Alla inlägg under december 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 7 december 2016 04:21

DEN INRE BORGEN.


SJÄTTE BONINGEN.


ANDRA KAPITLET.


HANDLAR OM NÅGRA SÄTT SOM VÅR HERRE


ANVÄNDER FÖR ATT UPPVÄCKA SJÄLEN;


DE FÖREFALLER INTE VARA NÅGOT ATT


FRUKTA, ÄVEN OM DE STRÄCKER SIG MYCKET


HÖGT OCH VITTNAR OM STOR NÅD.


1.   Det ser ut som om vi hade lämnat den lilla duvan långt borta, men det har vi inte, ty dessa prövningar är det som gör henne skickad till en högre flykt.


Vi skall nu börja beskriva på vad sätt Brudgummen handlar med henne för att hon, innan hon blir

        helt förenad med honom, skall fyllas av den strakaste åtrå därefter.


Medlen för att nå detta mål är så fina at själen själv inte förstår dem, och inte helle rtror jag att jag skall lyckas göra dem förstådda annat än för sådana

         som har erfarenhet av dem.


Ty dessa impulser är så fina och subtila att de träder fram ur själens allra innersta, och det finns  ingen liknelse som passar in på dem.


2.  Det är något helt annat än vad vi kan åstadkomma här nere, likaså något annat än de fröjder vi har beskrivit.


Många gånger händer det att samma person som försummat Gud och inte ens bevarar honom i minnet, blir uppväckt av Hans Majestät liksom av en

         komet som hastigt far förbi, eller av en åskskräll.


Även om han inte har hört ett ljud förstår själen mycket väl att hon har blivit kallad av Gud, och så stark känner hon kallelsen at hon ibland ------

         särskilt i början ------ blir djupt skakad och jämrar sig, utan att hon vet orsaken till sin

    smärta.


Hon har den ljuvligaste känsla av att vara sårad, men kan inte fatta hur eller av vem.


Dock är hon viss om att det är något dyrbart och skulle aldrig vilja att såret läktes.


Hon klagar inför sin Brudgum med kärlekens ord, även yttre och högljudda, utan att kunna göra något annat.


Hon känner atthan är närvarande men inte vill uppenbara sig på ett sådant sätt att hon kan njuta av honom.


Detta är en hård pina, om än ljuv och skön, som hon

inte ville bli av med även om hon kunde det.


Den tillfredsställer henne mycket mera än den saliga hänförelse utan någon plåga som vilans bön skänker.


3.  Jag sliter alldeles ut mig, mina systrar, för attfå er att förstå detta kärlekens verk, och ändå vet jag inte hur det skulle gå till.


Det tycks vara motsägelsefullt att beskriva den Älskade som klart närvarande i själen, kallande på henne med en signal så tydlig att hon inte kan tvivla

       på den och med en flöjtton så genomträngande

att hon inte kan undgå att höra den.


Och ändå förefaller det vara så att Brudgummen, som är i sjunde boningen, talar så, ett tal utan ord

------- att allt folket som är i de andra boningarna inte vågar röra sig, varken sinnena eller inbillningen

        eller själskrafterna.


O min mäktige Gud, hur stora är inte dina hemligheter, och hur annorlunda är inte andens ting än det vi här nere kan se och förnimma!


Det som här kan beskrivas är ett ingenting, så smått är det i jämförelse med det stora du verkar i själarna.


4.  Så stark är denna verkan på själen att hon upplöses i längtan och inte vet vad hon skall be om, ty det förefaller henne alldeles klart att

       hennes Gud är med henne.


Nu kan ni fråga: när det så är, vad är det hon önskar, eller vad är det som plågar henne?


Vad kan hon mera begära?


Det vet jag inte.


Jag vet att denna plåga tycks nå själva inälvorna, och när pilen dras ut ur såret känns det som om dessa inälvor följde med, så djupt går denna

kärlek.


Just nu undrar jag om inte denna eld kommer från det glödande fyrfat som min Gud är, någon gnista

        som hoppar över till själen för att hon skall

känna den brännande elden.


Men då den inte är tillräckligt het frö att förbränna henne och dessutom är så ljuvlig, stannar också

         den där plågan kvar och minsta beröring

har en sådan verkan.


Jag tycker att detta är den bästa liknelse jag kan komma på.


Ty denna ljuvliga smärta ------ som inte är någon smärta ------ har ingen beständig tillvaro.


