Direktlänk till inlägg 31 december 2016

DEN INRE BORGEN. SJÄTTE BONINGEN. ÅTTONDE KAPITLET..

Av Jan-Owe Ahlstrand - 31 december 2016 12:12

DEN INRE BORGEN.


SJÄTTE BONINGEN.


ÅTTONDE KAPITLET.


HANDLAR OM HUR MEDDELAR SIG MED SJÄLEN


GENOM INTELLEKTUELL VISION, OCH GER NÅGRA


RÅD OM DETTA.


BESKRIVER VERKNINGARNA NÄR VISIONEN ÄR


ÄKTA.


INSKÄRPER DET HEMLIGA I DESSA NÅDEGÅVOR.


1.  För att ni, mina döttrar, klarare må fatta att det är som jag säger och och att själen ju längre hon hinner på vägen får denne gode Jesus till sin allt

       närmare följeslagare, är det bra at framhålla

hur omöjligt det är för oss att vandra vidare utom

          i hans sällskap, när Hans Majestät så vill.


Detta framgår tydligt av de medel och metoder Hans Majestät begagnar sig av för at sätta sig i

      förbindelse med oss och visa o ss sin kärlek, tillika med de men underbara uppenbarelser

och syner.


För att ni inte skall bli förskräckta om någon sådan nåd blir er beskärd, vill jag i all korthet säga några ord ( om Herren hjälper mig att finna dem ),

       på det att vi mycket må prisa honom, även

när det inte vi är som får del av nådegåvorna,

         för att han, så stor han än är i makt och majestät, vill meddela sig med en skapad varelse.


2.  Det händer att själen, utan en tanke på att en sådan nåd skulle kunna vederfaras henne eller

på att hon någonsin kunde ha förtjänat den plötsligt

       känner sig nära Jesus Kristus vår Herre, även om hon inte ser honom vare sig med kroppens

         eller själens ögon.


Detta kallas intellektuell vision, jag vet inte varför.


Jag har sett en ( FÖRF. SJÄLV ) som Gud förlänade denna nådegåva ( tillika med andra som jag skall tala om längre fram ) ; i början var hon mycket matt,          ty hon förstod inte vad ddet var för något,

etersomm ingeting såg.


Hon var så söker på att det var Jesus Kristus vår Herre som visade sig för henne på något sätt så

        att hon inte kundettvivla på den saken -------

jag menar på att det var en sorts vision.


Men om den kom från Gud eller inte, den frågan hyste hon ständigt stor fruktan för, även om de verkningar den förde med sig tydde på att den

         kom från Gud.


Hon hade aldrig hörttalas om intellektuella visioner eller trott att hon skulle få del av någon sådan.


Men hon insåg myket klart att det var denne samme

Herre som ofta hade talat till henne så som jag förut har beskrivit.


Ty innan hon fick den vision det nu är fråga  om visste hon aldrig vem som talade, även om hon hörde orden.


3.   Altjämt skrämd av denna vision ( ty den liknar inte bildvisionerna, som snabbt drar förbi, utan stannar kvar många dagar, ibland mer än ett år ) skyndade hon alldeles utmattad till sin biktfader.


Hon frågade henne hur hon kunde veta att det var Vår Herre, eftersom hon ingenting hade sett; hon borde tala om vad han hade för ett ansikte.


Hon svarade att det visste hon inte, hon hade inte sett något ansikte och kunde ine heller säga mer än vad hon hade sagt.


Vad hon visste var att det var han som hade talat med henne, och det var ingen bedräglig nyck.


Och hur stor hennes fruktan än hade varit, var det henne likväl många gånger omöjligt att tvivla, i synnerhet när han sade:

"Frukta inte, det är jag".


Dessa ord hade en sådan kraft att hon inte längre kunde tvivla utan blev mycket styrkt och uppmuntrad av att vara i så gott sällskap.


Hon såg klart hur stor hjälp och hon hade av vanan att vandra med Gud i minnet och noga akta sig

      för att göra något som kunde förtörna honom, ty det tycktes henne att han ständigt betraktade henne.


Var gång hon ville umgås med Hans Majestät i bön

------- och även annars ------ föreföll han vara henne så nära att han inte kunde undgå att höra henne. 


Även om hon inte uppfattade hans ord när hon ville det, hörde hon dem helt oväntat, om så var nödvändigt. 


Hon kände att han gick på hennes högra hand sida,

       men inte med de sinnen som säger oss att en person är nära intill oss, utan på ett annat och subtilare sätt som inte kan beskrivas, men som ger

       mycket större visshet och säkerhet än några sinnesintryck.


