mer.

Bara oändligheten kan fylla henne.

Hon är formad för att ta emot det levande vattnet från den källa, som är alltings ursprung.

Det är det enda vatten som kan stilla hennes törst.

Även den människa, som tycks gå helt upp i den omgivande världen och berusas av dess skönhet,

        bevarar innerst inne en längtan efter den Skönhet som är oändlig.

Ju mer hon tycks drunkna i världen dens strömfåra och sugas in i dess strömvirvlar, desto mindre

       stillad blir paradoxalt nog hennes törst.

Människan har inom sig en rymd, ett tomrum som är menat att ta emot flödet från den eviga, oändliga källan. 

Om hon inte upptäcker denna sin kallelse att VARA ett tomrum och en gränslös öppenhet för denna

         källa, kommer hon ohjälpligt att få erfara tomhetens livsklimat.

Men denna tomhet, vår tids förbannelse, kan vända till välsignelse, om hon upptäcker att hon är formad

        för att vara ett tomrum, där den eviga källan får springa upp, ja, att den redan finns där.

Vi är i en rymd och vi har redan Solen inom oss.

Vi är en flodbädd, där "livets vattenkällor" Upp 7:17 ) får flöda över.

Vi är som en tvättsvamp; vi är kallade att suga upp vattnet från källan och låta oss indränkas helt och hållet av dess fuktighet.

Vi är konstruerade för att ta emot detta livgivande vatten.

Vårt sanna jag förblir obegripligt för oss själva,

tills vi upptäcker VAR vi kan hämta detta vatten.

"En evig källa har i lönndom runnit; jag vet så väl var den sitt läger funnit".

I oss själva rinner denna källa upp. Den eviga källan har själv närmat sig oss ( jfr Joh. 4:14 ).

Även om källan är fördold och gömd, är den likafullt uppenbar.

Den har själv uppenbarat sig för människan.

Vi vet hos vem livets källa ( Ps. 36:10 ).

Vi vet vem som är det levande vattnet.

Vi har ju fått dricka av hans ljuvlighets ström  ( Ps.36:9 ).

Vi vet att källan har vatten till fyllest ( Ps. 65 :10 ).

Detta vatten räcker till för alla.

Det är bara vattnet frånndenna källa, som kan uppmjuka vårt hjärtats hårda åkerjord och jämna

       till vår naturs oregelbundenheter

( jfr 65:11 ).

I motsats till världens alla andra källsprång, som vi själva måste leta oss fram till, har denna källa 

        själv runnit upp i vårt inre.

Där talar den till oss.

Där släcks ------ och väcks ------ vår törst.

Källan finns alltid där.

Det är bara att öppna oss för den.

Den är bara att dricka.

"Den som dricker av det vatten jag ger honom, med ett flöde som ger evigt liv"  ( Joh 4:14 ).

Den eviga källan blir ett källsprång i människans inre redan här i tiden.

På ett fördolt men ändå uppenbart sätt springer det levande vattnet fram inom henne.

Hennes törst efter evighet, oändlighet, kärlek och gemrenskap blir släckt.

Men lika snart som den blir släckt, väcks den på nytt.

Ju mer hennes törst släcks, desto större blir den.

"Jag vet att i det flödet utan botten har ingen vadat mot en strand och nått den."  

Det är egentligen tillvarons största under att människan kan säga JAG VET.

Hon vet vem detta källflöde utan botten är.

Hon vet att Guds kärleks källa skall välla fram för evigt och att hon skall få dricka av dess levande vatten för alltid.

Människan är alltid i stånd att nå fram till källan.

Törsten tyder på att det finns vatten.

Längtan tyder på att det finns Någon som uppväcker och vill stilla den.

Vår längtan är ett eko av en oändligt mycket större längtan.

"Gud törstar efter att man skall törsta efter honom", sade Gregorius av Nazians ( 329?-390 ).

Vi famlar inte i blindo.

Vi leds fram genom det halvmörker, som ofta omger oss och råder inom oss.

Vi har en förmåga att hitta rätt, omvi vill låta oss ledas.

Livet är egentligen inte gåtfullt och skrämmande.

På ytan verkar det ofta så, men inte om vi ser till tillvarons kärna.

Visserligen är livet ofta oförståeligt.

Det är ett mysterium.

Men ett mysterium som inte är något hotande och farligt, utan något oändligt vänligt och intagande, även om det förblir ogenomträngligt.

Människan har en inbyggd förmåga att nå fram till tillvarons innersta mysterium.