Några gånger varar den längre, andra går den fort över, allt eftersom Herren behagar sätta sig i förbindelse med oss, ty detta är något som inte kan åstadkommas på mänsklig väg.


Men även om det ibland kan vara en stund, upphör det och vänder åter.


Med ett ord, det är aldrig beständigt, och därför når det aldrig fram till attförbränna själen, utan just som fattar eld dör gnistan och lämnar kvar ett begär

         att bedja om denna kärlekssmärta som den

harförorsakat.


5.  Jag kan inte tro att detta är något som framgår ur vår egen natur elle rhar sin orsak i melankoli, inte eller att det är djävulens bländverk elller en

         nyckfull inbillning.

Ty klart är at det är en  rörelse som har sit ursprung där varest Herren, den orörlige, bor, och dess verknngar liknar inte andra andaktövningars, som

        åtföljs av en sådan hänförelse att vi kommer

att tvivla på dem.


Här dränks inte sinnena och själskrafterna i någon hänryckning utan begrundar vad som sker och kan,

         synes det mig, varken minska eller öka den där ljuva plågan.


Den Vår Herre har skänkt en sådan nåd ----- och var och en som fått den kommer att känna igen den när han läser detta ------ måste hysa den allra största tacksamhet och fruktar inte att bli bedragen.


Så mycket mer fruktar han att visa sig otacksam inför en så stor nåd och bemödar sig om att tjäna

       och bättra sig hela livet igenom; så skall det visa sig atthan får ta emot allt mer och mer.


Jag känner person ( FÖRF. SJÄLV ) som har fått leva flera år på dett asätt och som var så tillfredsställd med en sådan nåd att hon mycket

        gärna skulle ha tjänat Herren under en lång följd av år under svåra prövningar och ansett sig rikeligen betald därför.


Vare han välsignad i evigheters evighet, amen.


6.  Kanske undrar ni varför det skulle vara större

trygghet i detta än i annat.


Enligt min mening är skälen dessa:


för det första, därför att djävulen aldrig ger oss en så ljuvlig plåga som denna; han kan skänka fröjder och njutningar som ser ut att vara andliga; men att 

        förena plåga, och enn så svår plåga, med frid och glädje i själen, det står inte i hans förmåga;

            alla hans krafter är inskränkta till detayttre, och de plågor han ger upphov till rymmer ------

       enligt min mening ------ aldrig någon frid eller

glädje utan idel oro och strid.


För det andra, därför att denna sköna storm kommer från en annan trakt än den han härskar över.


För det tredje, därför att de stora förmåner som kommer själen till del gör henne fast besluten

       att lida för Guds skull och önska sig svåra prövningar och med allt större fasthet avstå

      från denna jordens fröjder och tillfredställelser, med mera sådant. 


7.  Att detta inte är en nyckfull inbillning är alldeles klart.


Även om dyligt kan förekomma vid andra tillfälle,

är det här något som aldrig kan efterapas.


Det är så uppenbart att det på intet sätt kan vara en inbillning, jag menar, det kan se ut att finnas om det inte finns, inte heller går det att tvivla på att det finns.


Om något tvivel blir kvar ----- jag menar om man tvivlar på att ha haft denna upplevelse ------ då må man veta att ingivelsen inte var äkta, ty i så fall

        skulle den ha förnummits lika tydligt som en stark röst i ens öra.


Vad melankolin beträffar leder den inte in på någon väg; ty de hugskott melankolin skapar och frambringar finns bara i inbllningen, medan det vi talar om kommer från det innersta i själen.


Det kan hända at jag far vilse, men innan jag har fått höra motskäl av någon som förstår sig på saken står jag fast vid min åsikt.


Jag känner en person ( FÖRF. SJÄLV ) som hyste den största fruktan för självbedrägerier men aldrig för den form av bön det här är fråga om.


8.  Vår Here har också andra medel att väcka själen.


I olaga tid, när hon är sysselsatt med bön i ord och inte tänker på de inre tingen, tycker hon sig tändas av en ljuvlig låga och plötsligt omges av en stark

        vällukt att den genomtränger alla sinnen

( jag säger inte att det är en vällukt utan använder bara denna bild ).


Något i den vägen sker endast för att ge tillkänna att Brudgummen är där, så att själen skall gripas av ett ljuvligt begär att njuta av honom och göra

       sig beredd till stora gärningar och lovsånger till Vår Herre.