Dessa kan bedra oss, men inte det här, som för med sig så stora vinningar och inre verkningar att

        melankolin aldrig kan framkalla något sådant, inte heller kan djävulen göra så mycket gott.


Vore han med i spelet skulle själen inte vandra sin väg fram i en sådan frid, med en så oavlåtlig önskan att alltid vara Gud till viljes och ett så obönhörligt

        förakt för allt som inte leder till honom.


Sedan dess insåg hon tydligt at djävulen inte var inblandad och gick från klarhet till klarhet.


4.  Trots allt vet jag att hon många gånger vandrade

         i stor fruktan och andra gånger i största förlägenhet, eftersom hon inte fattar varför så mycket gott hade vederfarits just henne.


Hon och jag var till den grad ett att ingenting hände i hennes själ som jag var ovetande om.


Därför kan jag btraktas som ett gott vittne, och ni kan vara övertygade om att allt vad jag säger härom

        är sant.


Herens nåd för med sig den största förlägenhet och ödmjukhet.


Vore det djävulens verk skulle allt vara tvärtom.


Då är det frågan om något som tydligt  måste uppfattas som en skänk av Gud och som ingen mänsklig flit räcker till för att väcka i vår känsla,

         kan den som har blivit delaktig av detta aldrig

tänka sig det som sitt eget utan som har blivit delaktig av detta aldrig tänka sig det som sitt

          eget utan som en gåva ur Guds hand. 


Och även om det ------ enligt min mening ----- finns större nådegåvor bland dem som redan har beskrivits, medför denna en särskild kunskap om

        Gud, och av detta ständiga umgänge med honom föds den allra ömmaste kärlek till Hans majestät, en önskan, till och med starkare än den

           förut ontalade, att ställa allt i hans tjänst, och den största genomskinlighet i samvetet.


Den ständiga närvaron av den står vid vår sida gör oss uppmärksamma på allt.


Ty även om vi vet att Gud är närvarande i allt vad vi gör, är vår natur sådan att vi glömmer bort att tänka på det.


Men här kan vi inte glömma bort det, när Heren står tätt intill och väcker oss.


Och även de förut nämnda nåebevisen blir alltmer vanliga, ju mer själen nästan ständigt vandrar i en levande kärlek till den hon ser eller vet stå vid hennes sida.            


5.  Klort sagt, av vad själen vinner genom detta är det uppenbart att det är en synnerligen stor och

      dyrbar nåd somhar bevisats henne.


Hon tackar Herren för denna gåva, som hon aldrig har kunnat förtjäna, och vill inte byta ut den mot någon skatt eller glädje på denna jorden.    


Om Herren behagar ta den ifrån henne råkar hon in i den största ensamhet, men alla tänkbara och möjliga ansträngningar för att återfå detta

        umgänge är till föga nytta, eftersom Herren förlänar det när så behagar honom;

       förvärvas kn det inte.


Ibland består detta umgänge av något helgon,

    och även det är till stor nytta.


6.  Nu säger ni kanske att när man ingenting ser, hur skall man då veta at det är Kristus eller ett helgon eller hans allra ärorikaste Moder.


Detta kan själen inte svara på, inte heller kan hon veta hur hon vet det, bara att hon vet det med den

        allra största visshet.


När det är Herren själv som talar förefaller det lättare.


Mera att undra över är när det är ett helgon som inte talar utan tycks vara sänt av Herren som hjälp och sällskap åt själen.


På samma sätt är det med andra andliga ting som inte låter sig beskrivas men lär oss förstå hur låg vår natur är som inte kan fatta Guds oändliga storhet.


Det enda vi förmår är att förundra oss och prisa Hans Majestät för vad han har skänkt oss.


Vi bör vara särskilt tacksamma för sådana nådegåvor, ty då de inte förlänas åt alla är de så mycket högre att skatta och kräver i gengäld så

          mycket större tjänster, eftersom Gud på så många sätthjälper oss.


Härav följer att ingen må akta sig förmer att ingen må akta sig förmer för att ha fått del av denna nåd utan tvärtom anse sig ha tjänat Gud sämre än alla

      andra här på jorden.


En på detta sätt benådad själ måste känna sig stå i större skuld än någon annan, och varje fel hon begår måste genomborra hennes inälvor, och det

      med allt skäl.


7.  Den  inverkan på själen som här har beskrivits kan lära var och en av er som Herren har behagat föra in på denna vägen att inse att det inte är fråga om bedrägeri eller nyckelfulla inbillningar.


