DEN INRE BORGEN.

SJÄTTE BONINGEN.

FJÄRDE KAPITLET.

HANDLAR OM HUR GUD UPPHÄVER SJÄLENS

FUNKTIONER HÄNRYCKNING ELLER EXTAS

ELLER HÄNFÖRELSE, VILKET ALLT FÖREFALLER

MIG VARA SAMMA SAK, OCH OM HUR NÖDVÄNDIGT

DET ÄR ATT HA STORT MOD FÖR ATT KUNNA TA

EMOT SÅ STORA NÅDEGÅVOR FRÅN

HANS MAJESTÄT.

1.  Mitt i allt vad jagg har beskrivit av vedermödor med mera sådant, hur skall den stackars fjärilen finna ro?

Hela hennes önskan är att mer och mer få njuta av Brudgummen.

Och Hans Majestät, som väl känner vår svaghet, brukar dessa medel och många andra för att ge oss mod att förena oss med en så stor Herre och välja

honom till Brudgum.

2.  Ni skrattar nog åt vad jag säger och tycker att det är dumheter.

Ty vem som helst av er menar att ingen kvinna

är så ringa att hon behöver mod för att gifta sig

med kungen.

Och så stor jag nog att det är när det gälle ren jordisk konung.

Men gäller det den himmelske säger jag er att det krävs mera mod än ni tänker er.

Ty vår natur är alltför blyg och nedslagen för en så stor sak, och om Gud inte gåve oss kraft till att nå

        vårt högsta goda håller jag det för att vara

omöjligt.

Och här ser ni vad Hans majestät gör för att fullborda denna trolovning.

Enligt min mening måste det ske genom att han skänker hänryckningar och därmed stänger ute sinnesintrycken.

Ty om själen fortfarade vore fången i dem och funne sig vara så nära detta höga Majestät, skulle det

       ------ måhända ----- inte blihenne möjligt at stanna kvar i livet.

Jag menar då äkta hänryckningar och inte de kvinnliga svagheter och svimningar som vi har

      då och då och som alla förefaller oss vara extaser och hänförelser.

Och, som jag tror mig redan har sagt, det finns

       människor med så svag kroppskonstitution att en eda vilans bön hotar att bli deras död.

Jag vill nu nämna några olika slag av hänryckning

somjag har lärt känna ---- genom samtal med många andligt erfarna personer ------ även om jag inte skulle lyckas bättre än när jag på ett annat ställe skrev om dessa ting.

Av flera skäl förefaller det inte obefogat att upprepa vad jag har sagt, om inte för annat så för att här sammanföra det som hör till de olika boningarna. 

3.  Ett slags hänryckning är när själen ----- även om hon inte är försänkt i bön ----- blir berörd av något ord som hon minns efter får höra av Gud.

Det ser ut som om Hans Majestät, gripen av medlidande när han ser själen lida så länge av begär efter honom, hade låtit den där gnistan

            vi har talat om växa i hennes innersta tills hon helt och hållet fattar eld som en fågel Fenix.

  

Hon är född på nytt och ------ det kan vi fromt tro -----

hennes synder är henne förlåtna (det vill säga om

        hon har det rätta sinnelaget och har nyttjat de medel som Kyrkan lärt henne ).

När hon sålunda har blivit renad förenar han sig med henne på ett sätt som ingen kan förstå utom dessa båda.

Och inte heller själen själv förstår det så väl att hon

efteråt kan beskriva det, fastän hon inte har mist sitt inre sinne.

Ty det är inte som när någon råkar i svimning eller paroxysmer, så att ingenting av vare sig det inre eller yttre kan uppfattas.

4. Det jag menar med detta tillstånd är att själen aldrig har varit så vaken för det som hör Gud till

        och aldrig har upplysts av ett så stort ljus och en sådan kunskap om Hans Majestät.

Detta förefaller omöjligt, när själskrafterna till den grad har sjunkit undan ------ man kan säga att de döda, och sinnena desslikes ----- hur skall en sådan hemlighet kunna förstås?

Jag vet det inte, kanske inte heller någon annan skapad varelse, utan endast Skaparen själv.

Detsamma gäller om många andra ting som sker i detta tillstånd, jag menar i dessa två boningar.

Ty denna och den följande låter mycket väl förena sig, eftersom det inte finns någon stängd dörr mellan den ena och den andra.

Men då det förekommer sådant i den följande boningen som inte har blivit  uppenbarat för dem

      som ännu inte har nått dit, finner jag det lämpligt att dela upp dem.

5.  När själen befinner sig i detta hänryckta tillstånd håller Herren det för gott att uppenbara vissa hemligheter, såsom himmelska ting och bildvisioner.

Dem kan hon efteråt beskriva, ty de blir så grndligt inpräglade i minnet att hon aldrig glömmer dem.

Men det är fråga om intellektuella visioner låter de sig inte på lika sätt förklaras.

Ty vid sådana tillfällen måste flera bli så upphöjda att den som lever här på jorden inte förmår återge dem i tal.

Men sedan sinnesförmögenheterna återvänt kan det finnas mycket att säga om dessa intellektuella visioner.

Nu kan det hända att några av er inte vet vad en vision är, allraminst en intellektuell vision.

Det skall jag tala om för er i sinom tid, eftersom min överordnade har gett mig i uppdrag att göra det.

Även om det förefaller fräckt och förmätet kan det möjligen vara till nytta för en eller annan själ.

6.  Kanske äger ni:

om man efteråt inte minns de höga nådegåvor som Herren där borta på andra sidann har skänkt själen, till vad gagn är det då?

O mina döttrar, nyttan är så stor att dess pris aldrig kan bli för högt.