Till sitt väsen är hon ett eko, en reflektion av detta mysterium.

Hon ropar inte ut i tomma intet.

Det finns Någon som ropar i henne ( jfr Rom 8:15,

Gal 4:6 ).

Hon ropar bara tillbaka och försöker svara.

Människan är som kyrkofäderna säger CAPAX DEI:

     hon har en gudskapacitet.

Hon kan förstå vad livet går ut på. 

Hon kan nå fram till kärnan, till källan, även om den samtidigt vida övergår hennes kapacitet.

Ändå kan man med Johannes av Korset hävda,

att hon har "en oändlig kapacitet"

( BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL II, 17,8 ),

        eftersom hon är skapad för att ta emot själva

Oändligheten.

Hon kan lära känna honom som är livets källa.

Hon blir delaktig av hans livgivande vatten, för hon är inte bara CAPAX DEI utan också PARTICEPS DEI,

      delaktig av Gud.

Hon är bara till genom honom.

Hon kan bara förstå sig själv genom honom.

Ett eko kommer aldrig ur tomma intet.

 

 

     

 

           

 

DEN INRE BORGEN.

SJÄTTE BONINGEN.

FEMTE KAPITLET.

FORTSÄTTNING AV DETSAMMA, SAMT EN

FRAMSTÄLLNING AV HUR GUD HÖJER SJÄLEN

GENOM EN ANDES FLYKT AV ANNAT SLAG ÄN DET

SOM REDAN BESKRIVITS.

FÖRKLARAR VARFÖR DET KRÄVS MOD

HÄRVIDLAG.

ÄVENSÅ SÄGS NÅGOT OM DENNÅD HERREN

FÖRLÄNAR PÅ ETT SÅ LJUVLIGT SÄTT.

ÄR TILL STOR NYTTA.

1. Det finns ett annat slag av hänryckning som jag kallar andens flykt ------ och även om allt till sitt väsen är ett skiljer det sig mycket åt i vårt innersta.

Ibland känner mann plötsligt en så häftig rörelse i själen att anden tycks hasta fram med en snabbhet som inger stor skräck, särskilt i början.

Därför säger jag att det krävs mycket med av den som Gud har tilldelat denna nådegåva, tillika med tro och tillit och ödmjuk undergivenhet så att

          Vår Herre får göra vad han vill med själen.

Tror ni att det bara blir en smula oro hos den som är vid sina sinnens fulla bruk när själen på detta sätt blir utom sig  ( och kroppen med henne, efter vad vi har läst här och där )

        utan att man vet varav det kommer, eller från vem, eller på vad sätt?

Ty i början kan man inte vara säker på denna plötsliga rörelse kommer från Gud.

2.   Finns det något medel at stå emot?

Ingalunda.

Vad värre är ------ det har jag fått lära mig av enviss person ----- motstånd är till skada, ty Gud tycks ha velat låta själen förstå att då hon så många

              gånger och med ett sådant allvar har överlämnat sig i hans händer och av fullaste vilja helt erbjudit sig åt honom, så bör hon finna sig

         i att inte längre i minsta avseende råda över sig själv; hon blir bara ryckt bort med ännu större kraft.

Och nu fattar hon att hon inte förmår mer än ett halmstrå när de dras till bärnstenen, som ni kanske har sett; hon vilar i hans händer som har en sådan

          makt, och finner det säkrast att göra en dygd av nödvändigheten.

Och eftersom det var tal om halmstrå, lika lät förmår vår store jätte föra bort anden.

3.  Det förfaller mig som om den vattenbassäng vi talade om ------ tror jag det var i fjärde boningen,

       men jag minns inte riktigt ( IV:2 ) ------ började

fyllas ------ och med vilken ljuvhet och mildhet

------- det vill säga utan någon upprördhet.

Men nu låter denne store Gud, som håller vattubäckarna i sin hand och inte tillstäder havet att flöda över sina bräddar, källorna öppnas för

       att släppa inn vattnet i bassängen

med en kraft att en sådan kraft att en våldig våg reser sig och lyfter upp vår själs lilla skepp

          högt i höjden.

Och liksom ett skepp ingenting förmår, inte heller dess kapten eller någon annan av dess styrmän, när vågorna kommer med sitt raseri och kastar det vart

       de vill, ännu mindre  kan dt inre i själen hålla den önskade kursen, och lka litet kan sinnena

          och själskrafterrna göra mer än vad som är dem föreskrivit; vad det yttre beträffar har det ingenting med saken att skaffa.

