DEN INRE BORGEN.

SJÄTTE BONINGEN.

SJÄTTE KAPITLET.

HÄR TALAS OM EN VERKAN AV DEN BÖN DET VAR

FRÅGA OM I FÖREGÅENDE KAPITEL, OCH HUR MAN

SKALL URSKILJA VAD SOM ÄR SANT  OCH FALSKT.

HANDLAR OM EN ANNAN NÅD SOM HERREN

SKÄNKER SJÄLEN FÖR ATT KUNNA BRUKA HENNE

TILL ATT SJUNGA HANS LOV.

1.  Så stora nådegåvor väcker hos själen ett sådant begär att helt och fullt få ånjuta dem att hon måste

       leva i en svår men också ljuv pina.

Hon har den största längtan efter att få dö och ber därför med ständigt strömmande tårar Gud att befria henne från denna landsflykt.

Allt vad hon ser tröttnar ut henne.

När hon blir ensam känner hon någon lindring, men snart vänder pinan åter ochh on kan inte vara den förutan.

Med ett ord, den lilla fjärilen kommer aldrig till en ro som består; hennes kärlek är så öm att så snart

        tillfälle givs flammar elden upp och vingarna lyfts till flykt.

I denna boningen följer därför hänryckningarna tätt efter varandra utan att låta hejda sig, inte ens inför offentligheten.

Genast blir det förföljelser och förtal; hur mycket

        hon än vill slippa fruktan undgår hon den inte, ty många är de som tvingar den på henne,

särskilt biktfäderna.

2. Och även om själen i sitt innersta delvis känner en stor trygghet ------ särskilt när hon är ensam med Gud ----- är hon å andra sidan mycket betryckt.

Hon fruktar för att vara bedragen av djävulen så att hon förtörnar den hon så högt älskar.

Förtalet gör henne föga ont, om det inte är så att biktfadern trycker ner henne för att hon inte beter sig bättre.

Här finns ingenting annat att göra än att be om alla

förböner och bönfalla Hans Majestät om att leda henne in på en annan väg, eftersom denna sägs

       vara mycket farlig.

Men då hon för sin del har funnit den vara till stor nytta ------ hon kan inte låta bli att se vart den har fört henne ----- och då hon läst och hört och av

Guds ord vet att den leder till himlen, så kan hon

       inte förmå sig till att överge den eller

önska sig någon annan, utan hon överlämnar sig i Guds händer. 

Men hennes oförmåga att önska sig en annan väg orsakar henne smärta; hon  tycker sig vägra

      att lyda sin biktfader, och enligt hennes mening

är lydnad och föresatsen att aldrig förtörna Vår Hrre

         de enda medel hon har för att slippa bli bedragen.

Om så skulle hackas i småbitar tycker hon sig inte vilja begå ens en svaghetssynd med fullt uppsåt, och det pinar henne svårligen att se hur många hon

        inte kan undvika att begå utanatt märka det.

3.  Åt dessa själar skänker Gud det allra häftigaste begär att inte förtörna honom i minsta sak, hur obetydlig den än må vara, och såvitt möjligt aldrig göra sig skyldig till någon ofullkomlighet.

Bara avdet skälet, om också inte av andra, önskar själen undfly människorna och hyser stor avund mot dem som lever eller har levat i öknarna.

Å andra sidan vill hon ställa sig mitt i världen för

att se om hon inte därmed kunde förhjälpa någon

        till att mera prisa Gud.

Och om hon är kvinna sörjer hon över de band hennes kön lägger på hennes möjligheter härvidlag, och hon avundas mycket männen, som har frihet att

     öppet höja sin röst för att förkunna hur stor

härskarornas Gud är.

4.  O stackars lill afjäril, fjättrad med så många kedjor som hindrar dig från att flyga di du vill!

Hs medlidande med henne, min Gud; gör att hon åtminstone i någon mån når sina önskningars

mål, till din heder och ära.

Komm inte ihåg hennes ringa förtjänster och låga natur.

Mäktig är du, Herre, som låter det stoppa havet

och den stora Jordanfloden dra sig tillbaka 

         för att släppa fram Israels barn.

Men du behöver inte ha medlidande med hnne; med hjälp av din kraft kan hn utstå många vedermödor.

Hon är fast besluten att göra det, och hon önskar

att få genomlida dem.

Sträck ut din starka arm, Herre, så att inte livet

slösas bort på så låga ting.

Må din storhet uppenbaras i en så kvinnligt vek och varelse, pådet attvärden må förstå att ingenting kommer från henne utan att hela äran är din.

Detta är vad hon önskar ----- kosta vad det vill -----

och för att en enda själ skulle prisa dig en smula mer för hennes skull gåve hon gärna tusen liv, om hon hade så många.

Hon skulle anse dem mycket väl använda, ty hon vet sannerligen med full visshet att hon inte förtjänar att lida den minsta vedermöda för din skull, än mindre att dö för dig.