Ty även om dessa ting aldrig kan beskrivas är de

så djupt inpräntade i själens innersta att de aldrig kan glömmas.

Men om ingen föreställning finns kvar och själskrafterna ingenting fattar, hur skall då något

kunna besvaras i minnet?

Inte heller det jag vet.

Me jag vet att några sanningar om Guds storhet är så fast inristade i själen att även om tron inte sade henne vem han är och att hon är skyldig att ha honom som sådan, liksom Jakob gjorde när

han såg stegen.

Andra hemligheter, som han inte kunde beskriva, bör ha uppenbarats för honom. 

Ty enbart genom att se en stege där änglar vandrar upp och ner lär han, om han haft ett högre inre ljus,

         knappast ha kunnat fatta så stora mysterier.

7.  Jag är inte säker på att det jag har sagt är riktigt, ty nog har jag hört berättelsen men vet inte om jag rätt kommer ihåg den.

Inte heller Moses at berätta allt vad han hade sett i törnbusken, utan bara det som Gud ville vad han skulle säga.

Men om Gud inte hade uppenbarat hemligheter för han själ så att han med säkerhet trodde att det

        var Gud som talade, skulle han inteha utsatt

sig för så många och så svåra vedermödor.

Det var när han hörde så stora ting inifrån den där buskens törnen som han fick mod att göra vad han gjorde för Israels folk.

Sammalunda, mina systrar, behöver vi i nte söka efter förnuftsskäl för att fatta Guds hemligheter,

       utan liksom vi tror på hans allmakt bör vi också tro att en jordmask med så ringa makt,

         som är oss beskärd, saknar förmåga att fullt

fatta hans storhet.

Må vi mycket prisa honom för att han har hjälpt oss att fatta något av dem.

8.  Gärna skulle jag vilja lyckas med att framställa en liknelse för att få er att hitta på något av det jag

        säger, fast jag tror inte att jag kan hitta på någon som passar.

Men låt oss säga så här.

Ni träder in i ett rum tillhörligt en konung eller en hög herre ------ jag tror att det kallas camarin

       ( "DAMRUM", KAMMARE ELLER LOGA DÄR HOVDAMER ELLER ------ I SENARE TID ----- SKÅDESPELSKOR KLÄR SIG OCH SMINKAR SIG )

        ------ fullt av en oändlig massa saker av gas och lergods i en sådan ordning att man ser alltihop

        man träder in.

Jag har en gång blivit införd i ett sådant rum hos hertiginnan av Alba ----- jag var på genomresa och blev ålagd och att besöka denna höga dam på

        hennes enträgna begäran ----- och när jag trädde in greps jag av häpnad och undran över vad all denna bråkiga massa saker kunde ha för nytta

           med sig.

Snart begrep jag att Herren bör prisas för att han låtit mig se så många olika ting.

       Och nu finner jag det vara en synnerligen nåd,

till gagn för just det jag vill säga er.

Fastän jag vardär en bra stund fanns det så mycket att se att jag strax efteråt hade glömt allt, till den grad att det inte ett enda av de många föremålen

        fanns kvar i mitt sinne, liksom om jag aldrig hade sett dem.

Inte heller kunde jag säga vad fason det var på dem,

men helheten av det jag hade sett kom jag ihåg.

På samma sätt är det när själen har blivit ett med Gud och kommit in i den himmelrkets boning som vi

        bör ha innerst inne i våra själar ( ty det är klart att om Gud finns i dem måste han bo i någon av dessa boningar ).

Och även om själen befinner sig i extas är det inte säkert att Herren alltid villatt hon skall skåda dessa hemligheter, eftersom hon är så förskjunken

         i vad hon åtnjuter at denna stora lycka räcker för henne.

Menn ibland behagar det honom att låta henne komma upp ur denna förskjunkenhet, och då ser hon genast vad som har funnits i detta rum.

Så snart hon återvänt till sig själv erinrar hon sig de stora ting som hon har sett.

Men hon kan inte beskriva något av dem, och hennes natur räcker inte till för att omfatta mer

      av det övernaturliga än vad Gud vill avslöja

för henne.

     

9.  Det ser alltså ut som om jag ville erkänna att det är fråga om en bildvision.

Något sådant vill jag alls inte säga, och därom handlar det inte helle, utan om en intellektuell vision.

Men jag har ingen lärdom och är alltför dum för att alls kunna beskriva något.

Om jag när jag hittills har talat om detta slag av bönh ar sagt något bra så är det inte jag som har sagt det. 

För min del anser jag att om själen ibland ingenting förstår av de hemligheter som Gud avslöjar i hennes hänryckningar, så är det inte hänryckningar utan

        någon sorts naturlig svaghet som kan drabba personer med svag konstitution ----- som ofta är fallet hos kvinnor.

Med någon kraft i anden kan själen underkuva naturen och på det sättet stanna kvar i sin försjunkenhet, som jag tror mig ha sagt på tal om vilans bön.

Sådant har ingenting att göra med hänryckningar.

Ty ni kan vara övertygade om att när Gud har bortrövat hel asjälen och gjort henne till sin egendom och nu till sin brud, så kommer han att 

        visa henne någonn del av det rike hon har vunnit genom att bi detta.

Och hur ringa del det än må vara är det mycket nog för att tillhöra en så stor Gud, som inte skall tillåta

        vare sig själskrafterna eller sinnena att bli till

hinder utan genast skall låta stänga dörrarna till 

      alla dessa boningar, så att endast dörren till

det rum där han bor skall vara öppen för oss.

Välsignad vare en sådan barmhärtighet!

Och med skäl vare de förbannade som inte söker

begagna sig av detta och går miste om en sådan Herre.