Denna nåd har samma ursprung som vi redan har talat om, men här finns ingenting som pinar,

och inte heller ryms det något plgsamt i själva

          önskan att njuta av Guds närvaro.


Detta är vad själen vanligen känner.


Inte heller tycker jag att det här finns någonting att frukta ------- av skäl somjag delvis har anfört -----

utan denna nåd bör man söka ta emot med

       stor tacksamhet.   


      



         

  


     

        



     

 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 7 december 2016 04:20

DEN INRE BORGEN.  FEMTE BONINGEN.


TREDJE KAPITLET.


FORTSÄTTNINGEN OM SAMMA ÄMNE; TALAR OM


EN ANNAN ART AV FÖRENING SOM SJÄLEN KAN


UPPNÅ MED GUDS HJÄLP OCH HUR VIKTIGT DET


HÄR ÄR MED KÄRLEKEN TILL NÄSTAN.


ÄR TILL STOR NYTTA.


1.  Låt oss återvända till vår lilla duva och se vad

Gud ger henne i detta tillstånd.


Det måste alltid under förstås att hon strävar framåt i att tjäna Vår Herre och i att lära känna sig själv.


Om hon inte gör mer än tar emot denna nåd,

och som om hon vore i full säkerhet slösar bort

        sitt liv och viker av från vägen till himlen,

det vill säga från budorden, så kommer det att gå med henne som med silkesmasken, vilken sår

       frön för att frambringa andra silkesmaskar

och sedan dör för alltid.


Jag säger sår frön, därför att jag för min del tror att Gud inte vill skänka en så stor nåd förgäves,

     utan att den, även om den inte blir till nytta för just denna själen, må bli til nytta för andra.


Så länge hon håller fast vid de önskningar och dygder vi har talat om och förblir i det goda,

är hon alltid till gagn för andra själar och ger

       dem värme av sin egen värme.


Och även sedan hon har förlorat allt detta händer det att hon gärna vill vara andra till nytta och

        tycker om att beskriva den nåd Gud ger åt dem som älskar och tjänar honom.


2.  Jag har känt en person ( DETTA UTTRYCK BRUKAR FÖRF. REGELBUNDET OM SIG SJÄLV )

        som det gick på det sättet.


När honn var mycket vilsegången var det hennes glädje att andra drog nytta av de nådegåvor Gud hade gett henne.


Hon visade bönens väg för dem som inte kände till den, och det var dem till stort gagn, mycket stort.


Efteråt vände sig Gud åter till henne och gav

henne ljus.


Sant är att hon ännu inte har lärt känna de verkningar jag har talat om.


Men hur många har inte Herren meddelat sig med och kallat till apostlar, som Judas, eller till

     kungar, som Saul, och sedan har de genom egen förskyllan gått förlorade!


Härav kan vi, mina systrar, dra den slutsatsen

att om vi skall förvärva större och större förtjänster och inte gå förlorade som dessa, så ligger all

         trygghet vi kannå i lydnaden och i att inte vika av från Guds lag.


Jag syftar på dem som har fått dylika nådegåvor,

och till och med på alla.


3.  Det ser ut som om dena boning, vad jag än har

sagt, är en smula dunkel.


Det är mycket att vinna genom att träda in i den, och det vore väl om de som Herren inte har skänkt så övernaturliga gåvor inte förlorade hoppet.


Ty det går mycket bra at nå den sanna föreningen ---med Herres hjälp  ---- om vi anstränger oss att vinna den genom att inte följa vår egen vilja utan den

        vilja som är Guds.


O hur många har vi inte bland oss som säger detta och menar att vi inte önskar något annat

       och vill dö för denna sanning, som jag tror mig

ha sagt tidigare!


Ty det säger jag er och kommer att säga många gånger, att vore det verkligen så, då skulle ni ha fått del av denna Herrens nåd så att inget fattas er

         för att nå den fröjdefulla förening jag har talat om och vars högsta värde är att den framgår

      ur det jag nu beskriver.


Till detta kommer ingen fram somi nte har uppnått den fullkomligt säkra föreningen som består i

       att ens vilja helt har underordnats Guds.


O vad denna förening är eftersträvansvärd!   


Lycklig är den själ som har nått den, som lever fylld av ro i detta livet och likaså i det kommande.