5.  Jag vet inte av vad skäl eller i vilket syfte jag säger detta till er, mina systrar, för jag förstår mig inte själv.

Vad vi utan minsta tvekan kan vara vissa om är detta är verkningarna av hänryckningarna och extaserna.

Ty sådana önskningar är inte något som förgår, utan d eblir bestående, och när tillfälle givs att sätta dem i verket visar det sig att vi intehar blivit bedragna.

Varför säger jag att de blir bestående?

Ibland känner sig själen feg, och det i de allra uslaste saker, förskräckt och så helt utan mod att hon inte tycker sig orka me dnågot.

Jag för min del menar att Herren då överlämnar henne åt hennes egen natur, till hennes eget bästa, för att hon nu måste inse att om hon har uppnått

     något så är det henne givet av Hans Majestät.

Med en klarhet som helt bryter ner henne fattar hon allt tydligare Guds barmhärtighet och storhet, som  han har behagat uppenbara i en så låg och följaktlig

        varelse.

Men för det mesta ärttillståndet sådant som jag förut har beskrivit.

6.   En sak, mina systrar, är at lägga på minnet är det gäller dessa starka begär at skåda Vår Herre.

Ibland kan de bli så påträngande att det är tvunget att inte underblåsa dem utan tvärtom undertrycka dem, det vill säga om detta är möjligt.

Ty i andra fall, varom jag skall tala längre fram,

låter det sig ingalunda ske, som ni då skal få höra.

Men här i början kan det ibland gå för sig, ty förnuftet kan foga sig efter Guds vilja och säga som

       Sankt Martin ( I OFFICIET : HERRE, OM JAG ÄNNU BEHÖVS FÖR DITTFOLK SKALL JAG INTE VÄGRA INFÖR VEDERMÖDAN; SKE DIN VILJA ), och blir tryckt för hårt kan tankarna vändas därifrån.

Då det ----- enligt min mening ----- tycks vara så att dessa begär uppträder hos dem som har kommit långt på vägen, kan djävulen lätt styra det så att vi

        tror oss höra till deras skara, varför det alltid är bäst att vandra i fruktan.

Men jag för min del håller före att djävulen inte kan skänka den stillhet och frid som åtföljer begäret att

      skåda Gud, även när det är plågsamt.

De själsrörelser han ger upphov till plågar oss på samma sätt som våra passioner för de världsliga  tingen.

Den som saknar erfarenhet av både det ena och det andra kommer inte att förstå detta utan tror sig 

       ha fått uppleva något mycket stort som av alla

krafter bör uppmuntras och understödjas.

Detta är särdeles skadligt för hälsan, eftersom plågan lätt blir beständig eller åtminstone återkommer ideligen.

7.  Lägg också märke till att sådana plågor brukar ha sin orsak i en svag konstitution, särskilt hos ömtåliga personer som gråter för varenda småsak.

Tusen g ånger om inbillar de sig att de gråter för Guds skull, vilket ingalunda är fallet.

Det kan rent av hända att tårarna flödar i strömmar ( det vill säga varenda gång de hör eller tänker

      på det minsta ord av Gud kan de inte hålla

tårarna tillbaka ), men det som hjälper till härvidlag kan snarare vara något som trycker på hjärtat än kärlek till Gud.

Det ser ut som om de aldrig skulle upphöra att gråta.

Och då de är övertygade om att tårarna av godo tänker de aldrig på att behärska dem utan söker tvärtom allt vad de orkar få dem att flöda ymnigare och ymnigare.

På det sättet strävar djävulen efter att försvaga dem så att de därefter varken  förmår ägna sig åt bnen eller följa klosterregeln. 

8.  Jag tycker mig höra er undra över vad ni har

att göra, när jag påstår att allt möjligt är

farligt.

Om jag menar att det kan ligga bedrägeri i något

så välsignelserikt som tårar, är det då inte jag som

      är den bedragna?

Det kan nog hända, men, tro mig, jag pratar inte utan att ha sett hur det står till med vissa personer,

       fast inte med mig ( ty jag är inte minsta ömsint utan har tvärtom ett hårt hjärta att jag ibland lider av det ).

Men är elden där inne är stark, destillerar hjärtat,

     hur hårt det än är, som om det vore en destillerkolv.

 

Och därav må ni veta varifrån tårarna kommer:

     om de bringar tröst och frid, eller oro och tumult.

Sällan är de helt av ondo.

Även om de skulle bero på bedrägeri ligger det något gott i att sakdan --- om bara ödmjukheten finns där ------ drabbar kroppen men inte själen.

I vilket fall som helst är det inget onti att vara misstänksam.

9.  Vi får aldrig tro att allt är väl beställt om vi gråter mycket.

Vad vi har att göra är att arbeta mycket på att utöva dygderna ----- det är detta saken gäller för oss.

Sdann må tårarna komma när Gud sänder dem, utan att vi anstränger oss för att få dem att flöda.

De vattnar denna torra jord och är till stor hjälp

för att en skall bära frukt.

Ju mindre vi fäster avseende vid dem, desto verksammare är de, ty deras vatten kommer

       från himlen.