10.  O mina systrar! Hur platt intet är det vi avstår från, hur platt intet är allt vad vi gör och kan göra för en Gud som vill ingå förbund med jordmask.

Och om vi hoppas att i detta livet få njuta av detta goda, vad är det vi håller på med?

Vad är det vi sysslar med?  

Vaf förslår för att vi ett ögonblick skall låta bli att söka efter denne Herre, som Bruden gjorde

        genom gator och torg?

O vilket dumt skämt är inte allt i denna världen om det inte hjälper oss och leder  oss fram till detta,

        hur mycket vi än kan inbilla oss om dessa världsliga nöjen och rikedomar och njutningar!

Hur är inte allt äckel och avskräde i jämförelse med de skatter som är att njuta av utan slut!

Och allt är ett intet i jämförelse med att ha till vår

herre den Herre som råder över alla skatter i himmelen och på jorden.

11. O mänskliga föblindelse!

Hur länge, hur länge, skall det dröja innan detta skymmande damm tas bort från våra ögon?

Även om det bland oss inte förefaller finnas så mycket som gör oss blinda för allt, ser jag en hel del

        dammkorn och kiselgrus som, om det får växa, räcker till för att göra oss stor skada.

Låt oss alltså, mina systrar, dra nytta av dessa svagheter, för Guds kärleks skull, så att vi lär 

        känna vårt elände och får en klarare syn, liksom vår Brudgum botade den blinde med

       att lägga jord på hans ögon.

Må vi inse hur ofullkomliga vi är och allt enträgnare bedja honom att vända vårt elände oss till godo, så att vi i allt må vara Hans Majestät till behag.

12.  Utan att jag lade märke till det jag har gjort en lång utviktning.

Förlåt mig, mina systrar, och var förvissade om att jag, när jag nu kommer fram till uds stora härligheter ----- till att tala om dem, menar jag ------

       inte kan låta bli att sörja över det jag ser att vi går miste om genom vår egen skuld.

Ty fastän det är sant att det finns ting som Herren ger åt vem han vill, skulle han ge dem åt oss alla

        om vi älskade Hans Majestät lika mycket

som han älskar oss.

Han har ingen annan åstundan än att ha någon att ge dem åt, och därav minskas inte hans rikedomar.

13.  För att vända åter till det jag har att säga, så befaller Brudgummen att boningarnas dörrar skall stängas, likaså portarna till borgen och andan så att

          hon, även om de övriga sinnena några gånger dröjer kvar en smula längre, omöjligen kan tala.

Andra gånger försvinner allt ögonblickligen;

händerna och hela kroppen blir så kalla att själen

       tycks ha flytt, och ibland förefaller det som andedräkten hade upphört.

Deta varar bara en kort stund ----- åt gången, menar jag ------- och när denna djupa förskjunkenhet lättar en smula tycks kroppen återvända till sig själv

      och dra andan, för att sedan än en gång sjunka

ner i döden och därmed ge själen så mycket liv.

Allt som allt, en så stor extas varar inte längre. 

14.  Men även efteråt händer det att viljan är så bedövad och förståndet ------ efterverkningar som

           varar en eller flera dagar ----- att själen inte tycks vara i stånd att fatta något annat än det som väcker viljan att älska.

För detta är hon mycket vaken, men sovande när

det gäller att trotsigt gripa tag i någonting skapat.

15.  O! När själen helt vänder åter till sig själv, hur mycket skäms hon inte och hur stor blir inte den överväldigande önskan hon känner att på alla

         sätt bli använd av Gud så som han vill!

Om de föregående bönerna har haft de verkningar vi redan har talat om, vilka skall de då bli av en sådan nåd som denna?

Hon skulle vilja ha tusen liv för att använda dem i Guds tjänst, och hon ville att alla ting på jorden hade tungor till att lovprisa honom.

Hon har de häftigaste begär efter botövningar.

Och hon bryr sig inte mycket om hurudana de är,

ty kärlekens makt gör att de föga betyder.

Hon inser att matyrerna inte fäste stor vikt vid de plågor de utstod ----- ty med den hjälp Vår Herre ger är det lätt ----- och därför klagar dessa själar inför

         Hans Majestät över att han inte ger dem något tillfälle att lida.

16.  När denna nåd blir dem bevisad i hemlighet håller de den för att vara mycket stor.

Men sker i andra människors åsyn känner de det som en sådan katastrof och skymf att själen inte längre har någon glädje av vad den erfarit utan

         plågas och och bekymrar sig över vad de som har varit utan åsyna vittnen tänker därom.

Då hon känner världens ondska inser hon att det kanske inte blir tagit för vad det är utan att det,

           i stället för att bli en anledning att prisa Gud, måhända blir en anledning till förhastade domar.

På något sätt förefaller mig denna pina och skam vara ett tecken på bristande ödmjukhet.

Själen har sig inte längre i sin hand.

Ty om denna person ville se sig klandrad

( FÖRF., SOM HAR BESKRIVIT DEN I LIBRO LA VIDA ) fick höra av Vår Herre själv:

Lid inte av detta, ty antingen kommer de att prisa mig eller klandra dig; i vilket fall som helst är det du som vinner.

Jag märkte efteråt att denna person kände sig mycket tröstad och stärkt i sitt mod av dessa ord,

        och därför har jag skrivit ner dem här, ifall

någon annan skulle råka ut för samma prövning.

Det ser ut som om Vår Herre ville att alla skulle förstå att en sådan själ nu har blivit hans,

       så att ingen får röra henne.

Var och en må gärna angripa hennes kropp eller ära eller egendom, ty detta blir til ära för Hans Majestät.