Hon blir inte nedslagen av något som händer här på  jorden, det skulle då vara om hon känner sig vara i fara att mista Gud eller ser honom förorättas.


Hon berörs varken av sjukdom eller fattigdom

eller död, det skulle då vara om någon dör som behövs för Guds Kyrka.


Ty denna själ inser mycket bra att han bättre vet

vad han gör än hon vad hon önskar.


4.  Ni bör lägga märke till att det finns plågor

och plågor.


Några kommer plötsligt och av naturliga orsaker,

liksom många tillfredsställelser gör och även den kärlek som tar uttryck i medlidande med vår nästa

        ------- så var det när Vår Herre uppväckte

Lasarus.


Detta hindrar inte föreningen med Guds vilja, inte heller bringar den själen ur fattning genom en orolig och stormande passion som varar länge.


Dessa plågor går fort över; det är med dem som med de bönens njutningar jag har talat om, de tycks inte nå till själens djup utan bara till sinnena och förmögenheterna.


De finns i de boningar vi hittills genomgått men kommer inte in i den som sist skall beskrivas,

       utan att de själsförmögenheter vi talat om behöver upphävas; Herren kan göra själarna rika

          på många sätt och kanföra dem till de högsta boningarna på andra vägar än den genväg

jag har nämnt.


5.  Men lägg noga märke till, mina döttrar, att silkesmasken måste dö, och det är vad som kostar er mest.

               

Ty där var det mycket lättare att dö för att gå över

i ett nytt liv.


Men här ärdet nödvändigt att vi dödar oss själva för att fortsätta att leva i detta.


Jag bekänner för er att det blir ett hårt och mödosamt arbete, men det har sin belöning; vi vinner så mycket större pris om vi vinner seger.


Ni får inte tvivla på möjligheten av denna sanna förening med Guds vilja. 


Det är denna förening jag har åstundat hela mitt liv, det är den jag alltid har bett Vår Herre om;

        det är den som är tydligast och säkrast.


6.  Men ack hur få av oss är utsedda att nå dit,

även om man aktar sig för att förorätta Herren,

har trätt in i en klosterorden och tror att därmed

        är allt gjort!


O de små maskarna som inte ger sig tillkänna förrän de, liksom förrän de, liksom den som gagnade

         igenom Jonas murgröna, har gagnat sig igenom dygderna hos oss med hjälp av egenkärlek, självbelåtenhet, fördömande av nästan,

      i småsaker, brist på kärlek till nästan, vägran att önska nästan lika även gott som oss själva.


Även om vi kan släpa oss fram till att uppfylla våra plikter så att inte syndar, så är det långt ifrån det tillstånd där vi helt förenas med Guds vilja.

                 

7.   Vad tror ni då, mina döttrar, att hans vilja är?


Att vi blir i alla avseenden fullkomliga, så at vi blir ett ed honom och med Fader, som Hans Majestät bad om.

 

Betänk hur mycket som fattas oss för att nå dit.


Jag säger er att det är med stor plåga jag skriver detta, när jag inser hur långt borta jag är, och det helt genom sin egen förskyllan.


Ty det är inte nödvändigt att Herren ger oss stora nådegåvor för att uppnå detta, det räcker med att

       han har gett oss sin Son för att visa oss vägen.


Ni skall inte tro att saken gäller att om min far eller bror dör så skall jag till den grad rätta min vilja efter Guds att jag ingenting känner, eller att man med

         glädje skall utstå vedermödor och sjukdomar.


Det är mycket bra, och många gånger är det vist, eftersom vi inte kan bättre och alltså gör en dygd

av nödvändigheten.


Hur ofta har inte filosoferna handlat så eller på liknande sätt och därmed ådagalagt stor visdom!


Men här begär Herren bara två ting av oss:

       kärlek till Hans Majestät och till vår nästa.


Det är om detta vi har att bemöda oss.


Lyckas vi fullkomligt hålla fast vid dessa två ting,

då gör vi hans vilja och blir förenade med honom.  


Men, som redan har sagt, hur långt är vi inte från att i dessa två ting skicka oss så som vi är skyldiga en så stor Gud!


Må det behaga Hans Majestät att förläna oss sin nåd till att göra oss förtjänta av detta tillstånd,

som det står i vår makt at nå om vi vill det.


8.  Det säkraste tecknet ---- efter vad det synes mig

------- på att vi håller fast vid dessa två ting är att vi håller fast vid kärleken till nästan.