När vi trötar ut oss med att gräva efter vatten finner vi inte detta vatten, och många gånger blir vi alldeles utmattade utan att ha åstadkommitsåmycket som en vattenpöl, än mindre en levande källa.

Därför, mina systrar, håller jag det för att vara bättre att vi ställer oss inför Herren i begrundan

       av hans barmhärtighet och storhet

och vår egen ringhet.

Må vi överlåta åt honom at ge oss vad han behagar,

       vatten eller torka.

Han vet bäst vad som passar oss.

På det sättet vandrar vi fram i frid, och djävulen har inte så många tilfällen att ställa försåt för oss.

10.  Mitt ibland dessa på en gång plågsamma och lustfyllda tillstånd skänker stundom Vår Herre

       själen en stor glädje i en egenartad form av bön vars väsen hon inte fullt fattar.

Det vill jag framhålla härför att ni, om denna nåd skull vederfaras er, må prisa honom desto mera

och veta att sådant händer.

Det är ----- förefaller mig ------ en mäktig förening av själsförmögenheterna, som av Vår Herre får frihet att tillika med sinnena åtnjuta denna glädje, utan att förstå vad de utnjuter eller hur de åtnjuter det.

Detta låter som rotvälska, men så går det förvisso till:

själens glädje är så överåttan stor att hon inte ensam vill njuta av denutan förkunna den för alla,

        för att den må hjälpa dem att prisa Vår Herre, vilket är målet för allt som rör sig inom henne.

O vilka fester hon ville bjuda på, om hon bara kunde, för att alla må få del av hennes glädje!

Hon tycker sig ha funnit sig själv, och liksom den förlorade sonens fader ville hon inbjuda alla

       till en stor fest, ty honn ser i ett tillstånd där hon inte kan tvivla på att hon är trygg, åtminstone

         för ögonblicket.

För min del menar jag att hon har rätt.

Ty en så djup glädje i det allra inrsta avsjälen, en sådan frid och detta att allt i hennes glädje går ut på att prisa Gud, ett kan omöjligen vara

djävulens verk.

11.  Det är svårt nog och inte så litet plågsamt att när man har erfarit en så stor glädje hålla tyst med den.

Deta är vad Sankt Franciscus bör har känt när han under ina vandringar på fälten träffade på rövare och med hög röst sade till dem att han var den store Konungens härold.

Andra heliga namn har gått ut i öknarna för att liksom Sankt Franciscus förkunna sin Guds lov.

Jag känner en som hette broder Pedro de Alcantara ------ jag tror han var en sådan helig man, att döma

        av hans liv ----- och som gjorde detsamma; de

som hörde honom höll honom ibland för att vara galen.

O vilken god galenskap, mina systrar, om bara Gud ville ge den åt oss alla!

Vilken nåd är det inte att bli tagna avsides, där vi, om vi ger uttryck åt denna av Herren skänkta galenskap, snarare får hjälp än klander, vilket vi

       skulle ha fått om vi vore kvar i världen:

i en finns så föga av förkunnelse att det myckna

          förtalet inte är är att undra över.

12.  O vilka olyckliga tider och vilket eländigt liv vi nu lever, och hur lyckosam är inte deras lott somhar undflytt världen!

Många gånger känner jag en särdeles stor glädje

när vi är tillsammans ochjagser dessa mina systrar uppfyllda av en sådan inre fröjd att de tävlar om att

          lovprisa Herren för att han fört dem till detta

kloster, ty det är alldeles klart att dessa lovsånger

        kommer från själens innersta. 

Jag vill gärna, mina systrar, att ni ofta ägnade er däråt, för men börjar så uppmuntrar hon de andra att följa efter.

Hur skulle ni bättre kunna använda er tunga när ni

är tillsammans än till att lovsjunga Gud, så mycket

        som vi är honom skyldiga?

13.  Må det behaga Hans Majestät att ofta förläna oss denna form av bön, eftersom den är till så stor trygghet och nytta.

Av oss själva kan vi inte förvärvadenna gåva, ty den i högsta grad övernaturlig.

Det händer att den varar en hel dag, och då vandrar själen omkring som en som har druckit mycket,

        dock inte så mycket att han från sina sinnen.

Hon kan också likna enmelankoliker, som  utan att

helt ha tappat besinningen inte kan komma ut ur något som har satt sig fast i inbillningen, och

       som inte vet hur det skulle kunna avlägsnas.

Detta är mycket grova liknelser när det gäller att åskådliggöra något så dyrbart, men jag har

       inte förmått finna på några andra.

Sanningen är nämligen att denna glädje till den

grad kommer själen att glömma sig själv och allt i

        hela världen, att hon varken förstår eller förmår tala om något annat än det som denna

      glädje leder till, nämligen till att prisa Gud.

Må vi alla, mina systrar, hjälpa denna själ.

Ty vad kan vi hålla för att vara mera förnuftigt?

Vad kan ge oss större tillfredsställelse  ?

Må vi, mina döttrar, däri förena oss med alla skapade varelser, i evigheters evighet,

amen, amen.