Men gäller angreppet själen blir det nej.

Ty om hon inte har den mest brottsliga djärvhet

att skilja sig från sin Brudgum kommer han att

        försvara henne mot hela världen och till

och med mot hela helvetet.

17.  Jag vet inte om jag har kunnat ge någon föreställning om vad hänryckning är; som jag har

       sagt är det omöjligt att helt lyckas med detta.

Dock tror jag inte att det jag sagt har varit på något sätt bortkastat, eftersom det är bra veta vad det är fråga om och verkningarna av de falska

         hänryckningarna är något helt annorlunda.

Närjag säger falska menar jag inte att de som har sådana hänryckningar vill bedra andra utan att de bedrar sig själva.

De tecken och verkningar inte står i samklang med en så stor nåd, blir denna själv missaktad och inte utan skäl misstrodd när Herren senare förlänar

den åt någon.

Vare han välsignad i evigheters evighet, amen,

    amen.

        

         

       

 

     

 

 

     

    

 

 

#ÄLSKA SIN MED-MÄNNISKA : SOM SIG SJÄLV ::

VÄGEN IN I FULLKOMLIGHETEN#.

1300.  Få lägga saktmodighetens väl-doftande blommor i ett människo-hjärta.

1301.   Livet i saktmodighetens trädgård :

leva livet i saktmodighetens rikedomar.

1302.  Ödmjukheten : litenheten :: enkelheten

känner medlidande i människans fel och brister.

1303.  Ödmjukheten : enkelheten :: litenheten visar

sin kärlek och ömhet i människors

o-fullkomligheter.

1304a.  Följer inte min egen vilja ::: utan ödmjukhetens.

1304b.  Följer inte min egen vilja ::: utan

saktmodighetens.

1304c.  Följer inte min egen vilja ::: utan

mildhetens.

1304d.  Följer inte min egen vilja ::: utan

insiktens.  

1305.   Ödmjukheten erbjuder mig frihet från högmodets och stolthetens träldom. 

1306.   Följer inte min egen vilja ::: utan saktmodets.

1307.   Saktmodigheten erbjuder mig frihet från vreden och häftigheten.

1308.   Människans värdighet ::: uppskattas inte av högmodet och stoltheten.

1309.   Högmodet och stoltheten ::: känner egen stolthet skada människan.

1310.   Tålamodets-lydnad ::: tiden : väntan ::

lära känna tålamodet.

1311.   Känns inte intressant ::: lära känna vreden och häftigheten.

1312.   Känns inte intressant ::: lära känna pratsam och pratsjuka tunga.

1313.   Känner inget intresse för illdåd och illgärningar.

1314.   Känner hjärtats kärlek och medlidande :::

i illdådens och illgärningarnas o-skyldiga offer.

1315.   Vreden och häftigheten ::: söker sig till övermodets jordmån.

1316.    Filosofiska  tankar :::: livets verklighet.

1317.    Nyfikenheten ::: vill veta allt.

1318.    Övermodet ::: vill ej gå lydnadens väg.

1319.    Ödmjukheten ::: villig gå lydnadens väg.

1320.    Vandra i ödmjukhetens fotspår ::: lära känna ödmjukheten.

1321.    Vandra i saktmodighetens fotspår :::

lära känna saktmodigheten.

1322.    Livet i saktmodigheten fostrar från

vredens och häftighetens liv.

1323.    Livet i kärleken fostrar från hatets liv.

1324.    Livet i tålmodigheten fostrar från

o-tålighetens liv.

1325.   Kärlekens fostran ::: återspeglar kärleksfyllda hjärtan.

1326.   Saktmodighetens fostran ::: återspeglar saktmodiga hjärtan.

1327.   Vreden och häftigheten : fruktlös i saktmodiga hjärtan.

1328.   Visad kärlek : förändrar människoliv.

1329.   Visad trovärdighet : förändrar människoliv.

1330.   Visad ärlighet : förändrar människoliv.

1331.   Stoltheten och övermodet : fruktlös i

ödmjuka hjärtan.

1332.   Visade tröstande händer : förändrar människo-livet.

1333.   Livet i behärskad tunga : förändrar människoliv.

1334.   Livet i sanningens fotspår : förändrar människo-livet.

1335.   Stolthetens och högmodets liv :::

sårar människo-hjärtan.

1336.   Ödmjukhetens : enkelhetens :: litenhetens

liv förändrar människo-livet.

1337.  Belöna inte vrede med vrede ::: bemöt den

med saktmod. 

1338.  Belöna inte övermodet med övermodet :::

bemöt den med ödmjukheten.

1339.  Belöna inte splittringen med splittringen :::

bemöt den med enheten.

1340.  Enhetens närvaro ::: vapnet mot splittringen.

1341.  O-tåligheten och vreden ::: vapnet mot

tåligheten och saktmodet.

1342.  Trygghets-känslan ::: värdesätter

människo-livet. 

1343.  Gnällandet : knotandet :: klagandet :::

värdesätter inte livet.

1344.  Hjärtats inre längtan efter ödmjukheten.

1345.  Hjärtats inre längtan efter saktmodigheten.

1346.  Själv-goda och själv-upptagna tungor :::

inget att lyssna på.

1347.  Människors hjärtan längtar efter bli berörd

av saktmodighetens hjärta.

1348.  Rent hjärta fritt från bitterhet och besvikelser.

1349.  Stoltheten och övermodet ::: värdesätter inte människolivet.

1350.  Ödmjukt hjärta ::: hjälpsamt hjärta : tröstande hjärta :: uppuntrande hjärta.

1351.  Beslutsamhet ::: målmedvetenhet :

går framåt :: o-lydig modlöshet ::: uppgivenheten

:::: Deppigheten : värdesätter inte livet.