Ty om vi älskar Gud står inte till att veta

( även om det finns goda tecken som tyder på att vi gördet ), men gäller det kärleken till nästan blir svaret obetingat ja.


Om ni kan vara säkra på attju längre ni har märkt

er komna i detta, dsto längre har ni nått i kärlek

till Gud.  


Ty hans kärlek till oss är så stor atthan tilllön för den vi visar vår nästa på tusen sätt förökar denk ärlek vi  hyser till Hans Majestät.


Detta är något jag aldrig kan tvivla på.


9.  Det är av största vikt att gå fram med mycken försiktighet när vi vandrar på den här vägen,

       ty har vi nått stor fulländning här så har vi vunnit allt.


Då vår natur är ond tror jag attvi inte kan komma till fulländning i vår kärlek till nästan om inte denna

       kärlek föds och har sin rot i kärleken tillGud.


Eftersom detta är så viktigt, mina systrar, börvi söka lära känna oss även i de minsta saker och inte bryr sig om sådana som är mycket stora ------ och

       som kommer massvis i bönen ----- där vi tror oss göra och våga allt för vår nästa eller för att frälsa

      en enda säl.


Om detta sedan i nte visar sig översstämma med våra gärningar, har vi inga skäl att tro oss ha haft

       någonting sådant i oss.


Detsamma säger jag om ödmjukheten och alla de

andra dygderna.


Djävulens knep är stora.


Han ränner runt helvetet tusen gånger för att vi

skall tro oss ha en dygd som vi inte har.


Och det gör han rätt i, ty det är till stort fördärv att dessa inbillade dygder aldrig uppträder  utan förbud med fåfänga, eftersom de där har sin rot,

         under det att de som kommer från Gud är fria

därifrån liksom från högmod.


10.  Jag har många gånger haft roligt åt en del själar, som är försänkta i bön tycks önska att bli

       slagna till marken och offentligt skymfade för Guds skull, och sedan om de kann söker fördölja ett obetydligt fel som som de har begått.


Men om de inte har begått det och ändå blir anklagade, så Gud bevare oss!


Må den som inte står ut med en sådan prövning inte bry sig det minsta om de beslut hon tror sig ha fattat i ensamheten.


De är inga beslut i sanning fattade av viljan -----

vore de verkligen det skulle det vara en annan sak

------ utan av någon sorts inbillning.


Här gör djävulen sina språng och konster, med stor framgång hos kvinnor och olärt folk som inte förstår

skillnaderna mellan själsförmögenheterna och inbilningen och tusen andra ting som hör det inre livet till.


O mina systrar, hur klart ser man inte vad kärleken till nästan betyder för några bland er, under det

       att andra inte har nått denna fulländning!


Om ni fattade vikten av denna dygd skulle ni inte beflita er om något annat.


11.   När jag ser själar som ivrigt strävar efter att förstå vad som händer dem i bönen och helt

       hållet höljer in sig då de ägnar sig åt den

( de tycks inte våga röra sig eller låta tanken röra


sig för att inte gåmiste om det minsta av den andaktsfulla njutning de har känt ), så inser jag hur föga de vet om den väg som leder till föreningen.  


De tror att det de ägnar sig åt är allt som behövs.


Nej, mina systrar, nej.


Det är gärningar Herren kräver.


Om du ser en som är sjuk och som du kan ge någon lindring, räkna då för intet att avstå från andakten för att visa henne medlidande.


Om hon känner smärta skall du också göra det.


Är det nödvändigt bör du fasta för at hon skal få äta, inte så mycket för hennes skull utan därför att

du vet att Herren vill det.


Detta är den sanna föeningen med hans vilja.


Och o m du hör någon högt berömmas, så gläd dig mycket mera än om du själv bleve berömd.


Det är i själva verket lätt; den som är ödmjuk pinas

av att bli berömd.


En stor sak är glädjen över att höra systrarnas dygder prisas.


Och när vi upptäcker en brist hos någon bör vi känna det som om den vore vår och söka dölja den.


12. Om detta har jag talat utförligt på andra ställen, därför att jag, mina systrar, vet att blir det en spricka här går vi förlorade.


Herren give att detta aldrig måtte ske!


Finns kärleken till nästan försäkrar jag er att Hans Majestät inte skall underlåta att skänka er den förening jag har talat om.