4.  Sannerligen, mina systrar, bara genom att skriva detta grips jag av bestörtning över vilken väldigmakt denne store Konung och Kejsare här visar sig äga. 

Hur skall den då verka på var och en som erfar den?

För min del tror jag att om Hans Majestät på samma sätt som han avslöjar sig för dessa själar avslöjade sig för dem som vandrar genom världen till

           förtappelsen, så skulle de, om också inte av kärlek så av fruktan, inte våga förtörna honom.

Olika förpliktelser har inte de som har blivit ledda in på en så upphöjd väg att bruka alla sina krafter

        för att inte väcka denna Herres vrede!

För hans skull bönfaller jag er,mina systrar, att de

       som av Hans Majestät har förlänats dessa eller iknande nådegåvor inte må nöja sigmed att bara ta emot.

Betänk att den som står i stor skuld har mycket

att betala.

5.   Därför krävs det också mycket mod, något som är av största vikt, ty om Vår Herre inte skänker oss det kommer själen ständigt att vandra i den svåraste bedrövelse.

När hon betänker vad Hans Majestät har gjort med henne och sedan vänder sig till sig själv, inser hon hur illa hon har tjänat honom att uppfylla sina

        förpliktelser och hur det ytterst ringa som

hon har gjort är fullt av fel och sprickor och svaghet.

För att inte minnas hur ofullkomlig varje god gärning är ------ om hon nu ens har utfört någon ------

finner hon det bäst att glömma den för att endast

     bära med sig sina synder och förlita sig på Guds barmhärtighet.

Då hon inte har något att betala med får hon ersätta det med det förbarmande ochh den nåd som alltid finns för för syndarna.

6.  kanske svarar han henne som han svarade 

en person ( FÖRF. ) när hon på detta sätt var svårt plågad inför ett krucifix, vid tanken på att hon

       aldrig hade haft något att skänka Gud eller avstå från hans skull.  

Den korsfäste själv tröstade henne med att han skulle ge henne alla de plågor och prövningar som han hade utstått under sit lidande, så att hon

       kunde offra dem åt hans Fader som sina egna.

Harav kände sig denna själ ----- efter vad jag har hört av henne ----- så tröstad och så rik att hon aldrig kunde glömma det utan mindes det var gång hon

         kände sig eländig och hämtade tröst och mod ur vad hon hade fått uppleva.

Jag kunde berätta om andra saker av liknande slag,

ty eftersom jag har umgåtts me dså många heliga och med bönen förtrogna personer känner jag till åtskilliga.

Men för att ni inte skall tro att jag talar om mig själv låter jag bli.

Det jag har sagt förefaller mig vara till stor nytta, för att lära er inse hur mycket det behagar Vår Herre att vi känner oss själva och ständigt besinnar

        vår fattigdom och vårt elände , så att vi

               inte inbillar oss äga något som vi inte har

fått till skänks.

Alltså, mina systrar, för att ta emot detta och mycket annat som erbjuds själen när Herren har lyft henne så högt upp krävs det mod och ----- enligt

        min mening ------ mer på höjderna än i djupen, om själen har den rätta ödmjukheten.

Må Herre i sin nåd förläna oss den. 

7.  För att nu vända oss till andens plötsliga hänryckning så är den av en art som sannerligen tycks tyda på att anden tycks loss från kroppen.

Å andra sidan är det klart att personen i fråga inte är död; hon kan inte säga mer än att hon inte vet om hon har varit kroppen eller inte, under några ögonblick.

Allt som allt förefaller det som om hon hade varit

i en annan värld, mycket olik den vi lever i, och skådat ett annat ljus, så annorlunda än det som

        lyser här nere att om hon hela sitt liv ägnade sig åt att tänka ut dessa och liknande ting,

          så skulle det omöjligen räcka till.

Det händer att hon på ett ögonblick får lära sig

så många saker samtidigt att om hon också arbetade flera år med att passa in dem i sin inbillnings och tankevärld, så skulle hon inte

       lyckas med mer än en tusendedel.

Detta är inte en intellektuell vision utan en bildvision, sedd med själens ögon mycket klarare

       än det vi ser med kroppens, och mycket förmedlas utan ord.

Om vi sålunda ser några av helgonen lär vi känna dem som om vi länge hade umgåtts med dem.

8.  Andra gånger fogas till det man ser med själens ögon, i en intellektuell vision, ytterligare uppenbarelser, särskilt en skara änglar med deras Herre.