1352.  Fina ord ::: in i tacksamt hjärta.

1353.  Ödmjukt hjärta ::: öppnar dörren.

1354.  Övermodiga ord ::: maktlösa i ödmjukt hjärta.

1355.  Vredens och häftighetens ord ::: maktlösa

i saktmodigt hjärta.

1356.  Tröstande ord : uppmuntrande ord ::

tacksamma ord ::: värmer tacksamt hjärta.

1357.  Visad med-mänsklig omsorg och ömhet.

1358.  Glömma sin egoism ::: öppnar hjärtas omsorg och ömhet.

1359.  O-rörligt och lugnt hjärta ::: skapar harmoni.

1360.  Lära känna en människa ::: lära känna hennes personlighet.

1361.  Rädslan förslavar och trälbinder frimodigheten.

1362.  Rädslan ::: frimodighetens fiende.

1363.  Rädslan skapar oro och förvirring i tankevärlden.

1364.  Frimodigheten skapar harmoni : vilan :: lugnet ::: ron i tankevärlden.

1365.  Lyssna på snällheten ::: livet i snällheten.

1366.  Lyssna på ödmjukheten ::: livet i ödmjukheten.

1367.  Lyssna på ärligheten ::: livet i ärligheten.

1368.  Lyssnandet ::: redskapet för oron : rädslan

:: förvirringen in i tankevärlden.

1369.  Seendet ::: redskapet för oron : rädslan ::

förvirringen in i tankevärlden. 

1370.  Inte intresserad ::: underhålla gnällandet : knotande :: klagandet i tankevärlden :::

i tungans tal.    

1371.  Ödmjuk tankevärld : ödmjukt hjärta ::

ödmjuk tunga.

1372.  Saktmodig tankevärld : saktmodigt hjärta

:: saktmodig tunga.

1373.  Skrytsam tankevärld : skrytsamt hjärta

:: skrytsam tunga.

1374.  Ödmjuk personlig : ömjukt hjärta ::

ödmjuk tunga.  

1375.  Övermodig personlighet : övermodigt hjärta ::

övermodig tunga.

1376.  Oroliga : stressande tankar :: trötta :::

slitna tankar :::: känner behov av lugnet och stillheten.

1377.  Laglöshetens offer : människors-liv ::

offrar sina liv till dårskapets ära.

1378.  Välja lyssna på rätt erbjudande.

1379.  Välja goda erbjudanden : livets harmoni

och vila.

1380.   Finns olika röst-erbjudande ::: lyssna till.

1381.   Frågan vad ger störst belöning.

1382.   Goda karaktäriska erbjudande  :::

värdesätter livet.

1383.   Dåliga karaktäriska erbjudande :::

tids-tjuvar och energitjuvar.

1384.   Vårt liv innehåller tid ::: för att aktivisera tiden ::: finns det erbjudanden.

1385.   Människans äregirighet ::: inspireras av hennes egoism.

1386.   Människans ärelystenhet ::: inspireras av hennes egoism.

1387.   Enhetens tankar : enighetens hjärta ::

enhetens tunga ::: vapnet mot oron och splittringens

närvaro.

1388.   Ödmjukhetens och kärlekens sötma :::

själens sötma.

1389.   Trögheten och likgiltigheten ::: själens fiende.

1390.   Saktmodighetens sötma : söthet ::

söta smak ::: söta doft :::: ljuvlighet.

1391.   Ljuvlighetens sötma ::: förändrar livsstilen

och livsföringen.

1392.   Ljuv : behaglig :: mild ::: vacker :::: fager.

1393.   Saktmodighetens sötma : ljuvlighet ::

skönhet.

1394.   Saktmodighetens ords sötma : ljuvlighet.

1395.   Villighetens ords sötma : ljuvliga

& sköna.

1396.   Tjänstvillighetens ords sötma ::: ljuvliga

och sköna.

1397.   Trovärdighetens Ord och ärlighetens Ord sötma ::: ljuvliga & sköna. 

1398.   Sanningens Ordoch kärlekens Ord sötma

::: ljuvliga Och sköna.

1399.   Hjärtats ärlighet och öppenhjärtlighetens Ord sötma ::: ljuvliga och sköna.  

 

 

DEN INRE BORGEN.

SJÄTTE BONINGEN.

TREDJE KAPITLET.

HANDLAR OM SAMMA SAK, OCH OM PÅ VAD SÄTT

GUD TALAR TILL SJÄLEN NÄR HAN SÅ BEHAGAR.

ANGER HUR HON DÅ BÖR BETE SIG FÖR ATT

INTE LÅTA SIG LEDAS AV SINA EGNA TYCKEN.

NÄMNER NÅGRA TECKEN VARPÅ MAN KAN KÄNNA

IGEN OMM AN BEDRAR SIG ELLER INTE.

ÄR TILL STOR NYTTA.

1.  Gud har ett annat sätt att väcka själen, och även om det i viss mån kan tyckas vara en större nåd än det jag förut har tala tom, kan det också vara farligare.

Därför skall jag dröja ett slag vid detta, som består i ord som själen hör, i olika former.

Några tycks komma utrifrån, andra från själens innersta, andra från dess högsta höjder, andra till

den grad från det yttre att de kan höras med

       öronen i det at de uppfattas som regelrätta röster.

Några gånger ----- till och med många gånger ------

kan det vara fantasifoster, särskilt hos personer som är hemfallna åt slapp inbillning och melankoli,

         jag menar svår melankoli.

2.   Personer av dessa båda slag bör man ------- 

enligt min mening ------ inte mycket bry sig om, även om de säger sig ha sett eller hört eller förnummit

        märkliga ting.