Men om ni märker er brista i denna kärlek, då har ni, tro mig, inte nått fram till föreningen, även om ni har känt andakt och vederkvickelse så att ni tycker

        er vara vid målet och rent av vid vilans bön funnit de naturliga själskrafterna en smula upphävda ----- vilket för några förefaller vara

allt som behövs.


Bed alltså Vår Herre att han skänker er fulländning i kärleken till nästan och låt Hans Majestät verka, så skall han ger er mer än ni vet begära.


För er del måste ni emellertid anstränga er och göra allt vad ni kan.


Ni måste tvinga er egen vilja så att den i allt rättar sig efter systrarnas vilja, även om ni förlorar er rätt och glömmer ert eget bästa för deras, och hur

         mycket detta än råkar komma i motsats till er natur.


När tillfälle ges bör ni ta på er bördor för att låta

er nästa slippa dem.


Tro inte att det inte kostar er något och att ni finner allt undangjort för er.


Tänk på vad kärleken till oss har kostat vår Brudgum, han som för att befria oss från döden måste dö en så plågsam död som döden på korset. 



 

 






     






 


      

Av Jan-Owe Ahlstrand - 7 december 2016 04:20

FORTSÄTTNING AV DETSAMMA, MED


UTFÖRLIGARE FÖRKLARING AV DENNA FORM AV


BÖN. 


INSKÄRPER HUR VIKTIGT DET ÄR ATT GÅ


FÖRSIKTIGT FRAM, EFTERSOM DJÄVULEN


ARBETAR HÅRT PÅ ATT FÅ SJÄLARNA ATT VÄNDA


ÅTER PÅ DEN VÄG DE HAR BÖRJAT.


1.  Jag anar att ni gärna vill veta vad den där lilla duvan tar tar sig för och vad hon ämnar slå sig ner,

        ty vi vet ju att det inte kan bli i andliga fröjder eller i denna jordens förnöjelser.


Högre är henne sflykt, och jag kan inte tillfredsställa ett vetandebegär förrän vi kommer till den sista boningen.


Gud give att jag måtte komma ihåg det och få tillfälle att skriva om det, ty det har gått ungefär fem månader sedan jag började med detta,

       och då mitt huvud inte är i det tillstånd at jag orkar läsa om vad jag skrivit, är det fara värt att allt går överstyr och jag kanske kommer att säga

          några saker två gånger.


Men då det är skrivet för mina systrar gör det inte så mycket.


2.  Hur som helst är det min högsta önskan att förklara för er vad jag menar att denna förenings bön är.


I enlighet med mitt sinnelag skall jag etjäna mig av en liknelse: senare skall vi tala mer om denna lilla fjäril som, fastän de alltid bär frukt genom 

       att göra gott mot sig själv och andra själar, inte finner sin sanna viloplats.


3.  Många gånger har ni hört talas om att Gud andligen förmäler sig med själarna.


Välsignad vare hans barmhärtighet, som gör att han så ödmjukar sig!


Och även om det är en grov liknelse kan jag inte hitta på någon som bättre uttrycker vad jag menar än äktenskapets sakrament.


Skillnaderna är visserligen stora.


Den förening det här handlar om har i sig ingenting som inte är andligt ( den kroppsliga är långt avlägsen därifrån, det är tusen mil mellan den och de andliga vederkvickelser Herren skänker

         och de fröjder de erfar som blir förmälda med honom ).  

     

Den andliga föreningen är helt och hållet en förening av kärlek med kärlek, och dess verkningar är de mest kristallklara och förfinade och så ljuva att de inte kan beskrivas.


Men Herren vet mycket väl hur han skall låta oss

känna dem.  


4.  Det förefaller mig som om denna förening ännu inte hade nåttram till en andlig trolovning utan mera liknar det som sker när två människor börja

     tänka på att gifta sig.


De undersöker om de passar för varandra, om de vill ha varandra, och de träffas för att se om de är tillfreds med varandra.


Så är det också här.


Överenskommelsen är uppgjord på förhand, så att själen är mycket vär nunderrrättad om hur förmånlig förbindelsen är, och hon är fast besluten at i allt rätta sig efter Brudgummens vilja och på alla

        sätt tilfresställa honom.


Hans Majestät ------ som mycket vet väl om förehåller sig så ------ har behag till henne och vill i sin barmhärtighet att hon lära känna honom bättre

          och ------ somm an säger ------ sammanträffa med honom ------- och förena sig med honom. 