Utan att man ser något med kroppens eller själens ögon får man ------- i ett underbart tillstånd som jag

        inte kan beskriva ------ skåda det jag har talat

om mycket annat som det inte finns ord för. 

Den som har varit med om detta och har större skicklighet än jag kan måhända lyckas förklara det,

         även om det förefaller mig mycket svårt.

Om allt detta händer medan man är i kroppen eller inte, det kan jag inte säga.

Åtminstone kan jag inte svära på att man är i kroppen är bedrövad själen.

9.  Ofta har jag tänkt att om solen står kvar på himlen och dess strålar är så starka at de, utan att

        hon flyttar sig, ändå genast når fram hit till oss, så måste själen och anden, vilka är samma sak

        som solen och dess strålar, kunna förbli på sin plats och ändå genom den värmekraft som utgår

          från den sanna Rättfärdighetens Sol höja sig

över sig själv med någon högre del av sitt väsen.

Nå, jag vet inte vad jag säger; vad som är sant är att lika fort som kulan flyger ur hakebössan när man

        ger eld, lika snabbt höjer sig vårt inre till flykt

-------- jag vet inte något annat namn på det, ty även om det inte hörs ett ljud är det så tydligt fråga om

       en rörelse att det omöjligen kan vara en ren nyck. 

När själen, såvitt hon förstår, har kommit utanför sig själv uppenbaras stora ting för henne.

Och sedan hon har återvänt till medvetande om sig har hon vunnit så mycket att hon i jämförelse med det hon har sett aktar allt på denna jorden ringa

      och tycker det vara idel avskräde.   

Hon vandrar vidare här nere i stor pina, och hon ser ingenting av det hon förut brukade finna gott som

        inte nu förefaller henne helt värdelöst.

Herren tycks ha velat visa henne något av det land dit hon är på väg, liksom de spejare Israels folk

       hade sänt ut till det förlovade landet återvände med tecken på dess bördighet; detta för att den mödosamma vägens mödor lättare skulle uthärdas

          i vetskap om vart man är på väg för

att finna ro.

Även om något som så snabbt drar förbi inte förefaller oss vara till stor nytta, är verkningarna i själen så betydande att endast den som har erfarit

            dem kan fatta deras värde. 

10.  Härav inser man klart at det inte kan komma från djävulen.

Likaså är det omöjligt att härleda det från den egna inbillningen; inte heller kan djävulen frambringa

      sådana verkningar i själen att hon förblir i ett tillstånd av frid och stilhet och framsteg.

Särskilt tre ting av allra högsta grad är att märka:

            medvetandet om Gds storhet ----- ju mer låter oss skåda den desto klarare fattar vi den; självkännedom och ödmjukhet, när vi ser hur ett 

          så ringa väsen, i jämförelse med Skaparen av så väldiga ting, har vågat förtörna honom och ändå

         vågar lyfta blicken mot honom;

för det tredje:

att hålla alla jordiska ting för mycket ringa, om det inte är fråga om sådana som kan brukas i en så stor Guds tjänst.

11.  Dessa är de smycken som Brudgummen börjar skänka sin brud, och de är av så högt värde att hon noga aktar sig för att mista dem.

Vad hon har sett är så djupt inristat i hennes minne att jag tror det vara omöjligt för henne att glömma det förrän hon evigt får njuta denna glädje;

       att dessförinnan glömma skulle vara den största olycka för själen.

Men Brudgummen somhar skänkt henne dessa smycken är mäktig nogatt skydda henne mot att

skydda henne mot att förlora dem.

12.  För att väda åter till behovet av mod:

tycker ni verkligen att det är en så obetydlig sak?

Förvisso känns det som om själen lämnade kroppen

när sinnena försvinner utan att man förstår hur det går till.  

Då är det nödvändigt att han som ger oss allt annat dessutom skänker oss mod.

Ni säger att denna skräck blir väl betald; det säger jag också.

Vare han evigt prisad som kan skänka så mycket.

Må det behaga Hans Majestät att göra oss värdiga att tjäna honom, amen.        

 

                                      

 

     

               

 

     

#GUDSFRUKTAN ÄR KUNSKAPENS BEGYNNELSE#.

Ords.   1:7.

1400.   Insiktlösheten vägen in i dårskapen.

1401.   Kvinnans inre längtan efter mannens

betryggande närhet.