Ty ----- som jag har sagt ----- jag håller det för omöjligt att djävulens verk kan vara så länge och medföra så stort gagn för själen och skänka den

        en sådan inre frid.


Detta är inte hans vana, och nte heller kan -----

även om han ville det ------ en som är så ond göra

      så mycket gott.


Själen skulle genast bli ett enda dimmoln av självbelåtenhet och tycka sig vara förmer än

alla andra.


Men om hon ständigt vandrar med Gud och har sina tankar fästa på honom grips djävulen av ett sådant ursinne att även om han gör sina försök upprepar

        han dem inte många gånger.


Gud är så trofast att han inte skall låta honom få för stor makt över en själ som inte åstunder något

         annat än att vara Hans Majestät till behag och bruka hela sitt liv till hans heder och ära.


Han skall strax styra om att djävulen blir besviken.


8.  Mitt grundtema är och skall alltid förbli, att om

själen vandrar så som det är sagt och ändå får avstå från dessa Guds nådegåvor, så skall Hans Majestät vända det till hennes nytta.


Om han någon gång låter djävulen våga sig på henne, lagar han så att han står där med skammen.


Därför, mina döttrar, om någon av er kommer in på den vägen ------- som jag har sagt ------ så bli inte förvånade eller förskräckta.


Det är bra at hysa fruktan och gå fram med försiktighet.


Inte heller får ynnestbevisen göra oss så självsäkra

att vi blir försumliga, vilket är ett säkert tecken

        på att de inte hörsammar från Gud och inte låter er skönja de verkningar som har beskrivits.


Det är bra om ni i början under bikten talar med en mycket lärd man ------ det är från dem vi skall hämta

       upplysning ----- eller, om så ske kan, med någon

djupt andlig person.


Men om en sådan inte finns att tillgå är det bättre

med en som är mycket lärd;  helst, om tillgång finns, med bådadera.


Säger man till er att det är bara inbillning så bry er inte om det, för inbillningen kan inte ha stor verkan

      på själen, varken ond eller god.


Anbefall er åt det gudomliga Majestätet, så skall

ni slippa att bli bedragna.


Säger man er att det är en verkligt lärd man säger han inte så, om verkningarna är de nyss beskrivna.


Skulle han ändå säga det, vet jag att Herren själv, som går vid er sida, skall trösta er och skänka er visshet; i sinom tid skall också den lärde bli upplyst så att han i sin tur kan upplysa er.


9.  Om biktfadern, fastän en bönens man, inte har blivit ledd in på denna vägen, kommer han genast att förfäras och fördöma. 


Det är därför jag råder er att vända er till en som är mycket lärd och ------- om en sådan finns ----- lika djupt andlig.


Priorinnan skall ge er sitt tillstånd till detta, ty även om hon ser att själen lever ett gott liv och bör vara i säkerhet, känner hon det som sin skyldighet att låta

         denna själ meddela sig, på det att de båda två må vandra trygga.


Sedan själen har talat ut med dessa personer bör hon inte gå omkring och delge andra sina upplevelser.


Ty även om hon inte har något att frukta, väker demonen ofta så överdrivna farhågor att hon inte nöjer sig med att rådfråga en, särskilt om denne biktfader har föga erfarenhet och äär så räddhågad

        att han själv driver henne att gå omkring och rådfråga andra.


Då blir det offentligt som med skäl borde hållas

hemligt, och själen känner sig förföljd och plågad.


Det hon tror vara hemligt får hon se offentliggjort,

       och därav följer svåra vedermödor för henne; de kan också följa för vår Orden, naturligt nog i dessa tider.


Här är alltså största varsamhet av nöden, och här har priorinnorna ett mycket viktigt uppdrag.


10.  Ingen må tro att en syster som har haft dylika upplevelser är bättre än andra.


Herren leder var och en av oss efter vad han ser

att vi behöver.


Själen rustas för att bli en bättre Guds tjärarinna,

      om hon själv hjälper till.


Men ibland leder Gud de svagaste in på denna vägen, och därför bör mann här varken berömma eller fördöma utan fästa blicken på dygderna.


Den som tjänar Vår Herre med den största själuppgivelsen och ödmjukheten och samvetsrenheten är den heligaste.


Men föga visshet om dessa ting kan vi nå här på jorden, innan den sanne Domaren ger åt var och en vad han förtjänar.


Det kommer att förvåna oss att se hur mycket hans domar skiljer sig från dem vi fäller här nere.


Må han prisas och lovas i evigheters evighet, amen. 


 

   



   



    

      


   




           



 
Det här inlägget går inte att kommentera.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< December 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se