Vi kan säga att det går till på det sättet, därför att det sker på mycket kort tid.


Nu gälle rdet inte  längre at ge eller ta, utan själen ser på ett hemlighetsfullt sätt vem denne Brudgum

      är som hon står i begrepp att taga.


Det som sinnena och själsförmögenheterna omöjligen skulle ha kunnat fatta under tusen år,

      det förstår hon nu på kortaste tid.


Men då Brudgummen är sådan han är, lämnar han henne efter detta enda besök värdigare att, som

       man säger, ge honom sinhand.


Ty nu är själen så fylld av kärlek att hon för sin del gör allt vad hon kan för att inte störa förhållandet till denne gudomliga trolovade.


Menn om denna själ är så försumlig att hon visar böjelse för något annat än honom, då förlorar hon allt, och henne sförlust är mycket större än alla

        nådegåvor hon kunde ha fått, mycket större än vad som kan värderas.


5.  Därför, kristna själar, som Herren har fört fram till detta gränsområde, besvär jag er för hans skull att inte visa er försumliga utan hålla er borta

       från alla tillfällen till synd.


Ty även i detta tillstånd är själen inte stark nog att stå emot dessa, som hon blir sedan trolovningen

är fullbordad, det vill säga i den boning som skall behandlas efter denna.


Då sambandet inte vilar på mer än ett enda möte, som man säger, så går djävulen fram med stor slughet för att bekämpa och omintetgöra denna

       trolovning.


Senare, när han ser att själen helt har överlämnat sig åt Brudgummen, vågar han sig inte på sådant, ty han är rädd för henne och vet av erfarenhet att gör han några försök kan han lida stor förlust och

         själen skörda ännu större vinst.


6.   Jag säger er, mina döttrar, att jag har känt sådana som blivit högt upphöjda i dett atillstånd men som djävulen med stor konst och list har vunnit

         åter till sig, och för den sakens skull bör han uppbda hela helvetet.


Ty, som jag många gånger har sagt, det är inte bara en enda själ som går förlorad, utan en tor mängd.


Därav har han rik erfarenhet.


Om vi betänker vilken mängd av själar Gud har dragit till sig genom en enda, så måste vi mycket

        pisa honom, särskilt för de tusenden som matyrerna har omvänt, exempelvis en ing flicka som Sankta ursula.


HUr många har inte djävulen förlorat genom Sankt Dminicus och Sankt Franciscus och andra ordensgrundare, och hur många förlorar han just nu genom fader Ignatius, han som har grundat Jesu Sällskap!


Tydligt är att --- som vi har läst ---- alla dessa har undfått liknande nådegåvor från Gud.


Vad har de gjort annat än bemödat sig om att inte genom egen förskyllan bryta en så gudomlig trolovning?


O mina döttrar, hur redo är inte Herren nu som då att skänka oss sin nåd!


Det kan till en del vara nödvändigare för oss att

undfå den, eftersom det är färre nu än förr som tänker på Guds ära.


Vi tycket mycket om ss själva; vi använder stor klokhet på att inte förlora något av vår rätt.


O vilken villfarelse!


Må Herren i sin barmhärtighet skänka oss sitt ljus så att vi inte råkar in i ett sådant mörker. 


7.   Kanhända frågar ni eller är i tvivel om två saker:

för det första, om själen är så fast förankrad

i Guds vilja som jag har sagt, hur kan hon då fara

         vilse när hon aldrig söker sitt?


För det andra, på vilka vägar tar sig djävulen in

och blir så farlig att er själ går förlora, när ni så helt har avskilt er från världen och så flitigt brukar sakramenten? 


Ni är ju ----- kunde man säga ---- i änglarnas sälskap, ty genom Herrens godhet har ni samtliga inga andra önskningar än at i allt tjäna och behaga

honom.


En annan sak är det med dem som är insnärjda i denna världens bestyr.


Jag erkänner att ni har rätt i detta att Gud har visat oss stor barmhärtighet.


Menn är jag --- som jag har sagt ----- ser att Judas var i sällskap med apostlarna och ständigt umgicks med Gud själv och hörde honom tala, då förstår

       jag att det inte ligger någon trygghet ens i detta.


8.  Till det första svarar jag och säger att om denna själ alltid vore i förbund med Guds vilja, så är det klart att hon inte kunde gå förlorad.