Inte heller bör man oroa dem genom att säga att sådant kommer från djävulen, utan bör lyssna till

     dem som man lyssnar till sjuka människor.

Priorinnan eller biktfadern ----- åt vilka de brukar anförtro sig ------ bör förmana dem att inte fästa avseende vid sådant där som inte är av någon betydelse för att tjäna Gud utan tvärtom

        för många har varit ett djävulens bländverk,

även om det inte är så för dem ------ detta för att inte

          ytterligare öka det betryck som deras humör har lagt på dem.

Ty om man säger till dem att det beror på melankoli blir det därmed inte slut på saken; de kommer

       att svära påpå vad de sett och hört, därför

att det förefaller dem vara så.

3.  Det är i sanning nödvändigt att söka få dem att avstå från denna form av bön och såvitt möjligt låta bli att fästa avseende vid sådant.

Ty djävulen brukar använda sig av själar som är sjuka på det sättet ----- atingen till deras egen skada eller till andras ----- och vare sig de är sjuka eller friska finns det alltid skäl till fruktan innan man

       vet vilken ande det rör sig om. 

Jag anser att det är bäst att göra rent hus med sådant redan från början; ty om det kommer från Gud har själen större hjälp på sin väg genom

         att gåvorna växer med prövningarna.

Men även om så är, får själen inte pressas eller oroas för mycket, ty hon orkar sannerligen inte med mera.

4.   För att återvända till vad jag sade om de ord som själen hör kan de, i de olika former jag antydde, komma från Gud eller från djävulen eller från ens egen inbillning.

Jag skall nu, om jag med Herrens hjälp förmår det, beskriva de tecken som skiljer dem åt och när

       dessa samtal är farliga.

Ty det finns många själar bland bönens folk som hör dessa ord, och jag vill ine, mina systrar, att ni skall

    tro er göra något galet antingen ni tror på dem

eller inte; detta gäller när orden endast är riktade 

         till er själva, för att skänka er glädje eller varna er för era fel; då betyder det föga från vem orden kommer eller om de bara ärer egen

inbillning.

För en sak vill jag varna er:

även om de kommer från Gud skall ni för den sakens skull inte tro er vara bättre.

Han talade förvisso mycet med fariseerna, och allt

gott beror på vad nytta ni drar av dessa samtal.

Ingenting som inte helt överensstämmer med Skriften bör ni fästa mer avseende vid än om ni

       hörde det av djävulen själv.

Även om orden bara kommer från er egen slappa

inbillning, så är det nödvändigt att uppfatta

        dem som en frestelse i trossaker och därför

alltid stå dem emot, så att de försvinner;

        oh försvinner gör de, ty de har föga kraft i sig själva.

5.  För at komma tillbaka till början, om rösterna kommer från själens innersta eller högsta eller utifrån, det har ingenting att göra med om de kommer från Gud.

De säkraste tecknen man har att rätta sig efter är

-------- förefaller det mig ------ följande.

Det första och sannaste är den makt och myndighet de bär inom sig, i ord och gärning.

Jag skall uttrycka mig tydligare.

En själ är  utsatt för all den bedrövelse och inre oro, den förståndets tomhet och torka vi har talat om.

Ett enda ord som bara säger "var inte orolig" räcker för att göra henne lugn.

Ingenting mer, ett stort ljus lyser för henne, försvunnen är den svåra pina som hon tycker att hela världen och alla lärda män i förening aldrig

          skulle ha kunnat avlägsna med sina goda skäl, hur mycket de än bemödade sig om att befria henne från hennes plåga.

Hon kan ha lidit av att hennes biktfader eller några andra har sagt henne att hon är besatt av djävulens ande och blivit uppfylld av fasa.

Ett enda ord som bara säger:

"Det är jag, var inte förfärad" tar bort allt ont och tröstar henne fullständigt, så att ingenting tycks

         kunna få henne att tro något annat.

Kanske plågas hon svårt av några besvärliga förhandlingar; hon får höra att det lugnar sig och att allt går bra; tryggheten återvänder, plågan försvinner; så går det till i många adra fall.

6.  Det andra tecknet är att ett stort lugn råder i själen, en fridfull och andaktsfull inre samling som gör henne redo att prisa Gud.

O Herre, om ett sådant ord, sänt oss med en av dina tjänare ( ty det sägs att ---- åtminstone i denna boning --- det är inte Herren själv som yttrar det, utan någon ängel ), har en så stor kraft, hur skall

         det då inte vara i en själ som i kärlek är

förenad med dig liksom de med henne!

7. Det tredje tecknet är att dessa ord inte går ur minnet på mycket lång tid ---- och några aldrig ----- 

         medan sådana som vi hör här nere snabbt gör det; jag menar sådana som vi hör av människor; dessa må vara hur allvarliga och lärda som helst, 

           vad de säger blir inte lika ingraverat i minnet, och rör det sig om tillkommande ting hyser vi alls

        inte samma tilltro till dem som till rösterna från ovan, som ger oss den största visshet; till den

      grad att även om det ofta förefaller alldeles omöjligt, och vi inte kan låta bli att tvivla på att

      sådant kan ske eller inte kan ske, och förståndet då och då kommer i gungning, så finns

      i själen själv en visshet som inte kan rubbas.    

Om också allt tycks gå tvärtemot vad hon har hört, och åren går, upphör hon aldrig att tänka att

       Gud kan finna på andra medel som människorna inte förstår men som till sist skall göra sin verkan,

          och också gör det.

Inte desto mindre kan själen ----- som jag har sagt

-------- inte undgå att lida när hon ser de många avvägarna.

