BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL.   24.

DÄR DE TALAS OM DET TREDJE SLAGET AV GODA

TING I VILKA VILJAN KAN FINNA BEHAG.

DET TALAS OM DERAS NATUR OCH OLIKA SLAG,

OCH DET PÅVISAS HUR VILJAN SKALL AVHÅLLA

SIG FRÅN ALL GLÄDJE ÖVER DESSA TING, FÖR

ATT HELT KUNNA INRITA SIG PÅ GUD.

1.  Nu skall vi behandla den glädje som rör de sinnligt förnimbara tingen.

Det är som vi har sagt det tredje slaget av goda ting åt vilka viljan kan glädja sig.

Låt oss allra först notera att med sinnligt förnimbara eller sinnliga ting menar vi här allt sådant som i detta liv kan falla under synsinnet,

      hörselsinnet, luktsinnet smaksinnet eller känselsinnet, liksom också allt som skapats av den

         efterforskande verksamheten hos inbillningskraften, med ett ord, allt sådant som

   är beroende av de inre eller yttre kroppsliga sinnena.

2.   För att försätta viljan i en dunkel natt beträffande denna glädje över sinnligt förnimbara föremål, för att rena den och inrikta den på Gud, måste vi äter hänvisa till en redan ofta framställd sanning:

de nämnda sinnena hos den lägre delen av människan är helt och hållet ur stånd att lära känna Gud och att fattas väsen?.

Ögat kan inte se honom och inte något som liknar honom, örat kan inte höra hans röst och inte heller någon röst som liknar hans, luktsinnet kan inte

         andas en doft så ljuvlig som hans, smaksinnet inte smaka en så  upphöjd och ljuv sötma

      och inte heller kan känlosinnet uppfatta en så fin beröring att det kunde inges en föreställning

om Gud. 

Varken tankeförmåga eller inbillningskraft förmår

bilda sig en ide om honom eller skapa en gestalt som kunde återge honom.

Jesaja har sagt: 

"Aldrig har något öra förnummit honom, aldrig har något sett honom, och ingen mäniskas hjärta har kunnat tänka vad han är"  ( 64:4 ).

3.  Men här måste vi lägga märke till det faktum 

att sinnena kan förnimma njutningar och ljuvligheter, vilka antingen kommer från anden som till sinnena vidare befordrar någon just

        pågående förbindelse med Gud, eller också kommer från de yttre ingen som påverkar sinnnesorganen.   

Men som vi redan har sagt kan den sinnliga delen

av mäniskan varken genom anden eller genom sinnena lära känna Gud sådan han verkligen är.

Sinnenas förmåga når inte så långt, utan som är

     andligt, det mottar de på ett sinnligt sätt, och högre kan de inte nå.

Om därför viljan skulle glädja sig åt njutningen 

i någon av dessa förnimmelser, så vore detta

      åtminstone ett onyttigt företag.

Viljekraften skulle förlamas, och viljan kunde inte sysselsätta sig med Gud och finna sin glädje i honom enbart. 

Denna lycka uppnår den aldrig fullständigt på annat sätt än genom att gå in i natten fråga om detta slags glädje, och rena sig från den, liksom från

allt övrigt.

4.  Jag säger med avsikt att det vore ett onyttigt företag om viljan fäste sin glädje vid någon av dessa sinnliga förnimmelser vi talar om.

Om själen däremot inte stannar upp vid dem, utan alltifrån första ögonblicket som hon känner glädje åt det hon ser, hör och känner, riktar sin glädje på

       Gud, så är denna akt mycket god och värdefull,

då han ju är både dess orsak och dess mål.

I detta fall är det inte nödvändigt att visa ifrån sig

de intryck som stämmer henne till andakt och bön,

utan tvärtom kan man utnyttja dem till detta, ja man

       skall rentav göra det, eftersom de underlättar

en så helig övning som bönen är.

Det finns själar som känner sig på ett särskilt sätt dragna till Gud genom sådana sinnligt förnimbara

ting.