1402.   Mannens inre längtan efter kvinnans mjukhets närhet.

1403.   Sanningen och lögnen ::: varandras fiender.

1404.   Lögnen : lögnaktigheten :: o-sannfärdigheten

::: sanningslösheten varandras vänner.

1405.   Lögnare : löftes-brytare :: bedragare

::: falskt vittne  varandras vänner.

1406.   Lögnaktig : o-pålitlig :: inte ordhållig

::: förljugen :::: sviklig varandras vänner.

1407.   Talträngde har inte något mål på jorden.

1408.   Vredes-lystne har inte något mål på jorden.

1409.   Argsinte har inte något mål på jorden.

1410.   Äre-lystne har inte något mål på jorden.

1411.   Goda : fina tacksamheten :: funnit sin harmoni och vila i tacksamhetens hjärta.

1412.   Goda : fina ödmjukheten :: funnit sin harmoni

och vila i ödmjukt hjärta.

1413.   Tålamodets finhet : sötma :: ömhet :::

stillar o-tåligt hjärta.

1414.   Saktmodets finhet : sötma :: ömhet :::

stillar vrede-lystet hjärta.

1415.   Tystnadens finhet : sötma :: ömhet :::

stillar o-tystnadens hjärta.

1416.   Ödmjukhetens och litenhetens finhet :

sötma :: ömhet ::: stillar stolhetens och övermodets hjärta.

1417.   Sanningens finhet : sötma :: ömhet

::: stillar lögnaktigt och förljuget hjärta.

1418.   Ömsintheten : kärleken :: ömheten

::: gemenskapens och vänskapens ryggrad.

1419.   Manliga ömheten : omsorgen :: värmen

::: kvinnlighetens innersta längtan.

1420.   Kvinnliga ömheten : omsorgen :: värmen

::: manlighetens innersta längtan.

1421.   Kvinnliga åtrån : trånad :: saknad

::: efter manlighetens ömhet : omsorg :: värme.

1422.   Hjärtats : ömhet :: kärleksfullhet ::

tillgivenhet ::: värme :::: godhet.

1423.   Snällheten : tacksamheten :: finheten

::: mjukheten.

1424.   Snällheten vänder inte fåfängt tillbaks.

1425.   Tacksamheten vänder inte fåfängt tillbaks.

1427.   Finheten vänder inte fåfängt tillbaks.

1428.   Mjukheten vänder inte fåfängt tillbaks.

1429.   Snällheten : godhjärtligheten :: godheten

::: vänligheten :::: godmodigheten ::::: hjälpsamheten :::::: tjänstvilligheten

       varandras vänner.

1430.   Tacksamheten : belåtenheten :: förnöjsamheten  Varandras vänner.

1431.   Finheten : finkänsligheten  goda vänner.

1432.   Mjukheten : medgörlig :: ödmjuk ::: ljuv

:::: mild ::::: älskvärd :::::: ömsint ::::::: saktmodig

:::::::: ömmande ::::::::: varsam.

1433.   Omsorgsfullheten : noggrannheten ::

omtanken ::: omtänksamheten  goda vänner.

1434.   Moderlig omtänksamhet : ömmande ::

ömsinthet ::: mjukhet tänk få äga dem.

1435.   Tålamodet : lugnets väntan :: tidens väntan.

1436.   Tålamodets tid : ger resultat.

1437.   Växa sig in i tålamodets tidsväntan.

1439.   Dröja kvar i tålamodets innersta väntan.

1440.   Tankarnas förhastade beslut : skapar oro

och förvirring.

1441.  Snurrigheten : oron :: förvirringen :::

sårar själs-livet.

1442.  Tåligheten prövar : formar hjärtats villighet ::

in i en djupare gemenskap med tålamodets inre boningar.

1443.  Ståndaktigheten vilar på troheten.

1444.  Sanningen utvecklar sin vilja i ståndaktigheten.

1445.  Uthålligheten prövar : formar hjärtats villighet :: in i en djupare gemenskap med

uthållighetens inre boningar.

1446.  Filosofen David säger : sätt en vakt vid

min mun.

1447.  Munnen och tungan redskapet : vilkens val

:: i hur man talar.  

1448.  Vreden och häftigheten slipar saktmodighetens ädelstenar.

1449.  Hjälpande : tröstande :: uppmuntrande ögon

::: ser andras livs-behov.  

1450.  Bevaka min muns tal.  

1451.  Hjärtats kärleksfullhet och snällhet.

1452.  Tankevärldens ord-förråd : påverkar tungans och hjärtats tal och tankar.

1453.  Aktivera barmhärtighetens hjärta :

betjäna andras vardagliga behov.