Lång tid har gått sedan hon hörde rösterna, och den

verkan och visshet de förde med sig från Gud hör

nu till det förgångna. 

I stället kommer tvivlen, tankarna på att det kanske var djävulen, eller kanske inbillningen, fastän själen när rösterna hördes inte hyste några tvivel utan gärna skulle ha dött för att bevisa deras sanning.

Men, som jag har sagt, alla dessa tankefoster bör djävulen frambringa i själen för att plåga och skrämma henne, i synnerhet om hon genom

     att höra sådana röster kan bli till stort gagn

för andra själar och åstadkommer goda verk till

        Guds ära och tjänst, under stora svårigheter.

Varför skulle då inte djävulen ingripa?

Åtminstone kan han försvaga tron, och det vållar inte ringa skada om man inte tror Gud vara mäktig nog att göra sådant som överger vårt förstånd.

8.  Trots dessa strider och trots vad som har sagts till just denna person, att det är idel dumheter -------

jag tänker på biktfäderna med vilka man talar

         om sådant ------- och trots de många motgångarna som ger vid handen att detta är något som aldrig kan gå i uppfyllelse, så blir det kvar

       en gnista av den mest levande övertygelse

om att detta skall ske, även om alla andra förhoppningar hardött.

Jag vet inte varifrån denna gnista kommer, men den utstrålar en visshet som aldrig kan slockna.

Till sist går ----- som jaghar sagt ----- Herrens ord i uppfyllelse och gör själen så tillfredsställd och glad att hon inget annat begär än att ständigt prisa

        Hans Majestät, mycket mera för att hans

löften har gått i uppfyllelse än för själva saken,

       hur högt hon än skattar den.

9.  Jag vet inte vaddet beror på, men själen håller så hårt på att dessa ord skall visa sig vara sanna att hon, tror jag, skulle finna det mindre kännbart

            om hon själv bleve ertappad med att ljuga, som om hon kunde säga något annat än vad hon hört.   

Otaliga gånger tänkte en viss person (FÖRF. )

på profeten Jonas, när han fruktade att Nineve inte skulle bli förstört.

Med ett ord, när det gäller Guds ande är det alla skäl att hysa denna tilltro och önska att inget av vad han har sagt må hållas för falskt, eftersom

        han ju är den högsta sanningen.

Därför blir glädjen stor när på tusen omvägar och under de svåraste prövningar ordet ses gå i upfyllelse.

Även om denna person har att utstå stora vedermödor för den sakens skull, vill hon hellre lida ännu större än avstå från att se det gå i fullbordan

         som hon med säkerhet håller för att vara sagt av Herren.

Alla har kanske inte denna svaghet, om det nu är en svaghet; för min del kan jag inte fördöma den

som något ont.

10.  Kommer dessa röster från inbillningen får man inga sådana tecken, varken vissheten eller friden

        eller den inre glädjen.

Det kan emellertid hända, och jag känner några vilka det verkligen har hänt ----- då de har varit djupt förskjunkna i vilans bön och andens sömn -----

       att de, antingen på grund av svaghet i kropps- konstitutionen eller inbillning eller av någon annan

          anledning, i sin stora andakt råkar i sådan

härnryckning att de mister varje känning med det yttre.  

Alla deras sinnen är så försänkta i sömn att de är som en som drömmer ----- och kanske är det rent av så, att de sover ----- till den grad at de tycker sig ha

          hört rösterna och även sett synerna i en sorts dröm; de tror att allt detta kommer från Gud,

och ändå är verkingarna när allt kommer omkring drömmens.

      

Likaså händer det att de, när de av fullaste hjärta har bett Vår Herre om något, tycker sig höra honom säga just det de vill höra; sådant sker ofta.

Men den som har stor erfarenhet av vad Gud säger låter sig ------ enligt min mening ------ inte bedras av sin inbillning på det sättet.

11.  Det som kommer från djävulen är mera att frukta.

Men om det åtföljs av av de teckenjag redan har talat om kan man vara ganska säker på att det kommer från Gud, dock inte till den grad att

        om det gäller en viktig sak eller något verk som rör en tredje person, så får man aldrig göra

      något eller tänka på att göra något utan att rådfråga en lärd och insiktsfull biktfader som står

         i Guds tjänst. även om det förefaller en allt klarare och klarare att orden kommer från Gud.

Ty detta är vad Hans Majestät kräver, och genom att göra så bryter vi inte mot hans bud;

han har sagt oss att vi skall hålla biktfadern för

        att vara satt i hans ställe, så att det inte kan  

betvivlas att orden är hans.

Detta är till god hjälp i svåra angelägenheter, och Vår Herre kan inge biktfadern tro på att det är hans ande som talar, om det så behagar honom;

        om icke,  har vi inga förpliktelser.

Att göra något annat än vad jag har sagt och följa sina egna ingivelser anser jag mycket farligt,

        anser jag mycket farligt, och förmanar jag å Vår Herres vägnar er, mina systrar,

att något sådant aldrig må hända er.

12.  Herren har också ett annat sätt att tala till själen, vilket jag för min del håller för att vara

        mycket säkert från hans sida; det är ett slags intellektuell syn, vars art jag längre fram skall beskriva.

Så djupt inne i själen framträder den och så tydligt

tycks Herrens egna ord höras i själens öron, och det i sådan hemlighet, att själva detta sätt att

        förnimma och de verkningar som just denna

syn har ger full visshet  om att djävulen inte kan ha

        ha någon del i den.

De stora verkningar den medför är nog för att vi skall tro detta.

Åtminstone kan man vara förvissad om att den inte kommer från inbillningen, och det kan man -------

       om man är uppmärksam ----- sluta sig till

av följande skäl.