Icke desto mindre bör de här handla med klokhet och noga lägga märke till vilka verkningar som kommer av detta.

Ty många själar ger sig hän åt de tillfredsställelser som sinnena ger, under öregivande av att de ge sig hän åt bön och överlåtelse till Gud, under det att de i grund och botten mera söker rekreation än bön,

       och sin egen tillfredsställelse mera än Guds.

Även om avsikten nog kan vara riktad på Gud,

så är dock verkan en sinnlig tillfredsställelse,

     som försvagar viljan i stället för att väcka upp

den fullkomliga hängivenheten åt Gud.

5.  Och det är därför som jag här vill ge en regel, som skall tjäna till att upptäcka när de sinnliga njutningarna är nyttiga och när inte är det.

Här ett exempel.

När man lyssnar till musik eller något annat,

när man ser angenäma ting, när man inandas en fin doft, smakar behagliga ting eller erfar någon

      angenäm beröring, om själen då genast vid

första reaktionen vänder viljans tankar och känslor

       till Gud, så att hon finner mera glädje vid dessa tankar än vid den sinnliga bevekelsegrunden,

          och om hon använder den endast i detta syfte, då är detta ett säkert tecken på att den

        sinnliga impulsen är god och nyttig för anden.

I detta fall kan hon med fördel använda den, ty då hjälper oss de sinnligt förnimbara tingen att nå

      det mål för vilket Gud har skapat och gett oss

dem, och detta mål är att de skall tjäna oss till

         att bättre lära känna och älska honom.

Man måste här noga uppmärksamma at den själ

   hos vilken sinnlig ting frambringar den nämnda rent andliga verkan, hon motstår begäret efter dem

       och har nästan inget intresse för dem,

även när hon erfar den starka tjusningen hos dem.

Hon märker bara en stor glädje över njutningen

att älska Gud, som jag har sagt, och vilken de har förskaffat henne.

Därför gör hon sig inte mödan att söka dem,

och när de träder fram inför henne, gör sig viljan genast fri från dem, visar bort dem

      och vänder sig till Gud.

6.   Orsaken till att själen inte bryr sig om dem fastän de öppnar en väg till Gud är denna:

      anden har skaffat sig förmågan att i alla ting och under alla förhållanden endast vända sig

          till Gud.

Anden är så genomträng, så tillfredsställd och så uppfylld av Guds Ande, att den varken ringaktar dem eller begär dem.

Och om också begäret efter dem skulle vakna,

går den fort förbi det, försöker att glömma detta

     intryck och fäster igen vikt vid det.

Om man däremot inte känner denna andens frihet inom sig ifråga om de sinnliga tingen och njutningarna, utan ger sin vila hän åt dem och söker tillfredsställelse i dem, då drar man ingen nytta av

      dem utan bör söka frigöra sig från dem.

Och om man också har avsikten att rent förnuftsmässigt använda sig av dem på sin väg

till Gud, blir de ändå snarare ett hinder än med hjälp, snarare till skada än till välsignelse, endast

       genom att man får tillfälle till sinnlig njutning.

Ty mot en sinnlig njutning svarar en sinlig njutning verkan. 

Och märker man at ens lust till sådan njutning

är stor, måste man med desto större allvar öva

självförnekelse.

Ty ju mera en sådan lust tilltar, desto svagare

och ofullkomligare blir man.

7.  Därför bör en andlig själ, så snart hon erfar en sinnlig njutning, den må vara avsiktlig eller oavsiktlig, begagna den endast för Gud och upplyfta till honom den glädje hon finner i den, och så omforma den till en välgörande och fullkomlig glädje.

Hon bör veta att om inte alla hennes njutningar på detta sätt är fullkomliga, och om hon inte förnekar och avvisar varje annan njutning, även en skenbart

       upphöjd sådan, så blir tillfredsställelsen

fåfäng och onyttig, och ett hinder för viljans förening med Gud.