Men djävulen kommer med sina stora konster och knep, och under godhetens sken börjar han bringa henne ur gängorna i småsaker och smussla henne

         in i sådant som hon får henne att tro att det  inte ligger något ont i.


Undan för undan förmörkar han förståndet och förstelnar viljan så at egenkärleken växer tills

     hon så småningom skiljer sig från Guds vilja

och följer sin egen.


Detta är också svaret på den andra frågan, ty det det finns ingen instängning så instängd att hann inte kan komma in och ingen öken så ödslig att han inte når dit.


Men jag har också en anna sak att säga er, och det är att när Herren tillåter sådant beror det kanske på att han vill se hur den själ beter sig som han

        vill göra till ett ljus för andra; om hon störtar

sig i fördärvet är det bättre att det sker i början

      än när hon har blivit till skada för många.


9.   Den omsorg som förefaller mig säkrast

( efter det att i bönen ständigt be Gud att hålla oss

i sin hand, att oavlåtligt tänka på att om han

       överger oss störtarvi genast i avgrunden ------

så är det sannerligen ----- och att aldrig lita påoss själva, därför att det vore vanvett ) är att gå fram

          med största vaksamhet och försiktighet

och väl betänka vilka framsteg vi kan göra i dygderna.


Vi måste tänka efter om vi går framåt eller bakåt i någonting, särskilt i kärleken till varandra och i önskan att hållas för ringa och i vardagliga ting.


Om vi är uppmärksamma på detta och ber Herren ge oss ljus skall vi genast se vad vi har vunnit eller förlorat.


Tro inte att Gud efter att ha lyft upp en själ så högt tar sin hand ifrån henne; djävulen får ett svårt arbete med att vinna henne åter.


Hans Majestät är så angelägen om att hon inte skall gå förlorad att han ger henne tusen inre varningar på mångfaldiga sätt, så att farorna inte kan vara

       förborgade för henne.


10.   Tillsist en sammanfattning av allt detta:

vi måste alltid bemöda oss om att gå framåt, och om så inte sker fårvi vandra i fruktan och bävan, ty då är djävulen utan tvivel på språng efter oss.


Det är nämligen inte möjligt at efter att ha nåt så långt upphöra med att gå vidare.


Det skulle vara ett mycket dåligt tecken, eftersom kärleken aldrig är sysslolös.


Den själ som velat ge sig som brud åt Gud själv och redan sammanträffat med honom och kommit så långt som sagt är, hon kan inte lägga sig och sova.


Och för att ni skall få se, mina döttrar, hur Vår Herre handlar med dem han erkänner som sina brudar,

        så skall vi nu börja tala om sjätte boningen.


Där får ni se hurföga allt som vi kantjäna eller lida eller göra betyder för at bereda oss att ta emot

      så stora nådegåvor.


Det måste ha varit på Vår Herres befallning som

jag fick i uppdrag att skriva detta, för attvi skall fästa våra blickar på den lön som väntar oss och på

      hur oväderlig hans nåd är, när hann vill träda i förbindelse med och uppenbara sig för sådana

        maskar som vi är.


Må vi glömma våra små förnöjelser här på jorden och fästa blicken på hans storhet, för att upptända

    av hans kärlek ila till hans möte. 


11.  Gud give att jag kunde träffa rätt när jag förklarar något i så svåra ämnen, ty om Hans Majestät och den Helige Ande inte för min penna skulle det vara en omöjlighet.


Vore det inte av hänsyn till er nytta skulle jag bönfalla honom om at slippa säga någonting alls.


Ty Hans Majestät vet att jag --- i den mån jag känner mig själv ----- inte har någonn annan önskan än att

hans namn må bli prisat och att vi må bemöda oss om att tjäna en Herre som ger oss så stor lön redan här på jorden.

      

Därav kan vi fatta något avv det hanhar i beredskap åt oss i himlen, fjärran från de avbräck och mödor och faror som hotar oss på detta stormarnas hav.


Vore det inte för risken att förlora eller förtörna honom, skulle det vara en glädje att avsluta livet först vid världens slut, för att arbeta för en så stor

         Gud och Herre och Brudgum.


Må det behaga Hans Majestät att göra oss värdiga att på något sätt tjäna honom, utan de många fel vi alltid hemfaller åt, till och med i våra goda gärningar, amen.  

      


 

            



  

      

      

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< December 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se