För det första, det är stor skillnad på tydligheten

i det som som talas.

De äkta orden är så tydliga att den som hör dem märker om en enda stavelse fattas eller om uttryckssättet är de ena eller det andra, även om

       meningen är helt ochhållet ensamma.

Kommer det däremot från inbillningen är talat inte lika tydligt och orden inte lika distinkta utan snarare som om manhade hört dem i halvslummer.

13.  För det andra, många gånger händer det att man inte har tänkt på vad man får höra, det vill säga

det kommer i otid, ibland när man är mitt i ett samtal.

Ofta nog svarar det mot något som hastigt passerat genom tanken eller som vi har tänkt tidigare.

Men många gånger är det fråga om saker som vi aldrig har tänkt eller trott kunna hända,och därför har inbillningen inte kunnat frambringa dem för att

      bedra själen med gyckelbilder av sådant som hon aldrig har önskat eller åtrått eller tagit notis om.

14.  För det tredje, därför att de äkta orden riktar sig till en som hör, under det attde somkommar från

      inbillningen liknar det man själv sätter ihop för att undan för undan få höra det man vill höra.

15.  För det fjärde, därför att orden är mycket olika:

ett enda kan innefatta så många ting att vårt förstånd inte i en hast kan samla ihop dem.

16.  För det femte, därför att det ofta, på ett sätt som jag inte kan beskriva, i förening med dessa

       ord mycket mera låter sig höras, utan ytterligare ord.

Om detta sätt att höra skall jag tala mera på ett annat ställe; det är något ytterst subtilt som leder oss til att högt lova Vår Herre.

Det finns de som råkar i starkt tvivel rörande dessa röster och olikheter dem emellan, jag vet särskilt

        en ( FÖRF. ) som detta har hänt, och andra har inte lyckats reda ut saken.

Jag vet att den jag just nämnde med stor uppmärksamhet har begrundat denna fråga ------

       ty många gånger har Herren förlänat henne sådana nådebevis ----- och det tvivel som från

       början mest har plågat henne var om inte alltihop var frukten av en nyckfull inbillning.

Fortare gick det att avslöja om det kom från djävulen, även om hans knep är många och han väl

       vet att eferapa ljusets ande.

Men det ligger ---- synes det mig ------ i orden;

han uttalar dem mycket klart, så att inget tvivel 

        kan råda om vad de betyder, lika litet som om de hade kommit från sanningens ande.

Men det står inte i hans makt att åstadkomma denne andes verkningar, sådana de här har beskrivits; det blir varken frid i själen eller ljus,

       utan oro och oväsen.

Dock blir den skada han gör ringa eller ingen, om själen är ödmjuk och gör som jag har sagt, det vill

       säga låter bli att beröras av vad hon har hört och inte handlar därefter. 

17.  Om nådebevisen och kärleksgåvorna kommer från Herren bör själen noga övertänka om hon för den sakens skull håller sig för att vara bättre. 

Och om hon, när kärleksorden blir allt varmare,

inte känner sig alltmer skamsen och förvirrad,

så må hon vet att det inte är Guds ande som talar.

Ty det är alldeles visst och säkert att om så vore, då skulle själen akta sig själv allt ringare ju större nåd som bevisades henne.

Hon skulle alltmer minas sina synder och alltmer glömma de framsteg hon gjort.

Hon skulle alltmer inrikta sin vilja och sitt minne på att endast söka Guds ära och aldrig tänka på egen fördel.

Hon skulle hysa allt större fruktan för att vrida iljan år fel håll, och bli allt fastare förvissad om att vad hon har förtjänat är inte dessa nådegåvor utan endast helvetet.

Blir det sådana verkningar av de nådebevis hon fått

i bönen har själen ingenting att frukta utan kan förtrösta på Herrens barmhärtighet.

Han är trofast och skall inte tillåta djävulen att skada henne, även om det är rådligt att alltjämt vandra i fruktan.

18.  Det kan hända att de som Herren inte har lett in på denna väg anser att de själar som befinner sig på denna väg skulle kunna låta bli att lyssna på de ord de får höra.

Kommer orden inifrån vänder de sin uppmärksamhet åt annat håll för att slippa höra  och därmed undgå de faror som hotar.  

Till detta svarar jag at det är omöjligt.

Jag talar nu inte om det som kommer från vår nyckfulla inbillning; botemedlet är då att inte bry sig

       så mycket om saken utan lämna sina fantasifoster därhän.

Men någon sådan utväg finns inte när det är anden själv som talar och hejdar alla andra tankar så att vi måste lyssna på vad hansäger.

På sätt och vis tycker jag ---- och jag tror attdet är så ----- att det skulle vara lättare för en som hör

          mycket bra att inte höra vad en annan ropar med mycket hög röst, ty man kan låta bli att lyssna och rikta tankar och sinne på något annat.

Men det vi nu talar om tillåter inte sådan undanflykter. 

Vi har inga öron som kan tillslutas eller tankar som kan hindra oss från att höra vad som säga, inte på något sätt.

Han som, jag tro detvar på Josuas begäran, förmådde solen att stå stilla, har förvisso makt att stilla själskrafterna och allt i vårt inre, så att själen

        till fullo inser att en större Herre än hon härskar över den där borgen, och detta inger henne stor andakt och ödmjukhet. 

Därför har hon inga medel att undgå honom.

Det gudomliga Majestätet förläne oss att rikta våra blickar endast på honom, endast på att behaga

        honom och glömma oss själva, som jag har sagt, amen.

Give han att jag lyckats göra begripligt det jag sökt förklara och att det bleve till någon nytta för dem det vederbör.