BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TRDEJE BOKEN.  KAPITEL. 25.

SOM HANDLAR OM DE SKADOR SOM SJÄLEN FÅR

ERFARA OM VILJAN SÖKER SIN GLÄDJE I

SINNLIGT FÖRNIMBARA TING.

1.   Om själen inte genast undertrycker den genom sinnliga ting framkallade glädjen och riktar den mot Gud, drar hon över sig alla de allmänna skador vilka som vi redan sagt härrör från varje annat  

       slags glädje, sådana som förståndets förmörkande, ljumhet och andlig olust.

Dessutom finns det ett stort antal andra skador,  både andliga, kroppsliga och sinnliga, som kommer av denna glädje.

2.   I första hand kan den glädje som kommer av det man kan se, om man inte använder den för hjärtats

upplyftande till Gud, direkt skapa fåfänga hos själen och andlig förströddhet, oordnade begär, lystnad

   inre och yttre lättsinne, orena tankar

och avundsjuka.

3.   Den glädjen man känner över att höra onyttiga ting skapar direkt en förströddhet hos inbillningskraften, pratsamhet och avund,

        förmätna omdömen, andlig ombytlighet

och ännu många fler fördärvliga skador.  

4.  Glädjen över ljuvliga dofter framkallar motvilja mot de fattiga, vilket strider strider mot Kristi lära,

       fientlig inställning mot att tjäna andra, obetydliga hjärtats hängivenhet vid ringa och vanliga ting och andlig känslolöshet, som 

        åtminstone står i proportion till

begärets styrka.

5.   Den glädje man känner över god mat leder direkt till frosseri och dryckenskap, till vrede,

     tvedräkt och bristande kärlek till medmänniskor och fattiga.

Detta var fallet med den rike rumlaren, som varje dag åt fina rätter och som föraktade Lasaros

     ( Luk. 16:19 ).

Av detta uppstår kroppsligt förfall och sjukdomar;

    av detta uppstår också dåliga böjelser,

därför att lockelserna till otukt ökas.

Vidare skapar denna glädje direkt en andlig avtrubbning och förminskar smaken för andliga ting

och fromma seder, till den grad att man inte längre tycker om dem, inte vill delta i dem, inte tala om

      dem.

Slutligen förorsakar denna glädje också förströddhet hos de övriga sinnena och hos hjärtat

och skapar missnöje på en mängd punkter.

6.  Vad den glädje beträffar som uppstår vid beröring med angenäma ting, så åstadkommer den

ännu flera och ännu fördärvligare skador.

På kort tid får de sinnena att inta andens plats,

vars kraft och spänstighet de förstör.

Ur den utvecklar sig den avskyvärda lasten veklighet, eller böjelse för denna, alltefter häftigheten hos denna förvända glädje.

Denna glädje föder otukt, gör själen verklig och räddhågad, under det att sinnet blir otuktigt och känslosamt och alltid berett till att synda och ställa

till ont.

Den fyller hjärtat med fåfäng gladlynthet och lusta, leder till hämningslöshet i talet och fräckhet i

blicken, och bedövar och avtrubbar också de övriga

sinnena, alltefter graden av lidelsefullhet.

Den förvirrar omdömet och river det med sig till andliga dårskaper och dumheter.

I sedligt avseende skapar denna glädje slapphet och obeständighet, fördunklar själen och försvagar hjärtat och gör det räddhågat där ingenting finns

     att frukta.

Ur denna glädje framspringer ibland också ett slags förvirring i anden, vilken visar sig som okänslighet hos samvete och ande.

Den försvagar i hög grad förståndet och reducerar det ibland till ett sådant tillstånd att själen är oförmögen att ta emot ett gott råd och likaledes

att ge ett.

Den gör henne oemottaglig för moraliska och andliga värden, med ett ord, onyttig som en sönderslagen kruka.

7.  Alla dessa skador härrör från detta slags glädje.

De är somliga mer intensiva och för andra mindre,

alltefter graden av intensitet i denna glädje,

    liksom också efter mottagligheten, svagheten

och obeständigheten hos personen i vilken

de förekommer.

Ty det finns naturer som av en ringa orsak tar större skada än andra av en stor orsak.

8.  Genom detta slags glädje som kommer av känselsinnet kan man med ett ord dra på sig allt det onda och alla de skador som följer på glädjen åt de

      naturliga goda tingen, så som vi har framställt detta.

Och eftersom det redan är avhandlat, talar jag nu

inte mera om detta här, och inte sinnets glädje,

     som till exempel försummandet av andliga övningar och kroppsliga botövningar, inte heller

        om ljumhet och brist på andakt vid mottagandet av botens och eukuarstins sakrament.