1454.  Vreden och häftigheten : inga saktmodiga

tjänare.

1455.  Saktmodigheten : inte vredens och

häftighetens tjänare.

1456.  Seendets och lyssnandets intryck :

förvaras i tanke-världens ordförråd.

1457.  Ansikts-utstrålningen återspeglar själens tankar.

1458.  Det hon talar om finns i hennes hjärtats tankar.

1459.  Ögat som ser : örat som hör :: valet :::

viljan väljer vad örat och ögat lånas ut till.

1460.  Smaka skönheten och ljuvligheten :::

värdesätter och uppskattar livet.

1461.  Fåfänglig självbelåtenhet : självgodhet

goda vänner.

1462.  Kärleksfulla händer : öppna händer.

1463.  Sanningens inbjudan : berörs människors hjärtan.

1464.  Arbetande : flitiga händer :: tänker inte på sig själv.

1465.  Flitiga händer : tjänst-villiga händer.

1466.  Flitiga händer : omsorgfulla :: kärleksfulla.

1467.  Flitiga händer : gör det lilla extra.

1468.  Flitiga händer : skadar ingen.

1469.  Flitiga händer : vaksamma : skötsamma.

1470.  Troheten i flitiga händers utgivande.

Värmer och berör människors hjärtan.

1471.  Ödmjuka hjärtan : känner behov av andras uppmuntran.

1472.  Vara mål-medveten : beslutsam ::

gör livet innehållsrikt.

1473.  Bemöta mänskligheten med ömhet

och värme. 

1473.  Godhetens trädgård ::: bär godhetens frukt.

1474.  Ömhetens : ömsinthetens trädgård ::

bär ömhetens och ömsinthetens frukter.

1475.  Saktmodighetens trädgård : bär saktmodiga frukter.

1476.  Vredens och häftighetens trädgård ::: bär

fåfängans frukter.

1477.  Hjärtats beröring av saktmodet :: förändrar hennes livsstil och livsföring.

1478.  Hjärtats beröring av ödmjukheten :: förändrar hennes lisstil och livsföring.

1479.  Hjärtats berörning vara älskad : uppskattad

:: värdefull ::: förändrar hennes livsstil och livsföring.

1480.  Hjärtats beröring vara ärlig och öppenhjärtlig

::: förändrar hennes livsstil och livsföring.

1481.  Ödmjukheten : enkelheten :: litenheten :::

går ut ur sig själva för att ge sig åt varandra och vara till för varandra.

1482.  Ömheten : ömsintheten :: kärleksfullheten :::

går ut ur sig själva för att ge sig åt varandra och vara till för varandra.

1483.  Ärligheten : öppenhjärtligheten :: går ut ur sig själva för att ge sig åt varandra och vara till för varandra.

1484.  Godheten : vänligheten ::: mildheten :::

går ut ur sig själva för att ge sig åt varandra och vara till för varandra.

1485.  Ödmjukheten : enkelheten :: litenheten :::

styrker varandra och i vilar i varandra. 

1486.  Ömheten : ömsintheten :: kärleksfullheten ::: styrker varandra och vilar

      i varandra.  

1487.  Ärligheten : öppenhjärtligheten :: styrker varandra och vilar i varandra.

1488.  Godheten : vänligheten :: mildheten :::

styrker varandra och vilar i varandra.

1489.  Ödmjukheten : enkelheten :: litenheten :::

känner varandra :::: skadar inte varandra.

1490.   Ärligheten : öppenhjärtligheten :: känner varandra ::: skadar inte varandra.

 

1491.   Ömheten : ömsintheten :: kärleksfullheten :::

känner varandra :::: skadar inte varandra.

1492.   Godheten : vänligheten :: mildheten :::

känner varandra :::: skadar inte varandra.

1493.  Två stöder : hjälper :: tröstar varandra.

1494.  Ödmjukheten : enkelheten :: litenheten :::

lever livet i enhets-tänkandet.

1495.   Ärligheten : öppenhjärtligheten :: lever

livet i enhets-tänkandet.

1496.   Ömheten : ömsintheten :: käreksfullheten :::

lever livet i enhets-tänkandet.

1497.   Godheten : vänligheten :: mildheten :::

lever livet i enhets-tänkandet. 

1498.   Visheten : klokheten :: lever livet

i enhets-tänkandet.

1499.   Visheten : klokheten :: styrker varandra :::

vilar i varandras trygghet.